Vad f-n är "identitetspolitik"? (del 1 av 2)

Av den 2 april, 2007

Det här lovar jag blir det sista jag skriver apropå Katrine Kielos kritik av Mona Sahlins installationstal. Det slog mig att begreppet identitetspolitik, som Sahlin kritiseras för att vara en förespråkare av, inte är någon självklar del av alla människors vokabulär. Jag måste medge att jag själv känt viss förvirring.

Lyckligtvis kan vänner som Charlotte och Marcus komma till undsättning. Mitt förra inlägg i ämnet följdes av en debatt, där de båda (och jag själv) tvistade om vad identitetspolitik egentligen är - och vad det kan vara bra för. Vi kan, som Marcus föreslog, utgå från engelskspråkiga Wikipedias uppslagsord identity politics.

Identity politics is political action to advance the interests of members of a group because of a real or supposed shared identity or characteristic (such as race or gender), usually in response to the perception that certain human rights have been denied to them.

Jämför med stycket där ordet 'identitetspolitik' först dyker upp i Katrine Kielos analys.

Det finns en ideologisk konflikt mellan klassanalys och identitetspolitik som sällan erkänns inom socialdemokratin. /.../ Att ”bejaka och erkänna kulturella och etniska skillnader” har börjat ersätta solidariteten som princip bland socialdemokrater som är inspirerade av identitetspolitisk teori.

Jag tar inte ställning i sakfrågan, huruvida det stämmer att bejakandet av skillnader börjat ersätta solidariteten som princip inom socialdemokratin. (Jfr vad jag skrev om framgångarna för Sd i ett tidigare inlägg.) Jag är själv inte sosse. Det jag främst är intresserad av är ordet 'identitetspolitik' och hur det används.

Identitetspolitik som strategisk essentialism

Charlotte ser identitetspolitik, sådan den definieras av Wikipedia, som förhållandevis oproblematisk. Inte heller jag har några problem med att arbetare organiserat sig för högre löner och ökat inflytande över arbetet. Inte med att kvinnor organiserat sig för rösträtt, utbildning, för rätten att gå ut i arbetslivet, att få lika mycket betalt som män eller att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Eller med att kurder, samer, palestinier, tibetaner, mayaner, tuareger, etc., organiserat sig för självstyre och/eller erkännande som folkgrupp. För att ta några exempel. (Frågan är om det handlat om identitet.)

Låt mig ta ett lite annat grepp. Sverige hade under perioden 1870-1970 en enastående tillväxtperiod, överträffad bara av Japan. Under 1950- och 60-talet behövde industrin ett omfattande tillskott av arbetskraft. Det möttes genom arbetskraftsinvandring. Sedan 1970-talet har en påtaglig avindustrialisering genomförts, vilket minskat behovet av utbildade arbetare, tekniker och ingenjörer. Under 1990-talet drabbades Sverige, i likhet med många andra länder, av en ekonomisk kris. Den huvudsakliga invandringen under den perioden kommer från Balkan och Mellanöstern, områden som drabbats av konflikter. Dessa människor har i hög grad utestängts från den vanliga arbetsmarknaden och hänvisats till bidrag.

Under 1990-talet såg vi ett uppsving för främlingsfientliga rörelser, allt från Ny Demokrati till Nationalsocialistisk Front och Svenska motståndsrörelsen. I andra länder har vi sett opinionsmässiga framgångar för såna som Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti, Jörg Haider och Jean-Marie Le Pen. Bim Clinell har skrivit en bok om den sistnämndes framgångar, De hunsades revansch (1999). Som titeln antyder väcker rörelserna stöd hos människor som drabbats av de senaste 25 årens ekonomiska utveckling. Långt från alla dessa stödjer dem, och det finns säkert andra som gör det, men det kan vara en delförklaring. Jag vill göra ett utdrag ur en kommentar som Thomas Svensson lämnade till mitt inlägg om Sd och "svenskheten".

Många av dem står långt ner på samhällsstegen i det avseendet att de saknar självkänsla och därmed prestige. Detta beror kanske på dålig start i livet, t.ex. genom föräldrar som också varit eller känt sig nertrampade. De skyller sin situation på samhället, de tycker sig aldrig fått någon chans, ingen ställer upp för dem och de har tvingats att dra sig fram själva, kanske lite halvkriminellt. De har på något sätt lyckats klara sig hyfsat i livet, men inte på ett i samhällets ögon hedervärt sätt, därför saknas stolthet och prestige i öppna sammanhang. I den egna gruppen, däremot, kan man vara stolt över sina småkriminella handlingar, man är smart och skryter gärna och ofta om sina bedrifter.

Så tvingas man då, när man får ett jobb, att betala hutlösa skatter som “man aldrig själv kommer att få nytta av”, de används till att ta hit utlänningar som skrattar åt svenskarna som är så lättlurade att de ger dem betalt utan arbete, ger dem hemspråksundervisning och kläder som de aldrig kunnat drömma om “därifrån de kommer”.

Ofta kanske man själv skrattat gott åt godtrogna lättlurade människor som köpt begagnade stulna mobiltelefoner för överpris. Nu känner man sig själv utskrattad och tror sig vara föremål för invandrarnas löje.

Min teori om såväl segregation som främlingsfientlighet är att båda till stor del har socioekonomiska orsaker. Men receptet för att motverka dem är inte vare sig 200 000 nya jobb i offentlig sektor eller avdrag för hushållsnära tjänster. Det är mer komplext än så. Sverigedemokraterna, som fick 2,93 procent eller 162 463 röster i senaste riksdagsvalet, gör så gott de kan för att tvätta bort sin stämpel som rasistparti. Att döma av opinionsundersökningar går de framåt. Ett viktigt inslag i retoriken är en kritik mot "det mångkulturella samhället" och en uttalad önskan att värna "det nationella arvet". För att kunna betraktas som rumsrent söker sig Sd till något som kan betecknas som identitetspolitik. Bland annat försöker man finna en definition av "svenskhet", en identitet att bygga en ideologi på.

Även om jag sympatiserar med de exempel som jag inledningsvis tog upp, och anser att Sd och deras sympatisörer har helt fel, så ser jag stora risker i att bygga ideologi på identitet. Att arbetare, kvinnor och minoriteter av olika slag förvägrats rättigheter håller jag med om. Jag håller inte med om att invandringen är ett hot mot "svenskhet" och svensk ekonomi. Men sett utifrån Sd-sympatisörernas perspektiv är det förmodligen ingen större skillnad. Vad gör vi då åt det? På något sätt tror jag det gäller att uppfatta alla identiteter som mer eller mindre kontingenta, som skapade och föränderliga. Som medel snarare än mål. Men hur lever man så att medel motsvarar mål?

***

I min avslutande del tar jag upp frågan om att blott åtgärda symptom eller att gå till roten med problem. Efter det lovar jag att inte prata om 'identitetspolitik' igen.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Katrine Kielos, Mona Sahlin, identitet, identitetspolitik, främlingsfientliga, Sverigedemokraterna, svenskhet, Ny Demokrati, Dansk Folkeparti, Jörg Haider, Fremskrittspartiet, Jean-Marie Le Pen

Print Friendly, PDF & Email

Inkommande söktermer

  • identitetspolitik
  • vad är identitetspolitik

Kommentera!

21 reaktioner på ”Vad f-n är "identitetspolitik"? (del 1 av 2)

  1. Charlotte (146 comments)

    Kan ingen berätta vad diddy-wah-diddy är? 🙂

    Nej, jag menade inte riktigt att identitetspolitik enligt hela wikipediadefinitionen var oproblematiskt, utan den del Marcus lyfte fram, med medföljande exempel på "god" identitetspolitik som RFSL -- vilket jag också påpekade handlade mer om individuella rättigheter eller rättare sagt rättigheter för individer som i en eller annan mening tillhör en viss grupp. Det behöver inte alls handla om en statisk identitet, jag jämförde med BRIS t ex, och då blir det tydligt -- barndomen går ju över (för alla utom mig :)).

    Tycker det är bra att du riktar strålkastarljuset på SD, dit det hör hemma. Men frågan är om det är bra att använda ett begrepp som "identitetspolitik" i den kritiken, eftersom det begreppet är belastat av att ha använts som ett slags slagträ inom vänstern & har konnotationer till feminismens "det personliga är politiskt" mm.

    Hursomhelst, det jag har försökt kritisera är den där svepande användningen av ordet "identitetspolitik" som Kielos mfl har, där det står för något negativt, något man måste komma bort från. Och där det handlar om alternativa synsätt inom vänstern som alltså stämplas på det sättet -- närmare bestämt avsteg från den mer traditionella klasspolitikens primat, där en monolitisk ekonomisk ordning är och ska förbli basen för var samhällsanalys (jag vet, nu spetsar jag till det). "Identitetspolitik" blir då ungefär "alltför stort fokus på andra typer av förtryck utöver det ekonomiska", förtryck som har med identitet i meningen viss grupptillhörighet att göra.
    Men nu börjar jag kanske tjata igen.
    Vi är säkert som vanligt mer eller mindre överens i grunden -- nu ska jag poppa popcorn.

    Några poänger som jag ser:

    Det behöver inte alls handla om en statisk identitet

    Nej, det är det jag är lite grann ute efter. Jag tror att det ligger nåt i vad Folkrörelselexikon skriver om identitet: "Gruppidentiteter är növdvändiga för kollektiv handling. Bara ett 'vi' kan handla." Jag ser dock flera risker, vilka framför allt uppstår när man börjar uppfatta identiteter som fasta och väl avgränsade.

    Men frågan är om det är bra att använda ett begrepp som 'identitetspolitik' i den kritiken, eftersom det begreppet är belastat av att ha använts som ett slags slagträ inom vänstern & har konnotationer till feminismens 'det personliga är politiskt' mm.

    Ja, det är en bra fråga. Begreppet som sådant tycker jag som du att vi bör lämna. Men jag tror att det är viktigt att, även i andra sammanhang, sträva att inte uppfatta identiteter som fasta och väl avgränsade. Förutom andra risker, så blir det svårt att bemöta Sd m fl:s argumentation om 'svenskhet' annars. Vi anser ju att det sätt som de uppfattar svenskar och svensk kultur på är helt befängt, och det är på det som hela deras retorik bygger (åtminstone när de försöker framstå som rumsrena).

    'Identitetspolitik' blir då ungefär 'alltför stort fokus på andra typer av förtryck utöver det ekonomiska', förtryck som har med identitet i meningen viss grupptillhörighet att göra.

    Japp. Jag uppfattade det inte så först, men har upptäckt att det är flera som läser Katrine Kielos på det sättet.

    Vi är säkert som vanligt mer eller mindre överens i grunden

    Det tror jag med. Ha det gott - nu åker jag på påsksemester!
    /Jimmy

    PS. Missa inte del 2. DS.

    Svara
  2. Masoud (3 comments)

    Wikipedias definition är förstås den rätta. Kielos använder begreppet på fel sätt och rör till det hela.
    Det Kielos själv håller på med här är identitetspolitik vad gäller socialdemokratin.

    Som du mycket rätt påpekar på slutet av inlägget så handlar identitetspolitik om att konstruera och förstärka uppfattningen om ett Vi, och ett Dom (vilka Vi är emot).
    Vi kan vara emot det och se det som destruktivt och negativt, men det är ett effektivt sätt för att mobilisera motstånd. Négritude-rörelsen på 30-talet och kvinnorörelsen är exempel på det här, så även rasisternas politiska framgång i Europa.

    Jag har börjat misstänka att du har helt rätt ang Kielos begreppsanvändning. Jag tror också att du har rätt i att identitetspolitik inte kan vara bra eller dåligt i sig, utan att det beror helt och hållet på sammanhang och syfte. Att jag skulle vilja ha en definition av bra identitetspolitik och dålig sådant är kanske en fåfäng önskan. /Jimmy

    Svara
  3. Tobias Struck (29 comments)

    Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson sa i en radiointervju att deras politik inte handlar om svensk identitet, även om han tycker att svensk identitet är ett intressant ämne. Enligt Åkesson själv strävar han istället efter en gemensam värdegrund för svenska folket, alltså rättsuppfattning och etiska normer.

    Saken är att förutsättningen för att ett folk skall ha några grundläggande minsta etiska gemensamma nämnare, en värdegrund för att vilja följa lagen och inte missbruka staten, så bör det finnas en solidaritet människor emellan. Och eftersom de flesta av oss söker lika att solidarisera oss med och går efter yttre saker, så bör det finnas om inte en etnisk homogenitet, så en stark etnisk majoritet och vissa breda gemensamma kulturella identifikationsfält.

    Rent politiskt åstadkommer vi detta med begränsad invandring och en hård rättsstat, som visar medborgaren från tidig ålder vad samhället accepterar och inte.

    Som liberal nationalist eftersträvar jag en liberal värdegrund och kultur, vilket jag även tror är mest realistiskt för Sverige. Det betyder respekt för medborgarens kropp, egendom, yttrandefrihet och avtal, så länge medborgaren är fredlig och hederlig själv. Kvinnor och män skall anses jämställda, barn skall inte agas, homosexuella skall anse jämlika med heterosexuella och brott skall hållas efter hårt även i skolan.

    Som liberal nationalist, vilket parti känner du står närmast dina åsikter - Fp eller Sd? Skulle vara intressant att få veta. /Jimmy

    Svara
  4. Anders (36 comments)

    Den ensidiga fokusen på identitetspolitik, istället för ett brett försvar av rättvisa, är ett allvarligt problem. Det utesluter alla som inte ingår i någon av de för tillfället accepterade identiteterna.

    "Ett viktigt inslag i retoriken är en kritik mot “det mångkulturella samhället” och en uttalad önskan att värna “det nationella arvet”."
    En småsak; att kritisera det mångkulturella samhället är inte samma sak som att vilja värna "det nationella arvet". Se Tobias kommentar.

    Charlotte:
    "Och där det handlar om alternativa synsätt inom vänstern som alltså stämplas på det sättet"
    Vänstern är extremt accepterande av "alternativa synsätt", för mycket, till och med. Snarare tror jag det handlar om:

    1. Utan ett grundförsvar för rättvisa, alltså främst ökad ekonomisk/demokratisk jämlikhet, kan du inte få till särskilt mycket av rättvisa för socialt konstruerade identiter heller. Bevisen för detta överväldigande: det är i länder/sammanhang med klassisk vänsterpolitik (med grundfokus på generell rättvisa) som man också har den starkaste radikala policyn på andra områden; mångkultur, miljö, djurens rättigheter, antikrig, genusperspektiv, osv. Skandinavien är ett utmärkt exempel.

    Det motsatta förhållandet existerar inte: länder som för demokratisk/ekonomisk högerpolitik är aldrig progressiva när det gäller kvinnors rättigheter, miljön eller minoriteter. Sydamerika är ett utmärkt exempel (USA är i viss mån ett undantag, men bara delvis).

    2. Ett försvar för generell rättvisa har goda förutsättningar att gynna alla som är orättvist behandlade. Har man generell rättvisa, t ex ekonomiskt, så gynnas t ex etniska minoriteter särskilt starkt av detta, iom typisk strukturell diskriminering. Vid identitetspolitik är det tvärtom. Om du ger ekonomiska specialfördelar för etniska minoriteten X kommer det alltid bara att gynna X utan att gälla missgynnade personer inom majoriteten.

    3. De som främst intresserar sig för ökad ekonomisk/demokratisk jämlikhet har inga problem med att också stödja identitetspolitik. Men för de som sysslar med disparata identitetspolitiska frågor tycks dessa frågor ofta vara det enda de är intresserade av. Många djurrättare vill bara syssla med djurrätt, åtskilliga antirasister kan inte tänka sig att göra annat än intregrationsarbete, många nog så radikala feminister skulle aldrig, aldrig på allvar intressera sig för ekonomi (det är manligt i sig), osv.

    Nej, det är klart att en kritik av det mångkulturella inte är synonymt med en önskan att värna det nationella arvet. I så fall skulle det vara rätt meningslöst att använda båda uttrycken i samma mening. Men de går ofta, som t ex hos Sd, hand i hand.

    Jag tror att generell rättvisa når ganska långt, men inte helt ända fram. Om man tycker att de allra flesta har det bra så finns det risk för att blunda för att några inte har det - ibland till den grad att man börjar anklaga dem för att ljuga om sin situation.

    Dessutom undrar jag om du har några konkreta exempel på dessa klassblinda antirasister och ekonomofoba (ursäkta min ordkonstruktion) feminister. Vilka är de? /Jimmy

    Svara
  5. Charlotte (146 comments)

    Vilken konstig nidbild av "de som sysslar med disparata identitetspolitiska frågor" Anders målar upp.
    Det borde vara överflödigt men när jag läser Anders kommentar bara måste jag påpeka att de länder som före murens fall stod för "den reellt existerande socialismen", och där det faktiskt inte sällan också fanns en materiell grundtrygghet, billigt boende mm, inte precis utmärktes av hänsyn till "miljö, djurens rättigheter, antikrig, genusperspektiv" mm. Och hur är det med Kuba? Det är demokratin som måste komma till i ditt resonemang. Den ger utrymme till att olika grupper, perspektiv kan hävda sig. Så borde det kunna vara inom vänstern också. Hur kan den vara "för mycket" accepterande av alternativa synsätt? Det enda vänstern som nån slags helhet betraktat historiskt sett varit "alltför accepterande" mot är brist på demokrati som jag ser det.

    Svara
  6. Anders (36 comments)

    Charlotte:
    What the fuck har diverse skadade östländer med vad jag har skrivit att göra? På vilket sätt var dessa demokratiskt jämlika? Lägg ner den där insinuansretoriken, tack.

    "Hur kan den vara “för mycket” accepterande av alternativa synsätt?"
    Det är väl självklart att det kan vara det. "Alternativa synsätt" är ofta en ursäkt för olika typer av idioti, eller dåliga, ogenomtänka synsätt. Homeopati, antroposofi och "alternativ medicin" är alternativa synsätt till den forskningsgrundade sjukvården. Skulle du välja dessa alternativ om du hade cancer? Skulle du vilja att vi gav lika mycket skattepengar till alternativet för evolution, dvs kreationism, i skolan?

    Ett relevant politiskt exempel är olika typer av anarkistisk alternativ ekonomi.

    Det är vansinne att tro att fler "alternativa perspektiv" automatiskt är bra.

    Vansinne skulle jag säga är ett lite väl starkt ord. Naivt, kanske. Jag håller med dig vad gäller den alternativa medicinen, men vad har det att göra med mänskliga rättigheter? /Jimmy

    Svara
  7. Charlotte (146 comments)

    Det har en hel del med det du skrev att göra Anders eftersom du enbart tryckte på materiell trygghet utan att ta upp demokratiaspekten. Jag insinuerar ingenting.
    Tycker istället du ska lägga ner de förlöjligande nidbilder du sprider av feminister (som "aldrig skulle syssla med ekonomi för det är manligt", är det verkligen "många" som tänker så -- var är de?), lattevänster, postmodernister etc (för det är väl samma Anders här som på Vänstra stranden).

    Jag undrar också vilka dessa är. Vem är postmodernist idag? Kalla mig latteradikal om ni vill! /Jimmy

    Svara
  8. Anders (36 comments)

    Jimmy:
    Idén om att "fler alternativ" alltid är bra är endemisk i dagens samhälle, särskilt tyvärr, inom vänstern. Samtidigt är den idén fel, det var allt jag ville argumentera för.

    Charlotte:
    Om jag skriver om "demokratisk jämlikhet" hur vågar du då påstå att jag inte tar upp demokratiaspekten?

    "är det verkligen “många” som tänker så — var är de?"
    Överallt! Om du har missat alla de feminister som kopplar ekonomi till manlighet då har jag svårt att förstå vilken feminism du har läst.

    Ett nära anknytande problem är den (stora mängd) feminister (exempel på rak arm: Jenny Westerstrand) som gör kopplingen vetenskap=manligt och därmed vetenskap=dåligt. Detta har medfört ett intellektuellt moras där många (akademiska) feminister enbart vill syssla med renodlad ideologiproduktion och där många feminister i allmänhet kommit att blunda för all fakta som kan motsäga deras teser.

    Liknande tänkande underlättas betydligt om man antar radikalt kunskapsrelativistiska/postmodernistiska utgångspunkter.

    Svara
  9. Charlotte (146 comments)

    Ja hur vågar jag egentligen? 🙂
    Jag är ledsen att jag missförstod dig Anders. Noga betraktat skrev du om "ekonomisk/demokratisk jämlikhet" och då blir det mer oklart för mig vilken typ av demokrati det handlar om eftersom det förekommer att vänster långt till vänster låter de här begreppen implodera in i varandra varefter den ekonomiska biten sväljer den demokratiska -- och som du vet ansåg sig ju de östliga diktaturerna vara de verkliga demokraterna.

    Vad gäller detta med feminismen: den är betydligt mer mångfasetterad än vad du vill göra gällande. Jag betraktar varken Jenny Westerstrand eller hennes handledare Eva Lundgren som särskilt typiska feministiska akademiker. Företagsekonomen Agneta Stark som lett "Tema genus"-avdelningen vid Linköpings universitet kan lika gärna stå som exempel.

    Svara
  10. Dylan Klebold (1 comments)

    Vad kan man kalla sig om man är emot principen med identitetspolitik? Jag är absolut emot diskriminering, sexism, rasism och annat förtryck, men jag tycker det gör mer skada än nytta om man sammankopplar (en förmodad) grupptillhörighet med politik. Människor är individer, komplexa sådana, och jag har träffat bl a rasistiska gay-katoliker, sexistiska vänstermän och cis-män ur sk överklass som haft värderingar kring kön, relationer och familjer som FI-politiker skulle ha svårt att matcha. Ska deras politiska åsikter begränsas av vilken grupp de råkar tillhöra? Det är en otäckt kollektivistisk syn på människan och skapar lika mycket av ett vi-och-dom-tänkande som fascismen. Även om det är "för en god sak" så finns det sätt att främja den goda saken utan att begränsas av förmodade "identiteter"...

    Svara

Kommentera