Perspektiv på fenomenet religion

Av den 10 juni, 2007

Med anledning av en kommentar Thomas Svensson gav på förra inlägget, tog jag en titt på en gammal hemtenta i religionshistoria. Uppgiften var redogöra för tre skilda teoretiska perspektiv på religion.

Jag tog min utgångspunkt huvudsakligen hos sex representanter: Marx och Durkheim, Malinowski och Freud, samt Weber och Geertz. Dessa sex får representera synen på religion som medel till social sammanhållning, religion som svar på psykologiskt behov respektive religion som bärare av mening. Dessa tre perspektiv har gemensamma drag, ofta kan två eller flera perspektiv förenas hos en och samma tänkare, men jag vill ändå hävda att det rör sig om tre skilda teoretiska perspektiv på religion. Här på bloggen har jag delat upp redogörelsen i tre delar. Här följer den första.

Marx: "Religion är opium för folket"

Det första perspektivet hos min redogörelse har sin tidigaste viktige förespråkare hos Karl Marx (1818-83), en samhällstänkare med oerhört inflytande på sin eftervärld. Hans syn på religion var främst påverkad av vänsterhegelianen och materialisten Ludwig Feuerbach (1804-72), som ansåg människan som skild från djuren främst genom sitt självmedvetande. Hon bör inte dock betraktas som radikalt skild från den övriga naturen, så som idealister som Hegel tenderar att göra. Tvärtom är hon på en gång en individuell varelse, med samma begränsningar som djuren, och medlem av ett släkte, där det essentiellt mänskliga finns. Man kunde förvänta sig att Feuerbach betraktar människosläktet som någonting biologiskt, men det tycks snarare motsvara Hegels Geist. Det är som individ människan är en naturvarelse. Religionen ser Feuerbach som en projektion av människans essens, varför klyftan mellan människan och Gud är en klyfta mellan individen och hans sanna väsen. Han talar om alienation, Entfremdung. Ju mer fullkomlig Gud är, desto mer fördärvad blir den verkliga världen. Religion uppfattas dock inte som någonting dåligt i sig, utan Feuerbach vill göra om teologin till antropologi, för att kunna kritisera religionens brister och motverka alienationen. Himlen måste tas ned på jorden.

För att övergå till Marx själv, så var denne påverkad av Feuerbach, men gjorde också upp med vissa tankar hos honom. Han kritiserar honom för att uppfatta världen som statisk och given. Mot detta betonar Marx betydelsen av historien och av mänsklig aktivitet. Det senare fanns hos idealisterna, men på ett alldeles för abstrakt sätt. Resultatet av uppgörelsen med Hegel å ena sidan och Feuerbach å den andra, är den s k historiematerialismen. I korthet innebär den att allt människan kan åstadkomma vid en given historisk tidpunkt är beroende av materiella och sociala förhållanden. Feuerbach hade aldrig besvarat frågan om varifrån religionens innehåll kommer, varifrån människan fick idén om Gud. Marx menade att religionens innehåll är en ideologi som återspeglar den socioekonomiska ordningen i en viss epok: stamsamhälle, antiken (de grekiska stadsstaterna), feodalism och kapitalism.

Det förmodligen mest kända uttalandet av Marx angående religion är att den är "ett opium för folket" (ein Opium des Volkes). Den är "hjärtat i en hjärtlös värld, precis som den är anden i en andefattig situation", den illusion människan tar till för att uthärda och få en känsla av lycka och tröst. Medan Feuerbach angrep religionen, så menade Marx att det vore lämpligare att försöka förändra samhället, sträva efter att avskaffa den irrationella och orättvisa socioekonomiska ordning som gör illusionen nödvändig. Att Marx fått betydelse för sin eftervärld är knappast en överdrift. I synen på religion ser jag som marxismens (inklusive Marx) största brist att man föreställer sig att det är ett fenomen som kommer att försvinna. Personligen ser jag ett stort värde i den marxistiska kritiken av religion som ideologi, dvs. återspegling och bevarande av en socioekonomisk ordning: Det har under 1900-talet växt fram exempelvis feministiska, postkoloniala och queera, inte nödvändigtvis marxistiska, varianter av denna kritik. Men religion är inte något övergående, vilket fenomenet New Age är ett exempel på i vår sekulariserade samtid. Dessutom förefaller Marx mena att religion alltid är ideologi, aldrig något som kan förändra det rådande, men det är ett perspektiv han delar med andra.

Durkheim: "Gud är bara ett figurativt uttryck för samhället"

Émile Durkheim (1858-1917), mannen som etablerade sociologin som ämne i Frankrike, tillhör generationen efter Marx. Han var dock inte nämnvärt influerad av den tyske samhällstänkaren, utan anses snarare ha tagit vid efter landsmannen Auguste Comte (1798-1856). I likhet med denne var han positivist, i bemärkelsen att han såg naturvetenskapernas sökande efter lagbundenhet som en förebild för samhällsvetenskapen. Liksom Feuerbach såg Comte ett världsförbättrande syfte med sin filosofi: Han försökte skapa en profan, gärna vetenskaplig ersättare för religionen. I mänsklighetens kulturella evolution såg han tre stadier: det teologiska (med de tre nivåerna fetischism, polyteism och monoteism), det metafysiska (mer filosofiskt, idealistiskt tänkande) och det positiva (dvs. det föreliggande, mer vetenskapliga) stadiet. Även om han inte, som andra antropologer och sociologer, tog avstånd från det evolutionistiska tänkandet, så ägnade sig Durkheim mer åt religionens funktion.

Med Feuerbach delar Durkheim uppdelningen mellan människan som individuell naturvarelse och som kollektiv, social varelse. Båda ser det sistnämnda som prioriterat; hos Durkheim kan man tala om en metodologisk kollektivism. Det sociala är för honom ett aprioriskt villkor, något som formar allt annat mänskligt – kunskap, livsåskådning, religion, etc. I likhet med Comte är han främst intresserad av att finna de dolda lagarna, på samma sätt som fysikern ägnar sig att finna de fysikaliska lagarna.

Riter och sedvänjor har enligt Durkheim funktionen att stärka den sociala sammanhållningen. Han avfärdade teorierna hos intellektualister som E. B. Tylor och Max Müller, vilka menat att religionens ursprung stod att finna i ett behov att förklara verkligheten. Istället hävdade han att de föremål och företeelser som uppfattas som heliga inte gör det för deras inneboende kvaliteter, utan att de snarare är att uppfatta som symboler, nämligen för en viss social grupp. "Gud är bara ett figurativt uttryck för samhället", som han själv skrev. Åtminstone indirekt påverkad av masspsykologen Gustave Le Bon, uppfattade Durkheim kollektiva sammankomster, exempelvis religiösa ritualer, som något som hos individerna skapar ett visst emotionellt tillstånd. Återkommande ritualer är därmed ett medel för den sociala gruppen att skapa inre sammanhållning och självbevarelse.

Även om Durkheim tog avstånd från individualpsykologiska förklaringar till religion, så kan han inte ha varit emot psykologiska förklaringar överhuvudtaget. Trots sin skarpa åtskillnad mellan individ och samhälle, där han menade att samhället i första hand formar individerna och inte tvärtom, så är det ändå på något sätt individen som biologisk varelse religionen är beroende av. Men eftersom ritualer då är ett masspsykologiskt fenomen borde man kunna tänka sig att en eremit per definition inte är religiös i Durkheims mening. Det är ju också kritik som riktats mot honom.

I likhet med Marx har Durkheim också svagheten att han uteslutande betraktar religion som ett samhällsbevarande fenomen. Det kan aldrig vara samhällsförändrande, om man inte menar att en förändring i ett större samhälle kan åstadkommas av en mindre grupp. Men till skillnad från Marx ser Durkheim "samhället" som en homogen enhet han aldrig riktigt definierar. Det tycks inte finnas några underkategorier. Så medan Durkheims teori har fördelen att den försöker förklara hur solidariteten i en social grupp skapas, nämligen genom masspsykologiska verkningar (en teori som kan kritiseras på vetenskapliga grunder), så pekar Marx ut hur religiösa föreställningar återspeglar socioekonomiska förhållanden. Förutom det problem båda har med religiös förändring, så har deras teorier alltid ett utifrånperspektiv – vilket förstås hänger ihop. De bortser från att det kan vara betydelsefullt att studera vilken mening religiösa föreställningar eller ritualer kan ge människor.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Karl Marx, Emile Durkheim, religion, religionskritik, religionshistoria, Ludwig Feuerbach, Hegel, alienation, historiematerialism, marxism, sociologi, religionssociologi, teologi, metafysik, positivism, Auguste Comte, samhällsvetenskap, psykologi

Print Friendly, PDF & Email

Inkommande söktermer

  • durkheim religionskritik

Kommentera!

8 reaktioner på ”Perspektiv på fenomenet religion

  1. Thomas Svensson (75 comments)

    Det var ju trevligt att mitt hugskott gav dig anledning att publicera denna gedigna uppsats. Det finns kanske mycket gömt i universitetens hemtenta-arkiv som förtjänar större spridning.
    De tre skilda perspektiven är ju spännande att tänka på och jag finner nog alla tre väsentliga för min syn på religion. Det är förstås den första som anknyter till mitt uttalande om "att religionen kanske helt enkelt är en skriftlig nedteckning av den moral som evolutionen skapat fram till ca 2000 år sedan". Och jag vidhåller nog tillsvidare denna uppfattning avseende just moral. Att sedan religionen kan betraktas ur fler perspektiv är ju emellertid sant och det blir intressant att läsa dina följande uppsatser i frågan.
    Några omedelbara reflektioner på din första del: Du skriver att Durkheim i likhet med Comte är intresserad av "att finna de dolda lagarna, på samma sätt som fysiken ägnar sig åt att finna de fysikaliska lagarna." Detta är ju just vad Karl Popper kallar historicism och som är hans huvudkritik mot Marx i "Det öppna samhället och dess fiender". Popper menar, och där är jag helt överens med honom, att det inte existerar några naturlagar att upptäcka i samhällsutvecklingen. Det var för övrigt denna kritik som fick mig personligen att definitivt lämna den Marxistiska ståndpunkten för något decennium sedan.
    Det verkar alltså som om dina representanter för synen på religion som medel för social sammanhållning har historicismen gemensamt, vad det nu innebär.
    Durkheims uppfattning att riter och sedvänjor har funktionen att stärka den sociala sammanhållningen kan man väl knyta till dagens firande av jul, påsk, midsommar, bröllop och begravningar. I min ungdom var jag mycket skeptisk till sådana "förlegade" traditioner, men numera ser jag dem som viktiga för sammanhållningen i familjen och släkten. Detta upplever jag gälla oavsett aktuellt religiöst allvar. Faktum är att vid bröllop och begravning är prästen ofta en statist som tolereras för formens skull medan väsentligheterna ligger i de omedelbara sociala kontakterna under riterna.

    ---
    Kul att mitt tilltag uppskattades! (Trots att det alltså inte är någon ny text.)

    Jag delar din (och Poppers) kritik av uppfattningen om samhällslagar (som analogi till fysikaliska lagar). Kan tänka mig att det i somligas ögon får mig att framstå som "stenhård relativist".

    Men liksom du ser jag en poäng i Durkheims uppfattning att gemensamma riter, oavsett religiös inlevelse, fungerar stärkande på den sociala sammanhållningen. /Jimmy

    Svara
  2. Allotetraploid (1 comments)

    Jag själv tror förvisso att det sociologiska spåret är en återvändsgränd. En sann förståelse av hur religionen uppkommit och varför den fortlever, går nog inte att hitta i sociala konstruktioner, utan i de materiella paket som genererar dem, våra hjärnor. Detta hindrar inte att dessa tänkare, och de som bloggar om dem, har mycket intressant att säga, och vi andra en hel del att lära, av att se på religionen, just som ett naturligt fenomen, en social konstruktion bland andra.

    ---
    Tack för din länkning! Jag tror inte heller att det sociologiska spåret kan ge en fullständing bild av vad religion är. /Jimmy

    Svara
  3. Anders (36 comments)

    "I synen på religion ser jag som marxismens (inklusive Marx) största brist att man föreställer sig att det är ett fenomen som kommer att försvinna."

    Det är en myt att religionen inte är på väg att försvinna. Glädjande nog är på väg att försvinna, även om det sker lite långsammare än man trodde tidigare! Världen har idag runt 750 miljoner människor som efter rimliga defintioner är ateister. Det är världens tredje största trosföreställning.

    USA har tex inte blivit mer religiöst de sista decennierna, utan mindre religiöst. Det som däremot har hänt att de [starkt] religiösa börjat utnyttja sin organisering via kyrkor på ett systematiskt sätt för att erövra politisk makt. Därmed syns de mycket mer än tidigare.

    http://www.secularhumanism.org/index.php?section=library&page=norris_27_2

    ---
    I stort håller jag med dig. Sedan beror det mycket på vad man menar med religion och religiositet. Men att konflikter idag i så stor utsträckning tolkas i ljuset av religiösa motsättningar kan nog ses som ett slags övergångssymptom. (Själv är jag väldigt mycket av en materialist när det gäller konflikter.)

    Tack för länken, jag har kommit i kontakt med Inglehart och Norris lite grann tidigare. Kan nog bli ett inlägg om det så småningom. /Jimmy

    Svara

Kommentera