Varför inte Socialdemokraterna?

Av den 19 april, 2011

Det senaste året har jag intresserat mig en hel del för den socialdemokratiska ideologin - mer än vad jag tidigare trott var möjligt. Det kunde nu vara på sin plats för mig att resa några kritiska punkter. Naturligtvis i bästa välmening.

För sex år sedan skrev jag följande rader på föreningen Vägval Vänsters debattsajt.

Perssons socialdemokratiska regering har i flera frågor – senast de apatiska flyktingbarnen – visat att den inte skiljer sig så mycket från Reinfeldts uppfräschade moderatparti. Bibehållen regeringsmakt förefaller viktigare än politiskt innehåll. Kanske är det inte så konstigt om ett parti som haft denna makt femtio av de senaste sextio åren alltmer blir ett med systemet.

Då, våren 2005, kunde jag beskriva mig som tillhörig någon sorts frihetlig vänster - låt vara med såväl feministiska som gröna böjelser. Miljöpartiet blev jag medlem i först ett år senare, även om jag röstade på dem i valet 2002 (till skillnad från 1998 då jag röstade på Vänsterpartiet), och jag har väl egentligen aldrig slutat se mig som frihetlig vänstermänniska. Något som är annorlunda i dag jämfört med för sex år sedan är att jag tror mig ha en bättre uppfattning om socialdemokratin som något eget - snarare än en flytande punkt på skalan mellan en salongsfähig socialliberalism och en mer radikal socialism. Jag har också rört mig bort från den mer renodlade anarkismen.

Den socialdemokratiska rosen

En sak som inte förändrats är mitt starka ogillande av den politik framför allt på områden som migration och integritet som förts av socialdemokrater i regeringsställning, eller drivits i opposition. Jag syftar på apatiska flyktingbarn, "social turism", FRA- och Ipredlagen, EU:s datalagringsdirektiv, etc. Sedan har det också funnits en ovilja att på allvar ta tag i miljö- och klimatpolitiken. Ibland har det varit en följd av att man kompromissat med de bärande socialdemokratiska värderingarna, men påfallande ofta rör de här frågorna själva grundpremisserna för den värld som socialdemokratisk politik under det gångna århundradet rört sig inom. Det är de senare motsättningarna jag intresserar mig för här.1 Förhoppningsvis kan det bidra till att lägga grunden för ett kommande socialdemokratiskt landskap, efter det interregnum som inleddes vid 1970-talets början (innan jag själv var född).

Det storskaliga samhällets baksidor

Jag har vid flera tillfällen tagit upp den socialdemokratiska modellens landvinningar. Genom en generell, inte selektiv, välfärdspolitik har man lyckats åstadkomma en större utjämning av livschanser jämfört med någon annan välfärdsmodell (exempelvis den angloamerikanska eller den tyska). Detta har tagit sig uttryck i arbetsmarknads-, utbildnings-, social-, bostads-, med flera politikområden. Men det generella kan bygga på omedvetna normer och på en generalisering av livsvillkor som inte delas av alla. Från vänster kom på 1960-talet en kritik om att den centraliserade välfärdsstaten utgår från och främjar vissa sociala arrangemang på andras bekostnad. Denna kritik kan utmynna i så kallad identitetspolitik, krav på särskilda lösningar för missgynnade grupper, men det är en återvändsgränd. Bättre att använda normkritiken för att bygga ett samhälle med generella system som fungerar för alla - snarare än lösningar som omedvetet, eller medvetet, skräddarsys för en idealtyp som endast finns i statistiken.

Socialdemokratin har sedan 1920-talet, om inte längre tillbaka, haft reformismen som sin politiska metod. Snarare än ideologisk rättrogenhet har måttstocken för en god politik varit den politik som får bäst resultat, mätt mot givna mål, om den genomförs i morgon. Det är tålmodigheten att ta små steg i rätt riktning. Med filosofen Karl Poppers ord är denna stegvisa sociala ingenjörskonst något som liknar vetenskaplig metod inom politiken. Till den sociala ingenjörskonstens baksidor hör att det ibland funnits en övertrovetenskaplig rationalitet - inte, som Popper menade med vetenskaplig metod, en beredskap att ompröva ståndpunkter, utan snarare en förvissning om objektivitet. Teknokratin har fått råda över demokratin. Om politiken i dag har en slagsida åt marknadsföring och PR, så var det under rekordåren efter Andra världskriget snarare ingenjörerna som i praktiken kom att utforma den svenska modellen.

Genom alliansfriheten fick företag som Volvo, Saab och Ericsson, till stor del uppbyggda på produktion av krigsmateriel, täta band till svenska staten och blev dominerande i näringslivet. Med den så kallade arbetsfredskonferensen 1928 och avtalet i Saltsjöbaden tio år senare knöts andra band mellan näringsliv och arbetarrörelse. Det växte fram en samsyn kring modernisering och rationalisering. I hoplänkningen av arbete och kapital fick ingenjörskåren en viktig plats: när inflationen omöjliggjorde lönelyft skulle investeringar göras i arbetsmiljön, vilket arbetsgivarna godtog eftersom det samtidigt innebar effektivare produktion. Makten över produktionsmedlen blev en ickefråga åtminstone fram till gruvstrejken i Malmfälten 1969 - en god arbetsmiljö var det som betydde något. Det ökande välståndet under rekordåren tog udden av den debatt som fanns inom socialdemokratin om expertväldet.2 Den gröna rörelsen växte fram inte bara ur sextiotalets ökade medvetenhet om miljöfrågornas betydelse, utan lika mycket ur en kritik mot det storskaliga, rationaliserade samhällets baksidor.

Per Gahrton, en av grundarna till det svenska Miljöpartiet, lyfter i sin bok Vad vill de gröna? (1988) fram sociologen Jürgen Habermas, en politisk tänkare som också Johannes på bios politikos ägnat ett par inlägg åt. En poäng är att det Habermas kallar systemet - såväl offentlig förvaltning som kommersiella företag - följer ett slags instrumentell rationalitet som inte är fullt förenlig med den kommunikativa rationalitet människor agerar efter i den sociala värld där vi verkar, den så kallade livsvärlden. Snarare är det rentav så att systemet "koloniserar" livsvärlden, tvingar på den sin logik. Men demokratin förutsätter, eller kanske snarare innebär, att den kommunikativa rationaliteten är överordnad och tillåts reglera förvaltningens och näringslivets instrumentella rationalitet. Jag skulle hävda att detta - paradoxalt nog - är socialdemokratins överordnade projekt efter den politiska demokratins införande. Det är bara det att det projektet har hamnat i målkonflikt med andra, lika angelägna projekt under nittonhundratalet.

Den territoriella statsapparaten

"Solidariteten uttrycker vårt ömsesidiga beroende", skriver Jon Cruddas och Andrea Nahles i sitt manifest Att bygga det goda samhället.3 De påpekar också att denna solidaritet i en globaliserad värld måste vara gränslös. Men socialdemokratin har sedan någon gång under 1910- eller 1920-talet orienterat sig inom ramen för den territoriella staten (nationalstaten). Nog för att folkhemsprojektet handlade om demos snarare än etnos, men även när socialdemokratin varit som mest internationalistisk - som med Olof Palme som pådrivare - har den territoriella staten varit en förutsättning. Allra mest cyniskt blev det under de sista åren av Göran Perssons regering. Statsministern själv ville se övergångsregler för Polen och de andra nya EU-medlemmarna från forna östblocket, för att stävja en "social turism" där människor skulle ta sig till Sverige för att snylta på välfärdsstaten. Migrationsminister Barbro Holmberg ville hejda en "invandringsboom" och såg framför sig en "humanitär katastrof" om man infört flyktingamnesti för att rädda asylsystemet efter nedläggningen av Utlänningsnämnden. Medan populära Margot Wallström, socialdemokrat och vice ordförande för EU-kommissionen, vädjade om solidaritet mellan EU-länderna (inte solidaritet med människorna) för att möta hotet från flyktingströmmarna.

Jämlikhet och utveckling 2011Den svenska modellen har, som Henrik Berggren och Lars Trägårdh framhäver i sin bok Är svensken människa? (2006), varit en allians mellan stat och individ för att individen inte ska behöva vara ekonomiskt beroende av arbetsgivare, make eller föräldrar. Det är ett frihetsbegrepp nära kopplat till jämlikhet, men det är inte helt enkelt att förena med en människosyn där individernas rörelsefrihet eller livsmöjligheter oberoende av nationalitet ska främjas. Kanske kan Norberto Bobbios syn på mänskliga rättigheter som historiskt möjliggjorda betingelser för att förverkliga yttersta värden peka på en möjlig väg fram.

Det framväxande övervakningssamhället, pådrivet av Göran Perssons justitieminister Thomas Bodström, har lärt oss termer som FRA, Ipred och datalagringsdirektivet. Det farliga i denna utveckling handlar kanske inte så mycket om att Storebrors panoptiska öga ser just dig - som regeringen Reinfeldts försvarsminister Sten Tolgfors poängterat är inte FRA-lagen till för att underlätta övervakning av enskilda individer. Snarare är den tekniska utvecklingen, pådriven av kommersiella intressen och åtföljd av juridiska förändringar, en kraft som förändrar medborgarna som politiska subjekt. Socialdemokratin, vilken i grund och botten bygger på en syn på människan som något annat än liberalismens solitära och självägande individ, har egentligen goda förutsättningar att ta till sig denna insikt. Att den här sortens maktmedel tillförs statsapparaten är socialdemokratin knappast immun mot - historien pekar snarare på det motsatta - men den paranoia som övervakningsteknologierna odlar går stick i stäv med den människosyn som burit folkrörelserna och den sociala demokratin.

Solidaritet och ekologi

Solidaritet är, liksom tillit, ett begrepp som med fördel förstås systemekologiskt. Jag citerade tidigare Cruddas och Nahles formulering om att solidaritet uttrycker vårt ömsesidiga beroende. Påståendet utgår från en insikt om att solidaritet inte handlar om att visa sympati - genom symboliska gester eller praktisk handling - med någon som det är synd om. Inte ens utifrån något slags potentiell reciprocitet, att det nästa gång kanske är jag som det är synd om och att den jag hjälpte kan hjälpa mig tillbaka. Nej, solidaritet växer ur förståelsen av samhällen som sociala ekosystem. De är helt enkelt mer hållbara när motsättningarna hålls på ett minimum. Det förstod de liberaler och socialdemokrater som i samförstånd skapade enhetsskolan, den enhetsskola som socialdemokrater och liberaler sedan 1990-talets början underminerat. Socialdemokratins vinnande koncept har varit den generella välfärden - vilken gynnar även välbärgade, men där marginalnyttan är större för dem som verkligen är i behov av reformen.

Gröna folkhemmetJag är inte säker på att denna tolkning av socialdemokrati delas av en större del av medlemskåren, eller ens av alla de medlemmar som är idépolitiskt engagerade. Men det är en viktig aspekt av socialdemokratin som jag ser det. Och i princip skulle den vara möjlig att tillämpa inte bara på den sociala respektive den ekonomiska sfären, utan också på den ekologiska - för att anspela på den modell för hållbar utveckling som Brundtlandkommissionen formulerade 1987. Solidaritet är inom ramen för en generaliserad ekologism inte att tycka synd om allt från virus till tigrar, utan det är uttryck för att allt liv i varierande mån är ömsesidigt beroende. Frågan är om socialdemokratin kan ta till sig den posthumanistiska utmaningen, och börja orientera sig i en verklighet sammansatt av mentala, sociala och (geobio-) fysiska ekologier. Det skulle krävas för att komma vidare med det gröna folkhemmet.

Lena Sommestad lyfte på DN Debatt i november förra året, dagen före min födelsedag, ett citat från det tal Olof Palme höll på FN:s miljökonferens i Stockholm 1972.

När det gäller vår miljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller för nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.

Kanske är det så att några av socialdemokratins verkligt grundläggande värderingar ryms i dessa rader. Det skulle vara något som förpliktigar.

Avslutningsvis

Jag är mycket mer pragmatisk i dag än för sex år sedan. Det som funkar är bra - och socialdemokrati funkar. Men det har haft sitt pris. Därför var det länge främmande för mig att vara socialdemokrat. De baksidor jag pekat ut i detta blogginlägg är tendenser som den gröna rörelsen växt fram som reaktion på. Det var därför jag gick med i Miljöpartiet de gröna. De utmaningar jag just redogjort för måste vi ta oss an. Men jag har allt mer kommit att se den socialdemokratiska modellen som min ideologiska grund. Att den möter nya utmaningar understryker behovet av förnyelse i grön riktning. Alternativet är att göra Miljöpartiet mer socialdemokratiskt, men MP tycks snarare gå i liberal riktning. Så jag ställde mig själv frågan: Varför inte Socialdemokraterna? Tja... varför inte? Utmaningar är spännande.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • socialdemokraterna ros
  • socialdemokraterna rosen

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om asylpolitik, Göran Persson, hållbar utveckling, identitetspolitik, Jürgen Habermas, Karl Popper, migration, Miljöpartiet, nationalstaten, Norberto Bobbio, normkritik, reformism, social ingenjörskonst, socialdemokrati, solidaritet, statsindividualism, Vägval Vänster, välfärd

Noter

  1. Vad gäller jämställdhet - ett annat viktigt politikområde - var Socialdemokraterna inte först med att kalla sig feministiskt, men genom praktisk politik - föräldraförsäkring, utbyggnad av barnomsorg, etc. - har vårt land under decennier legat i framkant. Det gäller att fortsätta i tangentens riktning, men riktningen är rätt. Något liknande gäller hbt-personers rättigheter, även om det är en annan historia. []
  2. Givetvis har den oundgängliga tidskriften Fronesis gjort ett temanummer om "Demokrati och expertstyre", närmare bestämt nr 29-30. []
  3. Jon Cruddas & Andrea Nahles, ”Att bygga det goda samhället: Den demokratiska vänsterns projekt”, översatt av Fredrik Jansson i Fronesis nr 32-33, finns att läsa som pdf. []

Kommentera!

16 reaktioner på ”Varför inte Socialdemokraterna?

  1. Johannes (34 comments)

    Oerhört klokt och tankeväckande inlägg! En enastående syntes. Du har övertygat mig om att detta är socialdemokratins framtid och utmaning. Stående ovation. 🙂

  2. Pierreringborg (2 comments)

    Det ligger en del i detta att ha en gbvrön inriktning och bli en del av detta i ett annat parti om det egna partiet sviker i en del grundideal. Jag tycker att det blivande språkröret på manliga sidan pendla starkt åt någon slags luddig socialiberalism som är tänkt att tilltala en välmående medelklass. Frågan är om inte alla partierna vill det?

  3. Robert Halvarsson (4 comments)

    Något jag uppskattar med den här texten är att både den och du uppfattas som ärligt sökande och redovisar dina ideologiska rötter, och framförallt: utveckling! Om Mp utvecklas mot att betrakta mitten som en bördig terräng ser jag risken att detta kan betalas i form av ett rätt så dyrt pris. I alla fall om plånboksfrågor, blidkad medelklass (med privatekonomiska medel), dämpad tillväxtkritik el. diskussion, samt blindhet för social stigmatisering och faktiskt även klass - blir fallet.

    Hur som helst: lycka till med utmaningen. Det ska bli oerhört spännande att läsa din fortsatta idéutveckling!

Kommentarer inaktiverade.