Jimmy Sand/ mars 15, 2019

Efter en osedvanligt lång process med talmansrundor, statsministeromröstningar och förhandlingar resulterade höstens riksdagsval i att Stefan Löfven bildade sin andra regering – säkrad genom en rätt så svårsmält överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna. Så här ser jag på saken.

Riksdagsvalet var inte vilket val som helst, utan ett som ritade om den politiska kartan till en grad vi inte sett sedan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen (2010) eller bildandet av den borgerliga fyrpartikonstellation som kallats Allians för Sverige (2004). (Även om det kan konstateras att själva valresultatet var i princip detsamma som 2014.) Efter en i svenskt sammanhang osedvanligt utdragen process att bilda regering tillträdde den rödgröna regeringen Löfven II, med sitt parlamentariska underlag säkrat genom januariavtalet (pdf) med Centerpartiet och Liberalerna.

Att bryta upp blockpolitiken

Om detta avtal finns det förstås en hel del att säga. Daniel Suhonen, tankesmedjan Katalys, är – föga oväntat – starkt kritisk. Han hade knappast levt upp till sin uppgift som vänsteragitator annars. Daniel Färm, tankesmedjan Tiden, har länge förespråkat en mittenregering och är mer kluven till januariavtalets sakpolitiska innehåll. Båda har goda poänger.

För egen del ser jag ett stort värde i att slå spiken i kistan för Alliansen (även om den som konstruktion inte fungerat på flera år). När Alliansen bildades var den ett effektivt hinder för Socialdemokraternas förmåga till parlamentarisk dominans – som ofta byggt på att borgerligheten varit splittrad (och Vänsterpartiet inte förmått fälla en socialdemokratisk regering). Sedan Per Albin Hanssons överenskommelse med Bondeförbundet 1932 har Socialdemokraterna ofta kunnat säkra maktinnehavet genom samarbete med något icke-socialistisk parti (som Centerpartiets Thorbjörn Fälldin föredrog att benämna det som numera kallas för “borgerligheten”, en etikett som från 1950- till 1970-talet snarast användes som ett skällsord för att klumpa ihop de sinsemellan djupt oeniga Bondeförbundet/Centerpartiet, Folkpartiet/Liberalerna och Högerpartiet/Moderaterna). Alliansens bildande satte effektivt stopp för denna strategi.

Värdet av januariavtalet i detta hänseende ska inte underskattas, och skickligt hanterat kan det bli lika omvälvande för svensk politik som bildandet av Alliansen en gång var. Möjligen tjänar den reella oppositionen i väljarstöd på grund av regeringsbildningen – det vill säga Moderaterna och Kristdemokraterna (kanske inte mer än marginellt, de båda sammantaget), Sverigedemokraterna (ganska troligt, även om det bör finnas en gräns för hur många arbetarväljare de kan ta) och Vänsterpartiet (mycket troligt, om dess företrädare bara dundrar tillräckligt mot socialdemokratins högervridning) – så det återstår att se de faktiska följderna i detta avseende.

Sakpolitiska eftergifter

Centerpartiet och Liberalerna har sett till att ta bra betalt för att bryta upp borgerligheten, och för risken – särskilt när det gäller Liberalerna – att bestraffas av sina väljare. Det blir tydligt i en jämförelse av januariavtalets innehåll med höstens vallöften från de två regeringspartierna och de två stödpartierna (som ju Centerpartiet och Liberalerna rent tekniskt är, oavsett talet om “liberal opposition”). En genomgång visar att del saker är bra – särskilt jämfört med den politik som vi kunde förvänta oss av en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna – exempelvis satsningar på välfärd, infrastruktur, vidareutbildning och inom miljöområdet. Sedan finns det en del, som när det gäller vinster i välfärden, där någon annan linje än januariavtalets på kort och medellång sikt knappast haft förutsättningar att gå igenom i riksdagen. Men det är förstås några saker som sticker ganska rejält i ögonen – även om det sannolikt skulle ha blivit lika illa, eller rentav ännu värre, med den regering som var alternativet. Framför allt rör det sig om följande:

  • Arbetsrätten
  • Arbetsförmedlingen
  • Marknadshyrorna
  • Skattepolitiken

Det har skrivits och sagts en hel del om dessa – framför allt har protester hörts, men inte så mycket av fördjupande, kritisk reflektion. Givetvis är kraven från Centerpartiet och Liberalerna en avsevärd högervridning av politiken (de vill ta bra betalt), men att det är just dessa områden som blivit aktuella är varken överraskande eller nödvändigtvis dåligt i sig. Det är sådant som varit uppe i den politiska debatten, såväl som i forskares diskussioner, under en längre tid. Dessa områden kräver reformer, även om de konkreta åtgärder som nu finns i januariavtalet inte är de rätta utan kanske rentav förvärrar problemen. Kloka saker har sagts om att Socialdemokraterna bör kunna utveckla bra, progressiv reformpolitik trots januariavtalet. Inte minst handlar det om vad vi vill åstadkomma på medellång sikt – januariavtal eller ej. Jag skulle vilja ägna något, ett par eller några inlägg åt dessa frågor. Vad är problemet? Vad kan göras? Vad säger forskningen?

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera!

Share this Post