Strukturomvandlingens utmaningar

Av den 23 oktober, 2012

Två av arbetarrörelsens främsta teoretiker, Anders Nilsson och Örjan Nyström, har just utkommit med boken Jämlikhetsnormen. Jag passade på att uppdatera mig på ett av deras tidigare verk, Reformismens möjligheter (2008).

Jag läste ungefär en tredjedel av boken redan för nåt år sen, men kom av mig av yttre omständigheter. När jag nu plockade upp den igen gick det undan. Boken har ett språk som flyter på, vilket gör att det är lätt att ta till sig också en ganska djupgående analys. Samtidigt gav läsningen mig några tankeställare som jag vill ta upp här. Det handlar i hög grad om tjänsteekonomin och medelklassen.

En ny våg av globalisering

Anders Nilsson och Örjan Nyström är nutida representanter för ett strukturanalytiskt synsätt, tidigare företrätt av bland andra Gunnar Myrdal, Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Det här synsättet skulle jag vilja framhålla som den kanske viktigaste intellektuella förutsättningen för en förnyad och stärkt socialdemokrati. I korthet kan man säga att det är mer Joseph Schumpeter än John Maynard Keynes. Strukturanalys handlar om att kunna bedöma det marknadsdrivna omvandlingstryck som präglar samhället, och att kunna utnyttja dess dynamik på ett sätt som bär fram de socialdemokratiska jämlikhets- och demokrativärderingarna. Med ett strukturanalytiskt synsätt ligger fokus på sociala (inklusive demografiska) och teknologiska faktorer. Det ligger till grund för strukturreformer.

Sedan socialdemokratins storhetstid under rekordåren efter Andra världskriget har det skett två stora skiften i ekonomins långa vågor. Det första, vid 1970-talets början med Oljekrisen och Bretton Woods-systemets fall, inledde en lång stagnationsfas. Efter sjuttiotalets industrikriser såg vi inträdet av en ny ekonomisk-politisk regim vilken mycket förenklat brukar benämnas som nyliberal. Framför allt avregleringar av kapitalflöden drev på lönernas minskande BNP-andel i förhållande till vinsterna. Inom den socialdemokratiska vänstern florerar det ett slags dolkstötslegend där en kanslihushöger kring Olof Palmes finansminister Kjell-Olof Feldt förde nyliberalismen in i rörelsens själva hjärta. Berättelsen skymmer det faktum att socialdemokratin inte på ett tillfredsställande sätt lyckats analysera hur det kommer sig att tidigare framgångsrik strukturreformism, främst Rehn-Meidnermodellen, inte fungerar lika väl under de omständigheter som blivit rådande efter fasskiftet vid sjuttiotalets början.

Det andra skiftet inträffade vid 1990-talets mitt. I skuggan av Göran Perssons budgetsanering - och kanske än mer den föregående djupa bank-, finans- och fastighetskrisen under under regeringen Bildt, men orsakad av framför allt den kreditmarknadsavreglering som finansminister Feldt drev igenom1 - kunde den passera så gott som obemärkt för svenska ögon. Detta skifte inledde en expansionsfas i den globala ekonomin, likt den som började vid Andra världskrigets slut. Till stor del handlar skiften från stagnation till expansion om teknologiska innovationer, och innovationer i den sociala organiseringen av ekonomin. Sociologen Manuel Castells trebandsverk om informationsåldern är nog den mest spridda analysen av förändringarna sedan sjuttiotalet till millenniets slut. En del av det letade sig in i kollegan Anthony Giddens tunnare, men inom partipolitiken troligen mer inflytelserika bok Tredje vägen (1998). Men till skillnad från vad som var fallet med Myrdalskommissionen (egentligen Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering), och det utredningsarbete inom fackföreningsrörelsens som gav upphov till Rehn-Meidnermodellen, har socialdemokratin inte på ett grundligt sätt tagit sig an frågan. Om man bortser från Anders Nilsson och Örjan Nyström då, förstås.

Vad är då det nya?

Katrine Kielos har tagit upp det i en artikel om socialdemokratins kris.

Integritetsfrågorna och finanskrisen är följder av en utveckling som började i mitten av 90- talet. En tredje våg av globaliseringen samtidigt som den nya informationsteknologin slår igenom: produktiviteten tog fart och inflationen dämpades. Det rakt motsatta till vad som hände med världsekonomin i slutet av 70-talet. Då som nu hade det emellertid stor effekt för nationell politik: vi har exempelvis fått helt nya utslagningsmekanismer på arbetsmarknaden.

Och,

Två stora industriella transformationer har skett de senaste hundra åren. Den första när man uppfann massproduktionen (Ford och det löpande bandet), den andra när den flexibla produktionen kom till (Toyota). Vi är nu inne i en tredje: interaktiv teknologi revolutionerar redan producent och konsumentbeteenden (för att inte tala om politiken, vilket FRA-debatten visade).

Medan strukturomvandlingen - Schumpeters kreativa förstörelse - under den tidigare epok som var industrialismens rekordår tagit sig uttryck i att mindre lönsamma företag slogs ut, har den på senare tid snarare handlat om effektivisering av befintliga företag (och offentlig sektor). Slimmade organisationer, bemanning, konsulttjänster, New Public Management, etc. Tjänstesektorn expanderar kraftigt när industriföretagen fokuserar på kärnverksamheten och lägger ut mycket av sin utveckling, försäljning och marknadsföring externt. Varje industrianställd sysselsätter i dag dubbelt så många i tjänstesektorn som för 35 år sedan. Dessutom jobbar allt fler, särskilt kvinnor, i den privata servicesektorn - delvis som följd av nedskärningar i offentlig vård, skola och omsorg. Effektiviseringen av offentliga sektorn har också, tillsammans med allt högre kunskapskrav för de jobb som finns kvar i tillverkningsindustrin efter automatisering och datorisering, lett till att många med låg utbildning står långt från den reguljära arbetsmarknaden. Detta utanförskap är inte så omfattande som de borgerliga partierna hävdar, men den verkliga siffran på omkring 300.000 personer är alarmerande nog. Den borgerliga linjen med sänkta ersättningsnivåer och hårdare kvalificeringskrav i trygghetssystemen biter inte, men dessvärre är nog aktiv arbetsmarknadspolitik av traditionellt socialdemokratiskt slag inte heller tillräcklig.2

Till skillnad från vad som var fallet under femtio- till sjuttiotalet har tjänstemannakollektivet, det vill säga medelklassen i viss bemärkelse, varit påtagligt drabbad av strukturomvandlingen sedan nittiotalets början. TCO-utredarna Roger Mörtvik och Kjell Rautio konstaterade i en rapport inför organisationens kongress 2007, Kompetent, lojal, otrygg, att andelen medlemmar med egen erfarenhet av arbetslöshet har fördubblats sedan nittiotalets början (från 12 till 24 procent bland lägre tjänstemän och från 6 till 12 procent bland högre tjänstemän). Mer specifikt för den senaste vågen av strukturomvandling är att 31 procent av tjänstemännen under det senaste året (2004-05) upplevt sin anställningstrygghet hotad av personalnedskärningar (motsvarande siffra för arbetarna var 26,5 procent). Hela 50,7 procent av tjänstemännen hade i sin arbetssituation påverkats av omorganisation på arbetsplatsen (34,9 procent för arbetarna). 50 procent av tjänstemännen uppgav sig ha en psykiskt ansträngande arbetssituation (27,7 procent av de manliga arbetarna, 48,1 procent av de kvinnliga arbetarna). Samtidigt har de offentliga försäkringssystemens inkomstskydd försämrats successivt. Ersättningsnivån för en tjänsteman med dryga 30.000 i månadsinkomst ligger (2008) på inte mer än 35-40 procent. Det hotar legitimiteten bland medelklassen för den socialdemokratiska välfärdspolitiken. Privata försäkringslösningar blir utvägen för den enskilde, vilket ytterligare undergräver de generella trygghetssystemen.

Att vinna medelklassen

Nilsson och Nyström tar också upp hur kunskapssamhället ställer nya krav på förmåga till kreativitet och omställningsförmåga hos individen. Det är något som skiljer sig från gamla tiders meritokratiska ideal hos medelklassen. Jag tänker inte här gå in mer på denna fråga, utan tänker mig att återkomma. Hursomhelst ger refererade analys en högst relevant infallsvinkel på det valstrategiska problemet att tilltala medelklassväljarna. Rut, Rot, jobbskatteavdrag och valfrihet är ett angreppssätt. Jag är övertygad om att socialdemokratin har mycket att vinna på att tänka mer långsiktigt kring strukturomvandlingens utmaningar.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Nilsson, Gunnar Myrdal, Katrine Kielos, Kjell-Olof Feldt, Manuel Castells, medelklass, Örjan Nyström, Rehn-Meidner-modellen, socialdemokrati, strukturomvandling, TCO, tjänsteekonomi, trygghetssystem, utanförskap

Noter

  1. I sin bok från 2012, En kritisk betraktelse: Om socialdemokratins seger och kris (s 41), skriver Kjell-Olof Feldt själv om detta:

    Den mest ifrågasatta av 1980-talets strukturreformer är väl avregleringen av bankkreditmarknaden år 1986. Och sant är att den ledde till en alls icke avsedd och högst olycklig expansion av bankernas kreditgivning. (Felet vi gjorde var att inte samtidigt både avskaffa valutaregleringen och överge politiken med fast växelkurs, dvs låta kronan flyta bäst den kunde. Men det sistnämnda kunde inte göras. Vi hade dyrt och heligt lovat att aldrig mer devalvera.) Sant är däremot icke att avregleringen skedde i någon nyliberal yra. Det gamla regleringssystemet hade slutat fungera och kunde inte ersättas med något nytt. Sverige var faktiskt det sista landet i västvärlden som avvecklade regleringen av bankernas kreditgivning. Världen hade förändrats - kapitalet flödade fritt.

    []

  2. Irene Wennemo har en mycket intressant artikel, "Ny vision för arbetsmarknadspolitiken?", publicerad i Tiden nr 2/2012. []

Kommentera!

Kommentera