Jimmy Sand/ februari 26, 2019

2018 var den här bloggens sömnigaste år, för att inte säga att den låg helt vilande. Tillsammans med en sedvanlig, den här gången ytterst kort, sammanfattning av det gångna bloggåret tänkte jag här passa på att också berätta lite om några saker jag sysslat med inom politiken den senaste tiden.

Men först lite om det lilla som faktiskt lades ut här på bloggen under förra året. I juni publicerade jag den text som var mitt bidrag till vänboken Johan Lönnroth och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse (red. Kenneth Karlsson & Anders Meuller, Bokförlaget Korpen 2017), med titeln “Förarbeten till en tredje vänster“. Och i augusti skrev jag om krisen för socialdemokratin i Europa, med utgång bland annat från en artikel i tidskriften The Economist. Det var allt för 2018.

Årets lästa böcker

Under året hann jag med att läsa några böcker på temat politik och samhällsanalys. Under våren gick jag två delkurser i ekonomisk historia – Modern ekonomisk tillväxt, samt Företag och samhälle – och de bjöd på en hel del intressant läsning (främst vetenskapliga artiklar, men också några böcker). I början av sommaren läste jag sedan boken Viktors val (2018), av Viktor Barth-Kron; följt av Hövdingen (2014) av Olle Svenning; och i början av hösten Därför är jag inte feminist (2017) av Jessa Crispin. Viktor Barth-Kron är en av landets främsta politiska journalister – inte bara fyndig och väldigt rolig, utan också mycket kunnig (vilket kan vara lätt att missa för den välbehövliga humorn). Det senare kommer fram mer i texterna än i de filmklipp han (och duktiga medarbetare, icke att förglömma) gör under vinjetten Viktors val. Hans bok är dels en samling artiklar som tidigare publicerats i Dagens Nyheter, dels några nyskrivna texter inför valet 2018. De flesta partier får en skopa av Viktors välriktade satir, tillsammans med en hel del iakttagelser som vittnar om att han försökt förstå på riktigt och inte bara uttrycker sig för att få spridning i en tid så präglad av sociala medier. Rekommenderas!

Olle Svennings biografi över Hjalmar Branting stod på min att läsa-lista redan för fyra år sedan. Jag uppskattar välskrivna biografier – som denna – över politiskt aktiva personer i en annan tid, då de låter en lyfta blicken från den egna samtidens frågeställningar och konfliktlinjer genom att ge en inblick i en annan. Somliga utmaningar är tidlösa, andra är så oerhört präglade av sin tid. När det gäller Branting, verksam för mer än hundra år sedan – innan vi ens hade allmän och lika rösträtt i det här landet – är det befriande att få en känsla av riktning i det politiska slitet (även om det förstås inte går att komma ifrån att en bok i någon mån är präglad av sin författare). För hundra år sedan fanns ett samarbete – men också konflikter – med liberalerna framför allt på grund av den gemensamma kampen för rösträtt. Det fanns också en konflikt inom partiet, där en idealistiskt sinnad partivänster bröt sig ut 1917 för att bilda det som idag är Vänsterpartiet. Det är lustigt att läsa om skillnader i politisk hållning, så tydligt igenkännbara än idag.

Efter sommaren, under en resa till Madrid, läste jag Jessa Crispins feministiska essä. I grund och botten behandlar den frågan om vad som främjar feminismen mest – att så många som möjligt kallar sig feminister, hur lite förpliktigande det än är, eller att feministiskt förändringsarbete rent faktiskt bedrivs. Boken är välskriven, men den är också präglad av sitt sammanhang i USA, och en del känns utanför sitt sammanhang antingen som halmgubbar eller öppna dörrar. Då jag upptäckte boken genom en inlägg på Facebook av Nina Åkestam ser jag fram emot att läsa hennes bok Feministfällan (2018), på samma tema men troligen mer relevant i ett svenskt sammanhang och förhoppningsvis en fördjupning.

Partipolitiska engagemang

Sedan jag gick med i Socialdemokraterna – någon gång i början av 2011 – har jag haft mitt mitt medlemskap i Tjänstemännens socialdemokratiska förening (“S-akademiker”), som jag sedan årsmötet i lördags är ersättare i styrelsen för. Under 2018 gjorde föreningen en hel del bra grejer. I mars gav vi ut Nils Karlebys klassiker från 1926, Socialismen inför verkligheten, i en språkligt uppdaterad (bl.a. moderniserades verbformer) och med bonusmaterial av Rickard Sandler (dödsruna över Karleby), Ernst Wigforss (recension av boken) samt nyskrivet förord (om Karlebys liv) och efterord (om Karlebys idéer i sitt sammanhang och med reflektioner om dess relevans idag) av Örjan Nyström. I november kom den också som e-bok och i december beviljades föreningen litteraturstöd från Statens kulturråd för utgåvan. Det kommer säkerligen komma väl till pass för den fortsatta utgivningen! Under hösten startade föreningen dessutom ett medlemsblad, Lotsen, som sedan dess kommer ut ungefär en gång i månaden. Syftet är att “ge en orientering i den göteborgska socialdemokratin och bidra till en livaktig offentlighet inom rörelsen”.

Och så har vi inlett samarbete med Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg, som har ny redaktion sedan Anders Nilsson tragiskt gick bort i början av april. Bara några månader tidigare hade han diagnosticerats med cancer. Anders, som föddes i Malmö 1953, var under lång tid verksam inom arbetarrörelsen i Göteborg – som ombudsman vid Kommunal och LO, politisk sekreterare vid Göteborgs kommunstyrelse från 2009 till sin pension 2014, och den drivande kraften bakom Tankeverksamheten sedan bildandet 2011. Tillsammans med Örjan Nyström skrev han en mängd artiklar, rapporter och böcker – liksom en hel del på egen hand, inte minst välfunna Facebookanalyser av världsekonomin. Den tänkande socialdemokratin är rikare tack vare Anders, och det är en stor förlust att han har lämnat oss.

Efter valet fick jag tyvärr inte fortsätta på mina uppdrag i Nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning (där jag kom in som ersättare i november 2013) respektive styrelsen för Göteborgs stadsteater (där jag varit suppleant sedan bolagsstämman 2015). Jag representerar numera Socialdemokraterna som ledamot (ordinarie) i Förskolenämnden, bildad i somras sedan all kommunal förskoleverksamhet i Göteborg flyttats från stadsdelarna till en central fackförvaltning. Den utgör därmed landets största förskoleförvaltning. Förskolan är en central del av välfärden – och en nyckel till jämlikhetspolitiken, dels för att en högkvalitativ förskola är en investering i humankapital, dels för att barnomsorg är en del av en social infrastruktur som gjort det möjligt för kvinnor komma ut i förvärvslivet i en utsträckning som annars förhindrats av de traditionella könsmönster som präglar även vårt land. (Dessa mönster präglar det svenska samhället i lägre utsträckning än mer konservativa länder, men det är i hög grad tack vare de institutioner vi har. Institutioner, ekonomiska förhållanden och sociala strukturer kommer först – värderingarna tenderar att rätta sig efter dem.)1

Och framöver…?

De senaste åren har jag skrivit väldigt lite här på bloggen, men jag är lite sugen på att börja använda den igen för att kunna lufta mina funderingar. Som jag skrev sist ser jag ett behov av att kunna använda bloggen för att diskutera olika lästa texter, såväl rapporter och vetenskapliga artiklar som böcker, snarare än att argumentera för någon politisk linje. Men under åren har det också varit användbart att använda bloggen för att kunna pröva mig fram – utveckla mitt synsätt inom något politikområde – och det skulle jag gärna återvända till. Nu när jag inte pluggar, och har färre politiska uppdrag, kanske det kan bli något av det. Å andra sidan skulle jag vilja skriva skönlitterärt. Den som lever får se.

Print Friendly, PDF & Email

Noter

  1. Intressant nog har Tankeverksamheten gett ut två rapporter av Gøsta Esping-Andersen som belyser de respektive aspekterna: Att investera i barn och utjämna livschanser (2011) och Jämlikhet med en lycklig bourgeoisie (2013). []

Kommentera!

Share this Post