Investeringslinjen

Av den 14 mars, 2012

Grundat i ekonomisk forskning kan vi konstatera att det finns bättre sätt att hushålla med medlen än Alliansregeringens jobbpolitik. En socialdemokratisk politik för full sysselsättning måste bygga på långsiktiga investeringar.

Det som krävs för att lyfta Sveriges ekonomi är inte subventioner av restaurangnäringen eller av hushållsnära tjänster, inte heller att försämra trygghetssystemen i sådan grad att arbetslösa förvisas till fattigdom, utan viktiga investeringar bland annat i forskning, humankapital, infrastruktur och reella tillgångar för att främja den i globaliseringen starkt konkurrensutsatta industrin. I jobbpolitiken finns nyckeln till en verklig grön omställning av samhällsekonomin, liksom för en utveckling mot minskade ekonomiska klyftor och ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Socialdemokraternas nya ekonomisk-politiska talesperson, Magdalena Andersson, har kritiserat regeringens jobbpolitik för att den inte ger tillräckligt med resultat för pengarna.

Här följer några anspråkslösa förslag till en ny jobbpolitik.

  • Stimulera näringslivets investeringar i reellt kapital samt i forskning och utveckling. Omreglera finansmarknaden.

Sysselsättningsnivån i en ekonomi beror på en rad faktorer. Det finns forskning som visar att det går att få ner jämviktsarbetslösheten - den nivå av arbetslöshet som råder när det finns balans mellan in- och utflödet på arbetsmarknaden - utan att inflationen stiger, genom att få upp investeringstakten och således öka produktionskapaciteten. Kapitalbildningen i reellt kapital har minskat i EU och USA, medan den istället ökat i de nya tillväxtländerna Kina, Indien och Brasilien. Sedan sjuttiotalet har den svenska tillväxten drivits fram framför allt genom ökad nettoexport och finansiell verksamhet. 1970 stod investeringar för 25,6 procent av Sveriges BNP och 2005 endast 13,7 procent. Vinster investeras inte i produktionen, utan på finansmarknaden. Detta korrelerar mot arbetslöshetsnivån. Till detta ska läggas att den svenska finansbranschen under krisen höll på att kollapsa för andra gången på 15 år. Det är ett problem som måste åtgärdas att när företag gör affärer med egna pengar beskattas de, medan affärer med andras pengar subventioneras. Det gynnar den typ av skatteplanering där pengarna skickas till ett holdingbolag som lånar ut.

Dessutom minskar näringslivet sina investeringar i forskning. De allra mest forskningsintensiva svenska företagen minskade sin forskning med hela 8 procent under 2010 jämfört med 2009. I rena siffror handlar det om 5,6 miljarder kronor. En handfull företag - Astra Zeneca, Volvo, ABB och Saab - står för den absolut största delen av svensk forskning och utveckling. De är i minskande andel svenskägda. Huvudkontorens lokalisering har stor betydelse för var investeringar i forskning görs. För att vända utvecklingen måste en rad åtgärder till, bland annat att pensionsfonderna går in för att säkra svenskt ägande. Möjligheten för utländska studenter och forskarstuderande att vara yrkesverksamma i Sverige måste ökas. Samverkan mellan näringsliv, akademi och offentlig verksamhet ska bli mer ömsesidig. Åtgärder måste till för att externa forskningsmedel till lärosätena ska kunna utnyttjas bättre, istället för att som i dag läggas på hög (12,8 miljarder kronor under 2009, enligt Riksrevisionen).

Lågkonjunktur och ekonomisk kris är ett bra tillfälle att göra långsiktiga investeringar i tekniska system och kompetensutveckling av personal. Socialdemokratisk jobbpolitik måste rikta in sig på att uppmuntra förmågan till långsiktighet hos företagens ledningar, bland annat genom skattetekniska incitament. Särskilt bör investeringar i utsläppsminskning, energieffektivisering och förnybara resurser premieras.

  • Sätt upp ett mål för offentliga investeringar i infrastruktur och bostäder. Bygg bort sysselsättningskrisen genom mer långsiktighet i samhällsekonomin.

I sina så kallade territorial reviews rankar OECD företagsklimatet i olika storstadsregioner. 2006 (pdf) fick Stockholm högt betyg bland annat tack vare hög produktivitet hos arbetskraften, främst på grund av hög utbildningsnivå, och relativt sett stora satsningar på forskning och utveckling. De två största hoten mot Stockholmsregionens konkurrenskraft är den dåliga integrationen av invandrare på arbetsmarknaden, samt den överbelastade infrastrukturen och den dåliga tillgången till bostäder. Det krävs långsiktigt hållbara incitament för att bygga bostäder anpassade efter behov. Hyresrätter och studentlägenheter som i dag missgynnas skattemässigt måste få plats i en blandad bebyggelse. Byggsektorns oligopol måste brytas upp och överklagandetiderna kortas för att underlätta för mindre aktörer.

Avregleringen och det under decennier eftersatta underhållet av järnvägen - där Sverige är sämst inom EU, enligt en undersökning från fackföreningen Seko (2011) - har lett fram till en kollektivtrafik som systematiskt och kontinuerligt kollapsar, när vintern bryter ut i vårt land. Det får konsekvenser inte bara för resenärer utan också för företagen, eftersom godstrafiken prioriteras ned för att släppa fram persontrafiken. Det har inneburit kraftiga leveransförseningar för många företag i Sverige. Det är hög tid att öka transportkapaciteten och förbättra miljön genom investeringar i transportinfrastruktur.

Det har aldrig varit ett bättre läge än nu att göra dessa investeringar, eftersom den svenska statens upplåningskostnader just nu är häpnadsväckande låga. Det är inte rimligt att, i ett läge där den reala räntan på statsobligationer ligger under noll, beta av en redan rekordlåg statsskuld. Att investera i infrastruktur och bostäder skapar inte bara arbeten för tillfället, utan det minskar segregationen, skapar stabilare bolånemarknader och gör framförallt ekonomin långsiktigt konkurrenskraftig. Man kan jämföra med hur finansministern Gripenstedt genom lån byggde upp stambanenätet för järnvägen under senare delen av 1800-talet, och därmed lade grunden för 1900-talets ekonomiska utveckling.

I dagens finanspolitiska ramverk finns ett utgiftstak och ett överskottsmål. Det förra innebär en restriktion för statens utgifter på tre års sikt, och det begränsar investeringar men inte skattesänkningar. Det vore vettigare att sätta ett mål om balans mellan intäkter och utgifter. Överskottsmålet innebär en betoning på den offentliga sektorns finansiella sparande, och det finns anledning att omformulera detta mål för att i högre grad betona det offentligas reala sparande - det vill säga investeringar i infrastruktur och annat realkapital. Som det ser ut nu får dagens generationer betala också investeringar som kommer framtida generationer till del, vilket kan hålla tillbaka investeringarna. Riksdagen bör ålägga regeringen att avlämna en årlig skrivelse om den offentliga sektorns kapitalstock och investeringar.

Jag återkommer med fler förslag.

Krönikan publicerades hos S-akademiker.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om bostadspolitik, byggsektorn, finanspolitik, forskning, industripolitik, infrastruktur, investeringar, jobbpolitik, Johan August Gripenstedt, kapitalbildning, miljöteknik, OECD, S-akademiker, socialdemokrati, sysselsättning

Kommentera!

Kommentera