Identitet, klass och makt – en uppföljning

Av den 26 mars, 2007

Jag bloggade tidigare lite kring Katrine Kielos analys av Mona Sahlins installationstal som socialdemokratisk partiledare. Mina egna tankar blev lite hafsigt presenterade inlägget väckte kritik. Här kommer en uppföljning.

Enligt min uppfattning kan inte alla samhällets baksidor förklaras enbart med hjälp av en klassanalys. Och klasskampen är inte den enda vägen till samhällsförändring. En svaghet inom vissa delar av vänstern, eller om vi hellre använder uttrycket progressiva rörelser, är viljan att se kapitalismen (ibland även USA-imperialismen och/eller nyliberalismen) som roten till allt ont. Nära besläktat är tendensen att endast vara emot det man inte gillar, men aldrig förespråka någonting konkret. (Det förekommer förstås att man faktiskt har någonting att förespråka, men "borgerlig media" låter aldrig dessa saker komma fram.)

Identitetspolitik utan maktanalys

Jag är kritisk mot den luddiga form av identitetspolitik som enbart förespråkar tolerans och mångfald, utan att kunna se maktrelationer som grunden till segregation och klyftor i samhället. Som cementerar dessa klyftor och motsättningar genom att tala om skillnader mellan människor som om de vore entydiga, oföränderliga och oproblematiska. Ett kort utdrag av vad jag tidigare skrev om identitet:

Den mest ögonfallande är tron på att människor har en enda sådan identitet. En viss människa kan vara kvinna, journalist, muslim, vegan, förälder, svensk, socialdemokrat, yogautövare, homosexuell, etc. – och det är inte objektivt givet vilken av dessa identiteter, eller sociala roller, som äger prioritet vid ett slumpvist utvalt tillfälle.

Bloggaren Mr Brown skrev klokt apropå Amartya Sens bok Identitet och våld.

Kanske kan man skylla på okunskap om hur "de andra" faktiskt fungerar som individer i den kultursfär där de bor och verkar. Kanske är det egentligen totalitärismen inom statsbildningar man vänder sig mot, och i ett slags missriktad polemik drar med sig även individerna i det samhället. Ofta tycker jag mig dock kunna ana att man verkligen tilldelar alla individer en solitär identitet: en muslim (för det är i mångt och mycket just muslimer debatten handlar om) är just det: en muslim och inget mer. I värsta fall är det frågan om ren etnocentrism: en muslim är inte upplyst och kan därför inte inneha multipla identiteter i "vår" mening. Uppenbarligen har man hur som helst inte gjort tillräckligt för att betona det individuella eftersom till exempel muslimer ur alla läger uppenbarligen känner sig orespekterade som just individer.

Som individer har människor rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. I deklarationen om de mänskliga rättigheterna - en konvention som är betydelsefull inte för dess eventuella metafysiska grunder (som Guds vilja eller människans egenvärde), utan för att det är en så viktig garant för en god mänsklig samvaro - heter det bland annat:

Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering. (Artikel 7)

Det står också:

Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser. (Artikel 22)

Det brukar hävdas, framför allt bland somliga liberaler, att negativa rättigheter (som rätten att inte bli förföljd eller dödad) står i konflikt med positiva rättigheter (som rätten till kulturellt utbyte och ekonomisk trygghet). Den diskussionen ska vi inte gå in på här. I den mån en motsättning finns, så är det inte för att det är en kulturell rättighet att ha en hemmafru eller att slippa ta emot flyktingar. För det är inte. Kulturella rättigheter har att göra med sånt som att inte behöva tvingas tala ett annat språk än sitt eget, att inte behöva bli trakasserad för att man deltar i en Prideparad eller en gudstjänst.

Som Marcus på Ge oss ett val påpekade för en tid sedan är mäns våld mot kvinnor, t.ex. hustrumisshandel och könsstympning, just mäns våld mot kvinnor och uttryck för ett maktförhållande. En svensk man våldtar inte kvinnor för att han är svensk, en muslimsk man slår inte sin hustru för att han är muslim. De flesta män - svenskar, muslimer eller andra - är inte vare sig våldtäktsmän eller hustrumisshandlare. Men de som är det, de är det som uttryck för en maktordning. Att förövaren kan vara psykiskt störd eller söker sexuell tillfredsställelse i handlingen förändrar egentligen inte det.

Samverkande maktordningar och begränsande normer

Bland anarkister och autonom vänster talar man ofta om förtryckssamverkan. Det är en teori som säger att mellan de olika formerna av förtryck finns det mer eller mindre starka bindningar, varför man inte kan bara kämpa mot en sorts förtryck utan man måste slå samtidigt mot alla former av förtryck. Inom genus- och etnicitetsforskning talar man om intersektionalitet, ett begrepp lanserat av Kimberlé W. Crenshaw.

Människor befinner sig i skärningspunkten, intersektionen, av olika maktordningar - klass, kön, etnicitet, sexualitet, etc. - och kan vara över- eller underordnade i varierande grad inom olika maktordningar. Med Foucault kan man rentav säga att subjekten skapas just i samspelet mellan maktordningar. Det kan ta sig utryck ekonomiskt, socialt eller politiskt. Frihet bör, enligt mitt sätt att se det, förstås som ett slags strukturell relation mellan människor eller grupper av människor, snarare än det eventuella utfallet av denna struktur. En människas frihet står i motsättning till en annans godtyckliga maktutövning.

Socialt finns det betydande hinder för människors frigörelse, i form av diskriminering och ekonomiska klyftor – och inte minst de nedhållande tänkesätt som är ett inslag i den kulturella hegemonin. Den juridiska kampen för mänskliga rättigheter bör gå hand i hand med ekonomisk fördelningspolitik, likväl som med bekämpandet av rasistiskt, homofobiskt, sexistiskt och av annat slag motiverade fördomar på mer personlig plan.

Det skulle vara enkelt om samhällsförändring gick ut på att ge arbetare och kvinnor bättre betalt, förhindra att invandrare blir diskriminerade på arbetsmarknaden eller att hbt-personer blir utsatta för hatbrott. Eller att - eftersom politik sägs handla om konflikter - med hot om repressalier tvinga fram en sådan utveckling. Helt enkelt skulle det förstås inte vara, men det hela försvåras ytterligare av att definierandet av grupper som arbetare, kvinnor, invandrare och hbt-personer i sig göder fördomar och vidmakthåller skillnader. Där tror jag att partipolitiken inte riktigt räcker till.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Katrine Kielos, Mona Sahlin, identitet, identitetspolitik, klassanalys, makt, vänstern, kapitalism, USA-imperialism, nyliberalism, media, segregation, Amartya Sen, islam, mänskliga rättigheter, förtryckssamverkan, anarkism, autonoma, autonomism, autonomi, intersektionalitet, Kimberlé Crenshaw, Michel Foucault

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera!

23 reaktioner på ”Identitet, klass och makt – en uppföljning

  1. Vänstra Stranden (27 comments)

    Jag som tyckte förra posten var bra....

    Det glädjer mig att du tyckte det. Tycker du, i likhet med Anders här nedan, att det här inlägget var sämre? /Jimmy

    Svara
  2. Anders (36 comments)

    Håller med Vänstra Stranden. Tyckte förra posten var så bra... Nu travar du de vanliga flosklerna efter varandra, inget större att invända emot, men inget nytt.

    "...de är det som uttryck för en maktordning. Att förövaren kan vara psykiskt störd eller söker sexuell tillfredsställelse i handlingen förändrar egentligen inte det."
    Hur kan t ex psykisk störning inte förändra "maktordningen"? Om handlingen är orsakad enbart på grund av psykisk störning, har ju eventuella maktordningar inget med saken att göra.

    Jag skrev inte att handlingen är orsakad enbart av psykisk störning, jag menade att psykisk störning kan vara orsak till hur maktordningen tar sig uttryck. Självklart anser jag att en sådan person ska ha vård.

    Tråkigt att du tycker jag travar floskler på varandra. Jag ska ta åt mig den kritiken. Det här inlägget var inte så mycket menat att tillföra någonting nytt, utan snarare att klargöra var jag står i den konflikt som beskrevs i förra inlägget.

    Så jag tror att du och jag helt enkelt har olika syn på saker och ting. Inget fel i det, men jag förstår om du känner att min blogg inte har så mycket att ge. /Jimmy

    Svara
  3. Marcus (478 comments)

    Inte helt oväntat tycker jag tvärtemot Anders att du verkligen går på djupet här. Det förra inlägget var en intressant kommentar till en analys av ett tal. Här problematiserar du på riktigt...

    En psykisk störning som förklaring till ett våldsbrott tar bara undan maktaspekten om den psykiska störningen är den enda förklaringen till våldsbrottet. Jag medger att världen skulle vara lättare att begripa om det någonsin vore så - och beklagar samtidigt att den inte är det.

    Modellerna kultur, etnicitet, kön etc är ofta bara olika sätt att berätta om en viss kombination förtryck, som sammanfaller under vissa omständigheter. Hur mycket värde de etiketterna har som förklaringar i sig kan man gott ifrågasätta.

    Tack för det, Marcus. /Jimmy

    Svara
  4. Charlotte (146 comments)

    Nja, jag har en mängd frågor. Både vad gäller denna och förra posten. Men nöjer mig med den som är lättast att formulera, den om vem som egentligen står för den där luddiga "identitetspolitiken" -- det tycks mig vara en vag fiendebild mer än något substansiellt. Ingen vill väl identifiera sig med detta, det tycks mer vara en stämpel som trycks på utifrån (som ett hot om att identifieras som identitetspolitiker :)). Kan du konkret peka ut någon som verkligen står för "identitetspolitik"? (Och säg inte Mona Sahlin. Tyckte förresten att hon utsattes för en rätt ogenerös och överdriven kritik av Kielos.)

    Jag ser det också som problematiskt med den typ av ospecifika maktordningsresonemang du för här. Eftersom maktordningar sällan är entydiga (något du också framhåller men kanske inte riktigt drar konsekvenserna av?). Du skriver:
    "mäns våld mot kvinnor, t.ex. hustrumisshandel och könsstympning, (är) uttryck för ett maktförhållande. En svensk man våldtar inte kvinnor för att han är svensk, en muslimsk man slår inte sin hustru för att han är muslim. De flesta män - svenskar, muslimer eller andra - är inte vare sig våldtäktsmän eller hustrumisshandlare. Men de som är det, de är det som uttryck för en maktordning."
    Men en familj (det är ju inte bara mannen) som könsstympar sin dotter gör ju detta p g a den specifika form som en patriarkal odning tagit sig inom ett visst kulturområde. Och detsamma gäller den familj som utsätter en dotter eller son för hedersvåld. Det finns då flera dimensioner att ta hänsyn till, och det faktum att familjer där detta förekommer i sin tur är i underläge här i Sverige, där de är marginaliserade & diskriminerade, är något som försvårar både problematiken & sättet att prata om det på. Jag tror vi är eniga om det (tyckte f ö Hylland Ericsson lyckade hitta en fin balansgång ifråga om detta i den artikel Marcus länkade till). Men som jag ser det visar detta på vikten av ett synsätt som tar hänsyn till kulturella, etniska, sexuella osv identiteter. Nej, de är aldrig entydiga, endimensionella osv -- men det betyder inte att de inte finns & är betydelsefulla. Att se dem och erkänna dem innebär inte nödvändigtvis ett positivt bejakande av alla dess beståndsdelar -- du kopplar kanske lite för entydigt "kultur" till "positiva rättigheter"?

    Jag blir lite ledsen när jag ser Anders lätt normopatiska välfärdsförespråkande men också Kielos som jag tycker steg tillbaka till den "renläriga", endimensionella klassanalysen. Måste vi ge upp försöken att tänka i flera dimensioner bara p g a en eventuell viss mångkulturalistisk naivitet?
    Du avslutr med att skriva:
    "Det skulle vara enkelt om samhällsförändring gick ut på att ge arbetare och kvinnor bättre betalt, förhindra att invandrare blir diskriminerade på arbetsmarknaden eller att hbt-personer blir utsatta för hatbrott."
    Men vore inte en sådan förändring högst önskvärd? Är inte det något att sträva efter? Även om det inte skulle lösa hela mänsklighetens problem i ett slag.

    Jag börjar med slutet. Det är klart att en sådan förändring är högst önskvärd. Jag formulerade det lite slarvigt, för det är ju åtminstone en del av målet. Jag menar bara att det inte är så enkelt som att peka ut vissa grupper och hävda att "de här och de här har dessa och dessa problem, och de ska vi åtgärda".

    Själva min poäng är att vi måste tänka i flera dimensioner, och där vill jag placera mig någonstans mellan Katrine Kielos och det som hon, kanske något onyanserat, kritiserar. Den "luddiga identitetspolitiken" är inte så mycket en fiendebild, som ett scenario där jag inte vill hamna. Jag vill inte stämpla någon som identitetspolitiker (inte ens de postmodernistflummare som Anders uppenbarligen avskyr - jag anser att man då gör det lite väl lätt för sig).

    "Jag ser det också som problematiskt med den typ av ospecifika maktordningsresonemang du för här." Jag håller helt och hållet med. Det är problematiskt att resonera så ospecifikt. Och jag håller med om att en patriarkal ordning kan ta sig olika uttryck i olika sammanhang. Men man kan exempelvis prata om hederskultur som någonting specifikt för vissa människor, och hänvisa till deras kulturella rättigheter för att legitimera att man inte törs ta tag i det. Eller så kan man prata om det som någonting specifikt för vissa människor, och säga att "dem och deras kultur vill vi inte ha här". Ingen av dessa två varianter är bra. /Jimmy

    Svara
  5. Charlotte (146 comments)

    Eftersom det är en belastad fråga omgärdad av både fördomar och förnekande kanske jag ska tillägga, för att slippa missförstås, att det jag skrev om omskärelse & hederskultur naturligtvis inte har med islam att göra (det var ju en muslimsk man Jimmy använde i sitt exempel). Det finns hederskultur i kristna familjer etc...handlar mer om geografiska områden och deras historia än om religion.

    Jag förstår och instämmer. Att jag formulerade mig så var att jag ville referera till de stereotypiska resonemang som jag vänder mig mot. /Jimmy

    Svara
  6. Charlotte (146 comments)

    Jo, jag förstod det Jimmy (om det sista).
    Vi är egentligen överens i sak tycks det mig -- frågan gäller kanske då hur man ska komma åt både relativism och ogin "kulturalism" (om man ska se Sverigedemokraterna på det sättet) i ett slag? Det blir kanske de "enkla principerna" som individuella rättigheter, mänsklig värdighet, dialog etc som vinner i längden. En enkel slogan som "Alla är olika -- alla är lika" verkar oslagbar för mig.

    Förresten, du skrev någon gång att (konst)kultur kunde vara användbart för att skapa större tolerans och förståelse -- och förväntade dig invändningar från mig eftersom det finns en instrumentalisering av kulturen i det där. Men jag håller med dig, sålänge vi är på det klara med att det gäller viss konst-kultur under vissa former och att det inte ligger i all konst-kulturs natur att bygga broar så är jag helt med på detta. Här i Skåne har vi t ex Antirasistiska filmdagarna varje år, det är en bra grej. Helt klart.

    Jag gillar också "Alla är olika - alla är lika". Det sammanfattar på ett enkelt sätt vad det hela handlar om. Jag tror att det mesta grundas på socioekonomiska förhållanden, men klasskillnader tycks inte längre handla särskilt mycket om arbetare mot kapitalister, utan mer om kön och etnicitet.

    Nej, det handlar förstås inte om att det ligger i konstkulturens natur att bygga broar. Men den kan användas till det (bl a genom att problematisera stereotyper). Så jag är glad över att vi är ense. /Jimmy

    Svara
  7. Marcus (478 comments)

    Det är väl inte så svårt att peka ut identitetspolitiker - alltifrån RFSL, samiska intresseorganisationer, till vissa feministiska grupperingar, till sverigedemokraterna, till islamitiska rörelser, etc... Det finns en lång tradition av identitetspolitik också inom arbetarrörelsen, där klass-mot-klass-retoriken är ett utmärkt exempel: Att bekämpa klassamhället är en sak, att propagera arbetarklassens kamp mot överklassen är en helt annan, som utan större besvär kan definieras som identitetspolitisk.

    Identitetspolitik är ju inte (eller borde inte vara) per definition en illegitim politisk metod som man till varje pris inte vill kännas vid, dvs till skillnad från exempelvis rasism och populism. Den är dock värd att problematisera. Inte minst den oerhörda brokigheten i exempelsamlingen här ovan antyder väl det.

    Huvudpoängen med att kritisera identitetspolitik är för mig att den riskerar att cementera identiteter, istället för att underlätta varje människas rörlighet mellan sina många olika identiteter - det som du beskriver, Jimmy, om jag tolkar dig rätt. Kan vi röra oss friare i de olika dimensionerna så kan vi också lättare finna en grund för vår solidaritet gentemot andra.

    "Kulturella" särarter har också ofta, i alla fall delvis, en långt mer materiell förutsättning. Exempelvis lyfter man ibland fram rättssystemet (eller bristen på detsamma) i ursprungliga hederskulturer, där familjehedern var livsnödvändig för att man få grannfamiljers stöd i tvister av olika slag. Hur man definierade "heder" är problematiskt i vilket fall, men tesen antyder att i ett rättssamhälle skulle en sådan "kultur" inte utvecklas på samma sätt. Detta är sannolikt inte den enda förklaringen (man ska som ni alla har sagt akta sig för att utnämna sådana), men jag har svårt att politiskt se värdet i att då peka ut identiteter, när man samtidigt kan ana faran med att göra det.

    Klassamhället är en av de saker vi kan påverka politiskt - genom utjämnande av ägandemakt, sociala och ekonomiska klyftor - utan att ge oss in och böka med människors identiteter. Att bygga upp rättssystem som effektivt och likalydande bekämpar våld och mord mot alla samhällsmedlemmar är ett annat. Och så vidare.

    (Jag måste också anmärka att "postmodernistflummare" torde vara de sista som är möjliga att peka ut som identitetspolitiker - det är ju deras ifrågasättande av de olika identitetskategorierna som ligger till grund för hela den här debatten... eller?)

    Bra exempel med arbetarrörelsens identitetspolitik! Det framställs ofta som att arbetarrörelsen och klasskampen alltid handlar om gammal hederlig samhällsförändring, och allt annat är flummig identitetspolitik.

    Du tolkar mig helt rätt i att jag förespråkar människors rörlighet mellan olika identiteter. Och däri ligger identitetspolitikens risker. Revolutionen skapar identitet, och den som avviker från sin klassidentitet stämplas som småborgare. Det kan finnas en motsättning mellan t ex kampen för hbt-personers rättigheter och en problematisering av normer (homosexuellas rätt att ingå äktenskap är egentligen inte särskilt queer). Liksom mellan kampen för jämställdhet och problematiserandet av könsroller. Men de måste gå hand i hand. Jag tror inte jämställdhet kan uppnås om vi uppfattar män och kvinnor som fasta kategorier.

    (Problemet med "postmodernistflummare" är, som du säger, inte att de förespråkar identitetspolitik. Snarare att de inte gör det. Förenklat framställt.) /Jimmy

    Svara
  8. Charlotte (146 comments)

    Men Marcus, att det finns materiella eller "faktiska" omständigheter som delförklarar hederskulturer är väl inte på något sätt något som talar mot behovet att identifiera och förstå dem (jag tar ju faktiskt också upp det i min kommentar)? Det gör dem inte mindre "kulturella". Det låter på dig som att utnämnandet av en viss kulturell identitetstillhörighet alltid måste utesluta andra samtidiga identiteter och peka på någon slags mystisk immateriell, statisk substans. Och det är ju också ungefär vad du argementerat för på din blogg. Men då kanske det är du som använder både begreppet "kultur" och begreppet "identitet" på ett lite märkligt och för många förbisprunget sätt?
    Jag är skeptisk till att kalla de här olika rörelserna du pekar på för "identitetspolitiska". Jag förstår vad du menar men vad de i slutändan handlar om är kamp för individuella rättigheter. Ordet "identitetspolitik" har en negativ klang inom vänstern, ungefär som "småborgerligt individualistisk".
    Jag för min del har, slutligen, svårt att förstå hur man kan bortse från faran i att inte tala om t ex hederskulturer. Är inte den lika stor? Risken är att man inte ser och följdaktligen inte kan hjälpa och inte är intresserade av den specifika problematik en hel del människor är utsatta för idag. Det är för mycket antingen-eller över hela denna diskussionen. Naturligtvis går det alldeles utmärkt väl att ta sig an den här specifika problematiken utan att vi alla förvandlas till svenskchauvinister.

    Jag upplever att inte alla av oss har riktigt samma syn på vad identitetspolitik egentligen är. Kan inte riktigt sätta fingret på det, men det känns lite oklart. Kan inte ni båda, Charlotte och Marcus, säga vad ni menar med begreppet? /Jimmy

    Svara
  9. Charlotte (146 comments)

    Problemet är ju att identitetspolitik egentligen inte "finns". Det finns helt enkelt ingen egentlig definition av begreppet vad jag vet. Det är vagt och det används inte på något enhetligt sätt, men tenderar att vara negativt färgat numer medan det under nittiotalet tenderade att vara lite mer positivt då det nog var mer kopplat till en frigörande hållning vad gäller könsproblematik t ex. Men jag har aldrig haft en klar bild av vad id-pol "är" och det är alltså inte så konstigt.
    Jag utgår nu från vad Marcus själv skrev på sin blogg, att identitetspolitik siktar mot att förändra individen, inte samhället. Det stämmer inte in på de organisationer han räknar upp -- de handlar i de flesta fall om att förändra samhället till att bli mer accepterande mot vissa redan "fastställda" individer. Man kan nog överhuvudtaget inte göra en sådan åtskillnad mellan samhället och dess individer. Men om id-pol verkligen bara precis handlar om att kräva rättigheter för olika grupper och se de villkor dessa leva under så är det väl bara fint för min del egentligen. Det utesluter inte ett medvetande om materiella orättvisor etc. Det innebär inte att inte olika rättigheter osv inte kan viktas mot varandra.
    Hittade förresten detta blogginlägg jag tyckte var bra:
    http://matildaochroya.blogspot.com/2007/03/identitetspolitik-vs-klasspolitik.html

    Jag är inte överdrivet förtjust i begreppet "identitetspolitik", och igår var nog första gången jag använde mig av det. Men jag köper din definition av det som att det "handlar i de flesta fall om att förändra samhället till att bli mer accepterande mot vissa redan 'fastställda' individer". Det är det jag är kritisk mot.

    För jag menar att det inte är så enkelt som att det "bara precis handlar om att kräva rättigheter för olika grupper och se de villkor dessa leva under" (när det är så enkelt har jag inga problem med det). Om man inte är vaksam riskerar detta att "att förändra individen, inte samhället". (Bara för att jag är av arbetarbakgrund vägrar jag att definiera mig själv som arbetare, med alla de tillskrivna egenskaper det innebär.)

    Det betyder inte att jag menar att människor med vissa gemensamma intressen, t ex kvinnor, invandrare, arbetare, inte ska organisera sig utifrån dessa intressen för att se till att de blir tillgodosedda. Bara att man också bör ifrågasätta det essentiella i begreppen kvinnor, invandrare, arbetare, etc. Det brukar du vara rätt duktig på. 😉 /Jimmy

    Svara
  10. Marcus (478 comments)

    Jag tycker detta är så svårt. Jag tänkte precis posta en kommentar som var tänkt att förklara min syn på begreppet, och så såg jag Charlottes kommentar, följde länken, och... begriper plötsligt ingenting alls. 🙂

    Att förklara problematiken i jämförelsehetsen med "reklamen och det symboliska våld det utövar i det kapitalistiska systmet", som den länkade bloggen gör, är i min värld något helt annat än identitetspolitik. Däremot ligger det väldigt mycket närmare det jag uppfattar som klass-isk socialistisk maktanalys.

    Argh! Jag vet faktiskt varken ut eller in. Är det jag som är så fullkomligt ute ur matchen, har jag helt tappat kontakten med hur begrepp uppfattas i nuet? (För jag begriper att begrepp förändras över tiden...)

    Äh, engelska Wikipedias beskrivning av identity politics tycker jag är rätt bra som definition och har (fram till nu?) uppfattat den som den gängse: "Identity politics is political action to advance the interests of members of a group because of a real or supposed shared identity or characteristic (such as race or gender), usually in response to the perception that certain human rights have been denied to them."

    Det idenitetetspolitiska som Sahlin står för, och Kielos kritiserar, är som jag uppfattar det fokuseringen på ett symptom (skapade identiteter) istället för sjukdomen (det som skapar dem). Mer neutralt uttryckt: Sahlin analyserar på konsekvensnivå och inte orsaksnivå. Hon vill förbjuda sexistisk reklam, istället för att försöka ge sig på de krafter som producerat sexistisk reklam till att börja med. Detta är grunden i Kielos kritik som jag uppfattar den, rättfärdig eller ej.

    Kritiken mot identitetspolitk är densamma, i och med att den ser en viss "grupps" utanförskap och lyfter fram det, säger exempelvis "Ge dem rättigheter", istället för att angripa de bakomliggande strukturella förutsättningarna för förtrycket, anledningen till att "de" inte har rättigheter till att börja med - konsekvenser men inte orsaker. Detta förutsätter naturligtvis att man tror att det finns en annan bakomliggande orsak (och kanske också att den har med maktordningar att göra).

    Nu håller jag inte nödvändigtvis med om att kapitalismen, ägandeförhållandena, är orsak till alla världens problem - såsom klassanalys och marxistisk socialism gärna vill göra gällande. Men denna kritik av identitetspolitik kan jag i mångt och mycket instämma i. Den funkar för att påpeka att ett problem finns för den här "gruppen", men som politik, som en handling i syfte att förändra, är den relativt meningslös.

    Nå, då blir det en strid om ord till sist ändå. Helst vill jag att det ska vara en strid om hur vi bör handla. Det är vi nog dessutom eniga om.

    Svara
  11. Charlotte (146 comments)

    Nej, Jimmy, jag använde kanske "fastställd" på ett slarvigt sätt -- vad jag ville säga var att identitetspolitik i denna bemärkelse handlar om att det finns en grupp som måste handskas med vissa maktordningar, vilka fungerar till deras nackdel. Det är utifrån den grupptillhörighet medlemmarna redan har -- bögar, samer etc -- som problematiken uppstår. Men det innebär inte att en människas personliga identitet fastställs på så sätt att den görs statisk. Det är när/om du som arbetarbarn skulle stöta på speciella svårigheter p g a din egenskap av att vara arbetarbarn (vilket ha ha mer eller mindre med ditt inre att göra) som det kan bli aktuellt med en "identitetspolitisk agenda" för dig & andra i din situation (men det är inte riktigt aktuellt här och nu, eller hur, det skulle alltså vara om du rent faktiskt blev förvägrad någon rättighet i egenskap av arbetarbarn). Vi kan ta den engelskspråkiga definition av ordet som Marcus använder (jag har inte riktigt uppfattat att det är så ordet identitetspolitik används här, men det låter som en vettig definition och en som ytterligare gör begreppet rätt oproblematiskt för mig), det gör saken biff d v s klar & tydlig. Jag kan inte instämma i att "Ge dem rättigheter!" skulle vara en skenmanöver eller blott symptombehandling för en diskriminerad grupp, tvärtom. Detär ju rättigheter som ska till, vad skulle det annars vara? Man kan inte vänta på att alla eventuella bakomliggande orsaker till exempelvis kvinnors underordning ska korrekt analyseras och på något sätt ryckas bort, tvärtom ÄR det symptomen som måste angripas. Och det är inte rättmätigt att göra en grupps rättigheter beroende av att samhället ska på annat sätt transformeras i grunden och då utgå från att detta innebär en förbättring för just den här gruppen. Jag är personligen inte för ett förbud av "sexistisk" reklam såvida den inte är så grov att den är människofientlig, men jag har svårt att se vitsen att angripa Sahlin för att hon antar den förmodade enskilda skadade flickans perspektiv.

    Svara
  12. Vänstra Stranden (27 comments)

    Tänkte bara svara Jimmys fråga i min första kommentar. Nej jag tycker inte den var dålig, men den första posten var spetsig och lämnade plats åt ett eget funderande och förhållningssätt. Här ville du liksom lösa de i praktiken olösliga problemen.

    Jag tyckte det första inlägget tvärtom var spretigt. Men att du inte tycker det var tillrättaläggande är förstås bra. Jag ville ge min egen syn på problemen, inte lösa dem, så det var därför jag skrev det här. /Jimmy

    Svara
  13. Charlotte (146 comments)

    När jag tänker efter, detta med arbetarbarn: det är klart att det finns strukturer som arbetar till deras nackdel, studiefinansieringen är helt klart till ekonomiskt svagare gruppers nackdel (sen är inte alla inom arbetarklassen de ekonomiskt svagare längre, situationen är förstås komplicerad). Det är bara ett exempel på hur man kan "läsa" politik utifrån olika gruppers situation, detta behöver inte ha med enskilda gruppmedlemmars självuppfattning att göra alltid.
    Att arbeta för barns rättigheter, förresten, måste väl enligt den syn på vad identitetspolitik är vi kanske enats om nu också vara en form av identitetspolitik men man blir ju inte ett barn av att jobba för BRIS, t ex. 🙂

    Den sortens nackdelar finns förstås. Men jag talar också om normer inom den egna gruppen som man förväntas leva upp till. Börjar man plugga på universitet kan man få kommentarer som "så det duger inte med ett hederligt jobb?", för att ta ett exempel. Jag upplever den bruksmentalitet som finns i min uppväxtort som ganska destruktiv. /Jimmy

    Svara
  14. Marcus (478 comments)

    "Kulturella rättigheter har att göra med sånt som att inte behöva tvingas tala ett annat språk än sitt eget, att inte behöva bli trakasserad för att man deltar i en Prideparad eller en gudstjänst."

    Du skriver att du inte vill gå in på den diskussionen här, så jag ska fatta mig kort. Men det stämmer inte riktigt att dessa rättigheter du radar upp i det citerade stycket ovan, brukar räknas som kulturella (positiva?) rättigheter. De är snarare exempel på klockrena negativa rättigheter att slippa bli utsatt för olika former av tvång och trackasserier från andra.

    Ska försöka läsa det inlägg du länkade till om diskussionerna kring rättigheter senare när jag får mer tid.

    Nej, det kan nog stämma att de exempel jag tog upp inte brukar räknas som kulturella rättigheter. Jag upplever det som ett ganska otydligt begrepp. Vad skulle du säga att kulturella rättigheter är för något? /Jimmy

    Svara
  15. Charlotte (146 comments)

    Jimpan: ja,det är alltid jobbigt med underförstådda normer, janteattityder o dyl. Men är det identitetspolitik?

    Nej, det är kanske inte det. Jag tror att väldigt mycket av vår oenighet beror på just det begreppet. Själv gillar jag inte att använda det. Men vad jag vill säga - egentligen inte så mycket med anledning av Mona Sahlin - att gruppidentiteter kan vara nödvändiga för politisk organisering, men de riskerar också alltid att skapa normer. Min avsikt är verkligen inte att angripa vare sig gaykulturen eller någon annan minoritetskultur. Min poäng är att identitetspolitik (om vi nu ska använda det ordet) i bästa fall är strategisk. Därmed inte sagt att den inte kan utgå från en maktanalys. Jag menar bara att den bör göra det. /Jimmy

    Svara
  16. Marcus (478 comments)

    Ska jag vara ärlig så är det hos dig som jag första gången stöter på just det begreppet. Jag har iofsg sett begreppet "välfärdsrättigheter" användas förrut. Men det skulle väl kunna tänkas vara någon form av rätt till kultur (gratis interäde på muséer 😉 och utbildning kanske?

    Kollade upp det nu. På MRforum står det så här:

    De kulturella rättigheterna innefattar egentligen flera olika rättigheter som återfinns i både ESK-konventionen och Konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna. Rättigheterna inkluderar rätten till att delta i kulturlivet, att ta del av vetenskapliga framsteg, rätten till skydd av egna verk inom konst och vetenskap samt respekt för den frihet som är nödvändig för vetenskaplig och skapande verksamhet.

    De olika rättigheterna står inte sällan emot varandra vilket riskerar att skapa problem. Exempelvis kan vissa kulturella uttryck uppfattas som stötande och utövandet och motsättningar kan uppstå när bevarandet av en kultur till exempel innefattar krav på land. En svårighet är dessutom att begreppet kultur inte är helt tydligt formulerat. Klart är i alla fall att inte alla uttryck som sker i kulturens namn är skyddade. Detta illustreras exempelvis av FNs konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, vilka båda ålägger stater att motverka fördomar och traditioner som är diskriminerande.

    Det skulle vara intressant att diskutera det här vidare. /Jimmy

    Svara
  17. Marcus (478 comments)

    "Det skulle vara intressant att diskutera det här vidare. "

    Absolut. Intressant att notera är att de med en gång erkänner att rättigheterna "inte sällan" står i konflikt med varann..

    Svara
  18. Charlotte (146 comments)

    Jag vill lämna ett stort utrymme för olika människor/grupper att själva definiera vad som är deras problem i samhället, om de har några, och vad de vill göra åt dem. Gränserna överskrids om detta leder till att andra människor direkt kränks och far illa. Det är just uttryck som att "de bör ha en maktanalys" jag ogillar. Jag vet att du inte menar detta på något förtryckande sätt, Jimmy, men jag måste säga att det litegrann kan ses som att bestämma åt andra hur de ska se på världen, hur de ska uppfatta sin situation och bedriva sin egen kamp. Underförstått är ofta att maktanalysen inte anses finnas om den inte är "RÄTT". Jag vet inte om jag gör mig förstådd nu. Men jag tänker t ex på sexarbetares kamp för mänskliga rättigheter. De och de som stöttar dem anses ofta sakna just "maktanalys". Vilket inte är sant, det handlar istället om att det finns en maktanalys som inte anses "riktig". Sexarbetare definieras av vad de gör, inte vad de är. Men det finns de som gör en sammansmältning, och som när det gäller "arbetar"-kategorin kan vi se att identitet och syssla, miljö, social tillhörighet osv inte är faktorer som så bekvämt låter sig skiljas åt. Den starka stigmatisering och stämpling som kommer utifrån hjälper till i det här fallet att ge en "negativ gruppidentitet".

    "Jag vill lämna ett stort utrymme för olika människor/grupper att själva definiera vad som är deras problem i samhället, om de har några, och vad de vill göra åt dem." Jag håller helt med dig. Om jag sa att "de bör ha en maktanalys" så uttryckte jag mig klumpigt. Jag försöker inte bestämma åt andra hur de ska se på världen, jag försöker resonera kring hur jag ser på världen i relation till olika grupper. Som jag tidigare skrev ser jag kampen för mänskliga rättigheter som det främsta. Jag gläds t ex åt när kyrkan öppnar upp för att viga homosexuella. Men jag vill också problematisera den norm som säger att kärnfamiljen är det mest eftersträvansvärda (utan att förringa den glädje människor kan känna när de äntligen blir behandlade som vilka som helst). Kampen för människors lika värde är primär, problematiserandet av normen sekundärt. Men båda behövs. /Jimmy

    Svara
  19. Marcus (478 comments)

    "Men jag tänker t ex på sexarbetares kamp för mänskliga rättigheter. De och de som stöttar dem anses ofta sakna just “maktanalys”. Vilket inte är sant, det handlar istället om att det finns en maktanalys som inte anses “riktig”."

    Bra skrivet Charlotte! Håller helt med dig.

    Svara
  20. Agnes (1 comments)

    Hej!
    Jag läser kursen "intersektionalitet som konstnärlig praktik" och håller på med ett intersektionellt konstverkverk. Vill du hjälpa mig? Jag vill gärna ha kritik på verket.

    Gå isf in på den angivna bloggen.

    Tack på förhand! Agnes

    Svara

Kommentera