Framtidsgarantin

Av den 13 juni, 2013

Framtidskontraktet i all ära, men Ulf Bjereld har en poäng när han i en intervju för GP tycker att Socialdemokraternas starka fokus på valet 2014 lämnar de långsiktiga frågorna i skymundan. Det duger inte för ett framtidsparti.

Jag har redan tidigare plockat upp följande anekdot, återgiven av historikern Håkan Arvidsson.

En natt någon gång vid mitten av 1950-talet sitter Tage Erlander, då statsminister sedan snart tio år, ensam på ett hotellrum. Det är en ovanlig situation. Normalt bor han inte på hotell under sina talarturnéer utan hemma hos någon partikamrat. Han är uppenbarligen bekväm med hotellrummets ensamhet, för han gör en ovanligt utförlig anteckning i sin dagbok. Anteckningen upptas av en fråga som gnagt honom en tid: partiets framtida uppgift.

Han börjar med att konstatera att man nu har genomfört i stort sett allt det man krävde makten för att göra. Man har infört en anständig socialhjälp, bostadsbidrag, sjukförsäkring, barnbidrag och en pensionsreform är i vardande. Vad återstår, vad skall partiet ställa sig för stora uppgifter när man slutfört allt det som vid århundradets början sågs som utopier? Länge vrider och vänder han på frågan, betraktar den ur olika synvinklar, men hittar inget tillfredsställande svar. Återstår det då inget annat än att förvalta vad som uppnåtts? frågar han sig. Till sist tvingas han motvilligt medge att han blir svaret skyldig.

SSU återanvände i år 1968 års majmärke.

Det här var innan rekordåren och socialdemokratins projekt med det starka samhället och Rehn-Meidner-modellen för att utnyttja de kreativa krafterna i strukturomvandling. Därefter kom sjuttiotalets reformer för jämställdhet och arbetsrätt, med den verkliga utbyggnaden av offentliga sektorn. Det har slagit mig att socialdemokratin genomgått rejäla kriser med ungefär trettio års mellanrum. Det är som att varje ny generation måste definiera socialdemokratin på nytt. Efter tjugotalet kom folkhemsprojektet, efter femtiotalet det starka samhället och efter sjuttiotalet den tredje vägen. Varje steg har tagits i sin tid, och det var så man försökte förhålla sig till rådande omständigheter. Snarare än att betrakta förloppet som ett framåtskridande - ur mörkret stiga vi mot ljuset - tror jag vi måste se reformprogrammen som provisorier. De löste problem och de skapade nya. Att nostalgiskt blicka tillbaka till folkhemmet, eller att förbanna den tredje vägen, tjänar inget till. Vi måste förhålla oss till vår tids rådande omständigheter.

Kris och förnyelse

Det är lätt att glömma att bara för något år sedan talades det mycket om krisen för den europeiska socialdemokratin. I Sverige gjorde partiet hösten 2010 sitt sämsta val sedan första världskrigets utbrott. Tyska SPD gjorde 2009 sitt sämsta val sedan tjugotalet. Våren 2010 förlorade brittiska Labour sitt tolvåriga regeringsinnehav. Ett tag var Norges Jens Stoltenberg den enda socialdemokratiska regeringschefen i hela Europa. Allt detta tycks just nu vara glömt, åtminstone i vårt hörn av Europa. Efter det stormiga året med Håkan Juholt är det som att fokus är så starkt, så inriktat på regeringsskifte 2014 att man inte riktigt vill ta i de mer långsiktiga frågorna. Politikens horisont har krympt till en mandatperiod, som Johannes Åsberg formulerade det efter valet.

Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Dessutom är han aktiv socialdemokrat.

Socialdemokraten och statsvetaren Ulf Bjereld har uttryckt en oro för att en valseger 2014, hur viktig den än är i sig, kommer att leda till att man känner: "vad bra det gick, då är vår politik rätt". Jag delar oron för att man nöjer sig med det och inte antar utmaningen att möjliggöra för socialdemokratin att sätta varaktiga uttryck på samhället under det kommande århundradet, så som partiet gjorde under det föregående. Jag delar i hög grad Stefan Löfvens sakpolitiska prioriteringar. Att sätta full sysselsättning högst på dagordningen står inte i nödvändig motsättning till andra värden. Men det kan bara vara stommen till ett reformprogram. Vi står också inför andra utmaningar: Klimatet och de ekologiska systemen, bristen på jämställdhet, migration, växande ekonomiska klyftor och skillnader i livschanser, sjunkande skolresultat, ett järnvägssystem som faller samman, en välfärd med oklar finansiering, trygghetssystem som undergrävts i åratal, etc.

Ett reformprogram på den ambitionsnivå som socialdemokratin behöver skulle ta ett helhetsgrepp om utmaningarna och sikta tio-tjugo år framåt.

Ett reformprogram för medellång sikt

När jag kom ut som socialdemokrat var det med ett inlägg om de baksidor och brister som tidigare stått i vägen för att jag skulle kunna stödja partiet. Det handlade om demokrati kontra expertstyre, värdet av människors fria rörlighet, integritetsfrågor, den ekologiska dimensionen, etc. Medvetenhet om tidigare tillkortakommanden kan sporra till idéutveckling. Jag har också försökt vara lite visionär och skissat på fyra paroller, om man så vill, att orientera idéutvecklingen inom: 1) En öppen värld, 2) En livskraftig miljö, 3) En fördjupad demokrati, samt 4) En frihet i levnadsval. För att inte detta ska bli till floskler gäller det att inom de ramarna koppla diskussionen till operativa reformer.

Här tänkte jag bli något mer konkret och lista några politikområden att prioritera, inte bara fram till 2014 utan med sikte på valet 2022. Med tanke på hur långt och spretigt föregående inlägg blev vill jag inte gå in så mycket på detaljer, utan jag tänker återkomma för att vidareutveckla varje punkt.

  • Bostäder: Det behövs en politik för att möta bristen på nybyggnation framför allt i landets storstadsregioner, segregationens utmaningar, miljonprogrammets renoveringsbehov, samt frågor om rotavdrag och ränteavdrag, stadsplaneringens roll i framväxten av levande stadsdelar, och inte minst förtätningens betydelse för ett ekologiskt hållbart samhälle.
  • Energi: Det gamla industrisamhället försörjdes på kolosser som kolkraft, olja, vattenkraft och kärnkraft. För en grön omställning måste vi tänka nytt. Effektivare energikonsumtion kan kombineras med ett myller av små- och storskalig användning av värmepumpar, solpaneler, vind- och vågkraftverk. Politiken behöver sätta upp investeringsmål.
  • Infrastruktur: Järnvägssystemets underfinansiering vad gäller drift och underhåll måste åtgärdas, och framför allt måste vi ersätta de offentliga finansernas överskottsmål för finansiellt sparande med ett överskottsmål för reala tillgångar. Det finns ett stort behov av nysatsningar i kollektivtrafiken samt höghastighetsbanor mellan storstadsregionerna.
  • Jämställdhet: En stor utmaning är den könssegregerade arbetsmarknaden, löneskillnaderna och den skeva ansvarsfördelningen för den sociala reproduktionen. Det behövs ett nytt helhetsgrepp om arbetslivet, välfärden och familjepolitiken. Den sociala dimensionen är avgörande för att kunna få till en hållbar utveckling.
  • Migration: Med demografi i förändring och en globaliserad värld duger det inte att vara defensiv, utan vi måste ta utgångspunkt i värderingar för att möjliggöra ett öppet samhälle där människor inte utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. Vidare vill jag fästa vikt vid utvecklandet av medborgarskapets betydelse och tona ned människors etnicitet.
  • Sociala investeringar: Jag vill knyta an till Gunnar Myrdals idé om produktiv socialpolitik, där vi ser det gemensamma åtagandet att utveckla samhället genom att investera i människor. Vi kan exempelvis, med stöd hos välfärdsforskaren Gösta Esping-Andersen, argumentera för allmän förskola med full vistelserätt.
  • Välfärdens framtid: Förutom finansieringsfrågan, som vi varit inne på förut, har vi förstås diskussionen om vinstintresse, lagen om valfrihet, etc. Mest spännande är ändå i mitt tycke alternativen till marknadsstyrning (New Public Management) som bland andra David Eklind Kloo och Fredrik Jansson skrivit om.

Vad säger ni? Det är bara att köra! 🙂

1968 påbörjade Olof Palme traditionen med en politikervecka i Almedalen, när han under sin semester ställde sig på ett lastbilsflak i Visbys park för att hålla ett improviserat tal. Socialdemokraterna fick över 50 procent av rösterna i valet den följande hösten. Året därpå efterträdde Palme Erlander som partiledare och statsminister.

För övrigt...

...skickade jag i veckan in en ansökan till Bommersviksakademien, en ledarskapsutbildning som drivs i samverkan mellan Socialdemokraterna, LO och SSU. Programmet kretsar kring politisk fördjupning, ledarskap, omvärldsanalys samt kommunikation och påverkan. Olika delar görs i samarbete med Uppsala universitet, Handelshögskolan i Stockholm respektive Berghs School of Communication. Det skulle kännas extremt spännande att gå denna, och jag håller tummarna till den 17 september då besked lämnas. Med tanke på konkurrensen skulle jag verkligen bli glatt överraskad om jag blev antagen. Men bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

...såg jag att Arenagruppen gett ut en intressant rapport om det svenska skattesystemet, och att fackliga tankesmedjan Katalys institut, som leds av Daniel Suhonen, efter sommaren ska komma med ett förslag till skattereform. Vi lär få ta ett helhetsgrepp om den här diskussionen senast i höst.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Bommersviksakademien, bostadspolitik, energipolitik, folkhemmet, Håkan Juholt, infrastruktur, jämställdhet, Johannes Åsberg, migration, Olof Palme, Rehn-Meidner-modellen, skattepolitik, Socialdemokraterna, Stefan Löfven, Tage Erlander, tredje vägen, Ulf Bjereld, välfärdspolitik

Kommentera!

14 reaktioner på ”Framtidsgarantin

  1. Mattias Carlsson (1 comments)

    I första hand vill jag tacka för en väldigt trevlig och intressant blogg. I andra hand vill jag diskutera en liten detalj i det du framför. Det gäller den föreslagna satsningen på höghastighetsjärnvägar. De utredningar om de samhällsekonomiska konsekvenserna av en sådan satsning tyder på att kostnaderna är långt större än nyttorna. Enligt Trafikverkets analys så värderas nyttorna till ca 50 miljarder medan kostnaderna är det dubbla. Denna slutsats får stöd i en rapport från Expertgruppen för miljöstudier. En sådan beräknad samhällsekonomisk förlust kan möjligtvis "förlåtas" om man kan vissa på andra nyttor som inte täcks in av den ekonomiska analysen. Men jag har inte sett någon övertygande argumentation för att sådana omfattande nyttor finns. Miljönyttan av investeringen är till exempel högst tveksam. En vetenskapligt publicerad analys av Kågesson mfl på KTH tyder snarare på att CO2-utsläpp vid byggande och drift av banorna blir större än de utsläppsminskningar som beräknas komma ifrån minskad bil- och flygtrafik. I ljsuet av detta har jag mycket svårta att förstå varför (mp) - och i vissa fall (s) - lyfter fram höghastighetsjärnvägar som en central investering i ett hållbart samhälle. Har du några reflektioner kring detta?
    Länkar till rapporterna som refereras finns här: http://www.ecoprofile.se/thread-1244-Bor-vi-satsa-pa-hoghastighetsjarnvag-i-Sverige.html#20071

    Svara
    1. jimmysand (8 comments)

      Hej Mattias,
      Tack för kloka invändningar! (Jag skäms för att jag inte svarat tidigare.) Ska läsa rapporterna med öppna ögon, möjligen ändrar jag uppfattning.
      Allt gott!
      /Jimmy

      Svara

Kommentera