Om produktionsförhållanden

Av den 5 januari, 2007

Under diskussionen av inlägget Vad är kapitalism? gjorde Kalle P ett tänkvärt ifrågasättande av Marcus Nilssons definition av kapitalism som den "maktstruktur som uppkommer ur produktionsförhållandena".

Min poäng är att det inte går att beskriva ekonomins/samhällets maktstrukturer som resultat av "produktionsförhållandena" (om man tolkar detta begrepp enligt klassiskt marxistiskt språkbruk). Maktstrukturer byggs upp av en komplex samling processer, som inte kan reduceras till produktionsförhållanden.

Ärligt talat står jag och vacklar mellan uppfattningen att kapitalismen som begrepp bör överges och den motsatta uppfattningen att det är oundgängligt för analysen av maktstrukturer. Jag var nyfiken på vad som egentligen menas med produktionsförhållanden, så jag började med att kolla upp vad som stod i Nationalencyklopedin.

produktionsförhållanden, i historiematerialismen de olika positioner (t.ex. ägande, övervakande och arbetande) som samhällsmedlemmarna intar i förhållade till den materiella produktionen. Produktionsförhållandena är grundläggande för klassförhållandena.

Sedan tänkte jag att det är lika bra att gå till källan, dvs. Karl Marx. Eftersom jag inte är marxist, och inte så påläst på Marx (eller ekonomisk teori), så får mer pålästa personer ursäkta mig om jag i det följande konstaterar självklarheter. Och om mina tolkningar rymmer felaktigheter vill jag gärna bli uppmärksammad på det. Här följer ett citat ur inledningen till skriften Till kritiken av den politiska ekonomin (Karl Marx, 1859). Fetmarkeringarna är gjorda av mig.

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen.

Här vill jag lyfta fram några poänger (som Marx, inte nödvändigtvis jag, gör):

  • "Samhälleliga medvetanden", dvs. ideologier, världsbilder eller diskurser, är mer eller mindre hårt determinerade av produktionsförhållanden. (En någorlunda renlärig marxist kan inte gärna hävda t.ex. att globalisering är något slags påhitt, en bluff fabricerad av någon nyliberal konspiration.)
  • Produktionsförhållanden är ekonomiska förhållanden, dvs. detsamma som, juridiskt uttryckt, egendomsförhållanden. (Det gör att för en marxistiskt präglad socialist måste ägandet rimligen vara av ett avgörande intresse, vilket det också är för nyliberaler som Nozick.)
  • De ekonomiska förhållandena i ett samhälle vid en given historisk tidpunkt motsvarar produktivkrafter, dvs. den materiella och tekniska utvecklingen, men ligger också i konflikt med dessa. (Detta är intressant inte minst med tanke på debatten kring fildelning, upphovsrätt, patent, o.dyl.)

Innan jag går vidare vill jag återigen öppna för diskussion med er besökare. Är fokuseringen på produktionsförhållanden relevant för analysen och kritiken av maktförhållanden? Är det relevant att tala om klassförhållanden i vår tid? Vad/vem är en kapitalist? Vad/vem är en arbetare? Har informationsteknologin någon betydelse för det politiska landskapet? Vad är globalisering? Är talet om globalisering en nyliberal bluff?

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Marx, produktionsförhållanden, ägande, historiematerialism, makt, klass, informationsteknologi, fildelning, globalisering

Print Friendly, PDF & Email

Inkommande söktermer

  • carl marx produktionsförhållanden

Kommentera!

11 reaktioner på ”Om produktionsförhållanden

  1. francophobe (47 comments)

    Har inte begreppet globalisering myntats av de som anser att det fria flödet av varor, och tjänster måste tuktas? Det är väl således snarare en socialistisk bluff.

    Men visst är det en bluff, integrationen mellan människor, städer, stater och kulturer är process som pågått sedan vi började kommunicera med varandra. Det är ingen rak väg och jorden är kanske inte helt platt, men den blir plattare.

    Detta definierande av kapitalism förstår jag inte riktigt heller. För mig är (och detta trodde jag var allmänt accepterat) kapitalism när arbete värderas och kan bytas ut mot annat arbete. När människorna började byta verktyg (eller tjänster med verktyg) mot grödor, istället för att mannen med verktyget slog ner bonden och tog grödorna. Ju mer ekonomiska transaktioner människor emellan görs utan hot om våld (idag främst manifesterat med statens beskattning och våldsmonopol, men även tidigare av kyrkan och dess indirekta hot) desto mer kapitalistiskt.

    Svara
  2. Andreas (orust) (17 comments)

    Poängen är ju att med ett marxistiskt sätt att tänka, skulle globaliseringen mycket väl kunna vara en liberal bluff. Saker är i själva verket inte som de framträder i ideologin. Ideologin är en produkt, inte en reflex av verkligheten. Det finns en möjlighet, om man skall vara öppensinnad, trots att jag inte tror på den själv, att globaliseringsteorin används som ett knep av liberaler för att undergräva socialstatens auktoritet gentemot kapitalet.

    Frågan om produktionsförhållandenas betydelse har avhandlats i Engels Anti-Düring, där Engels hävdar att makten ligger i ekonomiska resurser (ägande) och att det är det primära, dvs. produktionsförhållandena, medan Düring tidigare hävdat att makten i första hand ligger i våldsmakt, och politisk makt. Engels utläggning där om våldets (vapenmaktens) roll i historien, (förövrigt käck att åberopa för ickevåldsengagerade), är viktig att gå igenom.

    Men frågan är ändå inte så självklar. Vad kom först hönan eller ägget? - Juridiken eller ekonomin? - Äganderätten eller ägandet?

    Här får man väl säga, att i ett samhälle som domineras av utbyte, är ekonomin nyckeln till det mesta. Den som har en stark ekonomi, kan korrumpera fram äganderätt. Men äganderätt (myndighetsväsen) kan inte betvinga ekonomisk makt, eftersom all politisk makt är beroende av ekonomiska resurser. Inget effektivt politiskt våld, utan ekonomi, teknik och vetenskap.

    Här blir det rentav j'vligt intressant. För ett betraktande av produktionsförhållandena och deras utveckling som nyckeln till historien och inte överbyggnadens våld och juridik. Innebär det att social kamp för förändring av samhället måste utspelas i den ekonomiska basen, via förändring av den. Engels teori om våldets roll i historien innebär alltså inte kritik av våldet, som civil olydnad t.ex. utan som politiskt våld. Revolution för statens övertagande. Inbördeskrig eller statskupper. I denna mening blir också själva exproriationen något absurt, om den inte sker med bakgrund i den ekonomiska tyngd som fackföreningarna ger.

    Den leninistiska modellen där staten (våld) används mot samhällets bas, är alltså egentligen okonsekvent enligt Engels. (så tolkar jag det i alla fall) Då är väl den syndikalistiska metoden långt mer konsekvent vad det gäller basens roll eller prod. förh. roll.

    Svara
  3. francophobe (47 comments)

    Globaliseringen används ju onekligen av liberaler för att undergräva socialstaten, precis som socialister undergräver globaliseringen för att stärka socialstaten.

    Ska man tala i termer av "bluff" och naturligtvis är inte världen svart/vit här så kan miljörörelsen ses som ett exempel på hur socialister försöker undergräva globaliseringen. Det intressanta är inte att man pekar på miljöproblemen, utan på lösningarna. Minskad handel med omvärlden (t.ex dokumentärfilmen Planeten) inte ny teknik.

    Diverse europeiska gräsrotsrörelser hävdar att ekonomiska interaktioner med fattiga länder har varit av ondo för fattigare länder. Kritiken kan vara ideologiskt eller egoistiskt betingad och pekar på känslomässiga argument som skillnaden i arbetsförhållanden i rikare länder och fattigare länder, inte på skillnader i fattigare länder nu och fattigare länder förr. Fackföreningsrörelsen kan av egoistiska skäl stödja organisationer som "Rena kläder" och samtidigt stödja aktioner som i Waxholm. För att undergräva globaliseringen.

    Sanningen är väl denna, att om man släpper ekonomiska transaktioner fritt så skulle stora delar av omvärlden få en bättre levnadsstandard på bekostnad av fackets klienter. Man accepterar därför först fria transaktioner med länder och sektorer först när de inte längre lönekonkurerar och försöker svartmåla effekterna av ekonomiska transaktioner med länder som lönekonkurrerar.

    Detta är ju på många sätt också ett skydd av staten, försnabba förändringar skulle skapa mycket oro i samhället. Den här typen av politik ser man även i fattigare länder och där är insatsen högre. Om t.ex indiska bönder slogs ut i snabbare hastighet än vad nya arbeten skapades så skulle det skapa en socialoro som landet hade haft svårt att hantera, lokalt syns också dessa problem. Men tillskillnad mot vad som hävdas av europeiska gräsrotsrörelser så hotas dessa arbetare knappast av handel med väst, utan snarare av handel med andra låglöneländer. Oftast från Kina.

    Det hela är ett givande och tagande, där man släpper till marknader antingen när löneläget i det andra landet har blivit liknande det egna, eller när alldeles för få i det egna landet har att vinna på att man inte importerar från länder som lönekonkurerrar. (t.ex textil)

    Svara
  4. iammanyhttp://enbris.wordpress.com/ (2 comments)

    Det som gör Marx så unik som filosof är hans begrepp produktionssätt (eller iaf den betydelse som han gav konceptet). Kapitalismen är - enligt Marx - varken en samhällsmodell ("demokrati"), ett ideal ("frihet") eller nån slags ekonomisk modell (marknadsekonomi). Kapitalismen är ett historiskt specifikt produktionssätt, som grundar sig i en historiskt specifik form av arbete: lönearbete. Allt det där andra tjafset som liberaler alltid håller sig till är inte vad som enligt Marx är specifik för kapitalismen. Däri ligger Marx' storhet.

    Hur som helst. Produktionssätt definierade Marx som ett historiskt specifikt förhållande mellan specifika produktionsförhållanden och specifika produktionskrafter. Vad som är avgörande här är att ta produktionssättet som helhet i beaktande: inte bara stirra oss blinda på produktionsförhållandena utan också se produktionen av subjektivitet (medvetande, affekter, begär..). Man gör ett fundamentalt misstag om man reducerar Marx till nån slags rättvisesocialist som bara intresserade sig för "ekonomin" (vad är egentligen ekonomi idag, i den biopolitiska produktionens tidsålder?).

    Ekonomiska förhållanden och ägande är såklart inte helt ointressant, men kom ihåg att fördelningen av rikedomar inte är det avgörande. Oavsett marknadsekonomi eller planekonomi är grunden fortfarande lönearbete. Det är lönearbetet som ger mervärdet och därmed kapitalackumulation. Det spelar ingen roll om arbetsgivaren heter Josef och kallar sig "kamrat": säljs arbetskraft till sitt värde (som bestäms av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för sin (re)produktion) då skapas ett mervärde och processen är igång. Det är detta sociala förhållande, som historiskt är sprunget ur den blodiga separationen mellan arbetare och produktionsmedel, som är själva kärnan. Det är detta som är kapitalet som samhällelig struktur. Det är inte existensen av kapitalister som avgör om ett samhälle är "kapitalistiskt" eller inte. Kollektivt ägande och "rättvis" fördelning står inte i motsats till kapitalism.

    Svara
  5. Andreas (orust) (17 comments)

    Så du vill alltså måla upp Stalin som en statskapitalist?

    Men då är det ju egentligen arbetets delning, industriproduktionen som det produktionssättet du menar är samma i sojvet och västeuropa?

    Håller i så fall med. Någonstans kan jag känna att det är inte produktionens kollektivisering som demokratiserar den, utan produktionens demokratisering som kollektiviserar den. Med detta menar jag att man nog får göra skilnad på demokratiskt ägande och kollektivt ägande.

    Marx talade om direkt makt över produktionmedlen. Frågan är om arbetarna i Sovjet hade en sådan direkt makt.

    Vet inte vad som ryms i begreppet produktionssätt. Men även om kollektivt ägande inte nödvändigtvis behöver innebära demokratiskt ägande, kan man verkligen tala om att samma produktionssätt rådde i Sovjet som i väst?

    I en demokratisk kritik av Sovjet utifrån ett ungerst perspektiv vänder sig Agnes Heller mot begreppet "statskapitalism" om sovjet.

    Kapitalism är ett system av produktionsförhållanden, hur stor vikt marx än la på produktionsättet, tror jag nog..

    Svara
  6. tompa (5 comments)

    hallå där,

    du slänger ur dig sju frågor som var och en skulle kräva minst en avhandling som svar men mycket kort:

    fokuseringen på produktionsförhållanden är väl intressant men jag tror inte som marx att produktionsförhållandena nödvändigtvis är basen eller utgångspunkten för allt även om naturligtvis mycket beror av dessa.
    klassförhållanden

    när det gäller vad eller vem som är en kapitalist har vi ju kommit ganska långt från artonhundratalets variant där det fanns en "kapitalist" som ägde en fabrik som sysselsatte ett antal "arbetare". numera är det ju som vi alla vet vanligt att stora företag ägs av pensionsfonder och andra typer av institutioner. naturligtvis finns det "klassiska" kapitalister kvar som exempelvis Ingvar Kamprad (IKEA) och Dan Sten Ohlsson (Stena-koncernen) men analysen av kapitalismen blir mycket mer intressant om man ser till maktförhållandena oavsett om det är en individ, en familj eller en pensionsfond som äger. exempelvis hade ju sovjetunionen någon variant av statskapitalism eller som vi vanligen uttrycker det "socialistisk planekonomi" vilket som jag uppfattar det gav minimal med makt åt arbetarna på samma sätt som "privatkapitalismen" lägger all makt i ägarnas händer. den variant av kapitalism som fanns i bland annat tyskland under hitlertiden får väl närmast beskrivas som någon variant av "kapitalistisk planekonomi" där större delen av ägandet var privat men där fanns starka inslag av central planering (liksom i Sovjetunionen).

    den modell som jag åtminstone i teorin skulle vilja fundera lite mer över är någon variant av socialistisk marknadsekonomi men vad jag vet har det knappast existerat i någon större utsträckning någonstans annat än i forna jugoslavien och jag vet för lite om hur situationen var där för att uttala mig.

    Svara
  7. iammanyhttp://enbris.wordpress.com/ (2 comments)

    Vad som är fel, eller iaf otillräckligt, i att definiera kapitalismen som ett specifik produktionsförhållande är det faktum att kapitalet ständigt revolutionerar just dessa produktionsförhållanden. Visst finns det skillnader (och betydande sådana) mellan ett liberaliserat västerländskt land och exempelvis forna Sovjetunionen, men vad som är avgörande är innehållet i produktionen. För seriöst, vad spelar det för roll om arbetsplatsen ägs av en enskild kapitalist, eller en stat - eller ännu värre: om jag själv ska vara med och ha ansvar för skiten! - när det verkliga barbariet är att jag oavsett modell måste sälja större delen av min tid (och liv!) för att kunna överleva?

    Självklart väljer varje vettig människa demokrati framför diktatur. Jag själv väljer marknadsekonomi framför planekonomi vilken dag som helst. Men om vi ska tala om politiska projekt som siktar på att överskrida kapitalismen, då är jag inte det minsta intresserad av projekt som endast önskar en "rättvisare" eller mer "demokratisk" organisering och fördelning. Jag är inte intresserad av dessa eftersom kapitalismen själv har visat att den på ett ypperligt sätt visat sig förmögen att inlemma all sådan form av motstånd, och dessutom gjort det produktivt för kapitalet!

    Moishe Postone har gjort ett rigoröst arbete med att kritisera vad han kallar "traditionell marxism" utifrån en nära läsning av Marx. Hans Time, labor and social domination rekommenderas starkt. Om man inte känner för att sätta tänderna i en sådan tegelsten direkt kan man börja med den kortare artikeln Rethinking Marx (in a Post-Marxist World):

    http://obeco.planetaclix.pt/mpt.htm

    Svara
  8. Andreas (orust) (17 comments)

    Skall man då tala om "direkt ägande"? Eller "producenternas ägande"?

    Men om grejjen är arbetstiden, är du ju inne på precis det ifrågasättande av arbetslinjen, som redogörs för på vvv? Och jag är beredd att hålla med dig. Du närmar dig här alienationsbegreppet. Att arbetet blir mål och inte medel för människan. och att hon därmed i sitt ständiga arbete blir främmande för vem hon egentligen är; sin lathet och sin oändliga livsestetism.

    Man vinner på att uppmärksamma denna grundläggande kritik av det rationella samhället. Men vinner man på att inte se någon skilnad i dess uppenbarelseformer?

    Svara

Kommentera