Förarbeten till en tredje vänster

Av den 25 juni, 2018

Som jag nämnde i höstas medverkar jag med en text i vänboken Johan Lönnroth och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse. Med benäget tillstånd från redaktörerna Anders Meuller och Kenneth Karlsson publicerar jag här mitt bidrag.

Till Johan Lönnroth, som fyllde 80 på juldagen 2017, gav Bokförlaget Korpen ut en vänbok som jag fick äran att bidra till.

Från franska revolutionen till rösträttens genomförande stod liberalismen till vänster, kulturradikal och en motståndsrörelse mot den gamla regimen. I industrialiseringens kölvatten växte arbetarrörelsen – socialismen, socialdemokratin, kommunismen – och blev 1900-talets viktigaste politiska kraft. I länder som Sverige innebar det både ökande välstånd och raska steg mot jämlikhet, medan kommunismen i Sovjetsystemet var förenad med stark repression och förmådde inte hantera världsmarknadens omvälvningar av samhällsförhållanden som Karl Marx och Friedrich Engels skriver om i sitt kommunistiska manifest från 1848. Nu är Sovjetkommunismen ett ont minne blott, medan den europeiska socialdemokratin är en skugga av sitt forna jag. Arbetarväljare går till högerpopulismen. Liberalismen har lierat sig med den konservativa högern och blivit nyliberal. Framtiden är höljd i dimmor.

Men det ska komma en ny vänster. Om det skrev vår vän Johan Lönnroth en bok som kom i sin första version för tjugo år sedan, Den tredje vänstern.1 Han var då riksdagsledamot och vice ordförande för Vänsterpartiet. För några år sedan gavs boken ut i en ny upplaga, sedan utkast publicerats i form av studiebrev på föreningen Vägval Vänsters webbplats.2 Och i år kom boken i en tredje omarbetad version från Bokförlaget Korpen, nu skriven tillsammans med Ann-Marie Ljungberg och undertecknad.3 Preliminära versioner av de första fyra kapitlen har dessutom givits ut som rapporter från Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg.4

Feministisk, vänstersocialistisk och grön

Omslag till boken Den tredje vänstern: För en global frihetlig socialism, av Johan Lönnroth, Jimmy Sand och Ann-Marie Ljungberg, utgiven av Bokförlaget Korpen.
Senaste upplagan av boken Den tredje vänstern (2017) skrev Johan Lönnroth tillsammans med Ann-Marie Ljungberg och undertecknad.

Själva idén om en tredje vänster kom från Jan Otto Andersson – finlandssvensk, och i likhet med Johan både nationalekonom och vänsterpolitiker – som hade utvecklat konceptet genom några artiklar i Ny Tid, Socialistisk Debatt och New Left Review.5 (För några år sedan kom en norsk bok, Tredje venstre (2004), som i stora delar utgick från den globala rättviserörelsen och riktade udden mot vad författarna såg som en nyliberal världsordning. Men de skrev utan referenser till vare sig Andersson eller Lönnroth, som om de själva kommit på idén om en tredje vänster.)6 Rötterna till den tredje vänstern ser Jan Otto Andersson i tre strömningar som alla växte fram på 1960-talet: Först det som Martha Lear gav namnet andra vågens feminism, som – efter kvinnors kamp för rösträtt och medborgerliga rättigheter under decennierna kring 1900 – lade fokus vid kvinnors rätt att förvärvsarbeta samt reproduktiva rättigheter som rätten till abort och preventivmedel.7 Sedan den nya vänstern, företrädd i Sverige bland annat av tidskrifterna Zenit och Häften för kritiska studier. Den nya vänstern influerade C.H. Hermansson, partiledare för det som idag heter Vänsterpartiet, när han skrev boken Vänsterns väg (1965). Johan löste partimedlemskap 1970, efter att partiledaren öppnat upp för en bredare vänster – inklusive vänstersocialister, likt Johan, som efter Sovjetunionens inmarsch i Prag 1968 var kritiska till kommunismen. Johan har beklagat att Hermansson var så skicklig på att hålla ihop partiet. Annars hade kanske ett vänstersocialistiskt parti kunnat bildas, som i Danmark och Norge, utan band till Moskva – mer likt det ursprungliga Vänsterpartiet under åren 1917-1921. Han har också sagt att han varit alltför naiv när det gäller det egna partiets undfallenhet, men som Petter Bergner visar i sin avhandling från 2013 har Johan sedan 1980-talet varit en av de mest pådrivande för att på allvar göra upp med Vänsterpartiets mörka arv.8

För det tredje lyfter Jan Otto Andersson fram miljörörelsen eller, med hans benämning, den gröna humanismen – föregångare till dagens miljöpartier och ekologiska ekonomer. Han räknar också in sådana som fredsforskaren Johan Galtung,9 som 1980 förutsåg Sovjetunionens kollaps.

Den första vänstern: Liberalismen, Geijer, Lindhagen

Den första vänstern, liberalismen, hade sin storhetstid under det långa 1800-talet, för att låna Eric Hobsbawms benämning på perioden 1789-1914.10 Dess ledstjärna var alla människors frihet och rätt att delta i samhällslivet oavsett börd. I Sverige fick den sitt genombrott i mitten av 1800-talet, men redan den medeltida bonden hade större politisk och social frihet, deltog i större utsträckning i det politiska livet i Sverige än i något annat västeuropeiskt land. När landet började industrialiseras fanns det inte som i andra länder någon stark borgerlighet med djupa historiska rötter i en urban kultur. Men efter 1866 års representationsreform, då den gamla ståndsriksdagen avskaffades, kom politiken att domineras av liberala storbönder.

Johan Lönnroths släkting Erik Gustaf Geijer gavs nyligen ut i en antologi från Timbro, Freedom in Sweden (2017).

Efter sitt "avfall" från konservatismen 1838 blev Erik Gustaf Geijer, son till ägaren av Ransäters bruk i Värmland, den som introducerade liberalismen till Sverige och gav tankegodset en i jämförelse med andra länder säregen utformning. Genom dottern Agnes, gift Hamilton, råkar han vara Johans anfader på mödernet. Han grundade sitt ställningstagande på den av honom själv utvecklade personlighetsprincipen – att varje människa äger en egen, unik personlighet. För att denna ska kunna blomstra har staten i uppgift att skydda medborgarnas oberoende och suveränitet. Idag kan vi säga att dessa hotas av såväl patriarkala som ekonomiska strukturer, enligt en så kallad intersektionell analys som riktar in sig på hur olika maktordningar (exempelvis kön och klass) samverkar. Johan får förlåta mig för mitt bruk av akademiska termer som patriarkala, struktur och intersektionell. Lika mycket som han nagelfarit den så kallade vetenskapliga socialismen såväl som nationalekonomers förkärlek för matematiska modeller,  framför studier av den sociala och materiella verkligheten, så har han aldrig tvekat att käbbla med vänsterkamrater som slänger sig med ord som en behöver universitetsstudier för att förstå. Johan sätter alltid begripligheten inför andra framför den teoretiska renlärigheten.11

Om Geijer kan mer sägas som gör honom intressant för en tredje vänster. Han befarade att de gamla hierarkierna – adligt herrskap, prästerlig myndighet och konungslig makt – skulle avlösas av plutokratin eller penningens välde. De förmögna skulle trycka ned på de kapitallösa arbetarna. Men Geijer såg också framför sig att de kapitalistiska företagen skulle komma att ersättas av en ny typ av associationer, där arbetarna är delaktiga. Detta till följd av det mänskliga arbetets gemensamma karaktär, och dess ökande betydelse i industrins utveckling. Med tidens gång växer det intellektuella arbetets andel och det kroppsliga avtar. Hans texter lästes av Karl Marx och lär ha inspirerat denne till tanken om produktionens församhälleligande – omtalat i Kapitalets tredje band, kapitel 27 som handlar om kreditens roll i den kapitalistiska produktionen. Kapitalismens utveckling ökar komplexiteten i samhällets ekonomiska bas, allting knyts samman och blir allt mer ömsesidigt beroende. Marx skrev om hur kreditväsendets utveckling innebär ett latent upphävande av den privata kapitalegendomen. Med andra ord ligger socialismen latent i själva kapitalismen, en tanke som på sätt och vis alltså går tillbaka till Geijer. Vi ser i dagens ekonomi komplexiteten och det ömsesidiga beroendet genom de globala produktionskedjorna, humankapitalets ökade betydelse, det kollektiva finansiella ägandet genom pensionsfonder och liknande. Ekonomin blir samhällelig, men inte statskontrollerad. Geijer brottades med frågan om kvinnors frigörelse, men han var aldrig någon förkämpe för kvinnors rösträtt och deltagande i politiken. Det har Gunhild Kyle visat med en artikel i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1988. Geijer menade nämligen att kvinnor på grund av den "högre uppgiften" som fostrare i hemmet bör avstå att utöva sina politiska rättigheter.12

Jag tror att Johan ser sin förebild i en annan vänsterliberal än släktingen Geijer, nämligen Carl Lindhagen. Som medlem i Folkpartiet/Liberala samlingspartiet började han 1902 att samla namn till en riksdagsmotion om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Han fick tampas med både liberalernas Karl Staaff och Socialdemokraternas Hjalmar Branting – 1909 bytte han parti och kom att sälla sig till socialdemokratins vänsterfalang. Framför kvinnors rösträtt prioriterade de båda partiledarna att alla män skulle få rösta utan gradering efter inkomst. När socialdemokratin 1917 splittrades, över frågan om den militära upprustningen men också partidemokratin, var Lindhagen en av grundarna till Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Han blev huvudförfattare till det första partiprogrammet. Men 1921 anslöt sig partiet till Komintern och bytte namn till Sveriges kommunistiska parti. Alla som röstade emot blev uteslutna – däribland Lindhagen, som tillsammans med sex andra satt kvar i riksdagen under den gamla partibeteckningen. 1923 återvände de till Socialdemokraterna. Lindhagen ansåg att den materialistiska historiesynen hade tvingat sig på socialismen, och att det är en farlig frestelse att se samhällsutvecklingen som en naturlag. Han var en frihetlig socialist.

Den andra vänstern och en frihetlig underström

Den andra vänstern, socialismen, kom att prägla det korta 1900-talet, som Hobsbawm kallar perioden 1914-1989.13 Den var både en förlängning av den första vänstern och dess antites. Medan liberalismen betonade individuell frihet, så lade socialismen vikten vid kollektiv organisering. Men en av Johans käpphästar är att det grovt sett går att urskilja två socialistiska tanketraditioner. Den ena, statssocialismen, har alltid varit huvudfåran. Den har kommit till uttryck genom socialdemokratins demokratiska välfärdsstat och blandekonomiska modell, såväl som kommunismens planhushållning och partidiktatur. Under Bretton Woods-systemet, en internationell överenskommelse för att reglera kapitalflöden, fungerade det någorlunda väl. Men sedan 1970-talet har det visat sig allt svårare att bygga socialism genom välfärdsstater. Alternativet är den frihetliga socialismen, en underström med sin källa hos den unge Marx och hans tankar om "främlingskap" i det kapitalistiska systemet.14 Där har funnits idéer liknande Geijers om arbetarnas fria associationer, där de arbetande människorna själva i demokratisk anda fattar beslut om produktion och investering. Bland annat har de kommit till uttryck genom syndikalismen, som i Sverige var stark efter storstrejken 1909. Efter lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol kom i slutet av 1920-talet fick LO med statens hjälp nära nog monopol på den fackliga organiseringen av arbetarklassen, och syndikalismen blev aldrig någon massrörelse.

Ett annat exempel var den så kallade gillesocialismen, som sökte ett slags maktbalans mellan intresset hos producenterna, i första hand facket ("gillena"), och konsumenterna, representerade av staten. Idén var under en tid populär hos byggfacken och har också kommit till uttryck genom den statliga utredning om industriell demokrati som på 1920-talet leddes av Ernst Wigforss. Ännu en gren på den frihetliga socialismens träd är den ekonomiska modell som fanns i Jugoslavien efter att Tito 1948 bröt med Stalin, kallad marknadssocialism. Produktionsmedlen ägdes av staten, som hyrde ut dem till företagen – vars ledning arbetarna utsåg i demokratisk ordning. Det fungerade någorlunda i Slovenien och Kroatien, med sina industriella traditioner, och mindre väl i jordbruksdominerade Serbien och Makedonien. Efter Berlinmurens fall och kriget på Balkan har det marknadssocialistiska experimentet mer eller mindre glömts bort.

När första världskriget bröt ut 1914 kompromissade socialdemokratin i de flesta länder med de konservativa och liberalerna, och till trots mot vad man lovat varandra ställde alla upp på den egna nationens sida i kriget. De som likt Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg i Tyskland fortsatte uppmana sina partikamrater till krigsvägran tvingades gå under jorden. Efter kriget bildades den så kallade Wieninternationalen – bestående bland annat av Rosa Luxemburgs tyska oberoende socialdemokrater, liksom resterna av det socialdemokratiska vänsterparti som fanns kvar efter bildandet av Sveriges kommunistiska parti 1921. En utgångspunkt för denna rörelse var avvisandet av tron på nationell socialism – att socialismen kan byggas i ett land, omgivet av en kapitalistisk omvärld. Luxemburg menade i ett verk publicerat 1913 att kapitalismen överlever så länge den inte blivit världsomspännande.15 Den mest avancerade kapitalistiska ekonomin, på den tiden i Storbritannien, är beroende av sin för-kapitalistiska omvärld – som ett slags säkerhetsventil. När den brittiska textilindustrins produktionskostnader blev för höga kunde den importera bomull från USA, där arbetskraften ännu var billig. När tysk teknisk industri mättat sina inhemska marknader kunde kapitalisterna expandera i Argentina, Egypten och Turkiet. För den nationellt orienterade statssocialismen var Luxemburg omöjlig som ideolog. Men hennes ekonomiska analys bildar en byggsten för den globala tredje vänstern. Hon tampades med Lenin om synen på demokrati och gladdes från fängelset när Lindhagen och de andra bildade sitt vänstersocialistiska parti. Till skillnad från Lenin, som föraktade dem.

Johan Lönnroth har skrivit om Albin Ström i boken Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse (andra upplagan 2016).

Bland de sju som satt kvar i riksdagen under den gamla partibeteckningen efter att Sveriges socialdemokratiska vänsterparti 1921 anslutit sig till Komintern fanns – förutom Lindhagen – syndikalisten Albin Ström. Över honom har Johan skrivit en biografi.16 Sedan gruppen återvänt till Socialdemokraterna blev Ström ordförande i den Fackliga Centralorganisationen i hemstaden Göteborg. Från 1928 satt han i riksdagen för Socialdemokraterna och även efter kohandeln mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet (dagens Centerpartiet) höll han fast vid den linje som det egna partiet gått till val på 1932: avskaffande av den av fackföreningsrörelsen hårt kritiserade Arbetslöshetskommissionen, marknadslöner åt de statligt anställda reservarbetarna samt frihandel. Han kritiserade också regeringen i hans tycke alltför milda behandling av Adolf Hitlers i januari 1933 nyinstallerade regim. Den socialdemokratiska Internationalen hade gjort ett uttalande om handelsbojkott av Tyskland, och det togs på Ströms initiativ upp av majoriteten av den socialdemokratiska arbetarekommunen i Göteborg. Det väckte krav på uteslutning av Ström ur partiet, men ett möte i Göteborg med flera tusen arbetare i december 1933 krävde istället uteslutning av hans ledande motståndare. Ändå uteslöt partiledningen Ström. Med sina anhängare gick han ihop med de så kallade kilbommarna, interna kritiker av kommunistpartiets undfallenhet mot Stalin, för att bilda Socialistiska partiet 1934. De kunde profilera sig som anhängare av oberoende fackföreningar och kritiker av socialdemokratisk och kommunistisk centralstyrning. I riksdagen var partiet ensamt om att vilja tillåta svenskar att åka till Spanien för att strida mot Francos fascister. Vid starten hade partiet starkare stöd bland väljarna än kommunistpartiet, men efter några år blev utrymmet allt mindre mellan Socialdemokraternas framgångsrika folkhemsbygge och kommunistpartiets nya folkfrontslinje mot nazismen. Ström bildade ett nytt vänstersocialistiskt parti, sedan socialistpartiet under ledaren Nils Flyg alltmer närmat sig nazismen. Ström sluggade vild mot Hitler, Stalin och allsköns socialdemokratiska och kommunistiska partipampar. Hans parti dog med honom i början av 1960-talet.

Något större utrymme för vänstersocialister fanns nog inte i Sverige efter andra världskriget, åtminstone inte förrän den så kallade nya vänstern – med internationella influenser från kretsen kring tidskriften New Left Review – började formulera sin kritik av socialdemokratins så kallade socialreformism och kommunistpartiets undfallenhet mot Sovjetunionen under Ungernrevolten 1956 och Pragvåren 1968. Det ledde till viss förnyelse av kommunistpartiet, som bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), men tyvärr inte till att banden med Sovjetkommunismen och östblockets regimer helt skars av. Nästa chans till en pånyttfödd vänstersocialism kom först efter Berlinmurens fall 1989, men det skulle ta lång tid innan kommunismen övergavs helt. Så sent som 2005 kallade sig Vänsterpartiets dåvarande ordförande Lars Ohly för kommunist.

Ny tid för den tredje vänstern

Boken Den tredje vänstern finns i tre olika upplagor: 1997, 2009 och 2017.

Den tredje vänstern måste återuppliva den första vänsterns ideal om alla människors frihet och rätt att delta i samhällslivet oavsett börd, för att reformera den andra vänsterns förståelse för vikten av kollektiv organisering och demokratiska gemenskaper. Dess epok är det ännu unga 2000-talet. Det är en ny tid nu, men frågeställningar som Johan lyfte för tjugo år sedan i första versionen av Den tredje vänstern är på många sätt fortfarande aktuella. En viktig poäng är att idén om en vetenskaplig socialism tillhör marxismens dökött som vi bör göra oss av med. Dit hör bland annat den så kallade arbetsvärdeläran, som Johan i sin avhandling från 1977 gjort upp med.17 I Lön, pris och profit beskrev Marx marknadspriserna, styrda av utbud och efterfrågan, som företeelser på ytan styrda av människors subjektiva vilja.18 Alltså en slöja lagd över den objektiva verkligheten i produktionen med dess utsugning av klasskamp. Johans kritik pekar på att arbetsvärdena kan användas för att förklara att arbetarna producerar mer än vad som krävs för den egna försörjningen och att ett överskott eller mervärde därmed går till kapitalägaren. Men de är oanvändbara för att förstå marknadspriser. I Sovjetunionen, där man ansåg sig tillämpa den vetenskapliga socialismen, väcktes tron att det var lätt att räkna ut rättvisa löner och priser i ett socialistiskt system, så att staten satte priser efter varors arbetsinnehåll. Vilket ledde till extremt låga priser på både naturresurser, maskiner och byggnader. Det blev ett slöseri med råvaror, vanvård av maskiner och byggnader samt en miljöförstöring jämförbar med den i de kapitalistiska västländerna. 1970 års ekonomipristagare Paul Samuelson skrev i den över hela världen spridda läroboken Economics från 1961 att den sovjetiska nationalinkomsten per capita kan passera USA:s redan 1984, men troligen inte förrän 1997.19 Senare flyttade han fram tidpunkten men gjorde liknande prognoser ända fram till i början av 1980-talet. I själva verket var den sovjetiska planhushållningen helt oförmögen att främja och hantera strukturell förnyelse, vilket dömde ekonomin till stagnation.

Johans avfärdande av arbetsvärdeläran fick bland andra ekonomihistorikern Daniel Ankarloo att gå i taket, till den grad att han i tidskriften Motströms författade en artikel under rubriken Anti-Lönnroth (!).20 De två har sedermera stått på olika sidor i frågan om välfärdens finansiering, där Ankarloo har skrivit boken Välfärdsmyter med budskapet att det bara är att "ta tillbaka" en del av de skattesänkningar som genomförts sedan 1990 för att ha råd med välfärden.21 Johan har i några olika sammanhang argumenterat för att det faktiskt finns ett finansieringsgap, och att det beror på fyra trender: 1) med högre materiell standard vill människor ha mer av och ställer högre krav på sådant som historiskt sett har producerats och finansierats genensamt genom skatter, som utbildning, omsorg, vård och kultur; 2) produktion av offentliga tjänster blir i genomsnitt dyrare i relation till produktion av särskilt varor, men också en del tjänster som konsumeras privat, uttryckt genom det så kallade Baumols dilemma efter ekonomen William Baumol; 3) skattebaserna blir allt svårare att avgränsa nationellt i takt med att finanskapitalet ökar makten över världsekonomin, vilket också pekar på behovet av demokrati över gränserna; samt 4) dels att inkomstskillnaderna inom så gott som alla nationalstater har ökat, även om den genomsnittliga skillnaden mellan nationalstaterna har minskat, dels att både de nationella och globala förmögenhetsskillnaderna nu är på väg tillbaka till det sena 1800-talets nivå.22

Manuel Castells trilogi Informationsåldern kom på svenska kring millennieskiftet.

Den materialistiska metoden att förklara historiska förändringar är däremot ett barn av marxismen som vi inte bör kasta ut med det kommunistiska badvattnet. Det finns inom vänstern en övertro på nyliberalismen – att det är idéernas makt som står bakom samhällsförändringarna i världen sedan 1980-talets början. I själva verket äger utomparlamentariska förhållanden som produktivkrafter, klasstruktur och teknologisk utveckling ett större förklaringsvärde. I sitt trebandsverk Informationsåldern har Manuel Castells försökt skildra produktivkrafternas förändring på ett systematiskt sätt.23 Efter 1970-talets strukturkris har det skett en teknologisk revolution som möjliggör kommunikation i realtid över ofantliga avstånd och en närmast obegränsad lagring av information. Tidigt underlättade detta för kapital att flöda över gränserna vilket undergräver de nationella välfärdsstaternas skattebaser. Börserna i London, New York och Tokyo befinner sig virtuellt närmare varandra än fysiskt sett en börsmäklare och städaren på våningen nedanför. Den globala aktiemarknaden och internet är emellertid bara två av många nätverk, som Castells menar har slagit sönder det industridominerade samhällets maktmönster och skapat nya. Vid mitten av 1990-talet slog den nya informationsteknologin igenom på allvar, genom en tredje våg av globalisering. Tjänstesektorn expanderar kraftigt när industriföretagen fokuserar på kärnverksamheten och lägger ut mycket av sin utveckling, försäljning och marknadsföring externt. Effektiviseringen av offentliga sektorn har, tillsammans med allt högre kunskapskrav för de arbeten som finns kvar i tillverkningsindustrin efter automatisering och datorisering, lett till att många med låg utbildning står utanför den reguljära arbetsmarknaden.

I en bok som kom på svenska 2013 har Guy Standing populariserat termen prekariatet, utvecklat inom den autonoma vänstern.

Den förändrade klasstrukturen innebär att varken arbetare eller kapitalister i vår tid ser ut som de gjort under större delen av 1900-talet. Guy Standing har på senare år populariserat ordet prekariat som beteckning för en stor grupp människor som står inför ett liv av arbetslöshet eller osäkert arbete, periodvisa anställningar, avsaknad av yrkesmässig identitet. Här finns såväl arbetare som tjänstemän, enligt en traditionell kategorisering, men arbetarna är fler.24 Det Johan skrev om den förändrade klasstrukturen fick inte stå oemotsagt. Bland hans kritiker fanns Göran Greider, som i en bok om arbetarklassen skrev att Johan bidrog till att fördunkla de sociala sammanhangen.25 Beskrivningen av arbetarklass och marginaliserad klass ansåg Greider främja en socialkonservativ bild av samhället och till att cementera vanmakten för alla som tror på social jämlikhet. Idag har prekariatet blivit ett inne-ord i vänsterkretsar. Vi ser också ett nytt slags samhällselit – fondförvaltare, PR-konsulter, politiska tjänstepersoner, ledande byråkrater, etc. Även om dessa inte har den yttersta makten, så är det de som förvaltar den. De flesta av dagens kapitalister är inga entreprenörer som generationerna före dem, utan de lever gott på ärvda pengar som de låter andra förvalta åt dem. Ägandet har dessutom blivit mer kollektivt, inte minst genom privata och offentliga pensionsfonder. Mellan eliten och prekariatet har vi så kallat vanligt folk – arbetare och lägre tjänstemän – som inte vill hamna i prekariatet och känner sig frånsprungna av samhällseliten. Som Branko Milanovic visat består globaliseringens vinnare av den allra rikaste procenten av världens befolkning, men också den nya medelklassen i länderna på uppgång. Desto sämre – med stagnerande realinkomster – har det gått för den globala övre medelklassen. Där finns människor i de forna kommunistländerna och i Latinamerika, liksom en betydande del av de rika ländernas industriarbetare.26 Detta är nog den främsta förklaringen till det växande stödet för sådana som Sverigedemokraterna, USA:s Donald Trump, Frankrikes Nationella fronten och Ungerns Victor Órban.

Med insikten att kapitalismen är global följer att demokratins motkrafter också måste finnas på den globala arenan. Vi ser idag framväxandet av en nationell höger som strävar efter en etniskt och kulturellt homogen nationalstat, en nationell vänster som vill bygga eller återvända till en nationellt självständig välfärdsstat, samt en global höger som vill låta kapitalismen och marknaden få fritt spelrum medan nationalstatens främsta roll skall vara att garantera denna ordning. Mot bakgrund av finanskrisen 2008 och eurokrisen därefter, liksom de växande globala förmögenhetsklyftor som exempelvis Thomas Piketty klarlagt,27 ökar behovet av en global vänster som vill bygga demokratin på alla nivåer – inte minst över nationalstatens nivå. Den kan verka för ett federalt EU med gemensam finanspolitik och ett globalt parlament för att komplettera och stärka FN-systemet. Den kan driva krav på globala skatter på koldioxid, förmögenheter och finansiella transaktioner. Den kan förverkliga idealet om världsmedborgarskap.

Ut i svampskogen!28

Jan Otto Andersson skrev att den tredje vänstern växer fram ur feminismen, vänstersocialismen och det gröna. Johan har argumenterat för ett starkare rödgrönt samarbete, men inte som det formerades mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inför riksdagsvalet 2010.29 Istället skulle medlemmar i de olika partierna – tillsammans med likasinnade som inte är medlemmar i något parti, eller kanske vänsterliberaler organiserade i något av de borgerliga partierna – kunna träffas lokalt för att diskutera gemensamma och skiljande ideologiska ståndpunkter. Deltagarna skulle troligen märka att skillnaderna inom partierna är ungefär lika stora som mellan dem. Även om en genomsnittlig miljöpartist är grönare än en genomsnittlig socialdemokrat eller vänsterpartist, så finns det sympatisörer till och medlemmar i  de röda partierna som är grönare än snittet i det gröna. Motsvarande gäller nog värderingarna i förhållande till kön inom Feministiskt initiativ jämfört med de andra partierna. Och den interna ideologiska debatten i alla fyra partierna handlar i stora stycken om samma frågor. Den tredje vänstern har framtiden för sig!

Köp boken

Den här essän ingår i Johan Lönnroth och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse, red. Anders Meuller & Kenneth Karlsson, Bokförlaget Korpen 2017. Läs mer hos förlaget, beställ hos Adlibris, Akademibokhandeln eller Bokus.

Print Friendly, PDF & Email

Inkommande söktermer

  • https://yandex ru/clck/jsredir?from=yandex ru;search;web;;&text=&etext=1831 v-EGTYNyMCMDa5lnCootK5g6Z7TtVWsPbRKh5aebDzU4DYL0Jm4ylor5lcq6UEfh 6cbd925a5195f87271a5e2fc797bc228fd0fd945&uuid=&state=_BLhILn4SxNIvvL0W45KSic66uCIg23qh8iRG98qeIXme

Noter

  1. Johan Lönnroth, Den tredje vänstern, Nova press 1997. []
  2. Johan Lönnroth, Den tredje vänstern, Ny reviderad utgåva, Federa 2009. []
  3. Johan Lönnroth, Jimmy Sand & Ann-Marie Ljungberg, Den tredje vänstern: För en frihetlig global socialism, Bokförlaget Korpen 2017. []
  4. Johan Lönnroth & Jimmy Sand, Den svenska vänsterns historia, Tankeverksamheten 2014; ’Klassamhälle i omvandling’ och ’Det svarta hålet socialismen’ - två kapitel ur en kommande bok, Tankeverksamheten 2016; Johan Lönnroth, Jimmy Sand & Ann-Marie Ljungberg, 150 år av feminism - från kvinnosak till jämställdhetspolitik, Tankeverksamheten 2017. []
  5. Jan Otto Andersson, ”Ny Tid och den tredje vänstern”, Ny Tid den 22 december 1994; ”En tredje vänster”, Socialistisk Debatt nr 2/1995, s. 38-43; ”Fundamental values for a third left”, New Left Review I/216, mars-april 1996. []
  6. Magnus Marsdal & Bendik Wold, Tredje venstre: For en radikal individualisme, Oktober 2004. []
  7. Martha Lear, ”The second feminist wave”, The New York Times Magazine, den 10 mars 1968. []
  8. Petter Bergner, Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet, Bokförlaget Atlas 2013. []
  9. När detta skrevs kände jag inte till de antisemitiska uttalanden som Johan Galtung gjort sig skyldig till. Jag kunde ha googlat, men tanken slog mig tyvärr inte. []
  10. Eric Hobsbawm, Revolutionens tidsålder (The age of revolution, 1969), översatt av Jaak Talvend, Tiden 1979. []
  11. Johan Lönnroth, Fragment av en hegeliansk historieskrivning över nationalekonomin från svensk horisont, Tankeverksamheten 2012; Palme och den socialdemokratiska utopin – en bitvis självbiografisk betraktelse, Tankeverksamheten 2016. []
  12. Gunhild Kyle, ”Geijer, liberalismen och kvinnornas medborgarrätt”, Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 4/1983, s. 44-54. []
  13. Eric Hobsbawm, Kapitalets tidsålder (The age of capital, 1975), översatt av Roland Adlerberth, Tiden 1981; Imperiernas tidsålder (The age of empire, 1987), översatt av Roland Adlerberth, Tiden 1989; Ytterligheternas tidsålder (Age of extremes, 1994), översatt av Lena Lundgren, Rabén Prisma 1997. []
  14. Johan Lönnroth, ”Socialismen är ingen tebjudning!”, Beijer, Lennart et al., Om det socialistiska samhället, Vänsterpartiet 2001, s. 40-48. []
  15. Rosa Luxemburg, The accumulation of capital (Die akkumulation des kapitals, 1913), Routledge 1951. []
  16. Johan Lönnroth, Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse, Bokförlaget Korpen 2014. []
  17. Johan Lönnroth, Marxism som matematisk ekonomi: En kritik av några moderna Marxtolkningar, Göteborgs universitet 1977. []
  18. Karl Marx, Lön, pris och profit (Lohn, preis und profit, 1865).Tillgängligt via www.marxists.org. []
  19. Paul Samuelson, Samhällsekonomi (Economics, 1961), översatt av Anders Byttner, Rabén & Sjögren 1969. []
  20. Daniel Ankarloo, “Anti-Lönnroth: Om socialismens utveckling från vetenskap till utopi”, Motströms nr 1/1997, s. 6-28. []
  21. Daniel Ankarloo, Välfärdsmyter: Visst har vi råd att finansiera tryggheten, ETC Förlag 2010. []
  22. Johan Lönnroth, ”Hur återerövrar vänstern initiativet?”, Streeck, Wolfgang et al., Den demokratiska kapitalismens nederlag, Tiden 2012, s. 45-62; ”Kan Göteborg gå runt?”, Magnusson, Åke & Anders Nilsson, Vart är du på väg, älskade stad? 14 profiler om Göteborgs framtid, Tre böcker förlag 2014, s. 172-181. []
  23. Manuel Castells, Nätverkssamhällets framväxt (The rise of the network society, 1996), band 1 av Informationsåldern: Ekonomi, samhälle och kultur, översatt av Gunnar Sandin, Daidalos 1999; Identitetens makt (The power of identity, 1997), band 2 av Informationsåldern: Ekonomi, samhälle och kultur, översatt av Gunnar Sandin, Daidalos 2000; Millenniets slut (End of millennium, 1998), band 3 av Informationsåldern: Ekonomi, samhälle och kultur, översatt av Gunnar Sandin, Daidalos 2000. []
  24. Guy Standing, Prekariatet: Den farliga klassen (The precariat: The new dangerous class, 2011), översatt av Joel Nordqvist, Daidalos 2013. []
  25. Göran Greider, Arbetarklassens återkomst: Om klasskampen, globaliseringen och framstegstanken, Bonnier 1998. []
  26. Branko Milanovic, Global ojämlikhet: Nya perspektiv i globaliseringens tidevarv (Global inequality: A new approach for the age of globalization, 2016), översatt av Henrik Gundenäs, Daidalos 2017. []
  27. Thomas Piketty, Kapitalet i tjugoförsta århundradet (Le capital au XXIe siècle, 2013), översatt av Lars Ohlsson, Karneval 2015. []
  28. "Svamp-partierna" har varit en skämtsam beteckning på S-V-MP-samarbetet, särskilt mandatperioden 2002-2006. []
  29. Johan Lönnroth, ”Ut i svampskogen – om behovet av en öppen rödgrön federation”, Bengtsson, Håkan (red.), Agenda 2010+, Agora 2008, s. 42-61. []

Kommentera!