Låt VVV vara ett forum för systemkritiska röster

Av den 28 februari, 2005

I följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters webbplats, argumenterar jag för en systemkritisk och delvis utomparlamentarisk vänster. Några områden som behandlas är förhållandet till liberalismen respektive EU.

Den tredje vänstern – en frihetlig socialism?

Johan Lönnroth har i sina studiebrev diskuterat vad han kallar den första, andra och tredje vänstern. Han har då talat om den klassiska liberalismen, från 1700-talet, om de socialistiska rörelserna under 1800-talet och kanske än mer 1900-talet (från kommunistiska revolutionärer till socialdemokratiska arbetarrörelser), samt om vad jag vill tolka som 68-vänsterns arvtagare: feminismen från 70-talet och framåt, miljörörelsen, gayrörelsen, antikrigsdemonstranter, antifascister, veganer, globaliseringskritiker, etc. Vad som förenar dessa – och skiljer dem från den första och andra vänstern – är att de varit/är systemkritiska utan att vilja ta över statsmakten för att förändra samhället. Somliga vill se detta som en svaghet hos rörelserna, men kanske är det snarare deras styrka.

Sociologen Immanuel Wallerstein, representant för den s.k. världssystemteorin, tillhör dem som hävdar det senare. Bland svagheterna hos den gamla vänstern pekar han ut tvåstegsstrategin, att först ta regeringsmakten och sedan förändra världen. Att denna strategi inte lyckats är uppenbar, eftersom de som kommit till makten knappast förändrat världen. Fler svagheter, eller snarare fördomar, hos den gamla vänstern: 1) att homogenisering är bättre än heterogenitet, centralisering att föredra framför decentralisering; 2) att nationalstaten är det bästa försvaret för kollektiva intressen inom världssystemet, hellre än en global rörelse eller överstatlig federation; och 3) att frihet och jämlikhet, två paroller från franska revolutionen, är ömsesidigt uteslutande ideal där man måste välja den ena på bekostnad av den andra. I själva verket – och detta bör väl rimligtvis vara den centrala tanken för en frihetlig socialism – är valfrihet något som förhindras av en ojämlik ställning, och ingen kan vara jämlik någon annan utan att ha samma friheter (t.ex. politiska rättigheter och delaktighet i beslutsfattandet). När liberalismen har valt att betona frihet, återstår jämlikhet som ideal för socialismen. Men det är ett misstag.

Konstruktiv pragmatik

Efter "lattevänster" har nu uttrycket "eliternas revolt mot gräsrötterna" använts som beskyllning mot försök att förnya den svenska vänstern. Det har också förekommit slagord gentemot dem som av olika skäl motsatt sig sådan förnyelse, men slagord och smutskastning kan aldrig gynna vänsterns strävan. Det kan inte heller de ständiga försöken att i en på förhand given, dogmatisk marxism klämma in en alltmer komplex verklighet. Samtidigt kan det finnas en fara i att vara alltför luddig i det ideologiska. Snarare än ett fast program bör den frihetliga socialismen vara en total approach, ett flexibelt sätt att närma sig de konkreta frågorna. Ett kritiskt, pragmatiskt perspektiv måste kombineras med ett positivt alternativ – kanske en utopi, om än en som är öppen för revidering.

Det gäller för vänstern att syna den liberala retoriken, att tvinga liberalerna att vara liberala. Valfrihet beträffande t.ex. skola och sjukvård får inte vara beroende av ekonomisk status, immigrationskontroller begränsar rätten att välja var man vill bo, terroristbekämpning används som ursäkt för inskränkningar i mänskliga rättigheter, etc. Det finns många klyftor i samhället, omöjliga att reducera till klasstillhörighet – etnicitet, kön, sexualitet och generation är några av dem. Dessutom finns ekologiska och Nord-Syd-relaterade frågor att ta i beaktande: Kapitalackumulationen har varit beroende av att kostnaderna för förnyelse av produktionens ekologiska bas ständigt externaliserats, men när systemets expansion (globaliseringen) når sina geografiska gränser och naturresurserna utnyttjats till gränsen för vad planeten klarar av, måste vinstmarginalerna på global skala kraftigt reduceras – förutsatt att man inte väljer att låta Syd ta kostnaderna (hämmad utveckling) eller miljökatastroferna tillta. Den tredje vänstern måste därför också präglas av ett ekologiskt tänkande och en global solidaritet.

Ett laddat ämne är frågan om EU. Detta projekt utmålas gärna av den svenska vänstern som nyliberalt, samtidigt som en europeisk vänsterintellektuell, som Jürgen Habermas, kan vara en varm anhängare av projektet – om än kritisk till den stora fokus som varit på dess ekonomiska sidor, på bekostnad av de politiska och kulturella. Det skulle behövas en allmäneuropeisk offentlighet. Inom vänstern i USA, som tidskriften The Nation, kan man också se positivt på EU:s marknadsregleringar, med tuffare villkor för företag när det gäller kemikalier, miljökrav, monopolförhållanden, etc. Jordbrukspolitiken är allt annat än nyliberal, utan skulle snarare behöva bantas ned, till förmån för småskaliga jordbruk såväl i Europa som i Syd. Dessutom är policyn för immigration minst sagt oroväckande. Men hellre än att arbeta för svenskt utträde borde det väl vara mer angeläget att arbeta för förändring?

Vad har då EU att göra med en frihetlig socialism? Globaliseringen har inte bara lett till nationalstatens försvagning, utan också till ett uppsving för lokala identiteter och till uppkomsten av globala rättviserörelser. Hur kan dessa kalla sig globaliseringsmotståndare? Det är rimligtvis nyliberalismen man motsätter sig, inte ökat globalt välstånd, global solidaritet eller utbyte av idéer och åsikter. Också den svenska vänstern bör kunna ta intryck av det som Chomsky kallar "den andra supermakten", av Hardt och Negri kallat "mångfalden" (multitude), ta intryck från Porto Alegre och NGO:s som Amnesty, Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, Ingen Illegal, RFSL, etc., och föra in det i Sveriges riksdag – eller varför inte i Europaparlamentet? Genom samarbete med vänstern i övriga Europa bör den svenska vänstern kunna uppnå mer, än bara genom att försöka påverka svenska staten.

Förutom att kämpa för frihet såväl som jämlikhet, bör den tredje vänstern ta tillbaka begreppet 'civilt samhälle' – en kategori vid sidan av såväl näringslivet som det politiska etablissemanget. Konkreta eller virtuella möten mellan människor, på nätet eller i föreningsliv och seminarier, utvecklar människor och får dem att känna gemenskap med varandra. Vidare finns ofta hos liberaler, särskilt hos dem med prefixet ny-, en svaghet som hänger samman med fixeringen vid begreppet 'kollektivism'. Utan att vara förespråkare för något sådant, måste man kunna synliggöra de strukturer som förhindrar friheten (patriarkala, ekonomiska, rasistiska, etc.). Liberalismen idag är alltför fixerad vid kapitalism, vilket också gäller delar av vänstern – med rakt motsatt värdering, naturligtvis. Men den fria marknaden är varken någon universallösning eller roten till allt ont.

Till frågan om partibildning

Det har på vissa håll funnits intresse av att ur Vägval Vänster bilda ett nytt riksdagsparti. Kanske är detta intresse betydligt mer begränsat än vad massmedia vill låta gällande, men icke desto mindre skulle det nog vara direkt olämpligt med en ny partibildning. Tillsammans med ett sjukvårdsparti och ett feministparti skulle detta ta röster från redan etablerade partier på vänsterskalan, kanske utan att för den sakens skull nå över 4%-spärren. I värsta fall skulle resultatet i nästa val bli att inget av de nya partierna kommer in i riksdagen, Miljöpartiet åker ur, medan ett försvagat Vänsterparti tillsammans med ett i varje fall inte starkare Socialdemokratiskt parti knappast skulle kunna bilda regering – utan istället gör det borgerliga blocket detta.

Vägval Vänster bör inte ombildas till ett nytt parti, eller snarare bör inget nytt "tredje-vänsterparti" bildas. Förutom ovannämnda nackdel skulle detta troligen bara omintetgöra den kritiska potentialen. VVV bör istället förbli partipolitiskt obundet, en tankesmedja, eller ett forum för systemkritiska röster. Det är beklagligt med den ömsesidiga misstänksamhet, för att inte säga avståndstagande, som uppstått mellan Vänsterpartiet och VVV, av allt att döma grundad på grupperingarna traditionalister respektive förnyare. Det kan inte vara helt självklart – kanske inte ens relevant – vilket av de båda sidorna som bär största skulden till detta faktum, men det är något som båda måste ta sig bortom. VVV bör vara ett forum som ger näring åt hela den svenska vänstern – inte bara Vänsterpartiet, men inte heller hela den svenska vänstern utom det partiet. Det är ytterligare anledning till att Vägval Vänster inte bör omvandlas till ett nytt parti. Den frihetliga socialismen måste vara större än så.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om civilsamhället, EU, frihetlig socialism, Immanuel Wallerstein, Jürgen Habermas, liberalism, Miljöpartiet, pragmatik, tredje vänstern, Vägval Vänster, val 2006, Vänsterpartiet, världssystemanalys

Kommentera!