Ett vänsterliberalt parti

Av den 22 mars, 2011

I alla partier finns spänningar mellan radikaler och pragmatiker. Bland de gröna har de kallats "fundis" och "realos". Frågan är om man inte hellre borde se detta som ett vägval mellan grön civilisationskritik och vänsterliberalism?

Även om jag diskuterat utifrån den, så har jag vissa problem med den analytiska eller retoriska modell som bygger på en motsättning mellan "fundis" (fundamentalister) och "realos" (realister). De båda etiketterna är naturligtvis att betrakta som idealtyper i webersk mening - ingen enskild person tillhör renodlat den ena eller den andra kategorin - men modellen implicerar ändå på något sätt att ideologisk övertygelse och förmåga till genomförande står i motsatsförhållande till varandra. De som kallas realos (ofta i det här fallet Miljöpartiets ledning) antas ha sålt ut sin ideologi för makten. Omvänt förutsätts så kallade fundis (kritikerna av MP-ledningen, som Fria tidningars Lennart Fernström) sakna förmåga att förhålla sig till politikens realiteter. Jag tror inte att något av det här stämmer. Kanske kan det snarare vara så att det helt enkelt är lite olika ideologiska bevekelsegrunder som man förhåller sig till.

En ideologisk spännvidd

Ett alternativ är att tala om "ljusgröna" och "mörkgröna". Men det är bara en skala i förhållandet till naturen, och Miljöpartiets ideologi handlar om så mycket mer än miljöpolitik. Även om det är ett tungt politikområde. Frågor om migration (såväl asylpolitik som arbetskraftsinvandring), integritet (motstånd mot övervakningslagar som FRA- respektive Ipredlagen samt EU:s datalagringsdirektiv) och lika rätt (hbt- respektive tillgänglighetsfrågor, jämställdhet, etc.) har också varit prioriterade. Till övervägande del kan man säga att det handlar om postmateriella värden.1 Ekonomisk politik och välfärdspolitik har inte varit lika framträdande - om man inte till det sistnämnda räknar engagemanget för friskolor. (Och det lär inte vara någon hemlighet att jag inte är så förtjust i den sidan av skolpolitiken.)

Karl Palmås
Karl Palmås är forskare vid Chalmers och engagerad i den gröna idéutvecklingen.

Jag undrar om det inte skulle vara mest korrekt att betrakta Miljöpartiet som ett vänsterliberalt och ljusgrönt parti. Min kompis Karl Palmås, STS-influerad sociolog som också är miljöpartist, skrev i tidskriften Arena för drygt sju år sedan (nr 5/2005) om en radikal liberalism till vänster.2 Partier som danska Radikale Venstre, brittiska Liberaldemokraterna och holländska D66 kan ses som delar av en tradition från David Hume och framåt, snarare än med John Locke som portalgestalt. Strävandet efter fredlig samexistens mellan olika sätt att leva, kritik mot att storföretag utvecklas till planekonomier som sätter marknader ur spel, krav på att olika ekonomiska verksamheter ska bära sina egna kostnader i fråga om exempelvis utsläpp, betonandet av "soft power" inom utrikespolitiken, etc. är drag hos Miljöpartiet som talar för att det är ett vänsterliberalt parti. Det är inte civilisationskritiskt som t ex anarkoprimitivisterna.

En vänsterliberal politik

Vad kan då denna iakttagelse, om den är riktig, betyda för Miljöpartiets framtida utveckling? Marie Demker, professor i statsvetenskap, skrev på sin blogg Vänstra Stranden för några år sedan på temat liberalism och autoritarianism till vänster. Jag vill citera ett stycke.

Frågan är vad som skiljer en liberal vänster från den ”vanliga” vänstern. För mig relaterar vänsterliberalism till den ökande klyfta som växer fram på den europeiska kontinenten mellan ”liberal” och ”authoritarian” politik. Den sistnämnda representeras påtagligt ofta av främlingsfientliga partier. Att vara vänsterliberal innebär därmed att tro på jämlikhet och ett starkt kollektiv samtidigt som man bejakar den del av vänsterpolitiken som rör individens frigörelse, samhällelig tolerans och kulturell frihet.

Jag tror att vi måste göra en analytisk åtskillnad av vänsterliberalism från såväl socialliberalism (som värderar individens frihet men ser staten som garant för t ex rätten till sjukvård och till utbildning) som frihetlig socialism (som värderar jämlikhet och rättvisa men avvisar staten som medel att uppnå det). Det är inte så enkelt som att statens räckvidd måste begränsas för individens frihet, eller att staten helt måste avskaffas för att makt korrumperar. Snarare tror jag att vi måste se det så som Charlotte på Kamferdroppar framhållit: Vi vill ha en stark, men desintresserad stat. Offentliga institutioner, fria från vinstintressen, är nödvändiga för att tillhandahålla generell välfärd som möjliggör ett utjämnande av livschanser. Samtidigt ska inte statlig makt premiera vissa livsval framför andra - exempelvis genom subvention av traditionella familjemönster. Den bästa politiken för ett sammanhållet och öppet samhälle är en som möjliggör social rörlighet, inte särlösningar för "problemområden". Det är inget svårt val. Utmaningen är att med det som utgångspunkt föra en politik som förbättrar de lokala förutsättningarna att främja tillväxten av socialt kapital. I förhållande till den offentliga maktutövningen tror jag att det är i den republikanska ansatsen inom politisk filosofi vi har mest att hämta.

Print Friendly, PDF & Email

Inkommande söktermer

  • vänsterliberal
  • grön ideologi
  • vänsterliberalism

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Charlotte Wiberg, familjepolitik, fundis och realos, grön ideologi, integritet, Karl Palmås, Lennart Fernström, lika rätt, Marie Demker, migration, Miljöpartiet, postmaterialism, republikanism, social rörlighet, socialt kapital, vänsterliberalism

Noter

  1. Bland andra Stefan Svallfors har visat att det är en politik som har starkare stöd bland högutbildade än bland arbetare. []
  2. Det fortsatte med texten "En vänsterliberal vokabulär: Nya perspektiv på internationalism, frihet, demokrati och marknad", ur Rosén (red.) Vägval Vänster - en antologi, Premiss 2006, samt - tillsammans med Johan Lindgren - introtexten "En pragmatisk liberalism" (pdf) ur Fronesis nr 22-23, Tema: Liberalism, 2006. []

Kommentera!