Schumpeter snarare än Keynes

Av den 15 juni, 2011

Bland vänstersossar finns idén att socialdemokratin sedan sjuttiotalet fallit offer för nyliberala locktoner. Feldt och hans kanslihushöger dödförklarade Keynes. Men var socialdemokratin under sin guldålder fullt så keynesiansk?

Som vi tidigare varit inne på gör statsvetaren Sheri Berman i sin bok The Primacy of Politics (2006) distinktionen mellan socialdemokrati och demokratisk socialism, där den förra betecknar en strävan att använda sig av kapitalismens strukturomvandlande kraft för att forma det samhälle man vill ha - medan demokratiska socialister anser att samma syfte endast kan uppnås genom kapitalismens avskaffande.1 Socialdemokratin, framför allt den skandinaviska från 1920-talet och framåt, kan ur det här perspektivet ses som en genom praktisk politik omsättning av den analys Karl Marx och Friedrich Engels ger uttryck för i Kommunistiska manifestet (1848). Jag syftar förstås på det ofta refererade avsnittet där de talar om hur produktionsförhållandena förändras och därmed också samtliga samhälleliga förhållanden, hur alla länders produktion och konsumtion ges kosmopolitisk gestalt, hur den nationella ensidigheten och inskränktheten förbyts i ett allsidigt nationernas beroende av varandra, hur landsbygden lagts under stadens herravälde, etc. "Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon."

Rekordårens institutionella ramverk

Joseph Schumpeter (1883-1950), österrikisk nationalekonom, med relevans för förståelsen av innovationer, strukturomvandling och entreprenörskap.

Socialdemokrati kan, särskilt under de så kallade rekordåren (Andra världskriget till Oljekrisen), till stor del förstås som ett institutionellt ramverk för att hantera den utveckling som Marx och Engels talade om och som Joseph Schumpeter, österrikisk nationalekonom, år 1942 gav namnet kapitalismens kreativa förstörelse. Till socialdemokratins självbild - särskilt hos den socialdemokratiska vänstern - hör att man bedrivit en ekonomisk politik i John Maynard Keynes anda, det vill säga att man gjort viktiga investeringar i lågkonjunktur och sparat i högkonjunktur. Vänstersossar poängterar gärna att det här är något som övergavs under framför allt Kjell-Olof Feldts tid som finansminister och att det nu gäller att återuppväcka Keynes. Problemen är bara att bilden av den keynesianska socialdemokratin inte stämmer, även om utbyggnaden av den offentliga sektorn pekar i den riktningen.2 Vad som framför allt kännetecknat den ekonomiska politiken under tiden från 1945 till 1973 är återhållsam finanspolitik, solidarisk lönepolitik, generella trygghetssystem samt aktiv arbetsmarknadspolitik. Alltså det som brukar kallas Rehn-Meidner-modellen, efter LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Det förutsatte också ett annat institutionellt ramverk, nämligen det finansiella och monetära system som konstruerades vid konferensen i Bretton Woods, USA, år 1944 och vars främsta arkitekter var Harry Dexter White och nämnde Keynes (även om den senare inte fick igenom alla sina idéer). Strama tyglar för finanskapitalet skulle främja frihandel på den internationella arenan såväl som en expansiv välfärdspolitik (The Great Society, det starka samhället) på den nationella.

Den solidariska lönepolitiken, det vill säga lika lön för lika arbete utan hänsyn till vad företagen har råd med, slog ut mindre lönsamma företag på landsbygden. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken, där man hjälpte människor som fått lämna de olönsamma företagen att komma till nya jobb, fick människor att flytta till städerna där jobben fanns. Det gamla Bondeförbundet, som blivit Centerpartiet, hade på sjuttiotalet sina högsta väljarsiffror till följd av sin kritik av denna så kallade flyttlasspolitik. Samtidigt som en första våg av miljöpolitiskt engagemang fick människor att flytta ut på landsbygden för att odla sin egen trädgård. Den solidariska lönepolitiken skapade också en övervinst för de lönsamma företagen, eftersom de kunde betala lägre löner än vad som varit fallet om hänsyn tagits till företagens ekonomiska resurser, och det var denna övervinst som de så kallade löntagarfonderna konstruerades att hantera.

Fyrtio år av interregnum

Som följd av energikriserna fick den borgerliga regering som tillträdde 1976 överge Gunnar Strängs återhållsamma finanspolitik. Finansministern Gösta Bohman, partiledare för Moderaterna och ideologiskt närmast en nyliberal, tvingades av omständigheterna föra en snarare keynesiansk politik med krisstöd till industrin och investeringar i vägbyggen för att skapa jobb. Bretton Woodssystemets fall gjorde kapitalet rörligare och mer oberoende av sin nationella grund. Allt större delar av produktionen flyttade till delar av världen som tidigare endast varit råvarulager. Rekordårens socialdemokratiska landskap - det vill säga de organisatoriska omständigheter och den idémässiga hegemoni som ramade in den sociala demokratin från mellankrigstiden till det radikala sextiotalet - hamnade på dekis, och rörelsen försöker ännu orientera sig i det interregnum som följt därefter.

Hur kan ett nytt institutionellt ramverk utformas för att hantera dagens mönster av strukturomvandling? Vi kan kalla modellen Rehn-Meidner 2.0. Den kan inte vara utformad som sin föregångare, eftersom förutsättningarna är annorlunda i dag, men den måste likt föregångaren präglas av ett helhetsgrepp som bringar flera olika politikområden i samspel.

Uppdatering: Jag skrev att Joseph Schumpeter var nationalekonom av den österrikiska skolan. Waldemar Ingdahl påpekade att det inte stämmer. Schumpeter var nationalekonom och från Österrike, men hör inte till den så kallade österrikiska skolan (Mises, Hayek, m fl), även om viss ömsesidig påverkan fanns mellan dem. Rätt ska vara rätt.

Print Friendly, PDF & Email

Inkommande söktermer

  • Joseph Schumpeter
  • schumpeter

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Bretton Woods, globalisering, Gösta Bohman, Gunnar Sträng, industripolitik, John Maynard Keynes, Joseph Schumpeter, kapitalism, Karl Marx, Rehn-Meidner-modellen, rekordåren, Sheri Berman, socialdemokrati, strukturreformism, välfärd

Noter

  1. Sheri Berman har för övrigt en artikel på ämnet i Fronesis temanummer om socialdemokrati, ”Vad är socialdemokrati? Att återupptäcka en ideologi för vår tid”, Fronesis nr 32-33. 2010, s 36-50. []
  2. Jag har i mitt resonemang fått betydande influenser från Anders Nilsson och Örjan Nyström. De har tillsammans bland annat skrivit böckerna Den sociala demokratins andra århundrade? (2005) och Reformismens möjligheter (2008) samt en rapport för Arbetarrörelsens tankesmedja med titeln Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder (2011). Med en artikel i Tiden nr 2/2011 (doc) driver de samma tes som jag om socialdemokratin i förhållande till Keynes och Schumpeter. []

Kommentera!

Kommentera