Underbara dagar framför oss

Av den 15 oktober, 2012

Jag såg dokumentären Palme tillsammans med min partiförening. Mycket kan sägas om den filmen. Ett av mina starkaste intryck är vemod över en svunnen tid. En tid då gårdagens segrar aldrig överskuggade de man såg framför sig.

Som jag ser det står socialdemokratin inför tre strategiska utmaningar. Den första är närmast trivial, eftersom det måste vara grunden för varje politisk rörelse: Att förändra allt det i samhället som är skevt. Vad det är för skevheter man ser skiljer sig förstås utifrån värderingar och ideologi, men jag kan nämna bara några som jag själv finner oroväckande. De sociala och ekonomiska klyftorna ökar, även om de i viss mån utjämnas globalt. Utsläppen och resursförbrukningen ökar, när de snarare borde minska. Högerextrema och främlingsfientliga rörelser vinner mark. För att inte tala om systemfelen: Järnvägen ligger efter i underhåll, när den borde byggas ut. Bostäder blir till spekulationsobjekt för dem som har råd, när det borde byggas betydligt fler. Allt fler tecknar privata trygghetsförsäkringar, för att de gemensamma socialförsäkringarna urholkats i tio-femton år. Massarbetslöshet råder, fastän både företag och det gemensamma behöver mer folk. Skolans resultat och likvärdighet försämras allt mer, efter att ha varit världsledande och en effektiv utjämnare av livschanser. Och så vidare.

Min andra punkt är nog lite mer kontroversiell, och den kan leda till lite olika slutsatser: Att rätta sig efter den politiska verklighet som råder efter snart två mandatperioder med borgerlig regering. I en viss tolkning är det precis vad en del socialdemokratiska företrädare hävdade redan kring förra riksdagsvalet. En del reformer som den borgerliga regeringen gjort - införandet av Rut-avdrag, avskaffande av förmögenhetsskatt och fastighetsskatt - anses (säkert inte utan grund) populära bland medelklassen i storstädernas villaförorter, och det skulle vara opinionsmässigt klokt (för att inte säga opportunistiskt) att anamma dessa reformer för att vinna över denna väljargrupp. Den här tolkningen kan vara taktisk. Men politik handlar också i hög grad om att förändra opinionen, inte bara följa den. Partiets skatteutredare Leif Pagrotsky har berört det som ligger närmare min poäng. Reformerna har förändrat den socioekonomiska verkligheten, och att bara helt enkelt rulla tillbaka dem skulle kunna få allvarliga återverkningar i samhällsekonomin. Att i ett slag avskaffa jobbskatteavdraget skulle, med tanke på hushållens höga skuldsättning, kunna leda till en svensk bankkris av stora mått. Det hjälper inte att regeringens skattesänkningar ökat klyftorna och i hög utsträckning är ineffektiv politik för att bekämpa arbetslöshet. Det är helt nödvändigt att ha en mer långsiktig strategi.

En progressiv pragmatism

Olof Palme (1927-1986) drevs av visionen om en bättre framtid och av tron på politikens möjligheter.

Den tredje punkten, slutligen, är den som hänger ihop med mitt intryck från dokumentären om Olof Palme: Att inte bli nostalgiskt tillbakablickande, av stolthet över det som redan åstadkommits men som nu tycks raseras av de politiska motståndarna. I sina bästa stunder har socialdemokratin varit en starkt framåtsyftande kraft, en med tro på framtiden och på vad politiken kan åstadkomma. Denna progressivism är påtaglig i Palmedokumentären, och det slog mig när jag för ett par år sedan läste Henrik Berggrens biografi vars titel jag lånat till det här inlägget. Jag hade börjat förstå socialdemokratins företräden, men jag hade ännu inte gått med i partiet.

Lite förvånande för mig var det när jag läste Berggrens Palmebiografi att det funnits en så stark framtidstro. Sedan Perssoneran fanns det hos mig en bild av socialdemokratin som ett förvaltande av redan vunna segrar, och till viss del också - som Jenny Andersson skriver om i När framtiden redan hänt (2009) - en nostalgi över ett förlorat folkhem. Det senare inte minst efter 1980-talets avregleringar och 1990-talets budgetsanering. Socialdemokrati var för mig länge en rörelse som backar in i framtiden. När jag började förstå lite bättre att socialdemokrati inte är vare sig urvattnad socialism eller snällare liberalism, utan en idéströmning med sin egen särprägel, så var det fortfarande så att den riktiga socialdemokratin fanns på 1970- eller möjligen 1960-talet. För att gå framåt måste vi tillbaka till den tidens lösningar. Alla steg som tagits sedan dess har varit en reträtt.

Åter till den bättre framtiden

Så är det förstås inte. Det har begåtts misstag, visst. Förändrade omständigheter - förskjutningar i samhällets ekonomiska bas - har gjort att vägen inte varit lika rak som den kanske tycktes en gång. Men verkligheten förändras. Det går inte att tillämpa gårdagens lösningar på dagens problem, även om problemen kan tyckas likartade. Ändå är det så vi, inklusive jag själv, ibland tycks resonera. Vare sig vi själva är medvetna om det. Det mesta var bättre förr, när sossarna styrde landet. Skolan höll världsklass. Tågen gick i tid. Arbetslösheten var låg. Det byggdes lägenheter så det stod härliga till. Klassklyftorna minskade. Allt det där stämmer ju, om man förenklar.

Men utvecklingen är något mer komplex, inte fullt så linjär. Det fanns också något kvasireligiöst i den gamla tron på det ständiga framsteget, en tro som inte är helt borta. Man utgår tämligen oreflekterat från att tillväxten ständigt ska öka. Men vad händer om den inte gör det? Det storskaliga samhällets och den sociala ingenjörskonstens expertorienterade auktoritetstro och instrumentella rationalitet kunde konkurrera ut, kolonisera, vardagslivets (eller livsvärldens, för att tala med Jürgen Habermas) värden. Samhällsförändring ska bygga på kunskap och en vetenskaplig metod inom politiken. Vi lever i en reflexiv modernitet. Det betyder att vi kan ha en framstegstro och en förmåga att följa med tiden - vi måste inte bygga politiken på nostalgi - men vi har i dag en större förståelse för utvecklingens baksidor. Dessa kan vi inte blunda för. Vi måste ta med dem i beräkningen.

Vad är då i dag, på 2000-talet, en socialdemokratisk politik för en bättre framtid? Som jag varit inne på förut anser jag att den står på två ben: en strategi för sociala investeringar, som Anders Nilsson och Örjan Nyström kallar sin vidareutveckling av Gunnar Myrdals koncept med produktiv socialpolitik, samt vad vi i brist på bättre benämning kan kalla visionen om det gröna folkhemmet. De båda hänger ihop, och utifrån dessa kan vi bygga ett reformprogram för medellång sikt med syfte att bygga ett samhälle som är mer jämlikt, jämställt, hållbart och inkluderande än det vi har i dag.

För övrigt...

...har jag under de senaste veckorna läst Tony Judts Illa far landet (2011), antologin Den grå vågen (red. Katrine Kielos, 2009) samt Anders Nilssons och Örjan Nyströms Reformismens möjligheter (2008). Jag började läsa de sistnämndas Den sociala demokratins andra århundrade? (2005), men lade den åt sidan när deras senaste, Jämlikhetsnormen (2012), kom ut. Efter dem ska jag nog sätta tänderna i Olle Sahlströms trilogi om arbetarrörelsen (1998-2002), Yvonne Hirdmans Att lägga livet till rätta (1989), eller Ulf Bjerelds och Marie Demkers trilogi om kunskapssamhället (2005-2011).

...var jag ombud på höstkongressen för Göteborgs socialdemokratiska partidistrikt, ersättare för ett ordinarie ombud som lämnat återbud. Där tog vi en del intressanta motioner som ska gå till den stora partikongressen i vår, bland annat en om vinster i välfärden som det blev mycket diskussion om. Jag är nominerad till ombud på vårens kongress och det skulle vara extremt roligt om jag fick chansen att representera S-medlemmarna i Göteborg. Jag förstår att mina chanser inte är så stora, eftersom jag är relativt ny i partiet och ganska få känner till mig. Av 78 nominerade ska det bli 13. Men vem vet?

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om folkhemmet, Göran Persson, gröna folkhemmet, jämlikhet, Jürgen Habermas, Leif Pagrotsky, Olof Palme, reflexiv modernitet, S-akademiker, skattepolitik, social ingenjörskonst, social investeringspolitik, Socialdemokraterna, tillväxt

Kommentera!