Efter den tredje vägen

Av den 21 januari, 2011

Efter östblockets upplösning och omvälvande förändringar av den ekonomiska basen i väst var den europeiska socialdemokratin i kris. Svaret kallades "tredje vägen". Jag har just läst Anthony Giddens skrift med samma namn.

För 3½ år sedan var jag inne i en diskussion med Anders Svensson, välbesökt vänsterbloggare samt medlem i Socialistiska partiet, på temat vänstern och postmodernismen.1 Anders hävdar där att bristerna hos sentida svensk socialdemokrati - med Mona Sahlin i spetsen - beror på postmodernistisk politisk teori.2 Medan Sahlin påstås ha influerats av dels Michel Foucault, via tidningen Arena, dels Tony Blairs New Labour, har Blair i sin tur präglats av sociologen Anthony Giddens. Anders beskriver, missvisande, både Giddens och Foucault som "postmodernister".

Postmodernismen blir alltså ett sätt att fomulera en politik som bevarar det existerande politiska/ekonomiska systemet. Ett sätt att konstruera en politik med utgångspunkt i att det inte finns någon grupp som har makten i samhället. Finns ingen grupp som har makten behöver man inte kämpa för att fördela makten eller ta ifrån makthavarna makten. Det blir helt meningslöst att göra motstånd och klassamhället förnekas eller förklaras som betydelselöst.

Kvar blir då enbart identitetspolitik baserad på den individualism som finns i det nuvarande stadiet av kapitalismen. En sådan politik baserad på individualism, mångfald av identiteter, där varje människa är en fritt seglande enhet som väljer och vrakar bland olika möjligheter för individen kommer aldrig att kunna leda till en förändring av samhället.

Liknande kritik om en starkt identitetspolitisk fokus hos den sahlinska socialdemokratin har tidigare framförts av Katrine Kielos i en analys av Sahlins installationstal som partiledare och - mer nyligen - av Bo Rothstein i en analys av den senaste valförlusten.3 Efter framgångarna för Tony Blairs New Labour och Gerhard Schröders Neue Mitte - sett till väljarstöd, om inte annat - skrev Anthony Giddens Tredje vägen: Om socialdemokratins förnyelse (1998, på svenska 1999 från förlaget Atlas som ingår i Arenagruppen).4 Jag har just läst den och vill lufta några reflektioner.

Om socialdemokratins förnyelse

Efter att ha läst Giddens Tredje vägen har jag lite svårt att dela uppfattningen om boken som "postmodernistisk". Det betyder inte att det där inte finns slutsatser som jag finner problematiska - mer om det snart - men bortsett från att Giddens inte kan beskrivas som marxist finns det ganska lite fog för att se något bejakande av människan som "fritt seglande enhet". Han utgår på ett deskriptivt plan från den tilltagande individualiseringen i det senmoderna samhället - en process som har såväl goda som dåliga sidor - men på ett normativt plan försöker han skissera en politik för att utifrån detta konstaterande bygga ett gott samhälle med goda gemenskaper. Låt vara att förslagen inte alltid leder rätt. Men reformism har alltid varit en experimentell strategi.

Lord Anthony Giddens
Lord Anthony Giddens, New Labours intellektuella alibi, med skriften Tredje vägen: Om socialdemokratins förnyelse (1998).

Som grund för hela sin argumentation ställer Giddens upp fem problemområden.

  • Globaliseringen - vad är det exakt och vilka är konsekvenserna?
  • Individualismen - i vilken mening, om någon, blir moderna samhällen mer individualistiska?
  • Vänster och höger - hur ska vi ställa oss till påståendet att begreppet numera saknar betydelse?
  • Politikens arena - håller politiken på att flytta ut ur den ortodoxa demokratins former?
  • Ekologiska frågor - hur bör de integreras i socialdemokratisk politik?

I sin diskussion av begreppet globalisering gör Giddens i stort samma analys som Manuel Castells, en ämneskollega han dock inte nämner vid namn. Han lägger stor vikt vid dels finansmarknadernas ökade betydelse, dels den teknologiska utveckling som tar sitt uttryck i det som kallas nätverks- eller informationssamhället. Giddens positionerar sig i opposition till den höger vilken ser globalisering som ett kvitto på att avreglerad ekonomi alltid ger de bästa resultaten, såväl som till den vänster vilken hävdar att allt tal om globalisering är borgerlig propaganda. Förutom att konstatera att globalisering är ett reellt fenomen, gör Giddens inte några större poänger i ämnet mer än att påpeka att detta innebär ändrade förutsättningar för att bedriva ekonomisk politik på nationell nivå. De lösningar som fungerade väl under rekordåren (ca 1945-1973), inom ramen för Bretton Woods-systemet, kan inte utan vidare användas mot slutet av 1990-talet (eller för den delen i dag). Okej, det är rimligt. Vad gör vi då med denna slutsats?

Globaliseringens tredje våg

Jag har tidigare tagit upp de förändringar i västvärldens ekonomiska bas som vid skiftet 1960-/1970-tal satte punkt för Bretton Woods-eran och i realiteten även den svenska modellen i dess klassiska tappning (mer än vare sig löntagarfondstriden eller SAF/Svenskt Näringslivs propagandasatsning). Som Katrine Kielos framhåller i en serie om socialdemokratins kris från Aftonbladets ledarredaktion tog utvecklingen en ny vändning vid mitten av 1990-talet: En tredje våg av globaliseringen samtidigt som den nya informationsteknologin slår igenom: produktiviteten tog fart och inflationen dämpades. Det rakt motsatta till vad som hände med världsekonomin i slutet av 70-talet. Då som nu hade det emellertid stor effekt för nationell politik: vi har exempelvis fått helt nya utslagningsmekanismer på arbetsmarknaden. LO-männen Anders Nilsson och Örjan Nyström har skrivit mer om detta. I likhet med 1950- och 1960-talet - och i motsats till 1970- och 1980-talet - har världshandeln sedan 1990-talet ökat snabbare än världens samlade BNP-tillväxt. Den avreglering av de utvecklade västländernas kapital- och valutamarknader, vilka sedan 1970-talet varit ett viktigt inslag i debatten om globalisering, ledde till en kraftig ökning av de finansiella flödena över nationsgränser. Det som fick genomslag vid mitten av 1990-talet var att förändringarna i den finansiella sfären började få betydelse också inom realekonomin: dels genom det institutionella kapitalets ökade betydelse, till en dominerande del tjänstemannastyrda pensions- eller försäkringsfonder, dels en mycket kraftig expansion av utländska direktinvesteringar. 1980 uppgick dessa, samlat över hela världen, till 571 miljarder US-dollar - ett belopp som 2005 stigit till 10.671 miljarder US-dollar. Hit hör också två andra förutsättningar för världsekonomins utveckling: informationsteknologins implementering i full skala, möjliggörande stora produktionsomläggningar och produktivitetsökningar, samt Östeuropas, Kinas, Indiens och Brasiliens integration på en för första gången sedan 1917 enhetlig världsmarknad.5

Bretton Woods II

Giddens skriver knappt någonting om hur detta ska hanteras politiskt. Delvis beror det nog på att det är lättare att se förändringarna nu, mer än tio år sedan Tredje vägen skrevs. Det är tänkbart att, som Nilsson och Nyström antyder i anknytning till ekonomhistorikern Karl Polanyi och hans bok Den stora omdaningen (1944), vi i dag befinner oss vid ett liknande världsekonomiskt läge som efter Andra världskriget. Detta givetvis bara i en viss bemärkelse. Polanyi skriver om 1800-talets marknadsliberala genombrott och den laissez-faire-kapitalism som det resulterade i ("urbäddning"). Det kulminerade i 1930-talets ekonomiska kriser, liksom i fascismens segertåg genom Europa, och följdes av en andra våg där nationella regeringar insåg att marknadskrafterna måste regleras ("bäddas in") genom offentliga regleringar och sociala trygghetsreformer. Motivet var att undvika demokratiska sammanbrott i framtiden. Arkitekterna bakom Bretton Woods-systemet, bland dem brittiska ekonomen John Maynard Keynes, insåg att välfärd på nationell nivå förutsätter en reglering av finanskapitalet på internationell nivå. Bretton Woods-systemets sammanbrott kan ses som en ny "urbäddning" av världsmarknaden - och frågan är om det är hög tid att på nytt "bädda in" den. Det är synd att vi i Sverige inte sett mycket av den debatt om ett "Bretton Woods II" som internationellt följt på den ekonomiska kris som bröt ut hösten 2008. I dag, liksom efter Andra världskriget, är en sådan överenskommelse en förutsättning för nationell välfärdspolitik värdig socialdemokratin. Om inte på global nivå så åtminstone på EU-nivå.6

Fortsättning följer.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Svensson, Anthony Giddens, Bo Rothstein, Bretton Woods, globalisering, individualism, Karl Polanyi, Katrine Kielos, Mona Sahlin, New Labour, Örjan Nyström, postmodernism, socialdemokrati, tredje vägen

Noter

  1. Anders hade skrivit hela sex inlägg i en serie på temat, där jag i mitt inlägg tog upp de tre första och det sista. Del fyra och fem avsåg jag att återkomma till, men det blev aldrig av. []
  2. Liknande påståenden figurerade senare i debatten kring tidningen Arena för ungefär ett år sedan, läsvärt kommenterad av Roya Hakimnia på Dagens Konflikt, Klas Gustavsson på Dagens Arena och Fredrik Jansson på Tankar från roten. []
  3. Efter Sahlins tal i mars 2007 diskuterades begreppet identitetspolitik en hel del här på bloggen: den 25 mars, den 26 mars, den 2 april, den 23 april, den 30 april och den 3 maj. Kanske kommer det finnas anledning att återkomma till den diskussionen, men inte just nu. []
  4. I juni 1999 publicerade Tony Blair och Gerhard Schröder, Storbritanniens premiärminister och Tysklands förbundskansler, en gemensam deklaration om den europeiska socialdemokratin. Den finns översatt till svenska som ”Ett manifest för den tredje vägen och politikens nya mittfåra” i Arena nr 5/1999. Jag har inte fått tag på artikeln ännu, men avser att läsa den och kanske lufta lite reflektioner här på bloggen. []
  5. Anders Nilsson & Örjan Nyström, Reformismens möjligheter: Åter till den bättre framtiden, Premiss 2008, s 11ff. []
  6. En inspirerande text är Jon Cruddas och Andrea Nahles upprop, "Att bygga det goda samhället: Den demokratiska vänsterns projekt", översatt av Fredrik Jansson i Fronesis nr 32-33, finns att läsa som pdf. []

Kommentera!

Kommentera