Jimmy Sand/ februari 8, 2011

Kristdemokraterna sägs ha dem. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet likaså. Inom Miljöpartiet står de mellan fundamentalister och realister. Men detta fokus på falangstrider är en ofta missvisande förenkling.

I höstas drev jag tesen att Miljöpartiet i dag befinner sig vid ungefär samma vägskäl där den svenska socialdemokratin stod på 1920-talet. Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP, bildades 1889 som den svenska arbetarrörelsens partipolitiska gren. 1906 kom Hjalmar Branting in i riksdagen med stöd från liberaler i Stockholm – ungefär som när Kristdemokraternas Alf Svensson på 1980-talet kom in i riksdagen genom ett valtekniskt samarbete med Centerpartiet. 1917 splittrades partiet genom att en falang blev utesluten och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, i dag Vänsterpartiet.

Det var en brytning mellan idealister och pragmatiker. Statsvetaren Sheri Berman har beskrivit det som en schism mellan demokratiska socialister och socialdemokrater – en schism som levde kvar inom socialdemokratin även efter brytningen. Med Per Albin Hanssons folkhem, Ernst Wigforss ekonomiska politik och Gustav Möllers generella välfärd slog Socialdemokraterna in på reformismens väg. Man måste säga att det var ett klokt val. Inte bara har den svenska, universalistiska välfärdsmodellen möjliggjort både större jämlikhet och individuell frihet än andra modeller. Till skillnad från den radikala idealismen hos systerpartierna i Tyskland, Frankrike och Italien – som vid den ekonomiska krisen efter 1929 ville sitta på åskådarläktaren och låta kapitalismen braka samman av egen kraft, vilket den förstås inte gjorde – var den skandinaviska reformismen också ett effektivt medel mot fascismen.

Reformism med målen ständigt i sikte

Lennart Fernström

Lennart Fernström, VD för Mediekooperativet Fria Tidningar, tillika redaktör för tidningarnas ledarsidor.

Jag tror knappast att de grönas så kallade “fundis” kan göras ansvariga för att högerextrema och högerpopulistiska rörelser på nytt får fäste i såväl Sverige som övriga Europa. Däremot är jag övertygad om att en politik som fungerar – det vill säga den politik som får bäst resultat, mätt mot givna mål, om den genomförs i morgon – är att föredra framför den politik som är mest i linje med en tänkt underliggande ideologi. Det betyder inte att den som driver den förra linjen är mindre trogen sin ideologi – mindre “grön” – eller mer benägen att rätta sig efter makten. Men det är mer vanskligt att bedriva politik på det sättet, att inte veta om varje politisk åtgärd får önskat resultat och inte några oförutsedda konsekvenser. Samtidigt är det faktiskt också det enda möjliga sättet att bedriva politik på. Det är inte minst Vänsterpartiets problem ett tecken på. Som Ida Gabrielsson, sammankallande för partiets Framtidskommission, uttryckt det på Dagens Arena: “Det duger inte längre att vara parlamentets lilla vänsterkraft, som har rätt, egentligen.” Partiet nådde under Gudrun Schyman och Johan Lönnroth på 1990-talet större framgångar i att få igenom sina mål, vilka knappt förändrats sedan dess, än det gör under Lars Ohly.

Miljöpartiet har sedan slutet av 1990-talet gått från att vara parlamentets lilla gröna kraft “som har rätt, egentligen” till ett parti som vågar ompröva sina medel om de inte leder till rätt mål. Lennart Fernström, min uppdragsgivare när jag skrev ledare för Fria Tidningen, ser inte utvecklingen på samma sätt som jag.

För att bli accepterat som regeringsdugligt så har MP de senaste åtta åren lagt ner tillväxtkritiken och gett upp eller tonat ner det mesta som gav partiet sin gröna särprägel. Det har lagt ner EU-motståndet, tagit time out i kärnkraftsmotståndet, stöttar Sveriges krig i Afghanistan. I praktiken har MP släppt idén om medborgarlön och istället gått till val på arbets- och tillväxtlinjen.

Allt för att få sitta i regeringen. Ett projekt som dock misslyckades totalt. Så nu står de där utan regeringsmakten, utan grön politik och snart utan sin stjärna Maria Wetterstrand. Efter nio år avgår såväl hon som språkrörskollegan och partisekreteraren på den kommande kongressen.

Med respekt för att Lennart är besviken på partiet – för en ekoanarkist finns det inte mycket att välja på i partipolitiken – kan jag inte se annat än det är en svår balansgång mellan å ena sidan att markera mot en politik man inte gillar, och å andra sidan att få igenom den politik man själv står för. I frågan om att Sverige ska lämna EU anser jag personligen att den medlemsomröstning partiet genomförde för några år sedan kom till rätt beslut. Jag är inte motståndare till det europeiska samarbetet, även om jag är starkt kritisk till en del EU-politik (t ex jordbruk och migration) och hur en del av EU:s institutioner är utformade (t ex maktbalansen mellan kommissionen och parlamentet).

Vad gäller såväl kärnkraften som Afghanistan handlar det om att förhålla sig dels till de övriga partierna och vilka överenskommelser som måste göras för att uppnå de mål man vill uppnå, dels till “läget på marken” – exempelvis att satsa på en utbyggnad av förnybar energi i så stor utsträckning att kärnkraften inte framstår som ett alternativ. I Afghanistanfrågan har jag stor respekt för de MP-riksdagsledamöter som gjorde bedömningen att de inte kunde rösta för en överenskommelse med regeringen. Det betyder inte nödvändigtvis att övriga ledamöter inte, som ständiga läktarpolitikern Birger Schlaug antyder, “tar grön ideologi på allvar”. Snarare har de gjort bedömningen att det är viktigare att det finns en tidsplan för utträdet än att markera att de inte stöder en Afghanistanpolitik utan tidsplan.

Medborgarlön på tapeten igen

Jag har tidigare tagit upp några olika varianter av medborgarlön – eller basinkomst, om vi syftar på ett belopp som betalas ut till medborgaren utan krav på motprestation – som föreslagits av så vitt skilda personer som Thomas Paine, Milton Friedman, Lasse Ekstrand, Stefan Fölster, Jan Otto Andersson och Liberaldemokraterna. (Sedan dess har diskussionen även förts inom Piratpartiet.) Variationen visar att medborgarlön eller basinkomst kan utformas på ganska olika sätt beroende på vilka mål det är man vill uppnå med reformen. Precis som med många andra frågor är det bättre att låta diskussionen utgå från målen, snarare än att lägga fokus på den konkreta reformen. Lennart nämner medborgarlön vid ett antal tillfällen – bland annat att MP “släppt idén om medborgarlön” och att Mikaela Valtersson “är emot gröna profilfrågor som till exempel medborgarlön”. Jag tror att det i någon mån beror på hur man ser det.

När partiet för några år sedan, precis som i EU-frågan, höll en medlemsomröstning tolkade jag det som uttryck för en vilja att från en vacker men väldigt långsiktig vision vaska fram en konkret delreform möjlig att genomföra i morgon. Resultaten av en sådan delreform skulle också peka i riktning mot de mål som visionen uttrycker. (Jag vet att det finns dem – såväl motståndare till som förespråkare av idén om medborgarlön – som inte delar min tolkning.) I partiprogrammet från 2005, som nu ska genomgå en revidering, står bland annat följande.

  1. “Vi anser att alla människor ska tillförsäkras en grundtrygghet.”
  2. “Grundtryggheten ska ersätta alla olika försörjningsbidrag och omfatta alla i samhället.”
  3. “Vår vision är att på sikt ersätta grundtryggheten med medborgarlön.”
  4. “Vi strävar efter att frigöra trygghetssystemen från kopplingen till lönearbetet.”
  5. “Medborgarlön kan i framtiden möjligen bli en väg till grundtrygghet för alla.”
Alla ska med

Socialdemokraternas utskällda reklamkampanj 2005 handlade om det goda samhället som inte lämnar någon utanför.

Med reservation för att punkt 3 och punkt 5 motsäger varandra kan man här urskilja en ganska tydlig väg mot ett politiskt mål: att alla människor ska ha en ekonomisk grundtrygghet, oavhängigt beroendet av lönearbete. Jag har svårt att se att det förslag om så kallad arbetslivstrygghet – ett sammanhållet trygghetssystem för att ersätta dagens lapptäcke av arbetslöshets- och sjukförsäkring samt försörjningsstöd (socialbidrag) – som medlemsomröstningen resulterade i skulle vara ett avsteg från den utstakade vägen. Nästa steg behöver inte vara medborgarlön, men reformförslaget måste ses som en förutsättning för att alls kunna ta nästa steg.

Trygghetssystemen är i dag, med inkomstbortfallsprincip och inträdesvillkor, ganska tydligt kopplade till lönearbetet. Försörjningsstödet är dessutom utformat så att den som lever på det har mycket svårt att förändra sin ekonomiska situation annat än med svartjobb. Dessa aspekter måste en grön reform av trygghetssystemen ta sig an. Samtidigt har generella trygghetssystem – lösningar som har legitimitet hos en bred medelklass samtidigt som de verkligen ger stöd åt svagare grupper – en dokumenterad förmåga att frigöra människor från tvånget att mer eller mindre billigt sälja sig på arbetsmarknaden. Det är inte säkert, kanske inte ens troligt, att 10.000 spänn per månad i handen, förslagsvis finansierat med en inkomstskatt på 70 procent, är en optimal lösning för att åstadkomma samma resultat. (En intressant artikel om medborgarlön, med argument för och emot, finns att läsa i samma nummer av Fria Tidningen som Lennarts ledare.)

Organisatorisk breddning och ideologisk fördjupning

I sin ledare recenserar Lennart olika kandidater till posterna som språkrör och posten som partisekreterare. De som åsiktsmässigt står närmare honom själv är per definition mer gröna. Bland dem han inte har mycket till övers för finns Anders Wallner, den person jag själv vill ha som partisekreterare. Lennart skriver följande.

Anders är i dag sekreterare till Wetterstrand och troligen partielitens kandidat. Anders styrka ligger i HBT-frågor. I övrigt anses han kanske vara den tydligaste symbolen för partiets kanslihöger, en växande grupp av karriärspolitiker utan grön grund.

Anders Wallner

Anders Wallner, i dag bland annat språkrörssekreterare åt Maria Wetterstrand, kandiderar till att bli MP:s partisekreterare.

Jag tror att Lennart i likhet med mig gärna vill se en idépolitisk utveckling i partiet. Varifrån han får det att Anders skulle sakna grön grund vet jag inte, men till skillnad från Lennart har jag stort förtroende för vad Anders sagt sig vilja åstadkomma som partisekreterare. Lennart gillar Max Andersson för att han är EU-motståndare och Karin Jansson för att hon förespråkar medborgarlön, men en partisekreterares uppgift är rimligen inte att driva olika sakfrågor. Anders har goda tankar om organisationsutveckling – något som kan främja också den idépolitiska utvecklingen – och jag har stort förtroende för hans förmåga att omsätta dessa tankar. Därför har jag också skapat en Facebooksida till stöd för hans kampanj.

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera!

Share this Post