Välfärdens långsiktiga utmaningar

Av den 14 juni, 2013

Vinstfrågan i all ära, men den stora utmaningen är hur en likvärdig välfärd av hög kvalitet ska finansieras. För bättre läsbarhet bryter jag ut ett tema från tidigare inlägg. Det här är en av våra viktigaste framtidsfrågor.

Vi måste diskutera den långsiktiga finansieringen av personalförsörjningen inom de gemensamma välfärdstjänsterna - sjukvården, skolan, äldre- och handikappomsorgen samt socialtjänsten. Enligt beräkningar från Konjunkturinstitutet skulle det fram till 2017 behövas ökade skatteintäkter med motsvarande 74 miljarder kronor för att klara det offentliga åtagandet - oförändrad personaltäthet inom välfärdstjänsterna, men också transfereringar till hushållen (t ex barnbidrag) och en del offentliga investeringar - om vi inte frångår överskottsmålet om 1 procent över en konjunkturcykel. Lars Calmfors hör till dem som föreslår skattehöjningar.1

Kjell-Olof Feldt
Kjell-Olof Feldt, Sveriges finansminister 1982-1990, har i olika sammanhang lyft frågan om välfärdens finansiering.

Kjell-Olof Feldt, bland annat finansminister i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar 1982-1990, har senast på socialdemokratiska programkommissionens blogg diskuterat frågan om välfärdens finansiering.2 Han pekar på ett strukturellt problem som har att göra med dels befolkningsutvecklingen, dels de stigande förväntningarna. (Egentligen två problemformuleringar som inte är nya, utan snarare klassiska - men i dag kanske lite bortglömda - för socialdemokratisk välfärdspolitik, om man tänker på makarna Myrdal på trettiotalet respektive Erlander och Palme på sextiotalet. Vi behöver lyfta dem igen.)

De stigande förväntningarnas missnöje

Vår tids kris i befolkningsfrågan handlar om att allt färre kommer att behöva försörja allt fler.

Antalet invånare över 65 år växer med mer än en halv miljon medan antalet mellan 20 och 64 år minskar med ca 300 000. En nettoinvandring per år med 30 000 arbetsföra personer krävs för att hålla arbetskraften oförändrad.

Det finns också en kostnadsökning som har att göra med de stigande förväntningarna.

SKL kallar det med rätt eller orätt för kvalitetsfaktorn. Kommunerna och landstingen byggde ut verksamheten, anställde mer personal, ökade tillgängligheten, levererade bättre service. Medborgarna har krävt mer och fått mer.

Det finns ingen anledning att tro att kvalitetskraven kommer att minska i framtiden. Över en viss nivå av materiellt välstånd blir vi inte lyckligare av fler och häftigare prylar, utan genom ökade livsmöjligheter och större individuell frihet. När grundbehoven av mat, värme och skydd väl är tillgodosedda behöver vi främst kärlek, erkännande och självförverkligande. Vi förväntar oss också mer av detta i framtiden. Människor som får det bättre och upplever att demokratin ökar har också en grogrund för att ställa krav på fortsatt samhällsförändring. God utbildning, rikligt kulturutbud, bra sjukvård och omsorg, social och ekonomisk trygghet – det är sådant som betyder mer än en ny plasma-TV vartannat år. Om vi betalar för det gemensamt kan det bli tillgängligt för var och en, oavsett utgångsläge i form av socialt arv. En generell välfärdspolitik, med finansiering genom skatt efter förmåga och fördelning av tjänster efter behov, har fördelen att den ökar jämlikheten och därmed också den sociala rörligheten i ett land.3

Baumols sjuka

Vi kan lägga till en tredje faktor, som Lars Ingelstam var inne på i en artikel i Tiden, nämligen det som brukar kallas Baumols sjuka. I korthet handlar det om en viktig skillnad mellan produktionen av varor och produktionen av tjänster: Tack vare den tekniska utvecklingen blir varorna allt billigare i reala termer. Andreas Bergh har konkretiserat det i ett intressant förslag till skattereform:

På 1980-talet kostade en dator 20.000 kronor. En mobiltelefon för 12.000 var ett fynd. Videobandspelare var en lyxvara. Prisfallen på dessa produkter är slående, samtidigt som kvaliteten förbättrats. Det är lätt att fascineras av prisutvecklingen för enstaka varor, men en närmare titt på konsumentprisindex visar att lägre priser är ett brett fenomen.

Det här gäller inte på samma sätt för typisk tjänsteproduktion - vård, utbildning, kammarmusik eller personlig uppassning kan inte rationaliseras på samma sätt som datorer, mobiltelefoner, videoband-/DVD-spelare, etc. Tjänster kommer att ständigt kräva mycket arbete för sitt utförande, ha en hög grad av arbetsintensitet, och framstå som allt dyrare. Över en tjugoårsperiod blir en typisk tjänst dubbelt så dyr i förhållande till en tänkt uppsättning industriprodukter. Det här problemet gäller förstås inte enbart för offentliga sektorn, utan för tjänsteproduktion generellt, och olika förslag har presenterats för att möta det. Främst har det gällt åtgärder ämnade att främja den privata konsumtionen av tjänster, som rutavdrag, förslag om generellt sänkt tjänstemoms, eller för den delen Almegas och Miljöpartiets gemensamma utspel om behovet av en skattereform. Även Andreas Berghs förslag om enhetlig och höjd moms, växlad mot lägre inkomstbeskattning, ska ses i det här sammanhanget. Men behovet att få in mer pengar till offentliga sektorns tjänsteproduktion har inte debatterats lika hängivet.

Inte minst är den gemensamma välfärdens underfinansiering av största betydelse för jämställdheten. Det är kvinnodominerade områden, och en för låg personaltäthet inverkar negativt på arbetsvillkoren. Men än viktigare är kanske det faktum att det framför allt är kvinnor som får utföra det obetalda arbetet att ta hand om äldre anhöriga när det offentliga inte räcker till. Och det är något som märks på deras möjligheter i det ordinarie arbetslivet. En ökad avgiftsfinansiering, det kanske främsta alternativet till höjda skatter eller ökat obetalt arbete, kan vara minst lika problematiskt ur jämlikhetssynpunkt.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Alva Myrdal, Andreas Bergh, Baumols sjuka, demografi, gemensamma sektorn, Gunnar Myrdal, jämställdhet, Kjell-Olof Feldt, Konjunkturinstitutet, Lars Ingelstam, Olof Palme, skattereform, socialdemokrati, Tage Erlander, teknikutveckling, tjänsteekonomi, välfärdspolitik

Noter

  1. Ett alternativ till skattehöjningar om man vill öka intäkterna till statskassan är förstås ökad sysselsättning. Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar skulle 74 miljarder kronor motsvara att arbetslöshetsnivån pressas ned från dagens 8,5 procent till 4 procent år 2017. Det är en tuff, men inte omöjlig utmaning. []
  2. Jag vill också rekommendera Kjell-Olof Feldt, En kritisk betraktelse: Om socialdemokratins seger och kris, Bonniers 2012, särskilt s 50ff. []
  3. Enligt OECD är den sociala rörligheten högst och utjämningen av livschanser – att individens möjligheter i livet ska vara oberoende av föräldrarnas klass, utbildning och inkomst – mest utbredd i de nordiska länderna. Sämst är den i USA och Storbritannien. De faktorer som har betydelse är följande.

    • En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och graderingen sker sent och där lärandet sker gemensamt.
    • En väl utvecklad offentlig sektor och progressiva skatter som omfördelar resurser från de med höga inkomster till de med lägre.
    • En arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet.
    • En hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden.
    • Små inkomstskillnader.

    []

Kommentera!

Kommentera