Steg mot en mer spännande grön idédebatt

Av den 13 november, 2009

Inom kort publiceras Karl Palmås En liten bok om slem (Federa). Det följande är ett första utkast till förord, författat av undertecknad. Läs med ett kritiskt öga. Förslag till förbättringar tas emot med tacksamhet.

När jag började lära känna Karl Palmås deltog vi båda i den debatt som huserades av föreningen Vägval Vänster (VVV). Politiskt sett stod vi nog längre från varandra än vi gör i dag. Jag såg mig som någon form av frihetlig socialist och Kalle kallade sig vänsterliberal. Till en början tilltalades jag av hans idéer inom området social ekonomi och företags samhällsansvar (CSR, Corporate Social Responsibility), vilka tycktes mig besläktade med de ideal om ekonomisk demokrati och arbetarstyrda företag jag själv omhuldade, men med tiden fattade jag också tycke för den mer svårsmälta kritiken av synen på kapitalismen som system. Min inledande motvilja att ta till mig den hade att göra med att kritiken tycktes skaka själva grundvalen för en vänsteranalys av ekonomin.

I ett debattinlägg på VVV:s webbplats den 22 oktober 2005, "Kapitalismen som vänsterns moderna myt" (finns att läsa på Kalles blogg; www.vagvalvanster.se ligger numera nere, sedan föreningen lagts på is), argumenterade Kalle mot en hos vänstern "tvåhundraårig modernistisk tro på Kapitalismen – ett totaliserande system vars obändiga naturlagar styr alla samhälleliga processer". Denna tro leder enligt honom till en oförmåga, eller åtminstone ovilja, att se de alternativ som faktiskt pekar mot en annan ekonomisk ordning. Man vill inte föra ett "tvåfrontskrig" (lyfta fram alternativ samtidigt som man kritiserar det rådande), som en sjukvårdsaktivist uttryckte det. Det skulle med andra ord inte vara möjligt att förespråka ökad brukarmakt samtidigt som man bekämpar privatiseringar.

Istället för tron på kapitalismens järnlagar, "gammelvänsterns doktrin kring Kapitalets logik", menade Kalle att vi ska låta oss inspireras av feminism och queerteori i vårt sätt att närma oss ekonomin.

I enlighet med samtida feministteori vet vänstern att genusordningen måste “subverteras” (förvrängas, undermineras) genom en mångfald av decentraliserade initiativ. Dagens feminister pekar på hur tidiga särartsfeministiska teorier om Kvinnan med stort K gjorde mer skada än nytta – de spädde på förutfattade meningar om manligt och kvinnligt. Feminister insåg att “naturaliserade” och “essensialistiska” tankegångar – att Kvinnor av naturen, i sin essens, är skiljer sig på ett visst sätt från Män – har samma inverkan på patriarkatet som rasbiologi har på rasistiska strukturer. Inom vänstern finns nu ett konsensus kring att könsskillnader inte bör ses som naturligt bestämda, utan som en myt med högst verkliga samhälleliga utfall. Denna myt upprätthålls just av tilltron till naturalistiska och essensialistiska teorier om kön.

/.../

Återigen måste vi lära oss av feministiska tänkare, exempelvis Nina Björk som i Under det rosa täcket skriver om “en dans på feminismens spända lina”. Oavsett om det gäller ekonomin eller genusordningen måste vi gå en balansgång mellan att se strukturer, och att agera som om de inte fanns där. Problemet nu är att är alltför många som ser strukturer, och alltför få som verkligen agerar på ett sätt som subverterar dessa strukturer. Dessutom: De som faktiskt skapar ekonomiska alternativ motarbetas av de vänstermänniskor som tror på Kapitalismens naturlagar.

På samma sätt som man  kan problematisera vänsterns essentialiserande syn på ekonomiska strukturer och särartsfeministers dito på kön, så kan det finnas fog att lyfta farhågor om att ekofilosofiska och miljöaktivistiska kritiker av den moderna dikotomin mellan natur och kultur verkar till att befästa just detta isärhållande. (Och man kan likt Bruno Latour poängtera att vi i denna mening aldrig varit moderna. Den moderna självbilden är visserligen att vi lyckats - främst med vetenskapens hjälp - separera objektiva fakta från subjektiva värderingar, när det gäller ekonomivetenskapen och dess "naturlagar" såväl som naturvetenskapernas studier av den icke-sociala verkligheten. Men det blir alltmer uppenbart att själva det moderna projektet, med dess industriella och teknologiska revolutioner, löser upp separationen på såväl makro- som mikronivå.)

I ett par inlägg vars rubrik är en parafras på antropologen Gregory Batesons essäsamling Steps to an Ecology of Mind (1972), "Steg mot en mer spännande grön idédebatt", introducerar Kalle ett synsätt som vi kan kalla för en neomaterialistisk ekosofi. Istället för att hålla sig kvar vid kritiken av hur det moderna projektet separerar natur från kultur, objekt från subjekt, är det här en möjlig väg att gå vidare.

Det första inlägget tar upp Félix Guattari, psykoanalytikern och trotskisten som tillsammans med Gilles Deleuze skrev bland annat det inflytelserika tvåbandsverket Capitalisme et schizophrénie ('Kapitalism och schizofreni') med första delen L'Anti-Œdipe ('Anti-Oidipus', 1972) och andra delen Mille Plateaux ('Tusen platåer', 1980). I sin bok Les trois écologies ('Tre ekologier', 1989) skisserar Guattari en ekosofi (av grek. oikos 'hem, hushåll', sophia 'vishet') som skiljer sig något från den hos begreppets upphovsman, den norske filosofen Arne Næss. (Det var något Næss rekommenderade; den egna varianten kallade han "ekosofi T", efter sin fjällstuga Tvergastein vid Hallingskarvet.)

Som alternativ till dikotomin natur/kultur, separationen av mänskligt från icke-mänskligt, föreslår Guattari ett sätt att se på världen som totalitet sammansatt av mentala, sociala och fysiska (geo-/biologiska) ekologier. En stad, för att ta ett exempel, bör inte förstås som en onaturlig (i dubbel bemärkelse:  artificiell och miljöfarlig) skapelse av människan. Snarare kan man se hur städer som Göteborg eller Jönköping växer fram genom en intensifiering av olika slags flöden (mat, energi, råvaror, tankar) vilka möjliggör för beboeliga strukturer (vägar, hus, institutioner) att uppstå. Tillblivelsen av en stad är en sammansatt process där endast kunskap om såväl fotosyntes, djurliv, geologi, vatten- och klimatförhållanden som immateriella faktorer som kunskap och innovationer kan ge en heltäckande bild. Som alla levande organismer interagerar människan med sin omgivning - hennes autopoiesis ('självskapande') konstitueras av omgivningen, men genom sin exopoiesis ('yttre skapande') förändrar hon också sin omgivning. Då hon är en mer komplex varelse än exempelvis bävrar, vars dammar påverkar omgivningen i sådan grad att de kan sägas skapa en unik biotop, kan hon reflektera kring hur hon förändrar omgivningen. (Den pragmatistiske filosofen Richard Rorty har föreslagit att vi bör betrakta människan som ett djur med hög grad av komplexitet, snarare än ett djur med en extra ingrediens kallad ”intellektet” eller ”den rationella själen” (Rorty and Pragmatism, 1995, s 199).)

Andra inlägget tar upp Gregory Bateson, från vilken Guattari hämtade idén om de tre ekologierna. Kalle diskuterar särskilt mental ekologi, Ecology of Mind, och Batesons medvetandeteori passar utmärkt ihop med Richard Rortys ovan refererade tes såväl som med 1600-talsfilosofen Baruch Spinozas psykofysiska parallellism ("det som inträffar i kroppen har alltid en motsvarighet i själen, och vice versa", för att citera Fredrika Spindler, Spinoza: Multitud, affekt, kraft, 2009, s 51). Det som på engelska kallas mind ('sinne, psyke, medvetande') - vi kan istället tala om mentala processer - är inte något som finns som ett spöke i den maskin som är den mänskliga hjärnan, utan kommer också till uttryck hos djur, i organisationer och andra komplexa system. En mental ekologi är ett system med kapacitet att behandla och reagera på information på ett självkorrigerande sätt, ett kännetecken för levande system från celler via skogar till civilisationer. Den är sammansatt av ett antal materiella komponenter, vars arrangemang möjliggör bearbetning och modellering. Denna betoning av att mentala ekologier rymmer mer än enskilda organismer ledde Bateson till uppfattningen att evolutionens minsta enhet alltid är organism och omgivning. (Jfr ovan förda resonemang om autopoiesis och exopoiesis.)

Ett väldigt konkret politiskt sätt att tillämpa tanken om mental ekologi kan göras i den ständigt aktuella diskussionen om demokrati kontra expertstyre. 1922 kom boken Public Opinion, där den amerikanska journalisten Walter Lippmann hävdade att samtidens utbildningsväsen och demokratiska institutioner saknar möjligheter att ställa samhällets ”realiteter” i tydlig kontrast till opinioner formade av egenintressen. Argumenten känns igen även i vår samtid, inte sällan bland förespråkare av ökat inflytande för experter av olika slag. 1927 kom svaret: John Dewey menar i The Public and its Problems att det är just när sakfrågorna är komplexa som offentligheter uppstår. De är ofta också mer lämpade än utnämnda experter att lösa dem. Framväxten av internets distribuerade nätverk (IRC-kanaler, bloggar, wikisidor, Twitter, etc.) sätter ytterligare fokus på detta. Ett exempel är EU:s telekompaket. En sakfråga som var ganska sval bland parlamentariker tillfördes inom loppet av bara några veckor en massiv kunskap och - inte minst - demokratisk passion, sedan en självorganiserad massa av engagerade människor uppstått spontant på nätet.

Fenomenet mentala ekologier kan också utforskas tillsammans med Gabriel Tarde. Denna franska sociolog, som fram tills helt nyligen varit relativt bortglömd, var lärare till den betydligt mer kända Émile Durkheim. De var också varandras rivaler. Tarde var nämligen kritisk till Durkheims idé om det sociala som ett på förhand givet faktum som formar allt mänskligt – konst, kunskap, religion, sedvänjor, etc. För Tarde är det sociala en samling aktörer, sammankopplade genom associationer, genom vilka beteenden, trender och begär sprids. Det finns inget socialt faktum som är. Det sociala görs hela tiden. På aggregerad nivå finns sådant som strukturer, men dessa har sin föränderliga grund i en myriad av tillblivelser och imitationer. Vi kan i Manuel de Landas efterföljd se verkligheten som komplexa sammansättningar av flöden i olika hastighet och intensitet. Människor tenderar att skilja mellan fenomen vi uppfattar som rigida strukturer (som berg och kontinenter) och sådana vi uppfattar som efemära flöden (som kulturer och språk). I själva verket handlar skillnaden enbart om hastighet. Träffande nog talar man inom såväl sociologi som geologi om strata (lat. 'skikt, lager', pl. av stratum). Inte i något av fallen handlar det om ett metaforiskt språk, utan det rör sig om samma sorts immanenta logik - "småstenar och sediment som blir till sandsten, samt människor, arkitekturer, teknologier, praktiker och diskurser som blir till hierarkier". Det är spännande att se hur Tardes associationer mellan aktörer, det han kallar "imitativa strålar", bygger upp sociala strata av klass, kön, etnicitet, sexualitet, etc.

En tredje tillämpning av teorin om mentala ekologier kan göras på fenomenet panspektriska övervakningsteknologier - mest påtagligt i fallet med den så kallade FRA-lagen, men mer subtilt i form av informationsutvinning ("data mining") hos olika företags avdelningar för marknadsanalys. Det var Kalle inne på redan i sin artikel till en serie om övervakning jag var redaktör för, "Efter Storebror: Demokratiserad övervakning och kontrollsamhälle" (Stockholms Fria Tidning, den 20 januari 2008). Tillsammans med folkrättsdoktoranden Mark Klamberg och elva andra forskare skrev han senare på DN Debatt att syftet för Försvarets radioanstalt, FRA, med den nya lagstiftningen inte är att avlyssna individer, om vi på traditionellt (om än inte korrekt) sätt låter ordet beteckna samhällets minsta odelbara enheter, utan att kartlägga sociogram.

Olika människor har olika sociogram. Vi rör oss på olika sätt i vår vardag och har olika sociala relationer, intressen och åsikter vilket avspeglar sig i vår elektroniska kommunikation. Det gör att vi med en kraftfull dator och rätt analysverktyg skulle kunna urskilja den ensamstående mamman, pensionärsparet, tonårspojken, bögparet, datahackern, den gömda flyktingen, bidragsfuskaren och den politiske aktivisten. Om vi därtill har transittrafik från andra länder så kan vi – fortfarande i teorin – identifiera sociogrammet för valutaspekulanten, främmande staters politiska och militära ledare.

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) skrev i sitt svar attFRA:s signalspaning aldrig får riktas mot "endast en viss fysisk person". Det intressanta är att kartlägga trafikmönster och -flöden. Detta är en giltig invändning mot idealisterna bland FRA-lagens kritiker - de som fokuserar på juridik och individuella rättigheter - men inte mot materialisterna. Dessa tar sin utgångspunkt i tekniska villkor, för att därifrån skissera regleringarnas möjliga framtidskonsekvenser. Kalle skrev, apropå Tolgfors försvar, i ett inlägg på sin blogg:

Poängen med denna “nya” typ av övervakning är ju att den bygger på att studera individer såsom de formas genom flöden - i deras successiva kopplingar till webbsidor, till platser, och till andra människor. (Det är detta senare som fångas i sociogram. Sociogrammen är alltså en “antropocentrisk” delmängd av alla relationer mellan såväl människor och icke-människor.)

Vilka slutsatser kan vi då dra av detta synsätt för en praktisk politik? Precis som att den ekonomiska ordningen och könsmaktordningen går att subvertera - eller "hacka", dvs. att "plugga in, undersöka möjligheter, mixtra och bända system åt en mer önskvärd riktning", för att citera Otto von Busch i Camino nr 12/2009. Företag och innovationer som Dem Collective, mikrokrediter och The Pirate Bay  visar att det går att hacka det som brukar gå under benämningen kapitalismen. På samma sätt är det möjligt att förhålla sig till de mentala, sociala och fysiska ekologierna. När man förstår att det är samma bakomliggande logik - abstrakta maskin - bakom,  säg, ångmaskinen och en tropisk storm, inser man att samma synsätt går att applicera även på andra fenomen. Lösningen på vår tids miljöproblem är inte att återvända till stenåldern, så som anarkoprimitivister förespråkar, eller ens att alla ska bo på landet som grönavågarna tyckte. Snarare bör vi tänka i termer av biomimetik - att inspireras av icke-mänskliga invånare  i ekosystemen - som termitstackars förmåga att hålla närmast konstant temperatur och luftfuktighet, algers förmåga att binda koldioxid, eller lövs förmåga att dra nytta av solenergi. Vi kan också jobba geoengineering - metoder att manipulera geo-/biosfäriska system - som att fånga upp koldioxid och binda den i litosfären, anlägga vertikala odlingar i städer, eller genetiskt modifiera grödor som minskar kväveläckage i jordbruket eller kan frodas i ökenområden.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om:Félix Guattari, Gregory Bateson, kapitalism, komplexitet, naturkultur, svärmintelligens, Karl Palmås, ekosofi

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Félix Guattari, Gregory Bateson, kapitalism, komplexitet, naturkultur, svärmintelligens

Kommentera!

8 reaktioner på ”Steg mot en mer spännande grön idédebatt

  1. Kalle P (46 comments)

    Wow - vilket fint förord! Mycket bra. Dessutom gillar jag att det är skrivet i samma anda som resten av materialet i boken - ett borrande i det personliga, ett följande av slemmet... 🙂

    ---
    Kul att du tycker det! 🙂 Jo, tanken var att det skulle vara lite slemmigt. /Jimmy

    Svara
  2. Thomas Svensson (75 comments)

    Det var mycket att begrunda, just nu kan jag emellertid bara peka på ett litet, men viktigt, slarvfel: Du citerar Spindler: "det som inträffar i kroppen har alltid en motsvarighet i kroppen, och vice versa”. Citatet skall förstås lyda: "det som inträffar i kroppen har alltid en motsvarighet i själen, och vice versa”.

    ---
    Klantigt av mig, bra att du såg det! Nu är det ändrat. /Jimmy

    Svara

Kommentera