Skuldfällan

Av den 5 juni, 2013

I höstas tog jag upp Leif Pagrotskys utredning om framtida socialdemokratisk skattepolitik. Utifrån det vill jag resonera lite bredare kring ekonomisk politik, kring frågor som hushållens skuldsättning och välfärdens finansiering.

När Leif Pagrotsky presenterade sin utredning av Socialdemokraternas framtida skattepolitik skrev jag, nästan som i förbifarten, att jag delade hans synsätt. Reformerna som den borgerliga regeringen genomdrivit – jobbskatteavdragen, införandet av avdrag för hushållsnära tjänster (Rut), avskaffandet av förmögenhetsskatt och fastighetsskatt – har förändrat den socioekonomiska verkligheten. Det handlar om ett slags strukturreformism, konsten att genom politikens utformning skapa realiteter som ger det politiska rävspelet ett innehåll som är mer än bara ett spel för gallerierna. Under rekordåren behärskade socialdemokratin den konsten och Anders Borg har uppenbarligen lärt sig den.

En missriktad skattepolitik

Leif Pagrotsky, tidigare bland annat näringsminister och utbildningsminister, gjorde en utredning av Socialdemokraternas framtida skattepolitik.

Inför Socialdemokraternas partikongress sade Stefan Löfven, som nu är kongressvald partiledare, att han inte vill höja inkomstskatten för personer som tjänar mindre än 60.000 kronor. Varför gränsen satts just vid det beloppet vet jag inte - som jämförelse har Miljöpartiet vid tidigare tillfällen föreslagit 40.000, en siffra som också fanns i de rödgrönas gemensamma valplattform inför 2010 - men jag tror inte att det är så god idé att i ett slag avskaffa den borgerliga regeringens fyra jobbskatteavdrag.

Tro inte att jag är någon varm anhängare av skattesänkningar så där i största allmänhet. Och om vi talar om jobbskatteavdrag i synnerhet, så är min uppfattning att det är en missriktad utbudspolitik på en arbetsmarknad vars främsta problem snarare är bristande efterfrågan. Samt i viss mån så kallade "matchningsproblem" - det vill säga att arbetsgivare visserligen efterfrågar arbetskraft, men inte lyckats få tag på sådan med rätt kompetens. Problemet är alltså inte i så hög grad löneanspråken, det som jobbskatteavdragen (liksom differentieringen av a-kasseavgifterna) är tänkta att åtgärda.1

Nu tänkte jag vika av lite från ämnet. Jag har tidigare tagit upp skillnaden mellan en socialdemokratisk och en borgerlig (moderat) syn på ekonomisk utveckling (influerad av Johan Sjölander). Den förra har i huvudsak byggt på följande: 1) robusta, solidariskt finansierade trygghetssystem som håller nere de mänskliga kostnaderna av arbetslöshet, 2) en aktiv och fungerande arbetsmarknadspolitik som gör att människor relativt snabbt kan få nytt arbete, och 3) relativt höga löner, vilket ger vanliga löntagare mer att leva för – och håller uppe effektiviseringstrycket i ekonomin genom att det blir mer lönsamt att göra produktionen mer innovativ. Den borgerliga jobbpolitiken går istället ut på att lönerna ska pressas nedåt och villkoren för de anställda försämras. Så även om jobbskatteavdragen skulle tjäna sitt syfte - att hålla nere löneanspråken och därmed göra det billigare att anställa - så bör vi fråga oss till vilket pris, beträffande effekterna på arbetsmarknadens och näringslivets funktionssätt.2

Och som bland andra Lars Calmfors varit inne på är jobbskatteavdragen inte självfinansierande (det vill säga genererar skatteintäkter genom att öka sysselsättningsgraden) till mer än 30 procent. (Andra reformer som regeringen genomdrivit, exempelvis lägre arbetsgivaravgifter för ungdomar och lägre restaurangmoms, är än mer ineffektiva som arbetsmarknadspolitik beträffat.) Det gör att skattesänkningarna undergräver möjligheten att finansiera olika typer av offentliga åtaganden. Och behoven finns. Exempelvis i järnvägssystemet, vars problem visserligen i hög grad handlar om en oklar ansvarsfördelning till följd av privatiseringar och avregleringar, men där dessutom Trafikverket i sin kapacitetsutredning från 2012 pekar på en rejäl underfinansiering. Bara till drift och underhåll skulle det behövas 4 miljarder årligen i ytterligare resurser fram till 2021. (Jämför den sänkta restaurangmomsen, som på sikt beräknas kosta 3,6 miljarder årligen med en självfinansieringsgrad på 20 procent.) Då ska vi inte tala om behoven av utbyggnad.3

Kjell-Olof Feldt
Kjell-Olof Feldt, Sveriges finansminister 1982-1990, har i olika sammanhang lyft frågan om välfärdens finansiering.

Förutom järnvägen gäller det förstås frågan om personalförsörjningen inom de offentligfinansierade välfärdstjänsterna - sjukvården, skolan, äldre- och handikappomsorgen samt socialtjänsten. Enligt beräkningar från Konjunkturinstitutet skulle det fram till 2017 behövas ökade skatteintäkter med motsvarande 74 miljarder kronor för att klara det offentliga åtagandet - oförändrad personaltäthet inom välfärdstjänsterna, men också transfereringar till hushållen (t ex barnbidrag) och en del offentliga investeringar - om vi inte frångår överskottsmålet om 1 procent över en konjunkturcykel. Lars Calmfors hör till dem som föreslår skattehöjningar.4

Välfärdens långsiktiga utmaningar

Kjell-Olof Feldt, bland annat finansminister i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar 1982-1990, har senast på socialdemokratiska programkommissionens blogg diskuterat frågan om välfärdens finansiering.5 Han pekar på ett strukturellt problem som har att göra med dels befolkningsutvecklingen, dels de stigande förväntningarna. (Egentligen två problemformuleringar som inte är nya, utan snarare klassiska - men i dag kanske lite bortglömda - för socialdemokratisk välfärdspolitik, om man tänker på makarna Myrdal på trettiotalet respektive Erlander och Palme på sextiotalet.)

Vår tids kris i befolkningsfrågan handlar om att allt färre kommer att behöva försörja allt fler.

Antalet invånare över 65 år växer med mer än en halv miljon medan antalet mellan 20 och 64 år minskar med ca 300 000. En nettoinvandring per år med 30 000 arbetsföra personer krävs för att hålla arbetskraften oförändrad.

Det finns också en kostnadsökning som har att göra med de stigande förväntningarna.

SKL kallar det med rätt eller orätt för kvalitetsfaktorn. Kommunerna och landstingen byggde ut verksamheten, anställde mer personal, ökade tillgängligheten, levererade bättre service. Medborgarna har krävt mer och fått mer.

Det finns ingen anledning att tro att kvalitetskraven kommer att minska i framtiden. Över en viss nivå av materiellt välstånd blir vi inte lyckligare av fler och häftigare prylar, utan genom ökade livsmöjligheter och större individuell frihet. När grundbehoven av mat, värme och skydd väl är tillgodosedda behöver vi främst kärlek, erkännande och självförverkligande. Vi förväntar oss också mer av detta i framtiden. Människor som får det bättre och upplever att demokratin ökar har också en grogrund för att ställa krav på fortsatt samhällsförändring. God utbildning, rikligt kulturutbud, bra sjukvård och omsorg, social och ekonomisk trygghet – det är sådant som betyder mer än en ny plasma-TV vartannat år. Om vi betalar för det gemensamt kan det bli tillgängligt för var och en, oavsett utgångsläge i form av socialt arv. En generell välfärdspolitik, med finansiering genom skatt efter förmåga och fördelning av tjänster efter behov, har fördelen att den ökar jämlikheten och därmed också den sociala rörligheten i ett land.6

Vi kan lägga till en tredje faktor, som Lars Ingelstam var inne på i en artikel i Tiden, nämligen det som brukar kallas Baumols sjuka. I korthet handlar det om en viktig skillnad mellan produktionen av varor och produktionen av tjänster: Tack vare den tekniska utvecklingen blir varorna allt billigare i reala termer. Andreas Bergh har konkretiserat det i ett intressant förslag till skattereform:

På 1980-talet kostade en dator 20.000 kronor. En mobiltelefon för 12.000 var ett fynd. Videobandspelare var en lyxvara. Prisfallen på dessa produkter är slående, samtidigt som kvaliteten förbättrats. Det är lätt att fascineras av prisutvecklingen för enstaka varor, men en närmare titt på konsumentprisindex visar att lägre priser är ett brett fenomen.

Det här gäller inte på samma sätt för typisk tjänsteproduktion - vård, utbildning, kammarmusik eller personlig uppassning kan inte rationaliseras på samma sätt som datorer, mobiltelefoner, videoband-/DVD-spelare, etc. Tjänster kommer att ständigt kräva mycket arbete för sitt utförande, ha en hög grad av arbetsintensitet, och framstå som allt dyrare. Över en tjugoårsperiod blir en typisk tjänst dubbelt så dyr i förhållande till en tänkt uppsättning industriprodukter. Det här problemet gäller förstås inte enbart för offentliga sektorn, utan för tjänsteproduktion generellt, och olika förslag har presenterats för att möta det. Främst har det gällt åtgärder ämnade att främja den privata konsumtionen av tjänster, som rutavdrag, förslag om generellt sänkt tjänstemoms, eller för den delen Almegas och Miljöpartiets gemensamma utspel om behovet av en skattereform. Även Andreas Berghs förslag om enhetlig och höjd moms, växlad mot lägre inkomstbeskattning, ska ses i det här sammanhanget. Men behovet att få in mer pengar till offentliga sektorns tjänsteproduktion har inte debatterats lika hängivet.

Inte minst är den gemensamma välfärdens underfinansiering av största betydelse för jämställdheten. Det är kvinnodominerade områden, och en för låg personaltäthet inverkar negativt på arbetsvillkoren. Men än viktigare är kanske det faktum att det framför allt är kvinnor som får utföra det obetalda arbetet att ta hand om äldre anhöriga när det offentliga inte räcker till. Och det är något som märks på deras möjligheter i det ordinarie arbetslivet. En ökad avgiftsfinansiering, det kanske främsta alternativet till höjda skatter eller ökat obetalt arbete, kan vara minst lika problematiskt ur jämlikhetssynpunkt.

Hushållens skuldsättning och löneandelen

Varför tycker jag då att det inte är någon god idé att efter en socialdemokratisk valseger 2014 avskaffa den borgerliga regeringens jobbskatteavdrag? Som arbetsmarknadspolitik betraktat är de missriktade, åtminstone delvis, och de undergräver möjligheten att långsiktigt finansiera offentliga åtaganden. Men det finns också baksidor med att återställa sänkningarna av inkomstskatten. Det har att göra med främst två saker: dels hushållens skuldsättning, som ökat dramatiskt under en längre tid, dels löneandelen, det vill säga den del av de totala inkomsterna i ekonomin som går till löner.

Jag börjar med det sistnämnda, som var temat för SVT-dokumentären Lönesänkarna i vintras samt antologin Den sänkta löneandelen (red. Erik Bengtsson) från Premiss förlag kort därefter. Dokumentärens tes (boken har jag ännu inte haft tillfälle att läsa) om att lönernas andel av förädlingsvärdet i produktionen har minskat dramatiskt sedan början av 1980-talet kan, om den stämmer, vara en viktig faktor bakom hushållens ökade skuldsättning. Forskaren Magnus Ryner pekar i en artikel i tidskriften Fronesis7 på hur den ökande konsumtionen i USA efter avregleringen av arbetsmarknaderna, då det blev svårare att förhandla fram löneökningar i knutna till produktivitetsökningar, istället kom att finansieras genom att konsumenterna skuldsatte sig. Bill Clintons välfärdspolitik byggde till stora delar på att utvidga de privata lånen och bostadsägandet till större delar av befolkningen genom subprimelånemarknaden. Särskilt gjordes detta genom bostadspolitiska institutionerna Freddy Mac och Fannie Mae, med rötter i Franklin D Roosevelts reformprogram "New Deal". De var den dominerande mellanhanden mellan hypoteksmarknaden och värdepappershandeln.8 Hushållen lånade allt mer, ofta med bostäder som säkerhet. Bankerna öste ut billiga krediter. En bolånebubbla uppstod och när den brast var finanskrisen 2008 ett faktum.

Också i Sverige har hushållens skuldsättning växt till rekordnivåer. Men är förklaringen så enkel som att lönerna hållits tillbaka till förmån för större vinster i näringslivet? Det finns en del som tyder på att det är lite mer komplicerat. Att löneanspråken hållits tillbaka de senaste åren, som följd av regeringens jobbskatteavdrag och sänkta arbetslöshetsersättningar, är en delförklaring. (Mellan 1995 och 2006 hade svenska löntagare däremot rekordhöga reallöneökningar på omkring 30 procent.)

Strukturellt viktigare är nog en kombination av två andra faktorer. Den ena är att det är missvisande att att tala om löneandelen i tillverkningssektorn snarare än på hela arbetsmarknaden. Övergången till en tjänsteekonomi handlar till stor del om att industriföretagen knoppat av sig för att fokusera på kärnverksamheten. Mycket av industrins utveckling, försäljning och marknadsföring har lagts ut på rena tjänsteföretag. Varje industrianställd sysselsätter i dag dubbelt så många i tjänstesektorn som för 35 år sedan. Det innebär att löneandelen kan falla i industrin medan den stiger i tjänstesektorn.

Manuel Castells trebandsverk om informationsåldern (1996-98) var banbrytande.

Den andra faktorn handlar om den teknologiska utvecklingen och vad den innebär för kapitalintensitet kontra arbetsintensitet. Som följd av IT-revolutionen har produktivitetsökningarna främst varit knutna till användningen av kapital (datorer, mobiltelefoner, etc.), snarare än som förr till användningen av arbetskraft. Investeringar i ny teknik gör att det krävs mindre arbetsinsats per producerad krona i förädlingsvärde. Snarare än att vinstandelen ökat på lönernas bekostnad har kapitalandelen ökat för att produktionen blivit mer kapitalintensiv. Det ökade förädlingsvärdet per anställd ger samtidigt utrymme för högre löner i absoluta tal - vilket vi sett under perioden 1995-2006. Detta är den förklaring OECD håller fram som viktigast i sin Employment outlook för 2012, där en del av forskningen kring de senaste årens internationella trend mot en lägre löneandel sammanfattas.

Sammantaget innebär det här att den sjunkande löneandelen inte i särskilt stor utsträckning ligger bakom hushållens ökade skuldsättning. (Däremot kan de faktorer som förklarar löneandelens tendens vara intressanta för en diskussion om ekonomisk politik. Exempelvis kan man vilja främja tjänstesektorn genom att hålla nere kostnaderna för arbetskraft, eller stimulera investeringstakten i näringslivet och därigenom främja den reala löneutvecklingen.) Skuldsättningen är förklaringen till varför jag delar slutsatserna i Pagrotskys skatteutredning, att inte radikalt förändra jobbskatteavdragen om Socialdemokraterna får makten 2014. I relation till disponibel inkomst har hushållens skulder gått från 77 procent 1970, till nästan 130 procent efter avregleringen av kreditmarknaden mot slutet av 1980-talet, ned till 85-90 procent i samband med nittiotalskrisen, tillbaka upp till 100 procent mot slutet av 1990-talet när krisen hade bekämpats, för att ligga på rekordhöga 165 procent 2012. Införandet av jobbskatteavdragen efter regeringsskiftet 2006 gav ökningen en skjuts, men framför allt hänger skuldsättningen samman med utvecklingen på bostadsmarknaden.

Vid en närmare undersökning finner vi att det finns stora geografiska skillnader i landet. Som värst är det i storstadsregionerna - Stockholm, Göteborg och Malmö med omnejd - med stor inflyttning i kombination med stagnerad nybyggnation. Utvecklingen måste vändas, och det som måste till är främst en storstadspolitik för ökat byggande (och förbättrad infrastruktur), och ovanpå det andra åtgärder som kyler ned bostadsmarknaden. Exempelvis en ny fastighetsskatt och avskaffat ränteavdrag. Bolånetaket på 85 procent har haft viss effekt, men inte tillräcklig. Innan vi har en politik för att åtgärda dessa problem tror jag inte på en höjning av inkomstbeskattningen i storleksordningen 80 miljarder (som en återställning av jobbskatteavdragen skulle innebära). Risken är alltför stor att det skulle skapa en ny ekonomisk kris. Och det vore ingen fjäder i hatten för Löfven och Andersson.

Det här blev långt och ganska spretigt. Jag hoppas att ni orkade hänga med ända hit, och framför allt att det gick att följa den röda tråden i mitt resonemang. Även om det finns gemensamma behov att finansiera genom statskassan, så tycker jag att en återställning rakt av och på kort sikt av regeringens skattesänkningar inte är den klokaste vägen att gå. Särskilt på grund av hushållens alarmerande höga skuldsättningsnivå. Vi kan diskutera andra finansieringsmöjligheter.

Avslutningsvis

Det återstår förstås en hel del att säga i ämnet ekonomisk politik. En del har vi berört:

  • Det finanspolitiska ramverket, med utgiftstak och det nu så omdiskuterade överskottsmålet;
  • behovet av en övergripande skattereform, som jag själv varit inne på lite grann tidigare;
  • samt inte minst de offentligfinansierade trygghetssystemen, som idealt har en konjunkturstabiliserande funktion vilken inte nog kan betonas.

Annat har vi inte ens nosat på, även om det är nog så betydelsefullt:

  • Penningpolitiken, med Riksbankens inflationsmål, som nu tycks vara i behov av en omstart;
  • ekonomisk-politiska regimer, som det gamla Bretton Woods och det nu krishärjade eurosamarbetet; samt
  • reglering av den finansiella sektorn, såväl i stabiliserande syfte som för att dra in medel till det gemensamma och bromsa eller rentav vända utvecklingen mot ökade inkomstklyftor.

Och så finns det också en del politiska frågor, vilka tagits upp här utan att i snäv mening höra till området ekonomisk politik, som definitivt skulle behöva diskuteras mer:

  • Utformningen av en aktiv arbetsmarknadspolitik, baserad bland annat på en reformerad arbetsförmedling, utbildningsinsatser och validering av reell kompetens såväl inom företagen som genom det formella utbildningssystemet;
  • en upprustad infrastruktur, vilken har betydelse för näringslivets konkurrenskraft, människors livspussel inte minst ur jämställhetshänseende9, samt för en grön samhällsomställning;
  • framtidens välfärd, såväl frågan om dess finansiering som hur den kan fortsätta utvecklas för att stärka likvärdighet, jämställdhet och egenmakt; samt slutligen
  • bostadspolitiken, där det finns frågor om otillräckligt byggande, segregation, upprustning av miljonprogrammet, rotavdrag och ränteavdrag, stadsplaneringens roll i att forma levande stadsdelar, och inte minst förtätningens betydelse för ett ekologiskt hållbart samhälle.

Så det saknas inte frågor att resonera kring. 🙂

För övrigt...

...noterar jag att SSU och Luf har gjort gemensam sak och efterlyser en skattereform, likt den som genomfördes av Socialdemokraterna med stöd av Folkpartiet 1991. För några månader sedan kom också SNS konjunkturrådsrapport på samma tema. Jag skulle vilja ta ett samlat grepp på denna diskussion om en bred, genomgripande skattereform, men det får lov att vänta.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Borg, Andreas Bergh, arbetsmarknad, Baumols sjuka, bostadspolitik, infrastruktur, jämställdhet, jobbskatteavdrag, Kjell-Olof Feldt, Lars Calmfors, Leif Pagrotsky, lönepolitik, skattepolitik, Stefan Löfven, trygghetssystem, välfärdspolitik

Noter

  1. Här skulle vi kunna gå in på behovet av en aktiv arbetsmarknadspolitik, baserad på en reformerad arbetsförmedling, utbildningsinsatser och validering av reell kompetens såväl inom företagen som genom det formella utbildningssystemet. Men det skulle i för stor utsträckning bli en avstickare från ämnet, så mina tankar kring dessa saker får vi lov att återkomma till. []
  2. Även om regeringens politik resulterat i löneåterhållsamhet, så har den i sin tur inte i enlighet med teorin pressat ned arbetslösheten. Regeringens tidigare rådgivare Lars Calmfors ifrågasätter inte teorin, men menar att långtidsverkningarna efter nittiotalskrisen i form av utslagning av arbetskraft gör att det "nu krävs större doser av löneåterhållsamhet än tidigare för att nå en varaktigt hög sysselsättning". Anders Nilsson och Örjan Nyström, två av socialdemokratins främsta intellektuella, har utifrån andra teoretiska utgångspunkter också understrukit nittiotalskrisens betydelse för dagens arbetsmarknad. Mer än vart femte barn som föddes 1994 hamnade i en familj där en eller båda föräldrarna drabbades av arbetslöshet. Socioekonomiskt ogynnsamma villkor under de första levnadsåren har en negativ inverkan på den kognitiva förmågans utveckling. De drabbades dubbelt genom att barn till arbetslösa då utestängdes från förskolan och dess kompensation för skillnader i föräldrars förutsättningar att forma familjen till en utvecklande miljö. Nilsson och Nyström pekar också på en trend i reproduktionen som långsiktigt driver på polariseringen: högutbildade bildar par och skaffar barn med högutbildade, och lågutbildade med lågutbildade. Samtidigt utgör de högutbildade snart halva den vuxna befolkningen i storstadsregionerna. Jag skulle vilja återkomma till de här två tendenserna - utbildningsklyftorna samt reproduktionens betydelse för samhällets socioekonomiska förhållanden - i en framtida diskussion om familjepolitik. []
  3. Behovet av investeringar, samt frågan om hur dessa kan finansieras, såväl i infrastruktur som i bostäder har jag varit inne på förut. Jag tror vi får anledning att återkomma mer till detta. Jag har några idéer som jag skulle vilja utveckla. []
  4. Ett alternativ till skattehöjningar om man vill öka intäkterna till statskassan är förstås ökad sysselsättning. Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar skulle 74 miljarder kronor motsvara att arbetslöshetsnivån pressas ned från dagens 8,5 procent till 4 procent år 2017. Det är en tuff, men inte omöjlig utmaning. []
  5. Jag vill också rekommendera Kjell-Olof Feldt, En kritisk betraktelse: Om socialdemokratins seger och kris, Bonniers 2012, särskilt s 50ff. []
  6. Enligt OECD är den sociala rörligheten högst och utjämningen av livschanser – att individens möjligheter i livet ska vara oberoende av föräldrarnas klass, utbildning och inkomst – mest utbredd i de nordiska länderna. Sämst är den i USA och Storbritannien. De faktorer som har betydelse är följande.

    • En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och graderingen sker sent och där lärandet sker gemensamt.
    • En väl utvecklad offentlig sektor och progressiva skatter som omfördelar resurser från de med höga inkomster till de med lägre.
    • En arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet.
    • En hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden.
    • Små inkomstskillnader.

    []

  7. Magnus Ryner, "Tredje vägen inför verkligheten: Finanskrisen och socialdemokratin i Europa", översatt av Thomas Helgeson, ur Fronesis nr 32-33, tema Socialdemokrati, 2011, s 108-124. []
  8. En sak som Clinton också gjorde var att avskaffa Glass-Steagal Act, en lag som skiljde bankernas reguljära bankverksamhet från deras finansiella handel. Denna reglering hade införts efter finanskraschen 1929. []
  9. En bok som jag varmt kan rekommendera är Jämställdhet nästa! Samhällplanering ur ett genusperspektiv, av Anita Larsson och Anne Jalakas, SNS Förlag 2008. Jag har själv skrivit om den i tidningen Genus nr 1/2011. Min artikel finns att läsa här. []

Kommentera!

Kommentera