Behovet av provisoriska utopier

Av den 16 oktober, 2010

Det har sagts att de rödgröna retade upp medelklassen, eller att de lade sig för nära alliansen. Jag tror att samarbetspartierna förlorade för att de, med några få undantag, inte stod för någon alternativ vision av samhället.

Jag är som miljöpartist förstås partisk, men framför allt transportpolitiken - utbyggnad av järnvägen och satsningar på höghastighetsspår - är ett område där det var tydligt att den rödgröna oppositionen ville något annat än den borgerliga alliansen. De sista veckorna innan valet lyckades man på dagordningen få upp regeringens urholkning av den generella välfärden (märk väl att detta är något kvalitativt annat än en generös välfärd) genom försämringarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringssystemen, men däremot var det mindre tydligt vad för alternativ oppositionen stod för. Det var mest ett trixande med ersättningsnivåer. Vänsterpartiet fokuserade starkt på temat "världens bästa välfärd utan vinstintresse", men utan att förstå att man i ett samhällsklimat där vinstintresset uppfattas som den starkaste drivkraften att uppnå kvalitet måste förklara hur man menar att detta ska gå till istället. Det räcker inte att gå hårt fram med ett enda kärnområde, även om det är bättre än att ha en valplattform med femtielva krav som drunknar i varandra.

Historiens slut och utopiernas död

Den amerikanska statsvetaren Francis Fukuyama lanserade i en essä redan sommaren 1989, 'The End of History?', idén att liberalismen - närmare bestämt marknadsekonomin och den borgerliga demokratin - efter Berlinmurens fall utgör krönet på mänsklighetens ideologiska evolution.1 Som begrepp är 'historiens slut' hämtat från Friedrich Hegel (1770-1832), enligt vilken människans utveckling går genom olika stadier – stamsamhälle, slavekonomi, feodalism, etc. – tills hon uppnått den mest förnuftiga formen av samhälle och statsskick. Enligt Fukuyama har detta skett genom den ekonomiska och politiska liberalismens seger över kommunismen, då det för honom står klart att inga verkliga utmaningar återstår. Innebörden av ’historiens slut’ är inte att alla stater blir lyckade liberala demokratier, utan att de givit upp alla ideologiska anspråk på att stå för en annan och bättre form av samhälle. Och det, menar Fukuyama, har inträffat med kommunismens fall.2

Sovjetunionens statsvapen, där den röda stjärnan symboliserar kommunistpartiet, hammaren och stjärnan arbetarna respektive bönderna, samt jordgloben att revolutionen skulle spridas världen över. Den uppåtgående solen står för kunskap och bildning.
Sovjetunionens statsvapen, där den röda stjärnan symboliserar kommunistpartiet, hammaren och stjärnan arbetarna respektive bönderna, samt jordgloben att revolutionen skulle spridas världen över. Den uppåtgående solen står för kunskap och bildning.

Det finns inom vänstern generellt - dit vi knappast kan räkna Fukuyama - en utbredd föreställning att Sovjetunionens och östblockets existens utövade ett tryck som var till hjälp för att driva igenom den västliga arbetarrörelsens reformkrav. Relativt nyligen gav Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg uttryck för denna föreställning i en artikel med anledning av tjugoårsjubileet av Berlinmurens fall. Det förklarar varför hon och många med henne, trots en ärlig uppgörelse med sin ungdoms cyniska försvar av den så kallade realsocialism som var det enda alternativ till den västliga kapitalismen hon då kunde se, fortfarande kan betrakta Sovjetunionens kollaps som "en oerhörd förlust". Denna händelse anses ha skapat ett vakuum som lät den samlade borgerligheten "gå till en formidabel motoffensiv mot allt som stavades jämlikhet". Linderborgs bild av hur vänstern tappade mark efter 1989 är bara delvis korrekt. Den borgerliga smutskastningskampanj hon nämner - "Ernst Wigforss jämfördes med Stalin, makarna Myrdal med Hitler" - skulle inte ha fått fäste utan förutsättningar för det inom den breda vänstern. Socialdemokratin hade alla möjligheter att framhålla sin egen modell som mer framgångsrik för att skapa välfärd och sysselsättning än såväl västkapitalismen som Sovjetkommunismen. Istället fick vi Blairs New Labour, Schröders Neue Mitte och Giddens Third Way. I dag är socialdemokratin en skugga av sitt forna jag. Inte ens den stora finanskris som briserade hösten 2008 innebar någon nytändning för socialdemokratin som verkligt betydande politisk aktör.

Konkreta mål för ett medellångt perspektiv

Med ett inlägg i eftervalsdebatten på Dagens Arena satte min vän Johannes Åsberg, som bloggar på bios politikos, fokus på vad framför allt dagens socialdemokrati saknar:

Socialdemokraterna måste bli bättre på att formulera konkreta mål för ett medellångt perspektiv. Alltför ofta har det medellånga perspektivet ersatts av kortsiktiga, dagspolitiska utspel och visionära men till intet förpliktigande språkblomster. Den politiska horisonten har allt mer krympt till en mandatperiod och då förlorar man överblicken. Glömmer man det medellånga perspektivet så tappar man sin riktning. Det är först när vi själva vet vart vi är på väg som vi kan övertyga andra att följa med oss. Om en sådan analys stämmer så är vi i desperat behov av provisoriska utopier, för att låna ett begrepp från Ernst Wigforss. Hur vill vi att Sverige ska se ut om femton-tjugo år? Det är konkretiserade visioner med det omfånget som är nödvändiga.

Förutom det som ligger Johannes närmast - stadspolitik - kan jag se ett starkt behov av konkretiserande visioner på medellångt perspektiv inom en rad olika områden. Den generella välfärdens ena ben - trygghetssystemen, dit vi räknar a-kassa, sjukförsäkring, försörjningsstöd - är i springande behov av en genomgripande reform. (Miljöpartiets förslag till sammanslagning av de olika socialförsäkringarna, vilkas administration i dag ligger på olika myndigheter och samhällsinstanser, är en bra utgångspunkt att arbeta vidare på.) Välfärdens andra ben - de sociala tjänster som den gemensamma sektorn tillhandahåller i form av vård, skola och omsorg, eller vad som med nymoderat retorik kallas "välfärdens kärna" - utmanas av demografi och effektivitetskrav medan skattemedel i valfrihetens namn går rakt ned i fickorna på ägarna av friskolekoncerner och privata vårdbolag. (Här kan så kallade allmänintressebolag, diskuterade av bland andra Karl Palmås, bli ett viktigt inslag.) Detta för att bara nämna ett par angelägna frågor.

Jag vill återvända till Ernst Wigforss idé om provisoriska utopier i ett kommande inlägg. Problemet med vänstern efter Berlinmurens fall (eller snarare, som jag ser det, efter oljekrisen 1973) är inte att det saknas utopier. Vi har å ena sidan rikligt med utopism av ett reaktivt slag, å andra sidan en hållningslöshet som maskerar sig som pragmatism. Vad vi behöver är en verklig pragmatism, driven av provisoriska utopier. Min uppfattning är att det inte är inom de socialdemokratiska utan de gröna partierna den står att finna. Frågan är om vi är på väg att bevittna en liknande rockad som den tidigare mellan Centerpartiet och Moderaterna.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om allmänintressebolag, Åsa Linderborg, Ernst Wigforss, Francis Fukuyama, grundtrygghet, Johannes Åsberg, pragmatism, realsocialism, reformism, socialdemokrati, socialpolitik, Sovjetunionen, transportpolitik, utopier, välfärd, Vänsterpartiet

Noter

  1. Francis Fukuyama, 'The End of History?', The National Interest 16, 1989. Essän följdes 1992 av en bok som på svenska heter Historiens slut och den sista människan. []
  2. Efter fascismens och kommunismens död som ideologiska visioner, ser Fukuyama blott två möjliga rivaler till den liberala demokratin: religionen och nationalismen. Han medger att kristen, judisk och muslimsk fundamentalism växt sig allt starkare under de senaste åren, vilket han tror beror på ett utbrett missnöje med det andliga vakuum som finns inbyggt i konsumtionssamhället, men lösningen av sådana problem ser han inte i en återgång till en teokratisk stat – utan ligger tvärtom i de former av privat livsföring som den moderna liberalismen ger utrymme för. Nationalismen kan gestalta sig som allting från en mild kulturell nostalgi till nazismens väl organiserade och utlagda doktriner, och det är endast den senare formen som kan gälla för en ideologi i stil med liberalismen och kommunismen. Efter segern över Nazityskland utgör denna inte längre något seriöst hot. De flesta av världens nationalistiska rörelser – främst i Tredje världen – anser inte Fukuyama ha något politiskt program bortom en önskan om självständighet från någon annan politisk grupp, vilket han inte bara ser som förenligt med liberalismen utan också möjligt att förverkliga enbart med hjälp av denna. Sådana konflikter beror nämligen inte på motsättningar inom liberalismen, utan på att ekonomisk och politisk liberalism inte är fullt tillämpad där konflikterna uppstått. []

Kommentera!

10 reaktioner på ”Behovet av provisoriska utopier

Kommentera