Liberal debatt om socialdemokratin forts.

Av den 21 augusti, 2012

För ett tag sen spånade jag lite fritt kring ett nummer av Liberal debatt, på temat socialdemokrati. Här följer mina randanmärkningar till de återstående texterna. Nu går vi till frågan om själva den ideologiska kärnan.

Ett par månader efter riksdagsvalet 2010, då jag fortfarande var miljöpartist men hade börjat upp ögonen för socialdemokratin, skrev jag ett inlägg utifrån min förundran över att Daniel Suhonen och Ilja Batljan kunde vara aktiva medlemmar i ett och samma parti. Den senare, då oppositionspolitiker i Stockholms läns landsting, hade jag svårt att skilja från en moderat och den förre, då redaktör för SSU:s idétidskrift Tvärdrag, lät i mina öron till förväxling som en vänsterpartist.

En av texterna i temanumret av Liberal debatt, "Alla ska med", utgår från liknande premisser. Socialdemokraterna är ett brett och pragmatiskt parti, och vad som utgör dess ideologiska kärna är svårt att ringa in. Men det hävdas i texten att mest representativt är ändå det som skrivs i Tiden, den tidskrift som Hjalmar Branting grundade 1908 och där Daniel Suhonen numera är redaktör, snarare än "inflytelserika företrädare högt upp i partiapparaten med socialliberala böjelser". En text av Göran Greider från senaste numret av Tiden blir referens för denna uppfattning: "en del av oss är faktiskt socialister, medan andra helt enkelt är liberaler eller möjligen socialliberaler."

Socialismen inför verkligheten

Statsvetaren Herbert Tingsten, socialdemokrat för en tid, sedermera folkpartist och chefredaktör för DN.

Tesen om Socialdemokraternas ideologilöshet går tillbaka på Herbert Tingsten, som tyckte att det var någonting bra. I sitt tvåbandsverk Socialdemokratins idéutveckling (1941) skriver han att i och med brytningen med den ortodoxa marxismen under 1920-talet blev Socialdemokraterna ett parti för vilket makten är närmast ett självändamål. Det är en tes som sedan återkommer under 1900-talet, framförd av motståndarna till såväl höger som vänster. Men även av socialdemokrater, som partiledaren och statsministern Göran Persson på 1990-talet.

Men det finns anledning att komma med invändningar - vilket statsvetare och historiker också gjort.1 Visserligen bröt Socialdemokraterna i Sverige - till skillnad från systerpartierna i till exempel Frankrike, Italien och Tyskland - med den marxistiska ortodoxi som lär att kapitalismen genom sin inre logik kommer att gå under, och att politiska reformer endast kan försena dess sammanbrott och socialismens förverkligande. De partier som till skillnad från det svenska var trogna denna tes skulle snarare komma att kratta manegen för fascismen. På samma sätt gick de svenska socialdemokraterna emot en liknande ödestro angående den ekonomiska utvecklingen, nämligen den hos ekonomkåren om att marknaden skulle fixa välståndet om bara politiken höll sig undan. Det som lanserades vid 1930-talets början var inte en ideologilös socialdemokrati, som Tingsten skulle hävda, utan tvärtom en socialdemokrati som fann sin ideologiska särart.

Socialdemokratins tre beståndsdelar

Socialdemokraterna är ett stort parti och den parlamentariska grenen av en social rörelse, arbetarrörelsen, som står på den ideologiska eller idépolitiska grund som kallas socialdemokrati. Denna grund är bred nog att omfatta allt från vänstersocialister till socialliberaler, under förutsättning att man kan samlas kring några gemensamma nämnare. Förutom det pragmatiska förhållningssättet - att verkligheten måste kunna revidera teorin - har jag identifierat tre viktiga komponenter som jag menar är socialdemokratins ideologiska kärna.

1. Jämlikhetsnormen eller solidaritet som strukturpolitik.

En punkt som jag berörde i förra inlägget, där jag skrev om att ökad jämlikhet främjar ett mer sammanhållet samhälle, präglat av tillit och social gemenskap. Socialdemokratins framgångar har byggt på förmågan att se intressen som förenar breda befolkningsskikt, nedifrån och upp, och att föra en politik som tillvaratar dessa intressen. Det är innebörden av solidaritet som strukturpolitik.

Inom folkhälsoforskningen är det okontroversiellt. Graden av jämlikhet får konsekvenser inte bara i den nedre delen av den socioekonomiska skalan utan i hela befolkningen. Även de bättre ställda är mer friska, har större välbefinnande och är mer nöjda med livet i mera jämlika samhällen. Till och med IMF och OECD har börjat rikta fokus på sambandet mellan ojämlikhet och ekonomiska kriser.

En av texterna i Liberal debatt, "Två former av ojämlikhet", tar upp distinktionen mellan jämlikhet i chanser (eller likvärdighet) och jämlikhet i utfall (det vill säga jämlikhet i egentlig mening). Just skolan, som är det konkreta exempel som används, visar hur svår den distinktionen är att tillämpa i praktiken. Verkligheten är mer dynamisk än så. Ojämlikhet i utfall förstärker bristen på likvärdighet, som vi kan se i fallet med det fria skolvalet (som är fritt i formell mening, men beroende av hur välinformerad "kunden" är). Den borgerliga regeringens skolpolitik går på tvärs med OECD:s rekommendationer för ökad likvärdighet, vilket fått till följd att socioekonomisk bakgrund nu påverkar skolresultaten i Sverige lika mycket som i USA. Vi behöver återupprätta samförståndet om den gemensamma skolan.

Enligt OECD är den sociala rörligheten högst och likvärdigheten i livschanser – att individens möjligheter i livet ska vara oberoende av föräldrarnas klass, utbildning och inkomst – mest utbredd i de nordiska länderna. Sämst är den i USA och Storbritannien. De faktorer som har betydelse är följande.

  • En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och graderingen sker sent och där lärandet sker gemensamt.
  • En väl utvecklad offentlig sektor och progressiva skatter som omfördelar resurser från de med höga inkomster till de med lägre.
  • En arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet.
  • En hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden.
  • Små inkomstskillnader.

2. Ett bejakande av strukturomvandling som kreativ kraft för samhällsomvandling.

En punkt som jag diskuterat tidigare i några inlägg. Socialdemokraterna har gjort anspråk, länge med hög trovärdighet också på arbetsgivarsidan, på att vara garanten för strukturomvandling genom att bejaka kreativ förstörelse med hjälp av en välfärdsstat som ger trygghet i övergång till nya jobb. Något förenklat innebär strukturomvandling att gamla lågproduktiva jobb försvinner och ersätts med nya högproduktiva. Till stor del handlar det om innovation som teknikutveckling: mekanisering av tung industriproduktion ökar produktiviteten (måttet på det värde som produceras i förhållande till insats i form av t ex arbetade timmar) och gör att fysiskt slitsamt arbete ersätts med betydligt bekvämare intellektuellt arbete. Det här ligger bakom mycket av talet om en övergång till tjänsteekonomi.

Den socialdemokratiska modellen för strukturomvandling förutsätter några saker: 1) robusta trygghetssystem som håller nere de mänskliga kostnaderna av arbetslöshet, 2) en aktiv och fungerande arbetsmarknadspolitik som gör att människor relativt snabbt kan få nytt arbete, och 3) relativt höga löner, vilket ger vanliga löntagare mer att leva för - och håller uppe effektiviseringstrycket i ekonomin genom att det blir mer lönsamt att göra produktionen mer innovativ. Den borgerliga jobbpolitiken går istället ut på att lönerna ska pressas nedåt och villkoren för de anställda försämras. Ekonomisk utveckling kan åstadkommas genom att vi arbetar mer, eller genom att vi arbetar bättre. Det första är den moderata arbetslinjen och det andra den socialdemokratiska. Urholkade trygghetssystem och försämrade möjligheter till vidareutbildning ökar inte produktiviteten i ekonomin.

3. Dubbelmaktsstruktur eller ett vitalt socialdemokratiskt landskap.

En av texterna heter "Ådalen, i väntan på krisen". Den handlar inte alls om det händelseförlopp för drygt åttio år sedan som gått till arbetarrörelsens legender som Skotten i Ådalen. Nej, berättelsen är den om hur en utflyttningsbygd i Norrland inte alls nåtts av nyheten om socialdemokratins kris. Men det är knappast någon framgångssaga för det. Snarare kan man beskriva det som en enpartistat, borgerlighetens gamla vrångbild av socialdemokratins Sverige, på kommunal nivå.

Mer nyktert skrev DN:s politiske redaktör Peter Wolodarski om detta i januari: En stor del av Socialdemokraternas historiskt starka stöd har byggt på att partiet haft starka stödtrupper i civilsamhället, inte bara facket utan även Konsum, ABF, Folksam, Fonus, etc. Göran Greider beskriver det i sin bok om Olof Palme som att socialdemokratin lyckats bygga upp en dubbelmaktsstruktur: Även om borgerligheten behöll makten inom näringslivet, så styrde arbetarrörelsen stat och kommun och hade betydande makt också i den ekonomiska sfären. Kommunala bostadsbolag, kooperationen och inte minst facket gjorde det möjligt. Rörelsen var en organiserad motmakt till de gamla strukturerna. Den gav medlemmarna självförtroende och den väckte respekt hos politiska motståndare.

Fredrik Jansson har resonerat kring vad han kallar socialdemokratiska landskap. Den dubbelmaktsstruktur som byggdes upp är en del av detta, och det mesta som i dag finns kvar av den är ruiner av gammal storhet. Vi befinner oss i ett interregnum mellan ett socialdemokratiskt landskap som vittrat sönder, något som påbörjades vid sextiotalets slut, och ett som ännu inte formerat sig. En förutsättning för socialdemokratins förnyelse är att vi bygger upp en ny dubbelmaktsstruktur, en som inte kan se ut som den gamla utan som utgår från dagens arenor för människors engagemang. "När rörelsen kom var rörelsen redan där", som Per Olov Enquist skriver i Musikanternas uttåg.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Ådalen, arbetslinjen, Daniel Suhonen, Göran Greider, Herbert Tingsten, Ilja Batljan, IMF, jämlikhet, Liberal debatt, OECD, Peter Wolodarski, skolpolitik, Socialdemokraterna, strukturomvandling

Noter

  1. De mest intressanta från senare år är idéhistorikern Sten O Karlssons Det intelligenta samhället (2001) och statsvetaren Sheri Bermans The primacy of politics (2006). []

Kommentera!

Kommentera