Bortom fundis och realos

Av den 8 februari, 2011

Kristdemokraterna sägs ha dem. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet likaså. Inom Miljöpartiet står de mellan fundamentalister och realister. Men detta fokus på falangstrider är en ofta missvisande förenkling.

I höstas drev jag tesen att Miljöpartiet i dag befinner sig vid ungefär samma vägskäl där den svenska socialdemokratin stod på 1920-talet. Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP, bildades 1889 som den svenska arbetarrörelsens partipolitiska gren. 1906 kom Hjalmar Branting in i riksdagen med stöd från liberaler i Stockholm - ungefär som när Kristdemokraternas Alf Svensson på 1980-talet kom in i riksdagen genom ett valtekniskt samarbete med Centerpartiet. 1917 splittrades partiet genom att en falang blev utesluten och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, i dag Vänsterpartiet.

Det var en brytning mellan idealister och pragmatiker. Statsvetaren Sheri Berman har beskrivit det som en schism mellan demokratiska socialister och socialdemokrater - en schism som levde kvar inom socialdemokratin även efter brytningen. Med Per Albin Hanssons folkhem, Ernst Wigforss ekonomiska politik och Gustav Möllers generella välfärd slog Socialdemokraterna in på reformismens väg. Man måste säga att det var ett klokt val. Inte bara har den svenska, universalistiska välfärdsmodellen möjliggjort både större jämlikhet och individuell frihet än andra modeller. Till skillnad från den radikala idealismen hos systerpartierna i Tyskland, Frankrike och Italien - som vid den ekonomiska krisen efter 1929 ville sitta på åskådarläktaren och låta kapitalismen braka samman av egen kraft, vilket den förstås inte gjorde - var den skandinaviska reformismen också ett effektivt medel mot fascismen.

Reformism med målen ständigt i sikte

Lennart Fernström
Lennart Fernström, VD för Mediekooperativet Fria Tidningar, tillika redaktör för tidningarnas ledarsidor.

Jag tror knappast att de grönas så kallade "fundis" kan göras ansvariga för att högerextrema och högerpopulistiska rörelser på nytt får fäste i såväl Sverige som övriga Europa. Däremot är jag övertygad om att en politik som fungerar - det vill säga den politik som får bäst resultat, mätt mot givna mål, om den genomförs i morgon - är att föredra framför den politik som är mest i linje med en tänkt underliggande ideologi. Det betyder inte att den som driver den förra linjen är mindre trogen sin ideologi - mindre "grön" - eller mer benägen att rätta sig efter makten. Men det är mer vanskligt att bedriva politik på det sättet, att inte veta om varje politisk åtgärd får önskat resultat och inte några oförutsedda konsekvenser. Samtidigt är det faktiskt också det enda möjliga sättet att bedriva politik på. Det är inte minst Vänsterpartiets problem ett tecken på. Som Ida Gabrielsson, sammankallande för partiets Framtidskommission, uttryckt det på Dagens Arena: "Det duger inte längre att vara parlamentets lilla vänsterkraft, som har rätt, egentligen." Partiet nådde under Gudrun Schyman och Johan Lönnroth på 1990-talet större framgångar i att få igenom sina mål, vilka knappt förändrats sedan dess, än det gör under Lars Ohly.

Miljöpartiet har sedan slutet av 1990-talet gått från att vara parlamentets lilla gröna kraft "som har rätt, egentligen" till ett parti som vågar ompröva sina medel om de inte leder till rätt mål. Lennart Fernström, min uppdragsgivare när jag skrev ledare för Fria Tidningen, ser inte utvecklingen på samma sätt som jag.

För att bli accepterat som regeringsdugligt så har MP de senaste åtta åren lagt ner tillväxtkritiken och gett upp eller tonat ner det mesta som gav partiet sin gröna särprägel. Det har lagt ner EU-motståndet, tagit time out i kärnkraftsmotståndet, stöttar Sveriges krig i Afghanistan. I praktiken har MP släppt idén om medborgarlön och istället gått till val på arbets- och tillväxtlinjen.

Allt för att få sitta i regeringen. Ett projekt som dock misslyckades totalt. Så nu står de där utan regeringsmakten, utan grön politik och snart utan sin stjärna Maria Wetterstrand. Efter nio år avgår såväl hon som språkrörskollegan och partisekreteraren på den kommande kongressen.

Med respekt för att Lennart är besviken på partiet - för en ekoanarkist finns det inte mycket att välja på i partipolitiken - kan jag inte se annat än det är en svår balansgång mellan å ena sidan att markera mot en politik man inte gillar, och å andra sidan att få igenom den politik man själv står för. I frågan om att Sverige ska lämna EU anser jag personligen att den medlemsomröstning partiet genomförde för några år sedan kom till rätt beslut. Jag är inte motståndare till det europeiska samarbetet, även om jag är starkt kritisk till en del EU-politik (t ex jordbruk och migration) och hur en del av EU:s institutioner är utformade (t ex maktbalansen mellan kommissionen och parlamentet).

Vad gäller såväl kärnkraften som Afghanistan handlar det om att förhålla sig dels till de övriga partierna och vilka överenskommelser som måste göras för att uppnå de mål man vill uppnå, dels till "läget på marken" - exempelvis att satsa på en utbyggnad av förnybar energi i så stor utsträckning att kärnkraften inte framstår som ett alternativ. I Afghanistanfrågan har jag stor respekt för de MP-riksdagsledamöter som gjorde bedömningen att de inte kunde rösta för en överenskommelse med regeringen. Det betyder inte nödvändigtvis att övriga ledamöter inte, som ständiga läktarpolitikern Birger Schlaug antyder, "tar grön ideologi på allvar". Snarare har de gjort bedömningen att det är viktigare att det finns en tidsplan för utträdet än att markera att de inte stöder en Afghanistanpolitik utan tidsplan.

Medborgarlön på tapeten igen

Jag har tidigare tagit upp några olika varianter av medborgarlön - eller basinkomst, om vi syftar på ett belopp som betalas ut till medborgaren utan krav på motprestation - som föreslagits av så vitt skilda personer som Thomas Paine, Milton Friedman, Lasse Ekstrand, Stefan Fölster, Jan Otto Andersson och Liberaldemokraterna. (Sedan dess har diskussionen även förts inom Piratpartiet.) Variationen visar att medborgarlön eller basinkomst kan utformas på ganska olika sätt beroende på vilka mål det är man vill uppnå med reformen. Precis som med många andra frågor är det bättre att låta diskussionen utgå från målen, snarare än att lägga fokus på den konkreta reformen. Lennart nämner medborgarlön vid ett antal tillfällen - bland annat att MP "släppt idén om medborgarlön" och att Mikaela Valtersson "är emot gröna profilfrågor som till exempel medborgarlön". Jag tror att det i någon mån beror på hur man ser det.

När partiet för några år sedan, precis som i EU-frågan, höll en medlemsomröstning tolkade jag det som uttryck för en vilja att från en vacker men väldigt långsiktig vision vaska fram en konkret delreform möjlig att genomföra i morgon. Resultaten av en sådan delreform skulle också peka i riktning mot de mål som visionen uttrycker. (Jag vet att det finns dem - såväl motståndare till som förespråkare av idén om medborgarlön - som inte delar min tolkning.) I partiprogrammet från 2005, som nu ska genomgå en revidering, står bland annat följande.

  1. "Vi anser att alla människor ska tillförsäkras en grundtrygghet."
  2. "Grundtryggheten ska ersätta alla olika försörjningsbidrag och omfatta alla i samhället."
  3. "Vår vision är att på sikt ersätta grundtryggheten med medborgarlön."
  4. "Vi strävar efter att frigöra trygghetssystemen från kopplingen till lönearbetet."
  5. "Medborgarlön kan i framtiden möjligen bli en väg till grundtrygghet för alla."
Alla ska med
Socialdemokraternas utskällda reklamkampanj 2005 handlade om det goda samhället som inte lämnar någon utanför.

Med reservation för att punkt 3 och punkt 5 motsäger varandra kan man här urskilja en ganska tydlig väg mot ett politiskt mål: att alla människor ska ha en ekonomisk grundtrygghet, oavhängigt beroendet av lönearbete. Jag har svårt att se att det förslag om så kallad arbetslivstrygghet - ett sammanhållet trygghetssystem för att ersätta dagens lapptäcke av arbetslöshets- och sjukförsäkring samt försörjningsstöd (socialbidrag) - som medlemsomröstningen resulterade i skulle vara ett avsteg från den utstakade vägen. Nästa steg behöver inte vara medborgarlön, men reformförslaget måste ses som en förutsättning för att alls kunna ta nästa steg.

Trygghetssystemen är i dag, med inkomstbortfallsprincip och inträdesvillkor, ganska tydligt kopplade till lönearbetet. Försörjningsstödet är dessutom utformat så att den som lever på det har mycket svårt att förändra sin ekonomiska situation annat än med svartjobb. Dessa aspekter måste en grön reform av trygghetssystemen ta sig an. Samtidigt har generella trygghetssystem - lösningar som har legitimitet hos en bred medelklass samtidigt som de verkligen ger stöd åt svagare grupper - en dokumenterad förmåga att frigöra människor från tvånget att mer eller mindre billigt sälja sig på arbetsmarknaden. Det är inte säkert, kanske inte ens troligt, att 10.000 spänn per månad i handen, förslagsvis finansierat med en inkomstskatt på 70 procent, är en optimal lösning för att åstadkomma samma resultat. (En intressant artikel om medborgarlön, med argument för och emot, finns att läsa i samma nummer av Fria Tidningen som Lennarts ledare.)

Organisatorisk breddning och ideologisk fördjupning

I sin ledare recenserar Lennart olika kandidater till posterna som språkrör och posten som partisekreterare. De som åsiktsmässigt står närmare honom själv är per definition mer gröna. Bland dem han inte har mycket till övers för finns Anders Wallner, den person jag själv vill ha som partisekreterare. Lennart skriver följande.

Anders är i dag sekreterare till Wetterstrand och troligen partielitens kandidat. Anders styrka ligger i HBT-frågor. I övrigt anses han kanske vara den tydligaste symbolen för partiets kanslihöger, en växande grupp av karriärspolitiker utan grön grund.

Anders Wallner
Anders Wallner, i dag bland annat språkrörssekreterare åt Maria Wetterstrand, kandiderar till att bli MP:s partisekreterare.

Jag tror att Lennart i likhet med mig gärna vill se en idépolitisk utveckling i partiet. Varifrån han får det att Anders skulle sakna grön grund vet jag inte, men till skillnad från Lennart har jag stort förtroende för vad Anders sagt sig vilja åstadkomma som partisekreterare. Lennart gillar Max Andersson för att han är EU-motståndare och Karin Jansson för att hon förespråkar medborgarlön, men en partisekreterares uppgift är rimligen inte att driva olika sakfrågor. Anders har goda tankar om organisationsutveckling - något som kan främja också den idépolitiska utvecklingen - och jag har stort förtroende för hans förmåga att omsätta dessa tankar. Därför har jag också skapat en Facebooksida till stöd för hans kampanj.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Afghanistan, Anders Wallner, basinkomst, Birger Schlaug, EU, fundis och realos, grön ideologi, grundtrygghet, kärnkraft, Lennart Fernström, medborgarlön, Mikaela Valtersson, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Kommentera!

11 reaktioner på ”Bortom fundis och realos

  1. Razmatazuz (2 comments)

    Jag tycker först och främst att det är ganska onödigt att försöka skapa personstrider genom att säga att den ena eller andra är si och så mycket grön, men visst finns det skillnader i ideologisk övertygelse mellan de olika språkrörs- och partisekreterarkandidaterna?

    Jag tycker att det finns stora risker med att släppa på de åsikter ur vilka partiet skapades - såsom kärnkraftsmotståndet och tillväxtkritiken.
    Om man släpper det allra allra minsta på dessa så kan man faktiskt inte rimligtvis kalla sig grön - punkt slut. Man kan möjligtvis hävda att man gärna skulle vilja se mer miljövänliga lösningar här och var, men man är absolut inte ute efter något slags långsiktigt hållbart samhälle. Man kan helt enkelt inte fortsätta inbilla sig att ekonomisk tillväxt är av godo! Att den ekonomiska tillväxten i västvärlden är färdig är en sanning som jag tror att de allra flesta egentligen är redo att ta till sig. Vad vi behöver är inte mer tillväxt utan bättre fördelning av de medel och resurser som finns i vår del av världen.
    När det gäller kärnkraften så är ju alla Miljöpartister emot kärnkraft, men verkar inte riktigt våga driva detta i alla lägen. Frågorna om kärnkraft och tillväxtkritik skall drivas ständigt, dagligen, i varje forum man som Miljöpartist befinner sig!

    Det finns ett antal anledningar till att Miljöpartiet har växt enormt under de senaste åren - en av de viktigaste är naturligtvis Maria Wetterstrand. Hon har varit stark, karismatisk och har av väljare setts som ärlig och rättfram. Jag kan kanske tycka att Maria kunde ha stått på sig ännu mer som genuint grön, men hon har ändå varit den garant som funnits för att inte det Gröna fokuset glöms bort. Det är just det Gröna som har gjort att människor sökt sig till MP både som medlemmar och väljare. Att då anpassa sig ännu mer och närma sig den gråa massan ännu mer är att skjuta sig själva i foten. Det är den gråa massan som skall anpassa sig och lära av oss inte tvärtom. Så har det fungerat i 30 år nu och kommer att fortsätta fungera så. Vi kan inte sluta när vi trots allt har nått så pass långt som vi har gjort i vårt opinionsbildande. Säg det parti idag som inte har miljöfrågor med i sitt partiprogram? Det är vår och våra närliggande intresseorganisationers förtjänst!

    Om nu Gustav Fridolin blir vald till manligt språkrör vilket jag antar att han kommer bli, även om det har börjat väckas lite andra tankar ändå inom partiet, så är det av största vikt att Gustavs kvinnliga motsvarighet är genuint tvärgrön. Det är därför fullkomligt otänkbart och direkt omöjligt med kombinationen Fridolin-Valtersson. Det hoppas jag att du och alla andra i partiet också förstår. Jag tycker synd om Mikaela - det var ju hennes tur att ta över, men Fridolins kandidatur har ju i praktiken omöjliggjort detta.

    1. Anonym (26 comments)

      "Att då anpassa sig ännu mer och närma sig den gråa massan ännu mer är att skjuta sig själva i foten."
      Jag vet inte om jag har uttryckt mig otydligt, eller om du inte läst det inlägg som du just kommenterat. Eller så handlar din kommentar inte om någonting jag skrivit. Jag argumenterar inte för anpassning. Jag argumenterar för att finna bästa möjliga medel för att genomföra de mål man satt upp. Och medel är någonting som ändras med tiden, eftersom samhället förändras.

      I övrigt tackar jag för din intressanta kommentar!

  2. Razmatazuz (2 comments)

    Jag tackar för ditt svar. Min kommentar var inte enbart på ditt blogginlägg, utan endast delvis. Jag ville dock få dig att tänka efter om det här med "en politik som funkar" verkligen har någon förankring i verkligheten. Tycker du verkligen att vi har gjort så värst stora steg i Sverige under de senaste 10 åren? Har MPs politik "funkat"?
    Jag menar absolut inte att man måste sitta i ständig opposition, utan i vissa frågor kan det vara värt att kompromissa. Dessa kompromisser FÅR dock inte strida mot den gröna ideologin som hela världens gröna rörelse vilar på. Afghanistan-insatsen är ett exempel på en kompromiss som går stick i stäv med allt som MP står för där det hade varit snyggare, bättre och mer korrekt att göra det som Vänsterpartiet vågade göra, nämligen lämna förhandlingarna.

    Miljöpartiet har däremot under åratal varit en viktig opinionsbildare i riksdagen och samhället och detta måste fortsätta. Idag finns inte ett parti (SD undantaget) som inte anser sig ha en miljöprofil och slåss för ett långsiktigt hållbart samhälle. Detta är givetvis inte självbilder som är sanna, men det är trots allt bra att fler partier börjar inse problemen och att vi måste börja ställa om. Jag tror som sagt att mycket av de andra partiernas förändrade inställning är de gröna rörelsernas förtjänst.
    Nu tycker jag att det är MPs roll att våga ta ytterligare ett steg, våga driva vidare samhällsomställningen för om 10 år har vi kanske då sex andra riksdagspartier som befinner sig ungefär där vi befinner oss idag. Jag kan ärligt talat inte se mycket grön politik som verkligen har fått genomslag i faktiska reformer idag. Friåret var ett försök som dessvärre totalratades då vi bytte regering, arbetskraftsinvandringen var endast en kompromiss som egentligen inte närmar sig målet om öppna gränser. Jag tycker ärligt talat att det är bättre att få igenom några enstaka frågor helt och hållet utan kompromisser än att vara med och tycka i en massa olika frågor och därmed kompromissa bort lite eller mycket i varenda fråga.

    1. Anonym (26 comments)

      Jag har egentligen inte så mycket att invända mot något du säger, och jag har också svårt att se att det går emot någonting jag skriver. (Vad gäller Afghanistanuppgörelsen syftar jag i inlägget på den i höstas - inte den som beslutade om en svensk insats från början.)

      Det jag framför allt har svårt för är tanken om att vi måste "våga ifrågasätta tillväxten". Jag har svårt att se att det kan vara en god prioritering av tid och resurser inom partipolitiken att försöka få igång något slags diskussionsklubb om att tillväxt är dåligt. Hellre ser jag konkreta åtgärder som faktiskt gör någonting åt problemen. T ex energieffektivisering och omställning från ändliga till förnybara resurser, strukturella förändringar av arbetsmarknad och konsumtionsmönster, alternativa mått på utveckling.

      Det finns alltid grupper och personer - inte nödvändigtvis du, det vet jag ingenting om - som inte tycker att sådana saker är "tillräckligt radikala". Men i väntan på att diskussionsklubbarna kommer fram till tillräckligt radikala lösningar händer ingenting. Bättre då att ta små steg i rätt riktning, och att ompröva dem om de inte får önskat resultat.

      Politik handlar inte om att säga sanningar - det handlar om att förändra samhället.

Kommentarer inaktiverade.