Att flytta gränserna för det politiskt möjliga

Av den 27 augusti, 2012

När jag kom ut som socialdemokrat var det med en text om varför det tidigare var otänkbart. Hinder kan också ses som utmaningar. Bättre än fokusgrupper kan de sporra till idéutveckling med sikte bortom nästa mandatperiod.

Inte sällan klagas det över bristen på visioner i politiken. Särskilt visionslös anses socialdemokratin vara, något som funnits med sedan Herbert Tingsten (som dock såg detta som något gott). Om det inte heter att man inte följt med sin tid, så är det att man anpassat sig för mycket till samtiden. Den som klagar över bristen på visioner kommer emellertid sällan själv med något operativt förslag.

I gapet mellan lösryckta utspel och fluffiga visioner frodas något jag kallat "vänsterns revolutionära anda" - en blott reaktiv kritik utifrån det som Anders Nilsson och Örjan Nyström med en mer poetisk formulering från Spinoza kallar ledsna passioner.1 Det skiljer sig från ett aktiv engagemang för att förändra förhållanden. Man reagerar på vad som sker, men man agerar inte för att ingripa. Politisk aktivitet blir en fråga om protester och missnöjesyttringar. Det går ju ändå inte att göra något så länge vi lever under ett kapitalistiskt system. På liknande sätt resonerade stora delar av vänstern i Europa på 1920-talet. Då, liksom på många håll i dag, trodde man att kapitalismen ändå snart var till ända.

Tankesmedjan som metafor

Johnny Munkhammar, riksdagsledamot och moderat idépolitiker, gick bort alltför ung.

Men visst behövs politisk idéutveckling - i bemärkelsen att den praktiska problemlösningen kläs i teoretisk språkdräkt och sätts in i ett ideologiskt sammanhang. Annars är det svårt att lyfta blicken förbi den senaste opinionsmätningens begränsade horisont. För att inte tala om den närmaste mandatperioden. Ibland behöver vi ställa oss frågan om vad det är för samhälle vi vill leva i och vilka steg som krävs för att ta oss dit.

Johnny Munkhammar, moderat riksdagsledamot och idépolitiker som för en tid sedan gick bort i cancer, skrev som sin sista - vad jag vet - text mycket intressant om rollfördelningen mellan ett parti och en tankesmedja. (Ett ämne som intresserat mig tidigare.) Resonemanget går kanske inte att lyfta från ett kaderparti som Moderaterna, för att tillämpas rakt av på folkrörelsepartiet Socialdemokraterna, men det är ändå läsvärt för en bredare krets också utanför borgerligheten.

Jag rekommenderar starkt Munkhammars inlägg i sin helhet, men det jag särskilt vill lyfta fram i detta sammanhang är det följande.

Ett sätt satt beskriva skillnaden är att en tankesmedja försöker göra det politiskt omöjliga möjligt genom att utveckla nya idéer och verka för dem genom opinionsbildning. Ett politiskt parti tar över någonstans där och utvecklar vidare samt gör de nya idéerna till verklighet. Ett parti måste vara en maktmaskin – lika värdelöst utan makt som utan viljan att förändra samhället med hjälp av denna makt.

Även om jag är kluven till om det behövs en socialdemokratisk motsvarighet till Timbro - inte alltför kopplad till partiet - eller om det ska rymmas inom ramen för ett folkrörelseparti, så behövs funktionen av en tankesmedja. Resurser behöver läggas på idéutveckling, liksom det tidigare lagts på PR. En sådan funktion skulle behöva knyta kontakter såväl bland intellektuella som i de rörelser och arenor där människors engagemang finns i dag. Och så behöver förstås finansieringsfrågan lösas.

Fyra stora utmaningar

Men det var idéutvecklingen som sådan jag tänkte skriva om, inte dess former. Som jag tagit upp tidigare är Stefan Löfvens trepunktsagenda (statsfinanserna, näringspolitik, arbetsmarknads- och utbildningspolitik) en bra stomme till nytt övergripande reformprogram.

Till detta kan två pusselbitar läggas som är lite mer av det visionära slaget, men fortfarande ganska klassiskt socialdemokratisk politik: 1) fysisk samhällsplanering (bostäder och infrastruktur, som är dels två allvarliga hinder för ekonomisk utveckling, som det ser ut i dag, dels två områden med stor potential för grön omställning), och 2) social investeringspolitik (nämnda herrar Nilssons och Nyströms beteckning på en ny socialdemokratisk välfärdsmodell byggd på sociala investeringar för att sätta människor i stånd att möta utmaningarna i det globaliserade kunskapssamhället, en vidareutveckling av Gunnar Myrdals tanke om produktiv socialpolitik).

För att utveckla idéerna bortom dessa två nivåer - Löfvens trepunktsagenda och de pusselbitar som jag skisserat ovan - krävs det att vi tar oss an fyra dilemman eller utmaningar. De anknyter till de baksidor eller tillkortakommanden hos socialdemokratin som jag pekat ut vid ett tidigare tillfälle.2 Jag vill här helt kort skissera de fyra, för att återkomma till var och en av dem och vidareutveckla resonemangen.

1. En öppen värld

Människors längtan efter bättre livsvillkor måste ses som en stark drivkraft för positiv samhällsekonomisk utveckling. Ökad migration är inget hot mot det goda samhället, utan en av dess förutsättningar. Det kräver en fördjupad diskussion om medborgarskapet i dess civila, politiska och sociala aspekter. Till kategorin hör också försvars- och säkerhetspolitiken, där förändringar genomförts utan bredare debatt för att möta förändrade omständigheter, liksom handels- och biståndspolitik. Tjugo år efter kalla krigets slut börjar också Washington Consensus att släppa sitt grepp.

2. En livskraftig miljö

Klimatförändringarna, Peak Oil och minskad biologisk mångfald reser allvarliga tvivel kring hållbarheten hos vår industriella samhällsmodell. Produktionen blir ständigt mer effektiv, men när den privata konsumtionen av varor stiger i än högre takt ökar också resursförbrukningen och utsläppen mer än vad jorden klarar av att återhämta sig från. Vi behöver utveckla ett nytt synsätt att bygga politiken på - men en romantiserad bild av naturen är inte vägen fram. Bortom den meningslösa uppdelningen mellan kultur och natur måste politikens utgångspunkt vara ett ekologiskt bärkraftigt samhälle.

3. En fördjupad demokrati

Utvecklingen mot ökad övervakning genom sådant som FRA-lagen och datalagringsdirektivet, för att inte tala om inskränkningar i och kränkningar av mänskliga rättigheter till följd av kriget mot terrorismen, är en väg bort från ett samhälle byggt på tillit. När det är tydligt att stora samhällsutmaningar kräver ökat demokratiskt deltagande är den växande misstron, till följd också av ökad ojämlikhet och av nedskärningar till följd av ekonomiska kriser, ett hot mot de gynnsamma levnadsförhållanden som varit rådande i de västerländska demokratierna under decennier. Den utvecklingen måste vändas.

4. En frihet i levnadsval

Under 1960-talet, som följd av ökad välfärd, accelererade utvecklingen mot större individuellt självbestämmande och frigörelse från traditionella auktoriteter. Det är en utveckling ska bejakas, och med en politik som ökar människors livschanser behöver den inte vara något hot mot social sammanhållning och tillit. Politiken ska försöka se till att människor kan skaffa sig de förmågor som krävs för ett gott mänskligt liv, men den ska inte avgöra vad som är ett gott liv. Politiken ska sträva efter en fredlig samexistens mellan olika sätt att leva, inte främja vissa livsval framför andra.

Ja, då har vi en del att diskutera. Det lär nog vara tillräckligt för den här hösten.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Nilsson, Baruch Spinoza, ekologism, Herbert Tingsten, Johnny Munkhammar, medborgarrätt, migration, modus vivendi, Örjan Nyström, övervakning, samhällsplanering, social investeringspolitik, Stefan Löfven, tankesmedjor, Timbro

Noter

  1. De skriver om detta i början av boken Den sociala demokratins andra århundrade?, Atlas 2005. []
  2. Anthony Giddens pekar i sin bok Tredje vägen (1998) ut fem dilemman för socialdemokratin: globaliseringen, individualiseringen, höger och vänster, politikens arena och de ekologiska frågorna. Jag har diskuterat de två förstnämnda i ett par inlägg, och har för avsikt att ta mig an också de övriga. []

Kommentera!

Kommentera