Friheten, ägandet och den politiska ontologin

Av den 23 maj, 2008

För en tid sedan summerade jag en bloggdebatt om frihetsbegreppet, initierad av Mattias Svensson (Timbro) med en artikel i tidskriften Liberal Debatt. Jag vill här vidareutveckla mina slutsatser från debatten.

Slutsatserna kan sammanfattas i tre punkter.

  • Det negativa frihetsbegreppet är ofta inte mer än en omskrivning för äganderätten. Personer som Mattias Svensson borde vara ärliga nog att säga att det de egentligen värnar är ägandet, inte friheten.
  • Politisk frihet är att förstå som handlingsfrihet. Den försvaras genom en kritik av alla slags maktordningar, av vilka staten kan vara en. Storföretag kan ha väl så betydande inverkan på individens frihet.
  • Det finns andra former av liberalism än socialliberalismen och den ekonomiska liberalismen. En debatt om alternativa ägandeformer och radikal demokrati är lika angelägen i dag som för hundra år sedan.

Varje punkt förtjänar att vidareutvecklas. I det följande diskuterar jag synen på frihet som uttryck för självägande, främst hur äganderätten blir den begreppsliga kärnan i de rättigheter som skyddar den individuella autonomin. De andra två punkterna tas upp i kommande bloggposter.

Negativ frihet som självägande

Något tillspetsat hävdade jag att det negativa frihetsbegreppet ofta inte är mer än en förskönande omskrivning för äganderätten. Mattias Svensson invände på sin blogg att jag misstagit debatten för att handla om ekonomisk frihet. Så är det nu inte. Jag uppfattar det däremot som att Mattias baserar sitt (negativa) frihetsbegrepp på principen om självägande ("self-ownership") och, som dess förlängning, ekonomisk äganderätt.

Självägandeprincipen utvecklades av anarkistiska tänkare som Max Stirner och Pierre-Joseph Proudhon. (Den sistnämnde är mest känd för uttrycket "Egendom är stöld"; mindre känt är att han också sagt att egendom är frihet. Vi återkommer till det i tredje inlägget.) I stora drag innebär den att individen har den exklusiva moraliska rätten att bestämma över sin egen kropp och sitt eget liv. Så långt rätt så tilltalande.

Stanford Encyclopedia of Philosophy skriver om self-ownership, under artikeln om Libertarianism, och tar upp olika etiska och filosofiska invändningar mot principen. Den kanske mest intressanta har att göra med problem av typen "fångarnas dilemma". När kollektiva nyttigheter (public eller common goods) kommer in i bilden, exempelvis rättsväsende, infrastruktur och sjukvård (men även sådant som rent vatten, ren luft, "stabilt" klimat, etc.), kan individens rationella egenintresse på kort sikt hamna i konflikt med egenintresset på långt sikt. För varje enskild individ vore det bästa att själv ta bilen till jobbet, samtidigt som alla andra åker kollektivt, men om alla resonerar på det sättet blir det bli trafikstockning. Samtliga individer missgynnas. (Exemplet lånat av Jakop Dalunde.) Mitt syfte med att lyfta den här invändningen är inte att legitimera tvång, utan att peka på hur ett annat synsätt är nödvändigt för att motivera ett frivilligt gynnande av allas långsiktiga goda.

Det cartesianska misstaget

Min främsta invändning mot självägandeprincipen är av ontologisk karaktär. Den människosyn vi här har att göra med bygger på en tradition som i den moderna filosofin tar sin början hos René Descartes på 1600-talet. Denne satte cogitot, det tänkande och varseblivande subjektet, i centrum för sin kunskapsteori. Traditionen får sin höjdpunkt i den tyska idealismen, från Immanuel Kants transcendentalfilosofi till Friedrich Hegels medvetandefilosofi. Denna subjektscentrering problematiserades redan av Baruch Spinoza, men jag vill ta upp invändningarna från en annan judisk filosof: Martin Buber.

Kärnan i Martin Bubers filosofi är att den är dialogisk, dvs att det inte går att bortse från eller ens göra det till en sekundär omständighet att man är tillsammans med andra i världen. Det finns inget absolut, suveränt jag. Tvärtom talar Buber om två olika slags Jag, beroende av vilket slags relation det står i. Om en människa förhåller sig till en annan människa, eller till tingen i hennes omgivning, som blott objekt - dvs på ett rent instrumentellt sätt - så begränsar det också hennes jag. Om hon förhåller sig till en annan människa som till ett annat subjekt, ett Du, så är hennes jag av ett helt annat slag.

En av riskerna med uppfattningen om ett absolut, suveränt jag (den uppfattning som Buber ställer sig i opposition till) är att både andra människor och tingen ses som passiva mottagare av jagets handlingar. Relationen präglas av en strävan efter makt, som exploatering eller social kontroll. Enligt ägarindividualismen, en tradition som inleds med Thomas Hobbes och John Locke, är människan i första hand en individ som i konkurrens med andra söker självhävdelse. Denna tanketradition växte fram parallellt med den blomstrande handelskapitalismen och med den en uppvärdering av ekonomiska aktiviteter som centrala i det mänskliga livet.

Ömsesidigt erkännande - kritik av subjektsfilosofin

Ett viktigt brott med denna dominerande tradition av konkurrensfokuserad människosyn kom med Friedrich Hegel, även om denne inte bröt med - utan snarare förstärkte - subjektsfilosofin. I sin rättsfilosofi införde Hegel tanken om ömsesidigt erkännande. Enligt Hegel kännetecknas ett möte mellan två människor ofrånkomligen av ett spänningsförhållande, då båda vill bli erkända av den andre som situationens herre, den som definierar sig själv och den andre. Om den ena parten ger efter för den andre uppstår ett förhållande av överordning (herre) och underordning (slav). Förhållandet är dock beroende av att både herre och slav uppfattar varandra som just herre och slav – om slaven slutar uppfatta sig själv som underordnad, eller om herren erkänner den andre som jämlik, kan inte hierarkin längre bestå. Till detta anknyter senare såväl Simone de Beauvoir (Det andra könet, 1949) som Frantz Fanon (Svart hud, vita masker, 1967). Andra Hegeluttolkare, som Alexandre Kojève, har använt sig av dessa tankar i argumentation för att demokrati sublimerar människans begär efter dominans till ett begär efter ömsesidigt erkännande. Det är mer värt att erkännas som en like, av någon som kan välja att inte ge erkännandet, än att bli erkänd som herre över någon som inte har något val.

Martin Bubers dialogiska ontologi är en problematisering av det hegelianska utgångsläget. Det ursprungliga är inte att två subjekt står inför varandra och kämpar om dominans. Subjekt existerar inte aprioriskt, skapade ex nihilo, utan formas i en process av samspel med andra subjekt i tillblivelse - mänskliga såväl som icke-mänskliga. En människa blir person endast i Jag-Du-relation till en annan människa, en människa hon identifierar som jämlik och olik sig själv. Den andra har en annan numerisk identitet, för att anknyta till en tidigare formulerad vokabulär, men har samma ontologiska status. För att uttrycka det annorlunda: Likavärdestesen är axiomatisk för människoblivandet. Erkännandet kommer före, inte efteråt.

***

Bloggkoll: Sakine slutar som krönikör på City, Marie är inte enig med Rorty om antiklerikalism, Evelina bloggar om den "onda" flytten, Johanna tycker att yttrandefrihet är lite väl dyrt, Ia skulle inte ange vilka bloggar som länkar ofta, Charlotte skäms för den nya lagen om vård till papperslösa, Roya skäms också och Kristina tycker att Sverige tillhör Europas bottenslam.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: frihet, ägande, ontologi, Mattias Svensson, Timbro, Liberal Debatt, negativ frihet, äganderätt, äganderätten, makt, storföretag, socialliberalism, demokrati, självägande, anarkism, libertarianism, Max Stirner, Pierre-Joseph Proudhon, egendom, stöld, fångarnas dilemma, kollektiva nyttigheter, allmänningar, egenintresse, rationell egoism, René Descartes, Descartes, cogito, rationalism, idealism, Immanuel Kant, Kant, Friedrich Hegel, Hegel, Baruch Spinoza, Spinoza, Martin Buber, dialog, dialogfilosofi, makt, exploatering, social kontroll, individualism, ägarindividualism, Thomas Hobbes, John Locke, konkurrens, kapitalism, marknadsekonomi, handelskapitalism, erkännande, ömsesidigt erkännande, reciprocitet, Simone de Beauvoir, Frantz Fanon, Alexandre Kojeve, dialektik, demokrati, sublimering, begär, identitet, ontologi, likavärdestesen, axiom

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera!

8 reaktioner på ”Friheten, ägandet och den politiska ontologin

  1. Marcus (478 comments)

    Aaah, politisk ontologisk kritik. Mmmm... Det var ett inlägg helt i min smak! 😀

    Att äga sig själv är ju mycket riktigt en märklig logisk konstruktion, som liknar den att ha makt över sig själv och sitt liv.

    Ägande är ju egentligen en aspekt på en relation till ett objekt liksom makt är en aspekt på en relation till en annan människa. Att vända tillbaka dem mot subjektet själv är ett litet magitrick som åstadkommer en ontologiskt fristående individ, vilken kan användas som axiomatisk förutsättning för en etik och en politisk ideologi (ägandeliberalismen). Jag vill dock hävda att detta mest är en lek med begrepp och framför allt en reduktion av verkligheten, varför dess ontologiska status sannerligen kan ifrågasättas.

    Svara
  2. Marcus (478 comments)

    Kul med filosofiska inlägg kring ideologiska grundbegrepp!

    Det enda tydliga exemplet på hur en (nattväktar-)libertarian kan hamna i Fångarnas dilemma tycker jag är problemet med global uppvärmning. En nattväktarlibertarian har egentligen redan erkänt att det finns marknadsmisslyckanden i och med att man vill se att det är staten (och inte marknaden) som tillhandahåller domstolsväsendet och polis.

    Du skriver: "ett annat synsätt är nödvändigt för att motivera ett frivilligt gynnande av allas långsiktiga goda."

    Det förstår jag inte. Varför kasta ut barnet med badvattnet?

    I övrigt så är väl dina tankar här ovan helt förenligt med att förespråka "selfownership".

    Svara
  3. Andreas M (2 comments)

    Bör man i alla fall inte begränsa sig till att uppfatta herre-slav dialektiken som en historisk redogörelse av för-kapitalistiska samhällen snarare än som ett ideal hos Hegel?

    Jag tror det blir fel om man uppfattar det Hegelska subjektet som blott och bart ett "ego" i Cartesiansk eller Stirnersk mening. Marx hittar ju en annan ingång på Hegel än Stirner.

    Det handlar ju hos Hegel inte om en borgerlig individ som konkurrerar med andra borgerliga individer, utan om en kollektiv mänsklig subjektivitet i dialektik med den befintliga sociala verkligheten och naturen. (än mer påtagligt hos Marx). I denna kollektiva subjektivitet, transcendens, ryms en "Kommunism", som innebär just allas erkännande av alla på förhand.

    Enligt Marx är detta en förutsättning för en klasskamp som syftar till att omstörta den borgerliga ordningen, vilket märks både på hans kritik av Proudhoun och av Stirner.

    Svara
  4. Henrik Sundholm (2 comments)

    1. En rättighet är detsamma som en handlingsfrihet i sociala sammanhang.

    2. Handlingar kan inte ske i vakuum; man handlar i relation till något.

    3. När man handlar i relation till något så förutsätter man äganderätten.

    4. Äganderätten är *tillämpandet utav* alla andra rättigheter.

    Klart och tydligt? :p

    ---
    Jag håller med till 100 procent om punkt 1 och 2. Punkt 3 bekräftar min poäng, för det är den ståndpunkten jag kritiserar. Dina fyra punkter är klara och tydliga (jag visste redan att objektivister tyckte så) men ni har fortfarande inte argumenterat nog väl för att punkt 3 och 4 är riktiga. /Jimmy

    Svara
  5. Henrik Sundholm (2 comments)

    Tja, det är väl egentligen inte något som skall behöva kräva argumentation. Det är ju rena sakpåståenden, där konstateranden skall kunna räcka mot bakgrund av fakta.

    Annars förklarar jag det hela i all hast, i de första styckena av den här texten: http://www.equil.net/?p=570

    Svara

Kommentera