Vilka är målen för en grön politik?

Av den 26 februari, 2011

Jag har på senare tid lagt mer fokus på medel än på mål för politiken. Mål är ofta mer känsla än ord, mer pathos än logos. Det gör dem svårare att prata om, eftersom det lätt blir floskler. Men demokratin kräver det av oss.

För en tid sedan skrev jag ett inlägg där jag utifrån debatten om så kallade fundis och realos bland de gröna pekade på risken för sammanblandning mellan mål och medel. När vackra mål bryts ned till konkreta delreformer finns alltid risken att det uppfattas som ett avsteg från en tänkt underliggande ideologi. Meningsskiljaktigheter kring vilken politik som får bäst resultat, mätt mot givna mål, om den genomförs i morgon kan göra att åtgärder uppfattas som otillräckligt radikala och därmed som en anpassning för att ses som regeringsduglig. Samtidigt finns å andra sidan alltid risken att den som brutit ned ett vackert mål till en genomförbar delreform kan tappa siktet på de större, vägledande idéerna. Kritiken har riktats mot såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet.

Det rationella och det förnuftiga

Georg Henrik von Wright
Georg Henrik von Wright (1916-2003), finlandssvensk filosof som bland annat skrivit Vetenskapen och förnuftet (1986).

Detta är delvis en annan diskussion än den om en motsättning mellan det Karl Popper kallade "något som liknar en vetenskaplig metod inom politiken", det vill säga en prövande metod med stor insikt om samhällsutvecklingens oförutsebarhet och reformers felbarhet, och det jag å andra sidan kallat för "vänsterns revolutionära anda", en ovilja att ta de små steg som kanske inte i grunden ifrågasätter det rådande men är steg i rätt riktning. Detta handlar om politikens metoder. Vad jag här vill diskutera är snarare politikens mål. Reformism kan användas av såväl moderater som socialdemokrater som miljöpartister - men det betyder inte att dessa är politiska grupperingar med helt gemensamma mål.

Det svåra med politiska mål är att det mer handlar om känsla eller pathos än om rationella argument. Finlandssvenska filosofen Georg Henrik von Wright (1916-2003) pratade i anslutning till sociologen Max Webers terminologi om att det som är rationellt (bärs av en instrumentell rationalitet) inte alltid är förnuftigt (präglas av värderationalitet). Att någonting är rationellt administrerat, exempelvis Förintelsen av judar, romer, funktionsnedsatta och homosexuella under Naziregimen i Tyskland, motsäger inte de djupt irrationella, antimoderna och på många sätt ockulta dragen hos nazismen som underliggande ideologi, med dess destruktiva och i förlängningen rent suicidala ideal. Det är viktigt att målen för politiskt eller samhälleligt handlande, på samma sätt som medlen, är föremål för samtal och utvärdering. Värden som frihet, rättvisa och hållbarhet blir lätt floskler som alla kan skriva under på. När vi bryter ned dem till något mer konkreta mål, utan att bli så konkret som åtgärdernas dagspolitiska verklighet, finner vi att de betyder olika saker för olika människor.

En grön värdegrund för politiken

Franska revolutionens värden om frihet, jämlikhet och broderskap är ett slags paradigm som alla mer betydande politiska idésystem i de moderna västländerna måste förhålla sig till. Liberalismen uppstod som den första ideologi som bar idealen, även om det framför allt varit friheten som framhävts. Konservatismen var en motreaktion från dem som såg en del gammalt som viktigt att bevara, och de menade att man bör gå varsamt fram. Om något har konservatismen betonat broderskapet, de "naturliga" gemenskaperna. Socialismen formerades av aktörer som ansåg att liberalismen inte gått tillräckligt långt, eller att den var selektiv, och det är betydelsen av jämlikhet de framför allt understrukit. Såväl feminismen som den gröna ideologin är spännande inte minst för att de är något mer svårfångade som idésystem i relation till 1789 års idéer.

Grön planetJag har tidigare varit inne på spänningen mellan ljusgrön och mörkgrön ideologi - en skala som jag tycker är mer intressant än motsättningen mellan fundis och realos. Där kan de ljusgröna ses som en grön variant av en eller flera av de traditionella ideologierna liberalism, konservatism och socialism, medan de mörkgröna i högre grad är ett eget idésystem (eller flera). I sin skrift Grön ideologi (2002) menade Miljöpartiets dåvarande språkrör Matz Hammarström att grön ideologi förenar liberalismens frihetsideal, konservatismens bevarandesträvan och socialismens solidaritetstanke för en ekologiskt hållbar samsyn. Nuvarande partisekreteraren Agneta Börjesson, som avgår vid kongressen i vår, gjorde för tidningen Arbetaren i höstas ett mindre lyckat uttalande i liknande banor.

Vi står till vänster när det gäller fördelningspolitik, men är nog mer liberala när det gäller valfrihetsfrågorna. Men främst värnar vi om jorden.

De saker jag håller för liberalismens företräden är knappast ”valfrihetsfrågorna” – möjligheten att välja bland ett utbud av såväl offentligt som privat driven sjukvård och skola, leverantörer av el, telefoni o dyl, konsumtionsvaror för vardag och helg, etc. Detta handlar om tron på att marknadslösningar är överlägset bättre än alla andra organisationsformer för att öka människors frihet och välbefinnande. Som socialdemokraten Marika Lindgren Åsbrink framhåller har priserna stigit på fem av sex avreglerade marknader - post, el, inrikesflyg, taxi och järnväg. Det gör att människor med gott om pengar möjligen har mer valfrihet, men eftersom inkomstskillnaderna ökat sedan 1970-talet innebär det knappast någon ökad frihet för de flesta människor. Friskolereformen, en hjärtefråga för Miljöpartiet som skulle skapa en mångfald av pedagogiska alternativ, har inte bara gjort att skattemedel läcker ned i privata fickor - de präglas dessutom av allvarliga brister och tillsammans med det så kallade fria skolvalet har reformen dragit ner kvaliteten i den svenska skolan. Liberalismens företräden är snarare det i teorin starka försvaret av människors självbestämmande och personliga integritet. Där är MP ofta bättre än partier som kallar sig liberala – vare sig det gäller migration, lika rätt eller övervakning.

Människans värdighet och jordens framtid

Ett begrepp om  frihet ur grönt perspektiv bör enligt min mening uppfattas någorlunda i linje med Amartya Sens och Martha Nussbaums fokus på förmågor eller möjligheter ("capabilities"). Statens roll är inte att vare sig se till att människor har en viss mängd ekonomiska resurser, eller att se till att människor agerar på vissa sätt, utan att bry sig om vad människor kan göra. Först och främst måste människor ha förmåga att skaffa sig tak över huvudet, skaffa sig mat för dagen, etc. Om människor inte tillvaratar dessa förmågor är det inte statens ansvar att tvinga dem till det. (En sådan tvångsmakt är uttryck för vad som brukar kallas paternalism eller förmynderi.)

Utöver detta grundläggande krav på staten - att försäkra sig om att alla medborgare över huvud taget har förmåga att nå över tröskeln för vad som kan betraktas som ett värdigt mänskligt liv - ska den försöka se till att människor skaffar sig de förmågor som är nödvändiga för ett gott mänskligt liv. Det handlar om utbildning, ekonomisk försörjning, kulturell förkovran, etc. Inte heller här ska staten tvinga människor att utnyttja dessa förmågor; dess ansvar är att se till att förmågorna finns tillgängliga.

Med en sådan syn på frihet som förmågor hamnar man i ett slags liberalism som inte väljer ut en viss livsstil och höjer den till skyarna, utan som strävar efter en fredlig samexistens mellan olika sätt att leva. Den sluter upp för demokrati och mänskliga rättigheter, men inte för att de grundas i några universella sanningar om människan – tvärtom är de att betrakta som högst kontingenta utfall av en mängd komplexa skeenden under det senaste århundradet – utan för att de har varit gynnsamma förhållanden att leva under, omständigheter som möjliggjort gott liv.

Lise Nordin, riksdagsledamot för Miljöpartiet, och den jag kryssade i valet 2010.
Lise Nordin, riksdagsledamot för Miljöpartiet, och den jag kryssade i valet 2010.

Gröna brukar prata om att prioritera livskvalitet framför levnadsstandard - något också synen på frihet som förmågor kan relateras till - och det är där den gröna tillväxtkritiken kommer in i bilden. Det traditionella BNP-måttet är ett väldigt trubbigt sätt att mäta utveckling. Som riksdagsledamoten Lise Nordin skrivit på Newsmill och på GP Debatt handlar det emellertid inte om att vara för eller emot tillväxt, utan att fråga sig vad som är önskvärd utveckling. Det går inte att förlita sig på att teknikutvecklingen ska lösa problemen åt oss, och idén om att miljöproblemen avtar när ett lands befolkning når över en viss ekonomisk nivå är helt enkelt en myt. Teknikoptimism i kombination med naiv tillväxttro - det Georg Henrik von Wright kallade vanmaktens optimism - är snarare en bidragande faktor till problemen. För att komma till rätta med miljöproblemen behövs det systemförändringar som marknaden inte klarar av på egen hand. Exemplet miljögifter som freoner och bly visar att politiska beslut behövs för att styra marknaden och samhällsutvecklingen.  Hans Rosling, initiativtagare till Gapminder och professor i internationell hälsa på Karolinska institutet, brukar säga att man måste hålla fem tankar i huvudet på en gång när man pratar om världens utveckling.

  1. att världen blir bättre,
  2. att det sker till priset av klimatförändringar,
  3. att miljarder fortfarande lever i absolut fattigdom
  4. att flera hundra miljoner faktiskt fått det sämre,
  5. att eftersom utvecklingen skett trots korkade politiska beslut är möjligheterna goda att faktiskt göra något åt problemen!

Även om en del av kritiken mot Rosling är tänkvärd så tror jag liksom han att dessa fem punkter är viktiga att komma ihåg. Den sista punkten kan kompletteras med att kloka politiska beslut nog krävs för att göra något åt problemen. Men det finns inga skäl att mörka de faktiska framstegen.

Avslutningsvis tror jag det är svårt att som grön inte reflektera kring den plattform på åtta punkter som norrmannen Arne Næss, tillsammans med George Sessions, år 1984 formulerade för det han kallat den djupekologiska rörelsen (som kontrast till den "grunda" eller "ytliga" miljörörelse som blott arbetar defensivt mot resursslöseri och förorening, och i någon mening synonymt med mörkgrön ideologi).

  1. Det mänskliga och utommänskliga Livets välbefinnande och blomstring på jorden har värde i sig. Detta värde är oberoende av den utommänskliga världens nytta för mänskliga syften.
  2. Livsformernas rikedom och mångfald bidrar till förverkligandet av detta värde och är också ett värde i sig.
  3. Människorna har ingen rätt att minska denna rikedom och mångfald annat än för att tillgodose vitala behov.
  4. Människolivets och kulturens blomstring är förenliga med en betydande minskning av den mänskliga befolkningen. Det utommänskliga livets blomstring kräver en sådan minskning.
  5. Dagens mänskliga inblandning i den utommänskliga världen är överdriven och situationen förvärras snabbt.
  6. Politik och åtgärder måste av det skälet förändras. Det handlar om grundläggande ekonomiska, tekniska och ideologiska strukturer. Det resulterande tillståndet kommer starkt att skilja sig från det nuvarande.
  7. Den ideologiska förändringen går främst ut på att värdera livskvalitet (att dväljas i situationer med inneboende värde), inte eftersträva en allt högre levnadsstandard. Vi kommer att få ett djupt medvetande om skillnaden mellan big och great.
  8. De som instämmer i föregående punkter har skyldighet att direkt eller indirekt försöka genomföra de nödvändiga förändringarna.

Print Friendly, PDF & Email

Inkommande söktermer

  • georg henrik von wright

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Amartya Sen, Arne Naess, fundis och realos, Georg Henrik von Wright, grön ideologi, Hans Rosling, Karl Popper, Lise Nordin, Marika Lindgren Åsbrink, marknadsliberalism, Martha Nussbaum, Miljöpartiet, modus vivendi, reformism, skolpolitik, tillväxt, valfrihet

Kommentera!

9 reaktioner på ”Vilka är målen för en grön politik?

  1. Anders Schröder (3 comments)

    Jag tycker att nyckelordet i en grön ideologi är just samexistens som du är inne på. Samexistens genom gemenskap, en värld där alla levande varelser känner empati och respekt för varandra vore en grön utopi. I en sådan värld skulle mycket få formella regler behövas, här anknyter den gröna rörelsen till anarkismen.

    "Samexistens genom gemenskap" belyser också en annan aspekt som jag upplever som bortglömd inom den gröna rörelsen, nämligen de kommunitaristiska idéerna. För att stärka solidariteten mellan grupper och inom samhällen behövs aktivt deltagande medborgare, och ett starkt föreningsliv där människor frivilligt ställer upp för varandra. Detta står i stark kontrast till de liberala ekonomiska tankeströmmarna där alla tjänster du gör åt någon annan bör prissättas.

    Svara
    1. Anonym (26 comments)

      Absolut! Kommunitarismen är faktiskt en strömning jag tänkt ta mig an här på bloggen.

      Svara
  2. Robert Halvarsson (4 comments)

    Du är inne på ett intressant spår. Men om fokus hamnar på "förmågor och möjligheter" måste det vara reélla möjligheter vi talar om, och inte något som stannar vid teorin. (Just fokus på teoretiska möjligheter istället för att väga in verkliga sådana, är en av mina största hang-ups med borgerligheten.) Här finns en av poängerna med att prata i termer av sk. sociala eller positiva rättigheter. Men jag är inte så inläst på Nussbaum eller Sen ska erkännas.

    Svara
  3. Heiti Ernits (67 comments)

    Analys av "förmågor eller möjligheter" tror jag också är mycket trängande - speciellt utifrån olika slags sociala-, fysiska-, och ekonomiska barriärer....Gillar också tidsgeografens Torsten Hägerstrands begrepp "Handlingsrymd"...

    Svara
  4. Anonym (26 comments)

    Vi tycker väl nog att miljöpartiet är ett onödigt parti som liksom de amerikanska låtsasorganisationerna Amnesty, Grenpeace, Earth First och vad de nu hetersom skall lätta på medelklassens samvetsbörda utan att kräva dess mera kunskap.Vi förstår att ett sådant parti som gömmer sin järnhårda inriktning på västdominans,och rentav med en trippelbindning (dubbelbindning i pskiatrin skapas skitsofreni), nämligen lib., kons., och soc., fäster fascismens trådar hårt runt oss är verkligt slugt och inte kan talas tillrätta. På vilket sätt skulle marknadslösningar gå att försvara alls? Jag vt inte om vi behöver en stat, men finns det en, skall den fylla minimala krav på att värna oss och the rest och våra livsmöjligheter. Livet omkring oss är inte bara nyttigt och har "egenvärde"(Naess), det är oundgängligt att det FUNGERAR för att vi skall få leva i evig evolution. Klimatförvandlingen visar på slarvet i tanke och hndling: När värmezonerna förskjuts sker det så snabbt att djurarter inte hinner migrera, dels pga de hinder människan byggt: Tät bebyggelse, motorvägar, åkerarealer. Man säger också att bina håller på att dö ut. Inte att undra på när man minskat på sammanhängande områden där vilda blommor får blomma. Dessa djur hinnerinte och har inte energi att flyga hur många extra kilometer som helst för den mängd honung som de behöver.Naturen MÅSTE lämnas fred för industri, teknologi, utbyggnad och bilism. Djuren klarar inte samhället. Inte det teknologiska. Inser man det, är de åtgärder som krävs inte alls radikala. Man slutar bara ge våldet fullmakter. Twittrar oss ut ur EU, t.ex.
    Bångh

    Svara

Kommentera