Den gröna Möllerlinjen

Av den 27 oktober, 2010

Jag pratade i går för Grön Ungdom Göteborg, då Jakop Dalunde lämnat återbud för att åka till Jerusalem. Jakop skulle prata om Mellanöstern. Mycket i mitt prat skulle ni känna igen. Här följer ett urval som är mer nyskrivet.

Efter valet kom så drömmen om medborgarlön åter upp till debatt. Visserligen ganska undangömt på SVT:s debattsida på webben, men ändå. Författaren är Lasse Ekstrand, lektor i företagsekonomi som skrivit flera böcker om medborgarlön – eller basinkomst, om man ska vara petig. Bland dem Arbetets död och medborgarlön (Korpen, 1996), som står i min bokhylla och på min lista över böcker att läsa. Dessutom har jag sett att Liberaldemokraterna, ett projekt ur askan av Alexander Bards nätverk Liberati, tänker driva basinkomst på nivå av existensminimum i kombination med platt skatt. (Det senare har Centerpartiets Annie Johansson och Fredrick Federley tidigare motionerat om i riksdagen.)

Båda dessa aktörer gör poänger väl värda att ta på allvar, trots att de kommer från rätt olika håll. Lasse Ekstrand tar upp problemen med alla som lämnat a-kassan eller blivit utförsäkrade, och hur kommunernas kostnader för socialbidrag skjuter i höjden. Han för också fram en kritik av arbetslinjen som inaktuell i en postindustriell ekonomi. Jan Rejdnell från Liberaldemokraterna är främst kritisk till att dagens trygghetssystem – liksom andra sorters transfereringar, som företagsstöd – skapar en massa byråkrati och att det finns pengar att spara på förenklingar. Jag vill lägga till aspekten av rättssäkerhet, förutsägbarhet och likvärdighet.

Varianter av basinkomst

Thomas Paine (1737-1809), involverad i såväl den amerikanska som den franska revolutionen, var tidig med idén om basinkomst.
Thomas Paine (1737-1809), involverad i såväl den amerikanska som den franska revolutionen, var tidig med idén om basinkomst.

Tanken om en basinkomst för medborgarna har, mig veterligen, sin tidigaste företrädare i Thomas Paine (1737-1809). Han var en radikal politisk debattör från England som flyttade till kolonierna i Nordamerika på inrådan av Benjamin Franklin. Hans skrift Common Sense (1776) spreds bland invånarna där och blev en av inspirationskällorna till den amerikanska revolutionen och bildandet av det som kom att kallas USA. I början av 1790-talet var Paine tillbaka i Europa, där han med Rights of Man (1791) försvarade franska revolutionen mot Edmund Burkes konservativa kritik.

I Paris skrev Paine den religionskritiska The Age of Reason (publicerad i tre delar 1794, 1795 och 1807) samt Agrarian Justice (1797) där han förespråkar såväl basinkomst som ålderspension. Utgångspunkten för det förstnämnda är orättvisan att vissa föds rika, medan andra föds fattiga. För att råda bot på orättvisan ville Paine låta beskatta arv av mark och införa en ovillkorlig basinkomst till alla medborgare. Basinkomsten skulle i detta förslag utgå som en engångssumma, i samband med myndighetsdagen.

En annan variant av medborgarlön har föreslagits av Milton Friedman, nobelpristagare i ekonomi 1976 och nyliberal kritiker av keynesianismen. Friedmans förslag bygger i svensk tillämpning på att avskaffa det system av olika bidrag som finns i dag – bostadsbidrag, socialbidrag, studiebidrag, etc. Istället fastställs ett grundavdrag som är lika för alla, ett slags barnbidrag för hela livet. De som tjänar över en viss tröskel betalar skatt i vanlig ordning, medan de som inte tjänar något får tillbaka det outnyttjade avdraget. Däremellan får man behålla hela inkomsten, men avdraget minskar proportionellt mot denna. Med ett avdrag på 200.000 kronor och en negativ inkomstskatt på 50 procent av outnyttjade avdrag, ges ett bidrag på 100.000 kronor om du har noll i inkomst. Skulle du tjäna 20.000 kronor, minskas bidraget med 10.000 kronor till 90.000 kronor och den totala inkomsten blir 110.000 kronor.

Fram till för några år sedan diskuterades en idé av Stefan Fölster, i dag chefsekonom på Svenskt Näringsliv, som han kallade välfärdskonton – individuella konton där människor hade kontroll över stora delar av de pengar de under sin livstid skulle komma att betala in i skatt och kunde göra uttag själva för föräldraledighet, studier och liknande. Välfärdskontona byggde visserligen på arbetslinjen ur ett livstidsperspektiv, men skulle ändå ge enskilda människor långt större inflytande över sina liv. Idéerna väckte intresse först, men försvann snabbt ur det politiska rampljuset och står mycket långt ifrån dagens blocköverskridande enighet kring ökad kontroll och hårdare krav i socialförsäkringarna.

Ytterligare en variant har lanserats av Jan Otto Andersson, finlandssvensk nationalekonom och aktiv i det politiska partiet Vänsterförbundet. Han är också upphovsman till uttrycket ”den tredje vänstern” – ett uttryck Vänsterpartiets tidigare vice ordförande Johan Lönnroth har lånat som titel på en bok jag hjälpte till att ge ut 2009. Anderssons förslag bygger på två delar: en ovillkorlig basinkomst någonstans strax över existensminimum, samt en lön som betalas ut som ekonomisk ersättning för samhällstjänst - kanske i kombination med något slags civilplikt istället för den militära värnplikten.1

Vad är problemet?

Det har funnits många varianter på det som kallats medborgarlön eller basinkomst. Hur förslagen konkret utformats har berott på upphovsmannens ideologiska hemvist. Ett förslag som är konstruerats så att det kan få tillräckligt bred uppslutning för att kunna röstas igenom i riksdagen skulle troligen vara så urvattnat att det inte blir intressant för någon. Det här kan vi komma runt genom att börja i en annan ände: Vilka problem är det som en medborgarlön är tänkt att lösa?

"Arbete ger frihet." En gammal tysk paroll som kom till användning för de Nya Moderaterna.
"Arbete ger frihet." En gammal tysk paroll som kom till användning för de Nya Moderaterna.

Och det är i dag inte svårt att peka ut just problem. Vi har utförsäkringar som till endast 2 procent följts av att människor kommit i arbete, höjda avgifter för a-kassorna som gjort att en halv miljon människor lämnat och hälften av alla arbetslösa står utan a-kassa, etc. För att inte tala om en mer filosofisk kritik av arbetslinjen. Vi anser oss inte behöva tvinga människor att ingå meningsfulla relationer, läsa god litteratur eller studera utomlands - saker som bidrar till den personliga utvecklingen. Varför anses det behövas ekonomiska piskor för att få människor i arbete, om nu arbetet är så utvecklande? Och hände med tron på det utvecklande i att göra fria val?

Statsvetaren Gösta Esping-Andersen visade i sin studie The Three Worlds of Welfare Capitalism (1990) att en universalistisk välfärdsstat av svensk karaktär har varit den mest framgångsrika modellen för att frigöra människorna från tvånget att bli en vara på arbetsmarknaden - att inte tvingas ta vilket jobb som helst. Denna välfärdsmodell baseras - som kontrast till en liberal (USA) eller en konservativ (Tyskland) modell - på omfattande, icke-behovsprövade förmåner och har också ett starkt inslag av omfördelning i sina system. Skattesatserna blir därför höga i dessa ekonomier. Resurserna riktas mot medborgaren som individ, utan att ta vägen genom familjen eller andra institutioner i civilsamhället som i Tyskland. Synen på individen liknar den i USA, men staten förväntas tillhandahålla resurser på ett sätt som gör individen oberoende av familj, grannskap, arbetsgivare och andra kollektiva nätverk.2

Man brukar säga att välfärdsstaten står på två ben. Den ena – vård, skola och omsorg – har det varit mest fokus på i fråga om privatiseringar och dylikt. Välfärdens andra ben – de sociala trygghetssystemen – är det vi pratar om här. Det var Otto von Bismarck, Tysklands enare och dess första rikskansler, som 1878 föreslog ett obligatoriskt, statskontrollerat socialförsäkringssystem för industriarbetarklassen. Det förverkligades under 1880-talet till vissa delar (sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring samt ålderdoms- och invaliditetsförsäkring). Även om Bismarck kallade sitt förslag för statssocialism var han en konservativ politiker som med trygghetssystemet ville stävja socialismens framväxt.3

En Möllerlinje för 2000-talet

Den som i Sverige kan ses som främst ansvarig för att ha utformat en universalistisk välfärdsstat är Gustav Möller, socialminister under nästan hela 1930- och 40-talet. Och förstås socialdemokrat. Den allmänna sjukförsäkringen utgår sedan sitt införande 1946 från inkomstbortfallsprincipen för att statsminister Per-Albin Hansson och finansminister Ernst Wigforss ansåg att ett system för grundtrygghet - det Möller ville ha - skulle bli för dyrt. Möller ville förse människor med de grundläggande resurser de behöver för att kunna leva drägligt utan att bli beroende av kränkande fattigvård i privat eller offentlig regi. Han försökte konstruera ett system för grundtrygghet som inte kränker individen, som skapar sin egen långsiktiga legitimitet och som inte kan förvanskas genom byråkrati.

Det hittills bästa förslaget på senare tid till en reform av trygghetssystemen anser jag är Miljöpartiets tanke om sammanslagning av a-kassan, sjukförsäkringen och socialbidragen. Det är ett system som skulle vara obligatoriskt för alla bosatta i Sverige och administreras av en statlig myndighet med ”en dörr in”.4 Samtidigt har denna modell sina brister. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har redan centraliserats. Ytterligare statlig centralisering – där det ekonomiska biståndet inte längre ligger på den kommunala socialtjänsten – riskerar att än mer försvåra utformningen av stödjande åtgärder så att de fungerar i den lokala verkligheten. Det har också påpekats att länder med obligatorisk och statlig a-kassa har en lägre facklig organisationsgrad än länder med frivilliga a-kassor administrerade av facken.

Det här är problem som måste lösas om modellen ska kunna genomföras. Dessutom återstår frågan om huruvida den ekonomiska ersättningen fortsatt ska utformas enligt principen om inkomstbortfall. Eller om Möllers linje, principen för grundtrygghet, ska gå segrande denna gång.

Någonstans här måste nog ändå diskussionen ta sin utgångspunkt.

Lästips

I somras kom boken Levnadsgaranti: Recept för en grön vänster, skriven av Angela Aylward och Christina Aylward Alvelin, utgiven av Federa med stöd från De gröna i Europaparlamentet.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om civilplikt, Grön ungdom, grundtrygghet, Gustav Möller, katedersocialism, Lasse Ekstrand, Liberaldemokraterna, medborgarlön, Miljöpartiet, platt skatt, socialförsäkringar, Thomas Paine, välfärdskonton

Noter

  1. Jan Otto Andersson lägger fram sitt förslag i artikeln "Grundinkomst och medborgarlön för en postfordistisk arbetsmarknad", Jonas Olofsson, red., Den tredje arbetslinjen: Bortom den svenska modellen och marknadsliberalismen, Premiss 2005, s 192-203. Författaren har även skrivit om medborgarlön i tidigare publikationer. []
  2. Läs gärna Henrik Berggren & Lars Trägårdh, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts 2006. []
  3. Arkitekten bakom Bismarcks socialförsäkringssystem var Gustav von Schmoller (1838-1917), statsvetare och nationalekonom som i likhet med Erwin Nasse och Adolph Wagner – tillsammans med vilka han 1872 grundade Verein für Socialpolitik – brukar ses som representant för katedersocialism, en konservativ och nationalistisk strömning inom den tyska nationalekonomin som motsatte sig den frihandelsivrande Manchesterliberalismen och i samhällsbevarande syfte förespråkade en utvecklad socialpolitik. []
  4. Modellen, som kallas arbetslivstrygghet, har blivit Miljöpartiets linje efter ett antal rådslag och en medlemsomröstning. Den har hittills resulterat i en riksdagsmotion. Jag har varit inne på detta vid några tillfällen tidigare. []

Kommentera!

14 reaktioner på ”Den gröna Möllerlinjen

  1. Thomas Svensson (75 comments)

    "Det har också påpekats att länder med obligatorisk och statlig a-kassa har en lägre facklig organisationsgrad än länder med frivilliga a-kassor administrerade av facken."

    På vad sätt är detta en brist i MP:s förslag? Om inte facket kan locka medlemmar på grundval av annat än försäkringssystem så har väl facket ingen funktion att fylla?

    ---
    Det kan man tycka. Men jag tror att man måste vara medveten om det här sambandet och hantera det på ett eller annat sätt. /Jimmy

    Svara
  2. Heiti Ernits (67 comments)

    Mycket intressanta inlägg kring välfärdssamhället!

    En tanke som slog mig är att, i detta globala tidevarv när produktion, råvaror, sociala strukturer och risker, inte sällan ligger "långt ifrån" själva dess orsak (ex: konsumtion), blir det allt svårare att definiera ett "välfärdssamhälle" i relation till nationens gränser. Utan att frågan uppstår (vilket också har en historisk komponent; ex: Warfare-Welfare) välfärd för vem, eller på vems bekostnad.

    Ulrich Beck citerar Habermas "[..] kort sagt innehåller det välfärdsstatliga projektet som sådan en motsättning mellan mål och metod [..]" och fortsätter: "Olika historiska förändringar - internationellt sammanflätade marknader och kapitalkoncentrationer, men också det globala utbytet av föroreningar och det därmed sammanhängande universella hotet mot hälsan och miljön - gör nationalgränsens jurisdiktionsområde otillräcklig" (Beck:315 "Risksamhälle...")

    Det känns som den klassiska Möllerska "samhällsvisionen" bygger på ett konteinerperspektiv; det är här vi gröna kan bygga en modell som går utöver de "klassiska gränserna" - och plocka godbitarna ur Möller med flera...

    Svara
  3. Heiti Ernits (67 comments)

    Angående påpekandet om facket; i ljuset av ovan sagda måste vi börja också problematisera fackets roll - speciellt i samhällen som kanske kan kallas för "postindustriella" och där det sker en stark omstrukturalisering och diversifiering av "klasserna". Vilken roll har facket i relation till imperativet "ekonomisk tillväxt" (som idag konstitueras av ett positivt feedback). Hur lång utanför den enskilde arbetstagaren kan fackets "ansvar" sträcka sig - måste/bör facken bli mer globala i globaliseringens tidevarv? Den ene fackets bröd, den andres död? (dvs: jämfört med olika länder så defacto är relaterade via handelsstrukturer, ekologi och ekonomi).

    Svara
  4. Börjesson (1 comments)

    Jag totade ihop ett förslag till medborgarlön i somras. Grundidén är att alla myndiga svenska medborgare får ett visst belopp per månad från det allmänna, stort nog att kunna räcka till en billigare hyresrätt, mat för dagen, och inte så mycket mer. Dessa pengar får man ovillkorligen, vare sig man jobbar eller inte. Om man jobbar får man alltså lönen ovanpå grundbeloppet. (Med andra ord, det lönar sig att jobba.)

    Sedan lägger man till en liten komponent som skall täcka inkomstbortfall vid tillfällig sjukdom osv, och en liten komponent av obligatoriskt pensionssparande.

    Hela alltet är självfinansierat och kostar inga allmänna medel utöver vad som redan finns i trygghetssystemen. Jag tycker själv att det låter nästan misstänkt bra, och funderar på om jag har missat nåt. Här finns förslaget beskrivet:
    http://svenskavisioner.wordpress.com/2010/06/14/en-medborgarlon-som-faktiskt-fungerar/

    Svara

Kommentera