Identitet, livsstil och rörelser – en summering

Av den 3 maj, 2007

På sin blogg summerar Anders Svensson debatten som gått efter Katrine Kielos analys av Mona Sahlins installationstal. Vissa frågetecken rätas ut. Och jag kan inte låta bli att ta upp ämnet igen.

I den debatt som gått på olika bloggar, bland annat min egen, har det rått delade meningar om hur själva begreppet 'identitetspolitik' används. Till viss del är det själva grunden för meningsskiljaktigheterna mellan debattörerna. Anders Svensson skriver.

Ordet tycks ha dykt upp i den svenska debatten omkring år 2000 i autonoma och anarkistiska kretsar som en del av debatter kring den globala rättviserörelsen (också kallad globaliseringsrörelsen eller av motståndarna, anti-globaliseringsrörelsen). Från början är det ett begrepp som har en entydigt positiv betydelse. Det används för att beskriva den politik som enfrågerörelser för ut. Sådana rörelser kallas nämligen också för identitetsrörelser.

Denna begreppsanvändning hade jag i ett inlägg där jag bland annat tog upp Sverigedemokraternas etnicitetspolitik. Wikipedia definierar ordet så.

Identity politics is political action to advance the interests of members of a group because of a real or supposed shared identity or characteristic (such as race or gender), usually in response to the perception that certain human rights have been denied to them.

Kruxet är då framför allt att inte uppfatta identitet som en gång för alla fastställt, så att det inte befäster maktstrukturer mer än det öppnar upp dem. Men identitetspolitik den här bemärkelsen är inte dåligt i sig. Framför allt är det, som Masoud skrev i en kommentar, ett effektivt sätt att organisera motstånd. Négrituderörelsen använde den på trettiotalet och kvinnorörelsen på sjuttiotalet. Liksom den rasistiska rörelsen i dagens Europa.

Anders Svensson pekar på en svensk debatt där begreppet 'identitetspolitik' med tiden ändrat betydelse.

Något som Jimmy Sand också hänvisar till och menar att det är detta som Kielos egentligen menar. JS har dock missat att det faktiskt rör sig om samma sak. På debattsajten socialism.nu finns flera debatter både kring identitetspolitik och livsstilism.

Jag har inte varit inne så mycket på den debattsajt Anders Svensson hänvisar till. Särskilt inte i denna fråga. Därför är det roligt att få bekräftelse i min misstanke att det är just 'livsstilspolitik' Katrine Kielos pratar om i sin analys av Mona Sahlins tal. Det finns också belägg för det i kritiken av s k "jämförelseångest". Något jag också tog upp i mitt första inlägg.

När jag i mitt senaste inlägg tog upp en motsättning mellan rörelsesocialism och statssocialism som finns inom socialdemokratin var jag kanske fel ute. Katrine Kielos har inte kommenterat det. Men jag var nog rätt ute på så vis att det jag först associerade till 'identitetspolitik' har att göra med ett rörelseperspektiv. Däremot är det något annat än 'livsstilspolitik'.

Några frågetecken rätades ut av Anders Svenssons inlägg. Vi har inte varit inne på frågan om en politik för generell välfärd, och huruvida den står i motsättning till identitetsrörelsers politik (som alltså inte skulle vara detsamma som 'identitetspolitik'). Jag vet att det finns dem som menar att det gör det. Men jag undrar fortfarande om inte det som Katrine Kielos och Anders Svensson syftar på med 'identitetspolitik' (och som jag kallade 'livsstilspolitik') är lite väl mycket av ett pejorativt uttryck för sådant som "de andra" sysslar med. Jag anar att vi kommer att återkomma till den frågan.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Katrine Kielos, Mona Sahlin, identitetspolitik, autonoma, autonomism, anarkism, globala rättviserörelsen, globaliseringsrörelsen, enfrågerörelser, identitetsrörelser, Sverigedemokraterna, etnicitet, identitet, makt, négritude, kvinnorörelsen, rasism, livsstilspolitik, rörelsesocialism, statssocialism, Socialdemokraterna

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera!

9 reaktioner på ”Identitet, livsstil och rörelser – en summering

  1. Marcus (478 comments)

    Jag är ändå inte helt nöjd. 😉

    Med undatag för vissa inkonsekvenser (sådana vi alla drabbas av) gör ändå exempelvis Kielos en tydlig åtskillnad mellan den identitetspolitik hon kritiserar och 'queer'. Här finns den centrala distinktionen, som många missar i de här debatterna, även på socialism.nu.

    Jag ger Anders S rätt i att många nog använder identitetspolitik och livstilspolitik som synonymer (att socialism.nu är platsen där begreppsanvändning etableras som gängse är jag mer tveksam till ;-)), och detta ger nog upphov till en hel del missförstånd när vi debatterar - men har man en gång skilt queer från identitetspolitik har man insett perspektivskillnaden.

    Queergurun Don Kulick skriver i NE:s definition av ordet 'queer' att det inte kan ses som en identitet, utan ett kritiskt förhållningssätt gentemot samhällsnormer (rörande genus och sexualitet). På typiskt queerskt sätt (Butlerskt rentav) skulle jag vilja säga att så fort queer blir en identitet upphör den att vara queer. Det centrala är alltjämt att motsättningen mellan queer och identitet är fundamental.

    Queer, eller kanske mer precist det som kallas queeraktivism, är dock på alla sätt en livsstil, och eftersom den nog bör ses som politiskt motiverad är den också en livsstilspolitik. Det tycks alltså finnas en distinktion gentemot identitetspolitken som är nödvändig att bevara. Queer-perspektivet, och även exempelvis Fanons tredje möjlighet, tycks invända att identitetspolitik är att göra uppror mot en del av förtrycket genom att acceptera en annan.

    Två grundläggande frågor för fortsättningen, som drar år olika håll och spinner vidare på Pers kommentar ovan:

    1) Kan man någonin vara queer utan att det i sig blir en identitet?

    2) Vad är egentligen försvaret av en identitet (identitetspolitik) en motståndshandling mot?

    ---
    Intressanta frågor du ställer, och jag tycker att jag öppnar upp för den diskussionen med mina slutord. Som väldigt sympatiskt inställd till såväl Fanon och Butler är jag inte så säker på att det som pejorativt ges beteckningen 'identitetspolitik' behöver vara så fel ändå.

    En queer identitet (för att använda en paradox) är snarare att förespråka, eftersom queer - just som du säger - är raka motsatsen till vad som är det riskabla med identiteter, dvs när de uppfattas som exkluderande essenser. (Jag bortser förstås från när man använder 'queer' bara som ett modeord.)

    Där mina betänkligheter främst ligger är främst när makten (och dit kan man ändå räkna socialdemokratins ledning) börjar förespråka identitetspolitik eller livsstilspolitik. Det blir lite orwellianskt... /Jimmy

    Svara
  2. Marcus (478 comments)

    "Där mina betänkligheter främst ligger är främst när makten (och dit kan man ändå räkna socialdemokratins ledning) börjar förespråka identitetspolitik eller livsstilspolitik"

    Absolut! Men är det då inte just vad Katerine Kielos säger?

    Det här är hursomhelst min uppfattning:

    Vi är överens om att ett "statsbärande" parti inte kan bedriva identitetspolitik - om någon ska göra det är det identitetsrörelser, där politiskt subjekt och objekt är desamma.

    Men socialdemokratin kan heller naturligtvis inte bli queer per se. Som min fråga 1 ovan antyder, är det omöjligt att vara (identisk med) queer, eftersom det då inte längre är queer... På egentligen samma sätt: Pekar man ut en grupp och definierar dem som "diskriminerade" (eller i behov av integration, eller något liknande) blir man ofrivilligt, som exempelvis Kamali påpekar, en del av problemet.

    Diskriminering är dock en faktisk företeelse i samhället - det är inte det som ifrågasätts - och den består av två ömsesidigt exkluderande grupper och (det ojämlika) förhållandet dem emellan. Vad queer-perspektivet antyder är att förtrycket inte försvinner bara för att man reglerar förhållandet mellan de båda grupperna. Vad man möjligen skulle kunna göra därigenom - även om det sällan tycks fungera! - är att förändra graden av under-/överordning. Den mekanism som låser fast människor i utifråndefinierade gruppidentiteter finns dock kvar.

    'Den universella välfärden' är ett politiskt alternativ till att verka mot diskriminering eller för utsatta grupper - projekt som kräver en viss grad av liberaliserad världsbild för att uppskattas. Detta alternativ är dock inte en motståndshandling, märk väl, men kanske den nödvändiga grunden för människor att bedriva motstånd mot det förtryck de själva upplever. Politisk frihet är att kunna bedriva motstånd, personlig frihet är att göra det.

    (Jag använder förresten queer-perspektivet väldigt brett här. Man bör nog låta begreppet vara förbehållet kategorier av genus och sexualitet... Skulle du dessutom kunna preciser vad du menar i andra stycket i din kommentar - det verkar som om något ord fallit bort, eller meningsbyggnaden blivit konstig. 🙂 )

    ---
    Vi verkar vara väldigt samsynta. Jag misstänker att en statsapparat i bästa fall är socialliberal. Välfärden ska i högsta möjliga mån vara generell. Men makten diskriminerar alltid - om inte genom en ekonomisk politik som främst gynnar elitgrupper, så genom att de institutionaliserade uppfattningarna om vad "generell" innebär alltid kommer att missa ett mer eller mindre stort antal individer som på olika sätt faller utanför normen.

    Normalitet är en statistisk fråga och jag misstänker att summan av förtryck är konstant. Kampen mot orättvisor är helt enkelt ett Sisyfosarbete.

    Vi har en relativt generell välfärdspolitik. Ändå diskrimineras människor utifrån "etnicitet", stängs ute från arbetsmarknaden, förpassas till bostadsområden som socioekonomiskt är mindre gynnsamma. Det uppstår en etnifiering av klass. Är detta identitetspolitik? /Jimmy

    Svara
  3. Marcus (478 comments)

    (Men nu när jag läser ännu en gång så är det nog inget fel på meningsbyggnaden... Glöm det! 🙂 )

    ---
    Däremot var det en lite väl lång mening. 😉 /Jimmy

    Svara
  4. Charlotte (146 comments)

    Tja, jag har ju varit inne och diskuterat detta rätt mycket tidigare så jag borde väl gå in i den igen, men mitt huvud är tjockt av en förkylningssjukdom.
    Tycker dock inte diskussionen rör på sig nåt nämnvärt. Känns som att den möjligen genererar några "vad f-n är livsstilspolitik" kanske. Mitt intryck av att "identitetspolitik" inte är ett meningsfullt begrepp att använda, åtmnstone inte i nuläget, stärks, och jag är samtidigt förundrad över att Kielos ständigt får beröm för sin tydlighet och klarhet samtidigt som hennes begreppsanvändning blir föremål för uttolkningar som vore det påvens skägg som skulle redas ut.

    ---
    Nej, vi borde kunna lämna den här diskussionen bakom oss snart. Fast det har jag å andra sidan tyckt flera gånger under de senaste veckorna, och sedan har nya frågetecken dykt upp alternativt rätats ut.

    För min del läser jag just nu Amartya Sen, "Identitet och våld", som väckte en del tankar. Så jag tänkte ta lite andra grepp inom kort. Som inte har nåt med vare sig Mona Sahlin eller Katrine Kielos att göra. 😉

    Krya på dig! /Jimmy

    Svara
  5. Charlotte (146 comments)

    Det tar aldrig slut! 🙂
    Nej, det var inte min mening att kritisera dig för att du återvänder till det här gång på gång. Du tar det på allvar helt enkelt. Och det ska bli intressant att se vad du kommer fram till av Sens bok (som jag inte läst, men skriver upp i min oändligt långa mentala läslista).
    Tack förresten, börjar bli trött på att simma runt i en gröt av sega bakterier, virus eller vad fan det är. Meningen är väl att man ska läsa en lättsam deckare i soffan & bli frisk under tiden, men det har jag ingen ro till.

    Svara

Kommentera