Pragmatismens vedermödor

Av den 12 februari, 2016

För ett tag sedan skrev jag en ganska lång text om tre olika tendenser inom socialdemokratin: nostalgi, idealism och pragmatism. För den som inte orkar läsa hela följer här avsnitten om den pragmatiska idéströmningen.

I sitt tvåbandsverk Den svenska socialdemokratins idéutveckling (1941) lanserade statsvetaren Herbert Tingsten tesen, som kommit att få stort genomslag, att Socialdemokraterna i och med brytningen med den ortodoxa marxismen under 1920-talet blev ett parti för vilket makten är närmast ett självändamål. I mångas ögon är det detta som är pragmatism: Ett slags ideologilöshet i form av opportunism eller feghet. Den svenska socialdemokratin bröt förvisso med den ortodoxi som lär att kapitalismen genom sin inre logik kommer att gå under, och att politiska reformer endast kan försena dess sammanbrott och socialismens förverkligande. På samma sätt gick man emot en ödestro i mittfåran bland nationalekonomer om att marknaden skulle fixa välståndet om bara politiken höll sig undan.1 Var det ett uttryck för ideologilöshet? Nej, snarare tvärtom.

Nils Karleby
Skomakarsonen Nils Karleby (1892-1926) är en av socialdemokratins viktigaste teoretiker.

En politisk teoretiker som var mycket viktig för den här utvecklingen är den alltför tidigt avlidne Nils Karleby.2 En av grundpoängerna hos Karleby, som möjligen kan ses som självklar idag, var att reformer inte ska se som enbart förberedelser för omvandlingen av samhället - reformerna utgör i sig själva omvandlingen. Det är ett experimentellt sätt att se på politik som skiljer sig från den radikala, men också uppgivna, socialism som fnyser åt alla reformer som inte i grunden ifrågasätter ägandeförhållandena. Problemet med en sådan hållning är att frånvaron av tillräckligt radikala lösningar gör att inga steg i rätt riktning tas över huvud taget. (Även om det gjorts undantag så är den här hållningen - förkärleken till att vara i opposition, att inte behöva ta ansvar - som skiljt Vänsterpartiet från Socialdemokraterna. Det har givit upphov till romantisering av kommunismen.)

Hand i hand med experimentalismen går en kritik av uppfattningen att historien har en bestämd riktning - en kritik liknande den Karl Popper senare framförde i Historicismens elände (1957). I dag har vi sett denna framstegstro kanske framför allt hos liberaler, medan en mer reflexiv hållning är mer sällsynt (till skillnad från känslan av att samhället håller på att braka ihop, eller rentav att civilisationen sådan vi känner den är på väg att gå under). Sverige har på många sätt, med sitt demokratiska styrelseskick och universalistiska välfärdsstat, stått för den hittills kanske mest anständiga samhällsmodell vi känner till. Men det skulle vara naivt att tro att det är en riktning som alla samhällen av historisk nödvändighet utvecklas mot. Rådande omständigheter är att betrakta som utfallet av en mängd komplexa skeenden - geobiofysiska, demografiska, teknologiska, ekonomiska och inte minst politiska. Det goda samhället förutsätter en ständig strävan.

Gustav Möller, socialminister under nästan hela 1930- och 1940-talet, betraktade välfärdspolitiken - liksom fackföreningsrörelsen - som ett slags krycka, att ta bort när den inte längre behövdes. Det stora målet för arbetarrörelsen var enligt honom socialisering: Att makten över produktionen läggs i folkets händer.3 Nils Karleby var från 1920 fram till sin död sekreterare i Socialiseringsnämnden, en av de utredningar som tillsattes av Hjalmar Brantings första regering för att staka ut vägar till socialismen. Nämndens ordförande var Rickard Sandler, marxist liksom Möller och statsminister från Brantings död 1925 fram tills hans minoritetsregering avgick 1926 (sedan den körts över av en riksdag som ville tvinga arbetslösa att ta jobb som strejkbrytare). Genom sitt arbete kom Karleby att utveckla uppfattningen att socialisering möjligen kan vara en väg framåt, men långt ifrån den enda. Det finns ingen anledning att utesluta offentligt ägande av exempelvis banker och andra företag, men det kan inte heller ses som kungsvägen till socialismen. Snarare kan det ses som något som får bedömas i varje enskilt fall, beroende av konsekvenserna. Gentemot en egendomsliberalism i John Lockes efterföljd argumenterade han för att det inte finns någon äganderätt i absolut mening, utan att ägandet i själva verket består av en knippe rättigheter - exempelvis att använda, hyra ut eller sälja egendomen.4 I grund och botten är ägandet ett slags social överenskommelse vars innehåll kan omformas genom exempelvis lagstiftning eller sedvanerätt (vilket allemansrätten är ett exempel på). Karleby såg politiska reformer på lagstiftningens väg för att förändra ägandets funktioner som lämpligare än ett förstatligande av produktionsmedlen.

Det här, som kommit att kallas för funktionssocialism, har i kombination med strukturanalytisk kompetens kommit att bli ett framgångsrikt sätt att åstadkomma bestående, strukturella samhällsförändringar. Det har handlat om att göra kapitalismen mer funktionsduglig genom att begränsa och balansera dess makt och att på områden där den misslyckats sätta in åtgärder som ökat jämlikheten och flyttat fram arbetarrörelsens positioner.5 Åtminstone när socialdemokratin varit som mest framgångsrik. Men kanske har funktionssocialismen också en akilleshäl: Det är just i Sverige, socialdemokratins kanske starkaste fäste, som vi fått sådant som friskolesystemet med vinstjagande riskkapitalister, en avreglerad tågmarknad och nu på senare tid lagen om valfrihetssystem (LOV). Och icke att förglömma det fria skolvalet med skolpeng - framlyft av Milton Friedman, en av nyliberalismens viktigaste förgrundsgestalter, som ett föredöme för USA. Är allt det här då Karlebys fel? Jag skulle nog snarare hävda att tidsandan, från 1980-talet och framåt, där också socialdemokratin förändrat sitt synsätt, ytterst grundar sig i att den ekonomiska globaliseringen minskat spelutrymmet för internationellt avvikande jämlikhetsstrategier genom makroekonomisk politik och lönebildning. Sedan är det klart att socialdemokratin tappat en del av den strukturanalytiska kompetensen, samtidigt som opinionsanalyserna stärkt sin ställning.

Karleby menade att den reformistiska samhällsomvandlingen fullbordas först i den psykologiska verkligheten. Poängen är att den socialdemokratiska politiken får mening när människor i sin identitet införlivar att de fullt ut är delaktiga och myndiga medborgare i en demokratisk, social och produktiv samhällsgemenskap. Under 1920-talets debatt om social demokrati formulerade Östen Undén det som: "Allas gemensamma delaktighet i det goda, som samhället erbjuder." Det här låg till grund för den sociala ingenjörskonsten - samhällsövergripande förändringar av människors beteenden och värderingar genom planering och rationel­la åtgärder syftande till att forma individer för ett samhälle utan ekonomisk ojämlikhet och med omfattan­de välfärd. Med nyliberalismens genomslag, från 1980-talet och framåt, har detta vänts till en asocial ingenjörskonst: Genom en aktiv politik skapar den situationer där människor förmås att agera som om de befann sig på en marknad. Den skapar individer som sätter upp privata målsättningar, kalkylerar hur de ska nå dessa mål och med denna kalkyl som utgångspunkt träffar rationella val. När jämlikhet inte upplevs som möjlig rustar vi för ojämlikhet. Men som bland andra Anne-Marie Lindgren visat finns det åter möjligheter för socialdemokratin att vända utvecklingen.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anne-Marie Lindgren, funktionssocialism, Gustav Möller, Herbert Tingsten, Nils Karleby, nyliberalism, pragmatism, social demokrati, social ingenjörskonst, socialdemokrati, strukturreformism, valfrihet

Noter

  1. Nyligen belyste Björn Elmbrant detta, med sin bok Innan mörkret faller: Ska 30-talet hinna ikapp oss? Atlas 2015. []
  2. Samma år som Karleby avled, som följd av tuberkulos, publicerades hans epokgörande bok Socialismen inför verkligheten: Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik, Tiden 1926. []
  3. Peter Antman har skrivit intressant om socialministerns synsätt och målsättningar i "Möllers andra agenda: Om offentliga tjänster och socialisering", Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 75-76, 1999, s 1-31. Även tillgänglig på nätet. []
  4. Karleby var influerad av Axel Hägerström och den så kallade Uppsalaskolan inom rättsfilosofin, som var stor under 1920-talet. Även Östen Undén, professor i juridik och socialdemokratiskt statsråd under långa perioder mellan 1917 och 1962, tillhörde denna inriktning. Hägerström lyfts fram i förordet till Socialismen inför verkligheten. []
  5. Termen funktionssocialism myntades av Gunnar Adler-Karlsson, Funktionssocialism: ett alternativ till kommunism och kapitalism, Föreningen Verdandi 1967. []

Kommentera!