Humanitet, förnuft och bildning

Av den 28 september, 2004

Jag har skrivit en essä om humanismen, dess historiska gestaltningar och framtida möjligheter. Den finns publicerad på FilosofiForum.com, men följer också här i sin helhet. Jag hoppas den kan väcka diskussion.


Humani nihil a me alienum puto.

”Intet mänskligt är mig främmande.”

– Terentius (ca 195-159 f.Kr.)

Homo res sacra homini.

”Människan är för människan någonting heligt.”

– Seneca (ca 4 f.Kr.-65 e.Kr.)

Hela den hittillsvarande historien har varit en historia om kampen för tolkningsföreträde. Att kunna tolka tillvaron på ett övertygande sätt är i någon mening detsamma som att behärska den. Därför är språket – den mänskliga tillvarons pragmatik och semantik – ett kraftfullt medel till makt. Den som kan sätta betydelse till de värdeladdade orden kan också avgöra vilka sanningar som är oantastliga och vilka lögner som är försumbara.

Ett sådant värdeladdat ord är humanism, eller har i varje fall varit det. Innan vi frågar oss om det gått inflation i detta begrepp – om det över huvud taget är någonting värt att kämpa för längre – bör vi ställa frågan om vilka betydelser det givits av dem som haft tolkningsföreträde. Är humanism, liksom de närbesläktade idéerna om demokrati och mänskliga rättigheter, någonting specifikt västerländskt som man måste bomba fram i vissa länder? Är humanist något man kan kalla sig för att slippa ta ställning för jämställdhet mellan kvinnor och män, eller reflektera över de invanda föreställningarna om vad som är kvinnligt respektive manligt? Eller är det humanism att tolerera vilka som helst förtryckande och diskriminerande sedvänjor, med den postmoderna motiveringen att vad som anses rätt och riktigt i en kultur inte behöver vara det i en annan?

En kort idéhistorik

I framställningar om humanismen brukar man ofta presentera en idéhistorisk bakgrund till begreppet. Det ser jag som relevant även för vår del. Under århundradet före vår tideräknings början förespråkade romaren Cicero studia humanitas, studerandet av de gamla filosoferna, historieskrivarna och poeterna – detta för att utveckla egenskapen humanitas (’humanitet’). Under den italienska renässansen (från 1300-talets slut) dök ordet umanista (’humanist’) upp, som en beteckning för dem som sökte kunskap och föredöme hos de antika författarna. Ordet humanismus (’humanism’) är en uppfinning av det tyska 1800-talet, först om renässansens återupptäckt av det sekulära, antika kulturarvet, senare också om själva studiet av detta arv. Av detta kommer begreppet humaniora. Man kan säga att det i detta historiska hänseende funnits tre slags humanism: först under den romerska antiken, Ciceros tid, därefter under renässansen, representerad av män som Petrarca, Erasmus av Rotterdam och – ofta förbisedd – Michel de Montaigne, samt slutligen under upplysningstiden, i det som idag är Tyskland, med bland andra Wilhelm von Humboldt och Johann Wolfgang von Goethe.

Vad var då det väsentliga hos dessa tre slags humanism? För att börja med Cicero, retorikern och politikern som levde under första århundradet före vår tideräknings början, så var denne i sina filosofiska ståndpunkter en stoiker, med influenser från både Aristoteles och skepticismen. Inom etiken stod stoikerna – till skillnad från de grekiska filosoferna – för en kosmopolitisk solidaritet och humanitet. Alla människor har ett egenvärde, oavsett etnicitet, kön och klass. Dessutom införde de naturrättstanken, enligt vilken rådande lagar kan vara bristfälliga – men att det finns en naturlig rätt som människovärdet bygger på. Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna anknyter till denna tradition. Märkligt nog kunde Cicero se naturrätten förverkligad i det romerska samhället (liknande Hegel i 1800-talets Preussen och Fukuyama i USA efter kalla kriget). Att det sedan fanns stora sociala klyftor var tydligen något han kunde bortse från eller bortförklara.

Renässanshumanismen kan sägas ha uppstått som en rörelse i opposition mot medeltidens tänkande, där humanisterna såg den komplicerade skolastiska filosofin som en dimridå mellan den enskilda människan och den verkliga kunskapen. I mycket handlade det därför om litteraturstudier och språkvetenskapligt arbete, som i fallet med Martin Luthers översättning av Bibeln till folkspråket. Humanisterna eftersträvade att göra det komplicerade begripligt, så att lärdomen tillsammans med livet kan bilda en odelbar helhet, och anklagade den medeltida lärdomstraditionen för att ha tappat kontakten med den konkreta verkligheten. Den hade gjort människor omyndiga, medan humanisternas mål var att göra människan myndig. Som Georg Henrik von Wright och andra påvisat lade detta projekt grunden för den vetenskapliga revolutionen, det kapitalistiska systemet (jfr. Max Webers tes om den protestantiska etiken och kapitalismens anda) och över huvud taget det moderna samhället.

På samma sätt som renässanshumanismen hänger samman med reformationen och den vetenskapliga revolutionen, så kan man inte förstå den s.k. nyhumanismen annat än i samband med upplysningen och franska revolutionen. Det är först under upplysningstiden – den fas i den kulturella utvecklingen som inträder i ett land, vilket som helst, när det lämnar den feodala samhällsformen – som renässansens ideal om den fria människan slår igenom. Immanuel Kant, den filosof som kanske bäst sammanfattat arvet från denna tid, beskriver upplysningen som ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet” (ur Svar på frågan: Vad är upplysning? från 1784). I enlighet med Arsenij Gulygas biografi om Kant kan man hos upplysningen urskilja tre bärande element: För det första idén om formella mänskliga rättigheter, som man uppfattar som humanismens garant; för det andra spridandet av kunskaper som ett universellt botemedel mot alla sociala missförhållanden; samt för det tredje det historiska perspektiv som inte bara lägger grunden för det moderna studiet av historien, utan också har en genomgående optimistisk syn på den historiska utvecklingen. Ett karakteristiskt exempel på detta är markis Jean Antoine de Condorcets Människosläktets andliga förkovran (eller, med en direktöversättning av den franska titeln: ’Utkast till en historisk översikt över det mänskliga tänkandets framsteg’), skriven 1793, medan författaren var på flykt undan franska revolutionens skräckvälde.

I anslutning till von Wright kan man hävda att om renässanshumanisterna kämpade för människans värdighet, hennes oberoende av etablerade auktoriteter i frågor om sanningen, så var nyhumanisternas nyckelord bildning. Två månader innan Kants publikation skrev Moses Mendelssohn: ”Ett språk uppnår upplysning genom vetenskaperna och kultur genom socialt umgänge, poesi och tal. Det förra gör oss skickligare i teoretiskt bruk, det senare i praktiskt. Tillsammans förlänar de språket bildning.” (ur Om frågan: Vad innebär upplysning?). Sedan använde den preussiske utbildningsministern Wilhelm von Humboldt detta relativt nyskapade, tyska ord – Bildung – som ledstjärna för det 1809 grundade Berlins universitet. Denne efterföljare till Kant ville med ordet återuppväcka det grekiska idealet paideia, uppfostran eller utbildning. Grekernas föreställning om ett nära samband mellan människans kunskap och den värld varom kunskapen handlar, blev hos Humboldt förbunden med den tyska idealismen, för vilken han var en viktig talesman, men också oundvikligen de moderna föreställningarna om individ, utveckling och natur. Bildning är någonting som utvecklar den människa som skaffar sig den, vidgar hennes horisonter och fördjupar hennes förståelse. Därför handlar det för Humboldt inte så mycket om innehåll, utan snarare om ett tillägnande av ett visst sätt att tänka. Om Cicero förespråkade studiet av poeter, filosofer och historieskrivare, så ser Humboldt språk, matematik och historia som de viktigaste ämnena. Språket bör helst vara modersmålet olikt, så att dess struktur framträder tydligt; matematiken är vid åtminstone mer avancerade stadier tillräckligt abstrakt för att forma förnuftet; inom studiet av historien, slutligen, gäller det att förstå de stora skeendena. Tanken är förstås att individen genom denna formella bildning ska lägga grunden för en livslång process av lärande.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att det vi kallar humanism, i dess olika historiska gestaltningar, centrerats kring idéer om en universell humanitet (naturrätten och de mänskliga rättigheterna), ett lika universellt, kritiskt förnuft i livets tjänst (sökandet efter kunskap oberoende av auktoriteter), samt bildningen som en process för att förverkliga dessa idéer. Andra historiska fenomen, nära besläktade med humanismen, är sekularisering, vetenskapliga framsteg och ekonomisk liberalism – men dessa är snarast sekundära, för den sakens skull inte mindre viktiga, följdföreteelser. Begreppet humanism har ofta fått stå för en ideologi om ”människan i centrum”, vilket gör att humanister under det gångna århundradet bildat front mot religiös fundamentalism och politisk totalitarism, men de har också fått ta emot kritik för att stå för en ohållbar världsbild och ofta också en dold agenda. Hur detta kunnat ta sig uttryck ska vi undersöka i det följande.

Nittonhundratalets humanister och antihumanister

Under 1900-talet fick humanismen genom sina företrädare en mer uttalat politisk, eller i varje fall ståndpunktsorienterad framtoning. Mitt under depressionen kom i USA Humanistiskt manifest (1933), undertecknat av bland andra den pragmatiske filosofen och pedagogen John Dewey, som förespråkade en icke-teistisk livsåskådning som alternativ till världens religioner, men också nationell ekonomisk och social planering. På den europeiska kontinenten försvarade Jean-Paul Sartre sin filosofi med skriften Existentialismen är en humanism (1946), där han hävdar människans radikala frihet och förnekar varje form av högre instans över henne. Innan dess hade Sartres landsman Albert Camus med boken Myten om Sisyfos (1942) beskrivit människans situation i en värld som i sig saknar mening, och med Människans revolt (1953) angav han kampen för mänsklig värdighet som en väg till att ge livet mening. I Sverige polemiserade den analytiske filosofen Ingemar Hedenius mot framför allt kristendomen, med skriften Tro och vetande (1949), medan den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright med böcker som Vetenskapen och förnuftet (1986) och Myten om framsteget (1993) snarare riktade udden mot övertron på naturvetenskap, ekonomi och teknologi.

Det förra seklet skådade också fenomen som humanistisk marxism, vilken med representanter som Sartre och Maurice Merleau-Ponty utgick från de 1932 publicerade Ekonomisk-filosofiska manuskripten (som Karl Marx skrev 1844). Bland annat ville man, med stöd hos den unge Marx, ta avstånd från stalinismen och marxism-leninismen för att istället betona teorierna om alienation och om människans frigörelse från exploatering och förtryck. Ett annat fenomen var den humanistiska psykologin, som på 1960-talet framträdde med anspråk om att vara en tredje väg vid sidan av behaviorismen och Freuds psykoanalys. Som grundare brukar Abraham Maslow utpekas, men bland övriga namn i samma krets finner vi Aldous Huxley, Viktor Frankl, Arthur Koestler och Rollo May. Med influenser från bl.a. österländsk filosofi och meditativa praktiker, existentialism och fenomenologi, betonades den enskilda människans potential till självförverkligande. Personlig utveckling och frigörelse, en befrielse från falska jagbilder, betraktades som en angelägenhet för psykologisk teori och praktik.

Samtidigt med detta genombrott på bred front, om man nu vill tolka ovan uppräknade uttryck som ett sådant, så har humanismen under 1900-talet stått inför allvarliga utmaningar och mött sina skarpaste kritiker. Människan har med de natur- och samhällsvetenskapliga framstegen, genom dess medicinska, teknologiska och administrativa tillämpningar, inte bara åstadkommit världsomspännande och snabba kommunikationsmedel, minskad barnadödlighet och sjukdomsrisk samt ökad genomsnittlig livslängd – hon har också skapat dödslägren i Auschwitz och Gulag samt bomberna över Hiroshima och Vietnam. Människan har från rymden sett den planet som är hennes hem, vilket om något bör mana till större insikt om nödvändigheten av en global solidaritet och humanitet, men hon har också vållat de globala utmaningar som den ekologiska krisen innebär.

Inte bara har sådana som Hitler, Stalin och bin Ladin förlöjligat humanismen och dess ideal, utan den har också kritiserats av mer välmenande personer för sina brister: Den franske idéhistorikern Michel Foucault talade om ”människans död”, med vilket han menade att idén om människan som sådan är en uppfinning av 1800-talet. Inom humanvetenskaperna har man under 1900-talet fått allt större insikt om människan som en bärare av inte någonting substantiellt, utan snarare av olika struktursammanhang: språkliga, sociala, kulturella, etc. Det vi ser som den mänskliga individen är i stort formad av olika slags socialisation. Annan kritik liknande Foucaults är feministisk (Simone de Beauvoir, Judith Butler) eller s.k. postkolonial (Frantz Fanon, Edward Said). Med tiden har också en biologistisk människosyn, med betoning av genernas och evolutionens betydelse, fått ett allt större genomslag. Frågan om arv eller miljö är inte längre relevant. Den stora frågan är snarare huruvida det bortom de språkliga, sociala och biologiska kontexterna alls går att finna den individ som för humanismen är så central. Utan en kritisk omvärdering kan inte det humanistiska credo bli något annat än en läpparnas bekännelse, ett till intet förpliktigande sätt att försköna sitt moraliska kapital – hur mycket dess ideal än propageras.

Perspektiv inför framtiden: Humanitet, förnuft och bildning

Hur kan då en humanism för det tredje millenniet formuleras för att övervinna de brister som dess kritiker påtalat? Som Alf Ahlberg en gång påpekat, i sin utmärkta bok Humanismen: Historiska perspektiv och nutida synpunkter (1951), är humanismen i grund och botten en livsåskådning. Den kan inte – lika lite som socialism eller feminism – vara vetenskapligt motiverad. Som all livsåskådning bygger humanismen på en kärna av övertygelse, eller tro om man så vill, vad gäller ideal och mål. Sedan kan – och bör kanske också – medlen för att uppnå dessa mål vara föremål för vetenskapliga undersökningar. Enligt Ahlberg är det här som skiljelinjen mellan profan och religiös humanism går: hos den förra kan en vetenskaplig människosyn tjäna som grund för humanismen, medan den senare snarare hävdar att det hos människan finns något ”som på en gång är högre än människan men som hon likväl upplever som sitt innersta och sanna väsen”. Detta essentiella, som måste vara föremål för vördnad, är vad man kan kalla humanitet – gemensamt för alla människor i konkret mening.

Kritikerna av humanismen, ofta kallade antihumanister, har pekat på det ohållbara och ofta farliga i att alltför skarpt åtskilja människan från resten av verkligheten. Darwins teorier har idag blivit allmänt erkända, så till den grad att sociobiologiska föreställningar – ofta konservativa när det gäller sexualitet eller etnicitet – kan samsas med uppfattningen att djur och natur helt oproblematiskt kan exploateras i den hejdlösa tillväxtekonomins namn. Mot detta kan sägas att människan i någon mening naturligtvis är ett djur som vilket annat som helst, men hon äger samtidigt förmågan att reflektera kring sina givna förutsättningar. Man kan formulera det som att förnuftet, eller kulturen om man så vill, utgör hennes evolutionära försprång. Lustupplevelser kan äga ett egenvärde, men de behöver inte vara det enda, eller ens det högsta. Att som levnadsprincip ha ohämmad behovstillfredsställelse är inte individualism, utan blott naken, narcissistisk egoism. Människan är för det första ett socialt djur, med vilket menas att hennes välbefinnande förutsätter andra människors välbefinnande. Egoismen sätter den egna personen i första rummet; individualismen är en hållning där man erkänner varje annan individs rätt till välbefinnande i lika hög grad som sin egen. För det andra är människan som alla andra djur beroende av de ekologiska sammanhangen. Som von Wright argumenterat för, så bör människans herravälde över naturen förenas med en besinningsfullhet och beredskap att respektera det jämviktstillstånd som råder i naturen.

Humaniteten är, som vi ser, förenat med vad man kalla ett praktiskt förnuft eller gott omdöme. Hur uppnås då ett sådant? Jo, genom bildning förstås, skulle humanisten svara. Det bildningsbegrepp vi här vill propagera för kan förstås ur två perspektiv, omöjliga att helt skilja åt: dels den aristoteliska etiken, med dess betoning av odling av karaktären, dels den hermeneutiska kunskapsteorin, sådan den lagts ut av Hans-Georg Gadamer. Hermeneutiken uppstod som en vetenskapsfilosofi för humaniora (ett ord som lustigt nog betyder ungefär ’studier för att göra människan mänskligare’), men under 1900-talet har den utvecklats till en filosofi med giltighet också utanför den akademiska världen. I likhet med Humboldt betonar Gadamer språkets betydelse – det är ju främst det som skiljer människan från djuren och hjälpt henne utveckla sitt förnuft och sin kultur. Språket kännetecknas också av den dubbelhet som präglar den mänskliga tillvaron som sådan: det formas och förändras av den individ som brukar det, samtidigt som språket i gengäld också formar individen. Martin Heidegger, Gadamers mentor, var ibland mer nyanserad än Sartre i sin existentialfilosofi: Han talade om ”kastadhet”, med vilket åsyftades att människan alltid redan befinner sig i en situation som bär på mening av olika slag. Den enskilde har inte själv skapat sin värld. Men samtidigt är människan också ”kastande”, vilket också Sartre ansåg, då hon är engagerad i att skapa sin framtida värld. Överfört till hermeneutiken innebär det att vi alltid kan vidga våra vyer, det vill säga överskrida de kontexter som begränsar oss. Det är bildningens intellektuella sida: Att intressera sig för det Annorlunda, inte för att kunna känna igen sig – inte på något ytligt plan – utan snarare för att få förståelse för det mänskligas mångfald. Ökad förståelse för den Andre medför att man själv växer som människa, men det är i likhet med språket en process som aldrig kan fullbordas. Historien når aldrig sitt slut. Man måste utgå från att alltid kunna lära sig någonting nytt.

Trots att den katolska, medeltida filosofins intresse för Aristoteles kan ha bidragit till att ha gjort honom ideologiskt suspekt i somligas ögon, så är det viktigt att skilja på den aristoteliska metafysiken och den aristoteliska moralfilosofin. Den förra var ju en viktig grund för den världsbild som Nikolaus Copernicus och hans efterföljare såg till att avskaffa, medan den senare blev föremål för uppskattande studier från renässanshumanisternas sida. Aristoteles talade om arete, tidigare ofta översatt som ’dygd’, medan senare översättningar föredragit ’förträfflighet’, ’duglighet’ eller ’förtjänstfullhet’. Han ansåg att lycka (eudaimonia) är människans högsta mål. För att tala om moraliskt handlande måste man förutsätta aktörens frihet, att det goda inte är bestämt på förhand. Men för att kunna välja det goda måste man ha arete. Denna egenskap uppnår man genom övning i måttfullhet, ”den gyllene medelvägen”, dvs. en balans mellan övermod och feghet, slöseri och snikenhet, tygellöshet och känslolöshet, etc. För den som händelsevis inte uppskattar vare sig tyska eller grekiska filosofer, så kan liknande tankar återfinnas inom den buddhistiska traditionen. Böcker av Dalai lama är ju i våra dagar tämligen lättillgängliga.

Avslutningsvis kan Bengt Kristensson Ugglas Slaget om verkligheten (2002) rekommenderas. Det är en omvärldsanalys som lyfter fram hermeneutiken, ”konsten att tolka”, som en viktig strategisk kompetens i vår postindustriella, postmoderna och globaliserade värld. Där renässanshumanismen relaterar till reformationen och den vetenskapliga revolutionen; nyhumanismen hänger samman med upplysningen, human- och samhällsvetenskapernas framväxt samt de omfattande sociala och politiska omvälvningar som följde på franska revolutionen; likaledes kan den humanism som behövs för vår tid bara förstås mot bakgrund av vår tids förutsättningar. Som von Wright påpekat, så kan historiska kulturer som det antika Grekland eller Indien vara för annorlunda för att erbjuda lösningar för oss västerlänningar idag. Varje tid och varje kultur har sina problemformuleringar. Dock kan studierna av det Annorlunda lära oss att ställa frågorna på andra sätt än de invanda. Vem vet om vi då inte också kan nå fram till mer produktiva svar? Den västerländska kanon måste ge vika för det som Goethe kallade ”världslitteratur” – annars kan inte humanismen vara annat än konservativ. Det sant humanistiska ligger i en ständig beredskap att tänka om, att bildning aldrig kan vara någonting färdigt.

Litteratur

Då jag inte använt mig av notsystem eller litteraturhänvisningar i vanlig mening, även om ett flertal böcker omnämnts, så är följande förteckning att betrakta som tips för vidare läsning:

Ahlberg, Alf, Humanismen: Historiska perspektiv och nutida synpunkter (1951), Dualis Förlag, Ludvika 1992.

Aristoteles, Den nikomachiska etiken, översatt av Mårten Ringbom, Bokförlaget Daidalos, Göteborg 2004.

Azar, Michael, Frihet, jämlikhet, brodermord: Revolution och kolonialism hos Albert Camus och Frantz Fanon, Brutus Östlings bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag 2001.

Camus, Albert, Myten om Sisyfos (Le mythe de Sisyphe, 1942), översatt av Gunnar Brandell och Bengt John, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2004.
Människans revolt (L’homme révolté, 1953), översatt av Gunnar Brandell, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2002.

Condorcet, de, Marquis, Människosläktets andliga förkovran (Esquisse d’un tableau historique des progrès de l’esprit humain, 1793), översatt av Arne Klum, Carlssons Bokförlag, Stockholm 2002.

Dalai lama, Etik för ett nytt millennium (Ethics for the New Millennium, 1999), översatt av Alf Galvensjö, Egmont Richter, Malmö 2000.

Fukuyama, Francis, Historiens slut och den sista människan (The End of History and the Last Man, 1992), översatt av Staffan Andræ, Norstedts Förlag, Stockholm 1992.

Gulyga, Arsenij, Immanuel Kant (Kant, 1977), översatt av Håkan Edgren, Bokförlaget Daidalos, Göteborg 1988.

Kant, Immanuel, ”Svar på frågan: Vad är upplysning?” (Beantwortung der Frage: Was ist Aufklärung? 1784), ur Östling, Brutus (red.), Vad är upplysning? Kant, Foucault, Habermas, Mendelssohn, Heidegren, översatt av Ulf Peter Hallberg et al., Brutus Östlings bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag 1992.

Kristensson Uggla, Bengt, Slaget om verkligheten: Filosofi – omvärldsanalys – tolkning, Brutus Östlings bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag 2002.

Kurtz, Paul, ”Humanistiskt manifest 2000: Ett upprop för en ny världsomfattande humanism” (Humanist Manifesto 2000), översatt av Lars Torstensson, http://www.humanisterna.org/HumManifest2000.html

Liedman, Sven-Eric, Ett oändligt äventyr: Om människans kunskaper, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2001.

Mendelssohn, Moses, ”Om frågan: Vad innebär upplysning?” (Über die Frage: was heisst aufklären? 1784), ur Östling, Brutus (red.), Vad är upplysning? Kant, Foucault, Habermas, Mendelssohn, Heidegren, översatt av Ulf Peter Hallberg et al., Brutus Östlings bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag 1992.

Schöldberg, Charlotta, ”Martin Heidegger om individualitet och det egna”, ur Glänta 1-2/2001.

Sartre, Jean-Paul, Existentialismen är en humanism (L’existentialisme est un humanisme, 1946), översatt av Arne Häggqvist, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2002.

Weber, Max, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (Die Protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus, 1904), översatt av Agne Lundquist, Argos Bokförlag, Lund 1978.

Wright, von, Georg Henrik, Humanismen som livshållning och andra essayer (1978), Månpocket, 1996.
Vetenskapen och förnuftet: Ett försök till orientering (1986), Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2000.
Myten om framsteget: Tankar 1987-1992 med en intellektuell självbiografi (1993), Månpocket 1996.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om antiken, Aristoteles, bildning, Cicero, dygdetik, evolution, hermeneutik, humanism, Immanuel Kant, John Dewey, Martin Heidegger, Michel Foucault, modernitet, posthumanism, renässans/reformation

Kommentera!

3 reaktioner på ”Humanitet, förnuft och bildning

  1. Anders Ekman (2 comments)

    En mycket intressant postning, som jag kommer att återvända till fler gånger!

    Gillade speciellt dina avslutningsord: "Det sant humanistiska ligger i en ständig beredskap att tänka om, att bildning aldrig kan vara någonting färdigt." som karaktäriserade humanismen som någonting öppet, nyfiket och baserat i en genuin känsla av att bry sig om andra människor.

    Mvh
    Anders

    ---
    Tack! Vad kul att du uppskattade texten! 😀 /Jimmy

Kommentarer inaktiverade.