Att bygga det gröna folkhemmet

Av den 23 oktober, 2013

Ett par av spåren i mitt inlägg om ekonomisk politik handlade om infrastruktur respektive bostäder. Samtidigt två viktiga beståndsdelar i ett reformprogram för grön samhällsbyggnad som jag ser som högst angeläget att utveckla.

På Moderaternas partistämma 2009, inför den kommande valrörelsen, deklarerade statsministern Fredrik Reinfeldt att hans parti skulle ta över Socialdemokraternas roll som samhällsbärande. Det kan ses i ljuset av statsvetares teorier om politiska partiers hegemoniska ställning.1 Man blir också påmind om Göran Persson under hans sista mandatperiod. Inför valet 2002, då partiet kom att få nästan 40 procent av rösterna, sade den statsministern följande om partiets strategi.2

Socialdemokratin har inte fått regera Sverige i alla år tack vare alla vallöften, utan eftersom man kunnat hantera de oväntade kriserna som dykt upp. Vad vi kan lova är att det varje gång det inträffar någonting som vi inte kunnat förutse ska vi hantera situationen kraftfullt och utifrån våra värderingar.

Likt Reinfeldt efter honom tycktes Persson göra visionslösheten till en dygd. Men det har, som Morgan Johansson skrev i LO-tidningen (som sedan bytte namn till Arbetet) efter valet 2010, aldrig varit socialdemokratins roll att vara samhällsbärare.

Nej, det är socialdemokratins roll att vara ”samhällsbyggare” – en progressiv, aktiv politisk kraft som med sociala reformer utvecklar samhället mot ökad jämlikhet och därmed ökad frihet för den enskilda människan.

Göran Persson och Fredrik Reinfeldt
Fredrik Reinfeldt börjar liksom föregångaren Göran Persson bli allt mer en förvaltare av makt.

Göran Persson 1997: "Nu ska vi bygga om landet Sverige"

Göran Persson är i dag främst ihågkommen för budgetsaneringen efter nittiotalskrisen, och det finanspolitiska ramverk med överskottsmål (som Moderaterna då opponerade sig mot men i dag med vissa undantag är inbitna försvarare av) och utgiftstak som han införde som del i krishanteringen. Kunskapslyftet, högskoleutbyggnaden, satsningarna på den digitala infrastrukturen och inte minst LIP, de lokala investeringsprogrammen för ekologiskt hållbar utveckling3, är delar av ett arv som återstår att tillvarata. Det sistnämnda var det mest påtagligt konkreta uttrycket för Perssons vision om det gröna folkhemmet. Fredrik Jansson har på sin blogg skrivit om hur dåvarande statsministern på ett miljöseminarium arrangerat av SSU och fackföreningen Byggnads 1997 utvecklade denna idé, lanserad redan i hans linjetal som ny partiledare ett år tidigare.

Det projekt Persson såg framför sig - att jämföra med Per Albin Hanssons folkhem och Tage Erlanders starka samhälle - handlar om att gifta samman ekologi, ekonomi och kampen för jobben. Att de 20 procent av världens befolkning som lever i västvärlden lägger beslag på 80 procent av planetens icke förnybara resurser är förstås inte hållbart. Men socialdemokratin lyckades med det som kunde framstå som otänkbart - att leda utvecklingen från Fattigsverige till en modern välfärdsstat, genom att se till att det byggdes bostäder, infrastruktur, sjukhus, skolor och en gemensam trygghetssektor. Omvandlingen skapade hundratusentals nya arbetstillfällen. På samma sätt kan socialdemokratin leda omställningen från dagens Sverige till ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle. Det är en ödesfråga i ordets rätta bemärkelse.

Investeringar i bostäder och infrastruktur

Jag blev glad när jag läste Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson på DN Debatt lyfta behovet av investeringar bland annat i bostäder och infrastruktur. Det offentliga åtagandet har under en lång period varit katastrofalt eftersatt, vilket bidragit till hushållens ökade skuldsättning och dragit ner investeringstakten i samhällsekonomin. Det förra kan mycket väl leda till en ny ekonomisk kris i Sverige och det senare kan ha bidragit till den höga arbetslösheten, genom att hålla uppe nivån på den så kallade jämviktsarbetslösheten (Nairu).4

Enligt utredaren (SOU 2009:74) Gunnar Malm bör höghastighetsbanor byggas mellan Sveriges storstäder. Men det behövs en generalplan för transport och samhällplanering.

Nu finns det förstås inget egenvärde i att gödsla med pengar i stora infrastrukturprojekt. Det är ingen konst. Att Sverige jämfört med andra europeiska länder investerat en lägre andel av BNP i transportsystemen innebär inte nödvändigtvis att de andra länder använt sina pengar klokt. Det finns projekt som bär sina kostnader och som skapar ett mervärde i samhällsekonomin, och det finns sådana som inte gör det. Det gäller att hushålla klokt och investera där det gör nytta. Annars är det bara slöseri.

Inte heller är det så säkert att investeringar i byggprojekt skapar så många nya jobb i sig - på kort sikt. Det är nu inte så, kanske till skillnad från 1930-talets beredskapsjobb, att de arbetstillfällen som skapas genom sådana satsningar går till dem som i dag står utanför arbetsmarknaden. Den kunskap och kompetens som skulle efterfrågas är mer kvalificerad än så. Åtminstone teoretiskt skulle det rentav kunna vara så att investeringar i byggprojekt ytterligare förvärrar bristen på så kallad matchning - det vill säga att arbetsgivare visserligen efterfrågar arbetskraft, men inte lyckats få tag på sådan med rätt kompetens - som är ett stort problem på arbetsmarknaden samtidigt som vi har massarbetslöshet. Om vi ska kunna få någon dominoeffekt på arbetsmarknaden, att de som i dag är arbetslösa ska kunna ta de arbetstillfällen som uppstår när de som i dag jobbar där går vidare till annat, så krävs det insatser för kompetensutveckling: utbildning, men också validering av reell kompetens. Det brukar sägas att varje byggjobb ger tre andra jobb, och det är förstås så att ökat byggande får effekter på sysselsättningen i andra delar av ekonomin.

Framför allt skulle investeringar i bostäder och infrastruktur, som jobbpolitik betraktat, vara ett sätt att komma till rätta med andra arbetsmarknads- och näringspolitiska problem. OECD har pekat ut den överbelastade infrastrukturen och den dåliga tillgången till bostäder som två stora hot mot Stockholmsregionens konkurrenskraft.5 Rapporter från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, Ifau, Hyresgästföreningen och Boverket (pdf) har pekat på bostadens - särskilt hyresrättens - betydelse för arbetskraftens rörlighet. (Ökat byggande skulle också vara ett sätt att möta andra problem i ekonomin, främst hushållens skuldsättning och den uppblåsta bostadsmarknaden, som i förlängningen hotar även företagen och sysselsättningen.) Effektiv infrastruktur är förstås av avgörande betydelse för företagens kompetensförsörjning, vilket Västsvenska paketet är ett svar på i Göteborgsregionen där jag bor.

Ett program för grön samhällsbyggnad

Det vi nu är inne på berör minst tre av de sju prioriterade politikområden som jag lyfte fram i min framtidsspaning om socialdemokratin.

  • Bostäder: Det behövs en politik för att möta bristen på nybyggnation framför allt i landets storstadsregioner, segregationens utmaningar, miljonprogrammets renoveringsbehov, samt frågor om rotavdrag och ränteavdrag, stadsplaneringens roll i framväxten av levande stadsdelar, och inte minst förtätningens betydelse för ett ekologiskt hållbart samhälle.
  • Energi: Det gamla industrisamhället försörjdes på kolosser som kolkraft, olja, vattenkraft och kärnkraft. För en grön omställning måste vi tänka nytt. Effektivare energikonsumtion kan kombineras med ett myller av små- och storskalig användning av värmepumpar, solpaneler, vind- och vågkraftverk. Politiken behöver sätta upp investeringsmål.
  • Infrastruktur: Järnvägssystemets underfinansiering vad gäller drift och underhåll måste åtgärdas, och framför allt måste vi ersätta de offentliga finansernas överskottsmål för finansiellt sparande med ett överskottsmål för reala tillgångar. Det finns ett stort behov av nysatsningar i kollektivtrafiken samt höghastighetsbanor mellan storstadsregionerna.

Fredrik Jansson, i dag politisk chefredaktör på Folkbladet Västerbotten, har skrivit klokt om en grön upprustning av allmännyttan. Sedan dess har fackföreningen Byggnads kommit med förslag om energieffektivisering av bostäder för att nå klimatmålen. Inspiration hämtas där från Tyskland. Miljöorganisationen Greenpeace menar att arbetet med energieffektivisering och med omställning till förnybar energi kan skapa upp till 60.000 arbetstillfällen. Medan fackföreningen Transport, vars medlemmar finns inom en sektor som en stor del av utsläppen kommer från, vill se investeringar i grön teknologi och ett smartare transportsystem för att uppnå klimatmålen.

Utmaningarna är stora. Men det saknas vare sig visioner eller konkreta, operativa förslag.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om allmännyttan, bostadspolitik, Byggnads, energieffektivisering, Fredrik Reinfeldt, Göran Persson, Greenpeace, gröna folkhemmet, infrastruktur, investeringar, klimatpolitik, Magdalena Andersson, samhällsbyggnad, skuldsättning, sysselsättning, Transport

Noter

  1. Efter 1866 års representationsreform, då den gamla ståndsriksdagen avskaffades, dominerades riksdagen av ganska liberala storbönder. Lantmannapartiet ville företräda bondebefolkningen och de breda lagrens intressen gentemot byråkratin, militärväsendet och den akademiska världen. På 1890-talet blev partiet ideologiskt mer konservativt, och efter diverse sammanslagningar och namnbyten gav det upphov till dagens Moderaterna. Liberala samlingspartiet, med Karl Staaff som sin mest framgångsrika partiledare, var störst under decennierna kring sekelskiftet. Med Socialdemokraternas stöd drev de igenom den allmänna och lika rösträtten för kvinnor och män, och partiet har i dag sin arvtagare i Folkpartiet liberalerna. På 1930-talet inleddes den långa dominans Socialdemokraterna haft i svensk politisk nutidshistoria. Detta framför allt efter krisuppgörelsen med Bondeförbundet (som numer heter Centerpartiet), som skapade en stabil riksdagsmajoritet och lade grunden för ett långsiktigt reformarbete. Även om Socialdemokraterna i Sverige hade stöd av över 40 procent av väljarkåren ända in på 1990-talet, så inleddes den europeiska socialdemokratins kris redan i början av sjuttiotalet. []
  2. Citatet har jag hämtat från Klas Gustavsson, Socialismens liv efter döden, Atlas 2004, s 114. Det kommer ursprungligen från artikeln "Göran Persson: Löften ger ingen valseger", Jan Söderström och Ylva Säfvelin, i Socialdemokraternas medlemsmagasin Jalmar nr 2/2002, s 94, och det förekom också i olika reklambroschyrer inför valet 2002. []
  3. 1997-2001 investerade staten 6,2 miljarder i olika program runtom i landet, vilket till stor del förklarar det försprång Sverige skaffat sig när det gäller utsläppsminskningar. []
  4. Här får jag passa på att revidera något jag påstått vid tidigare tillfälle. Det gäller följande.

    Kapitalbildningen i reellt kapital har minskat i EU och USA, medan den istället ökat i de nya tillväxtländerna Kina, Indien och Brasilien. Sedan sjuttiotalet har den svenska tillväxten drivits fram framför allt genom ökad nettoexport och finansiell verksamhet. 1970 stod investeringar för 25,6 procent av Sveriges BNP och 2005 endast 13,7 procent. Vinster investeras inte i produktionen, utan på finansmarknaden. Detta korrelerar mot arbetslöshetsnivån.

    Fakta är att kapitalstockens andel av BNP fallit mellan 1980 och 2008. Kapitalstocken är det totala värdet av allt realkapital i samhället, det vill säga infrastruktur, fastigheter och industriinvesteringar. Ser vi över de senaste decennierna har bostadsbyggande och infrastrukturinvesteringar varit på en låg nivå, medan industriinvesteringarna har hållit sig hyfsade, men inte ensamma kunnat försvara kapitalstockens andel av BNP. Faktum kvarstår: Produktionen har blivit mer kapitalintensiv - inte mindre. []

  5. OECD, Territorial Reviews: Stockholm, 2006, pdf. []

Kommentera!

Kommentera