Framtiden är gemensam

Av den 18 februari, 2013

Som tidigare miljöpartist ligger gröna frågor mig varmt om hjärtat. Jag har exempelvis lyft behovet av en generaliserad ekologism. Som socialdemokrat ser jag ekosystemen och klimatet bland våra viktigaste utmaningar.

Som ett inlägg i debatten efter det för Socialdemokraterna historiskt sett katastrofala valet 2010 - resultatet blev det sämsta sedan första världskrigets utbrott - vände sig tidigare miljöministern Lena Sommestad på DN Debatt mot partiledarkandidaten Thomas Östros idéer om inriktning för partiet. (Jag sympatiserade med Sommestad, och först när det stod klart att Östros inte skulle bli partiledare efter Mona Sahlin kände jag mig redo att bli medlem i partiet.)

I sin replik avslutar Sommestad med ett citat från Olof Palmes öppningstal på FN:s miljökonferens i Stockholm 1972, som hon menar fångar socialdemokratins tidlösa värderingar.

När det gäller vår miljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller för nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.

Lena Sommestad, socialdemokratisk miljöminister 2002-2006, professor i ekonomisk historia och förbundsordförande för S-kvinnor sedan 2011.

Även om man ska akta sig för att föra Palme till något slags Jesusgestalt, så tycker jag att det här på ett ganska bra sätt fångar vad som skulle vara en specifikt socialdemokratisk ingång till miljö- och klimatpolitik. Det förhållningssättet tycks prägla den nya föreningen Forum Egalia, som lanserades med två seminarier på Socialistiskt Forum (där jag hade tillfälle att gå och lyssna på det första).

Två av föreningens styrelseledamöter - ordförande Mattias Vepsä, tidigare förbundssekreterare för SSU, samt Sara Karlsson, som sitter i riksdagen för Socialdemokraterna - har skrivit ett par debattartiklar som är intressanta att läsa. Den första publicerades på TV4:s Politikerbloggen samma dag som Socialistiskt Forum ägde rum.

Grundpoängen är att marknadskrafter och enskildas engagemang inte räcker till för att hantera klimatförändringarna och andra miljöutmaningar, utan att det krävs politik. Den borgerliga regeringens ekonomiska politik ökar klyftorna i samhället, och med minskad social sammanhållning är det svårt att genomföra nödvändiga förändringar i samhällsekonomin. Miljöpartiets höga målsättningar fastnar tyvärr i tilltron till individuella lösningar, menar Vepsä och Karlsson. De flesta viktiga miljöreformer i Sverige har genomförts av socialdemokratiska regeringar. Göran Persson lanserade idén om det gröna folkhemmet, och det var mer än bara ord, men när samarbetet med Miljöpartiet inleddes hamnade den egna gröna politikutvecklingen på sparlåga. Det är därför nu dags att ta fram ett klimatpolitiskt ramverk (något som partistyrelsen tydligen ska presentera inför partikongressen i vår, och som i denna korta beskrivning för tankarna till Miljöpartiets förslag).

Jämlikhet och hållbarhet

Den andra debattartikeln publicerades i Folkbladet Västerbotten (där Fredrik Jansson numera är politisk chefredaktör), ett par dagar före jul. Mycket av innehållet återkommer från den tidigare artikeln, men Vepsä och Karlsson konkretiserar med lite referenser till Klimatpolitik och full sysselsättning (2011), en rapport som Sommestad skrivit för Arbetarrörelsens tankesmedja. Visserligen ger rapporten inte särskilt många sidor för pengarna (ca 40 sidor för 125 kr), men den är mycket läsvärd och tankeväckande. Mer om det lite längre ned.

Nu senast skrev Vepsä en artikel på Dagens Arena tillsammans med Anders Österberg, en annan ledamot i föreningens styrelse (de båda har i samma forum tidigare debatterat vinster i välfärden), där de utvecklade synen på jämlikhet och hållbarhet.1 De tar åter upp hur en lång dominans av marknadsorienterade idéer gjort samhälleliga utmaningar till privata problem, lite som jag varit inne på tidigare. Ett uttryck för detta är hur offentliga investeringar legat stilla sedan åttiotalet, medan den privata skuldsättningen ökat. Den ekonomiska politiken måste, menar Vepsä och Österberg, rikta om sitt fokus från ökad privat konsumtion och kortsiktig tillväxt till ökade offentliga investeringar. (Jag har tidigare lyft behovet av en ökad investeringstakt.)

Mer konkret ställer Vepsä och Österberg två krav:

  • Kampen för full sysselsättning måste ses som ett samhällsbyggnadsprojekt. Jag antar att de här är ute efter offentliga investeringar i infrastruktur, bostäder och utbildning, men det nämner de inte. Däremot sägs att frågor som arbetstid och arbetsmiljö måste upp på dagordningen. Vi får säkert anledning att återkomma till detta.
  • Klimatförändringarna utmanar de strukturer för produktion och konsumtion som under det senaste seklet inneburit välstånd och frigörelse för många miljoner. Socialdemokratin måste ta initiativet för att på demokratisk väg ändra dessa strukturer. Jag kan tänka mig att den offentliga konsumtionen - läs skattefinansierade välfärdstjänster som vård, skola och omsorg - måste öka på den privata konsumtionens bekostnad. (Som jag varit inne på skulle det vara klimatsmart.)

Det känns som att den här diskussionen bara börjat. Men det känns spännande! Jag börjar ana konturerna av ett ekonomiskt-politiskt program för hållbar utveckling.

Marknadsliberalism och hållbarhet

Jag nämnde tidigare Lena Sommestads rapport Klimatpolitik och full sysselsättning (2011), och jag vill här ganska kort ta upp en del av resonemangen i den. Sommestad har i olika sammanhang, bland annat på sin blogg, fört fram nya idéer om samhällsekonomin som kopplar ihop ekologin med ekonomin och det sociala. Likt diskussionen om en "Green New Deal" som jag berört.

Lena Sommestads rapport Klimatpolitik och full sysselsättning (2011).

Sommestad anknyter inledningsvis till begreppet hållbar utveckling, lanserat av Gro Harlem Brundtlands FN-kommission 1987 och ursprungligen utvecklat av miljövetaren Lester Brown, och hur det går stick i stäv med - och skulle kunna undergräva - de dominerande marknadsliberala idéerna. Även om hållbar utveckling ofta förstås av organisationer som EU och OECD som ren miljöpolitik, så finns i grunden en insikt om vikten av att värna kollektiva nyttigheter som social tillit, hälsa och kunskap. Brundtland menade att diskussionen aldrig kan reduceras till att enbart handla om fysiska resurser som atmosfären eller den biologiska mångfalden. Rapporten tar också upp Nicholas Sterns kritik mot den kortsiktighet som präglar dagens ekonomisk-politiska modeller. Om framtiden skulle värderas högre än den gör i dag, visar det sig att det är långsiktigt lönsamt att kraftfullt bekämpa klimatförändringarna.2

De marknadsliberala idéerna präglar också Kyotoprotokollet, den internationella överenskommelse som binder de flesta av världens länder att minska utsläppen av växthusgaser med minst 5,2 procent från 1990 års nivå till 2012. En rad länder har lyckats sänka sina utsläpp, om än inte tillräckligt, medan Sverige ansetts ha nått sitt mål - om man inte räknar in svenskars internationella flygresor och de indirekta utsläppen till följd av import av exempelvis mat från andra länder.3

De problem Sommestad pekar på är emellertid av en annan karaktär. Det system för utsläppshandel som EU-länderna infört sinsemellan inom ramen för Kyotoprotokollet bygger på att man utnyttjar marknadsmekanismer för att se till att utsläppen ska minska där kostnaden är lägst. Principen att minimera kostnaderna för utsläppsreduktion undergräver drivkrafterna för teknikutveckling och nyinvestering. Särskilt tydligt blev det i samband med finanskrisen 2008, när investeringar för grön omställning var särskilt behövliga och priset på utsläppsrätter istället föll. Systemet har i kombination med en avreglerad elmarknad möjliggjort övervinster för energibolagen, då marknadsprissättningen i Nordeuropa gör att priset på el ligger långt över produktionskostnaden.4

Ekonomisk politik för hållbar utveckling

Jag skulle vilja lägga till ett förslag för Kyotoprotokollets efterträdare, som nu är tänkt att börja gälla från och med år 2020. Björn-Ola Linnér, professor vid Linköpings universitet och tidigare föreståndare för lärosätets Centrum för klimatpolitisk forskning, har förespråkat att man bör överge handeln med utsläppsrätter för att istället upprätta ett avtal mellan världens länder med investeringsmål satta i relation till BNP per capita. Till det bör man knyta fonder för tekniköverföring till fattiga länder. Att investera i energieffektivisering och förnybar energi ses inte bara som en utgift. Exempelvis gör Kina redan stora sådana investeringar eftersom de ser att det skapar affärsmöjligheter och ekonomisk utveckling. Den internationella fackliga samorganisationen IFS har i en rapport som utgår från tolv olika länder visat att investeringar på 2 procent av BNP i ett näringsliv med starkare miljöinriktning och schystare arbetsliv kan skapa 48 miljoner nya arbetstillfällen.

Gunnar Myrdal (1898-1987), ledande ekonom och socialdemokratiskt statsråd, lanserade idén om produktiv välfärd.

Sommestad hänvisar också till forskning som visar att långsiktig ekonomisk utveckling skapas genom investeringar i utbildning och hälsa, något som är en intressant koppling till Gunnar Myrdals idéer om produktiv socialpolitik. BNP-måttet är en alltför snäv indikator på ett lands ekonomiska utveckling, och så mycket som 80 procent av ett lands välstånd kan bestå av humankapital.5 I en rapport från 2009 skriver bland andra nobelpristagarna i ekonomi Amartya Sen och Joseph Stiglitz att det behövs beräkningar som tar hänsyn till förslitning och förstörelse av humankapital och naturkapital.6 Också ekonomiska aktiviteter utanför marknaden, som barnomsorg och hushållsarbete, är av intresse för att få en mer relevant bild av ett lands välstånd. Det är gravt missvisande att peka ut den offentliga välfärden som en tärande sektor och enbart det privata näringslivet som närande.

En generell välfärdspolitik, där finansieringen genom skatt tas ut efter förmåga och tjänsterna fördelas efter behov, har fördelen att den ökar jämlikheten i ett land. Sommestad pekar i sin rapport på sambandet mellan en hög grad av jämlikhet och en framgångsrik miljöpolitik. Den direkta anledningen kan vara att det i länder med stor ojämlikhet är svårt att höja miljöskatter och miljöavgifter för de sämst ställda, enligt principen att den som förorenar ska betala. Prishöjningar på exempelvis el, värme och bensin kan vara mycket tunga att bära för hushåll med låg inkomst. I Storbritannien är beskattning av fossil uppvärmning inte möjlig eftersom miljontals hushåll är så fattiga att de inte kan betala sina värmeräkningar ens när dessa är obeskattade. Istället för att driva fram en grön omställning måste den brittiska regeringen subventionera fossilbränslet för fattigare hushåll. Vikten av en politik som skapar synergier mellan ökad jämlikhet och en mer offensiv grön omställning talar emot idéer liknande den som bland andra Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson Per Bolund dryftat om att växla miljöskatter och miljöavgifter mot en plattare (mindre progressiv) inkomstbeskattning. Bolund menar att eftersom det ändå är så att höginkomsttagare belastar miljön mer än vad låginkomsttagare gör, så uppnår man en progressivitet i den totala beskattningen av individer genom höjda miljöskatter och miljöavgifter även om man skulle ta bort progressiviteten i inkomstbeskattningen.

Statliga Vattenfall har av vinstintresse bland annat investerat i tyska kolkraftverk. Där har utsläppen långtifrån minskat.

Sommestad förespråkar att socialdemokratin inte ska luta sig tillbaka till att politikens uppgift är att sätta upp spelregler för marknaden och skapa ekonomiska incitament genom exempelvis beskattning eller handel med utsläppsrätter. Istället måste man använda sig av den kommunala verksamheten och det statliga ägandet av bolag på ett mer aktivt sätt. Statliga Vattenfalls Nuon-affär och äventyr med den tyska kolkraften är blott alltför tydliga exempel på hur det sistnämnda inte fungerat optimalt. Gamla Vattenfallsverket kunde arbeta tillsammans med dåtidens Asea för att stärka industrins forskning och utveckling, och det skapade exportframgångar långt mer imponerande än vad dagens så kallade kluster och triple helix-modeller lyckats åstadkomma. Dagens konkurrensregler omöjliggör en så nära samverkan, men det betyder inte att staten måste abdikera helt. Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter har, på forskningsunderlag från Karl Palmås, drivit att Vattenfall ombildas till ett så kallat allmänintressebolag. Bland annat innebär det ett annat slags styrmodell, och att vinsten investeras i ekologisk omställning.

I rapporten diskuteras även Göran Perssons vision om det gröna folkhemmet, en satsning som särskilt fram till 2002 var mycket framgångsrikt. En del utrymme ges också till miljöföretagens villkor och Swentec, en delegation under näringsdepartementet som verkade 2005-2010 och då hade en samordnande roll för svensk miljöteknik. Dessa saker skulle jag vilja återkomma till. Överhuvudtaget tror jag att vi får all anledning att fortsätta den här diskussionen under våren. Det finns ju flera spår här som var och ett skulle vara intressant att utveckla.

För övrigt...

...kan jag varmt rekommendera Lars Ingelstams artikel "Överflödets politiska ekonomi", från senaste numret av Tiden. I sak är namn som Galbraith och Baumol redan bekanta, men det kloka resonemanget ger en del tankeställare. Apropå den sistnämnde ställer Johannes Forssberg med en krönika i Fokus den grundfråga som kommit bort i debatten om vinster i välfärden: Hur mycket vi ska satsa på välfärd och varifrån ska de hundratals miljarderna tas?

...är det ju kul att flera partidistrikt och arbetarekommuner (av de få) som svarat på förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram vill se de gröna perspektiven framträda tydligare. (Min egen partiförening, Tjänstemännens socialdemokratiska förening, poängterade också detta i det svar vi skickade in.) Men det är väldigt få som lämnat remiss (mitt eget partidistrikt hör till dem som inte svarat). Inte minst med anledning av detta delar jag uppfattningen hos Fredrik Jansson på Folkbladet Västerbotten och Tommy Svensson på Arbetarrörelsens tankesmedja att processen med att ta fram ett nytt partiprogram måste få ta längre tid. Jag ser ingen anledning till att det måste tas på partikongressen i vår. Hellre då på en extrakongress 2015.

...vill jag rekommendera ett par rapporter på temat hållbar utveckling och grön omställning. Arbetarrörelsens tankesmedja har gjort försök att blåsa liv i Göran Perssons gamla idé om det gröna folkhemmet. Förutom Lena Sommestads rapport om klimatpolitik lät man Mats Engström skriva rapporten Ett grönt folkhem för 2010-talet (pdf, 2011). I samband med publiceringen skrev kanslichefen Ove Andersson på Dagens Arenas debattsida: ”Dags att blåsa liv i visionen om det gröna folkhemmet”. IF Metall, industriarbetarförbundet som fram tills för ett år sedan leddes av Stefan Löfven, tog för några år sedan fram rapporten Hotet mot miljön: Industrin – en del av lösningen (pdf, 2009). Där betonas industrins roll i den gröna omställningen, och man pekar på möjligheter att snabbt ställa om till mer hållbar verksamhet. Rapporten lyfter fram betydelsen av investeringar i forskning, utveckling och kommersialisering av ny teknik, samt av en samordnad reglering av utsläpp.

...är jag glad för partistyrelsens förslag till kongressen om framtidens förskola: allmän förskola från två års ålder, högre kvalitet i förskolan, öppna upp förskolan för alla barn. Tidigare har Anders Nilsson, stadssekreterare för Socialdemokraterna i Göteborg, argumenterat för allmän förskola med rätt till full vistelsetid för alla barn (även barn till socialbidragstagare och arbetslösa) med viktad resursfördelning efter socioekonomiska kriterier. Han grundar sig på välfärdsforskaren Gösta Esping-Andersen, som i en forskningssammanställning visar att skolans möjlighet att i efterhand kompensera för bristande kognitiv stimulans under tidiga levnadsår är mycket begränsad. Särskilt bland barn till lågutbildade fäder finns det ett samband mellan kunskapsresultaten i 15-årsåldern och huruvida de tagit del av den offentliga barnomsorgen. Höstens partidistriktskongress, där jag medverkade som ombud, skickar en väldigt bra motion om social investeringsstrategi till den stora partikongressen i vår. Det här handlar verkligen om att investera för framtiden.

Print Friendly, PDF & Email

Inkommande söktermer

  • miljön i framtiden
  • hot mot miljön i framtiden

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Österberg, Arbetarrörelsens tankesmedja, ekologism, Forum Egalia, Gunnar Myrdal, hållbarhet, investeringar, jämlikhet, klimatpolitik, Kyotoprotokollet, Lars Ingelstam, Lena Sommestad, Mattias Vepsä, samhällsbyggnad, Sara Karlsson, Socialdemokraterna, Thomas Östros

Noter

  1. Mattias Vepsä och Anders Österberg anknyter till debatten om en portalparagraf i Socialdemokraternas strategi inför valet 2014, där jobben ska prioriteras före allt annat, men det är något av ett sidospår i det här sammanhanget. Sara Karlsson skrev ett inlägg på Tidens blogg, varpå Johan Sjölander replikerade. Även Fredrik Janssons ledare i Folkbladet Västerbotten är mycket läsvärd. []
  2. Nicholas Sterns rapport (som finns i sammanfattning hos Naturvårdsverket, som pdf) utgår från värsta tänkbara konsekvenser av den globala uppvärmningen: översvämningar, ökenutbredning, orkaner, svält, väpnade konflikter om allt knappare resurser, klimatflyktingar, etc. Rapporten uppskattar att kostnaden för en ökning av den globala medeltemperaturen på 5 grader fram till år 2100 skulle uppgå till 5-20 procent av världens samlade BNP. Däremot uppskattas kostnaderna för att bromsa de skenande utsläppen av växthusgas till bara 1 procent av den samlade BNP fram till år 2050. []
  3. Beräkningar från Naturvårdsverket visade 2007 att de svenska utsläppen minskat med 8,7 procent sedan 1990 (1,7 procent under 2006). Dessvärre hade beräkningarna inte tagit hänsyn till vare sig svenskars internationella flygresor eller de indirekta utsläppen till följd av import av exempelvis mat från andra länder. Varor producerade i Kina räknas till Kinas utsläppskonto, för att ta ett exempel. Enbart svenskarnas semesterresande med flyg orsakar ca 4 miljoner ton utsläpp per år, enligt uppskattningar gjorda av Rese- och Turistdatabasen, TDB. Det kan tilläggas att svenskar flyger i snitt cirka 300 mil per år, sex gånger mer än det globala genomsnittet. När Naturvårdsverket räknat in importen i utsläppen steg det svenska genomsnittet från ca 6 till minst 10 ton koldioxid per person och år. Naturvårdsverket, Konsumtionens klimatpåverkan, november 2008, pdf. Siffran stiger till 11,5 ton om man räknar in flygresor med mellanlandningar i utlandet och den regnskogsavverkan som importen av nötkött från Brasilien och palmolja från Malaysia orsakar. Taket för en globalt långsiktigt hållbar nivå ligger i intervallet 0,7-1,5 ton. []
  4. Vidare har de "flexibla mekanismer" - CDM (Clean Development Mechanism) och JI (Joint Implementation) - som finns i Kyotoprotokollets handel med utsläppsrätter gjort att industriländer kunnat köpa sig fria från utsläppsminskningar på hemmaplan, genom att till en lägre kostnad istället finansiera utsläppsminskningar i utvecklingsländer. Det riskerar att undergräva förtroendet för industriländernas ambitioner i klimatfrågan och försvagar drivkrafterna för forskning och innovation, eftersom billiga och enkla tekniklösningar premieras framför utveckling vid teknikfronten. []
  5. BNP är dock inte något mått på välfärd, även om det förstås kan finnas en koppling - åt ena och/eller andra hållet - mellan den ekonomiska utvecklingen och nivån på välfärd i ett land. Det förekommer i debatten en viss begreppsförvirring. []
  6. Joseph E Stiglitz, Amartya Sen & Jean-Paul Fitoussi, Report by the Commission on the Measurement of Economic Performance and Social Progress, 2009. []

Kommentera!

9 reaktioner på ”Framtiden är gemensam

  1. dd_force (2 comments)

    Ni verkar lika mycket för miljön som en gris flyger! Allt ni säger, tycker och gör går ihop lika väl som två magneters pluspoler!

    Svara

Kommentera