Socialdemokratiska prövningar – ett återbesök

Eftersom jag nu vill starta upp bloggen igen följer här ett inlägg jag publicerade på Substack den 8 maj 2026. Det rör sig om reflektioner kring en samling inlägg från just denna blogg som jag år 2015 gav ut i bokform.

Jag valde en gång titeln Socialdemokratiska prövningar för att den kunde förstås på två sätt.1 Socialdemokratin stod inför prövningar i en föränderlig värld, men texterna var också uttryck för ett prövande förhållningssätt till politiska idéer. De skrevs som blogginlägg mellan 2011 och 2015 och behandlade frågor som strukturomvandling, jämlikhet, välfärdsstat, klimatpolitik och socialdemokratisk idéutveckling. Inte därför att de tillsammans skulle bilda ett färdigt program, utan därför att det var de frågor som upptog mitt tänkande just då. Ofta var det reaktioner på en politisk händelse, ett utspel eller något jag läst. Denna essä är ett försök att i efterhand se dem som en helhet: att rekonstruera den argumentationslinje som löper genom texterna, placera den i ett vidare idéhistoriskt sammanhang och undersöka vad som fortfarande framstår som hållbart och vad som förtjänar att omprövas.

Den historiska kontexten var den europeiska finanskrisens efterdyningar. Åren 2011–2015 innebar en sorts rannsakningssituation för hela det politiska fält som brukar kallas socialdemokratin. I Sydeuropa rullade åtstramningarna fram; i Norden dominerade vad som tycktes vara en normallägesoptimism, men under ytan gick djupare frågor: vad är egentligen det specifikt socialdemokratiska svaret på en globaliserad kapitalism? Vad skiljer oss från socialliberalerna till höger och de gamla socialister till vänster som vägrar acceptera marknaden som realitet? Och framför allt: vilken sorts människa, vilket sorts samhälle och vilken sorts framtid försvarar vi?

Det var dessa frågor jag försökte arbeta med, inte alltid med systematik, men med vad jag hoppas var en ärlig strävan att pröva ståndpunkter mot verkligheten – en ambition jag lånat från Nils Karleby, den tidiga svenska socialdemokratins kanske mest undervärderade teoretiker.2 Syftet med denna essä är att i efterhand rekonstruera det tankesystem som dessa texter tillsammans utgör, placera det i ett vidare intellektuellt sammanhang och – ärligast av allt – granska det i ljuset av vad som hänt sedan dess, både i världen och i mitt eget tänkande.

Strukturreformism som grundraster

Det dominerande motivet i texterna är vad jag skulle kalla en strukturreformistisk ansats. Mot en keynesianistisk socialdemokrati – som i sin svagaste form reduceras till konjunkturstabilisering och omfördelning – ställde jag, och ställer fortfarande, en socialdemokrati med Schumpeter snarare än Keynes som analytisk referenspunkt.3 Det handlar inte om att romantisera "kreativ förstörelse" – det är ett cyniskt begrepp som alltför lätt naturaliserar den omvälvning som drabbar verkliga människor – utan om att ta på allvar att kapitalismen förändrar sig, och att en reformpolitik som inte tar denna förändring som sin utgångspunkt dömer sig själv till irrelevans.

Idealtypens namn är Rehn-Meidner. Det program som Gösta Rehn och Rudolf Meidner formulerade för LO under 1950-talet är fortfarande det klaraste exemplet på socialdemokratisk strukturpolitik i praktiken: en aktiv arbetsmarknadspolitik som underlättar omställning snarare än bevarar gamla strukturer, en lönebildning som pressar ut olönsamma företag och frigör resurser till mer produktiva sektorer, kombinerat med en solidarisk lönepolitik som säkrar jämlikheten.4 Inte en politik mot marknaden, utan en politik som formar marknaden inifrån. Det jag intresserade mig för under dessa år var något i stil med ett Rehn-Meidner 2.0 – anpassat till en tid av global konkurrens, kunskapsekonomi och ekologisk omställning.

Parallellen inom samhällsvetenskaperna är tydlig: forskare som Sheri Berman, vars bok The Primacy of Politics (2006) visar hur den nordiska socialdemokratin lyckades just genom att bejaka marknadsekonomin men underordna den politiska mål, snarare än att låta sig styras av den eller lämna walk over.5 Det är en reformism som är mer radikal än vad den på ytan kan framstå som, eftersom den kräver substantiell institutionell makt och en vilja att forma – inte bara kompensera.

Jämlikhet som funktionell nödvändighet

Om strukturreformismen är metoden är jämlikheten målet. Men i texterna från 2011–2015 försökte jag undvika det som jag uppfattade som en svaghet i mycket av tidens jämlikhetsdebatt: att jämlikheten motiveras nästan uteslutande med moraliska argument, som ett rättvisekrav. Moraliska argument är viktiga, men de förutsätter ett delat moraliskt universum som ofta inte finns. Det jag försökte göra var att lyfta jämlikhetens funktionella dimension – det vill säga visa att mer jämlika samhällen faktiskt fungerar bättre, inom en rad olika parametrar.

Här lutade jag mig mot forskningen från Richard Wilkinson och Kate Pickett, vars Jämlikhetsanden (2009) sammanställde en anmärkningsvärd mängd komparativa data: ojämlika samhällen har sämre hälsoutfall, lägre tillit, mer kriminalitet, sämre rörlighet – inte bara för dem längst ned, utan för alla.6 Jämlikheten är, som jag formulerade det, inte bara etiskt motiverad utan samhällsbärande. Detta är en position jag delade med den klassiska välfärdsstatsforskaren Gøsta Esping-Andersen, vars analys av "omfördelningsparadoxen" – att generell välfärd omfördelar mer effektivt än selektiv – var en inspirationskälla till texterna från denna period.7

Den praktiska konsekvensen är ett försvar för den generella välfärdsstaten: inte behovsprövad och stigmatiserande, utan universell och legitimitetsskapande. Det handlar om utbildning, arbetsmarknad och hälsa – inte bara transfereringar.

Socialdemokratins särart

En återkommande ambition i texterna är att identifiera vad som är specifikt socialdemokratiskt – mot bakgrund av att socialdemokratin ständigt tycks vara hotad av antingen ett gammalsocialistiskt nostalgipaket eller en socialliberalism som suddar ut varje distinktion mot mittenhögern. Tre komponenter återkommer: jämlikhetsnormen, bejakandet av strukturomvandling, och det som jag från Fredrik Jansson8 lånade benämningen dubbelmaktsstruktur för – förhållandet att socialdemokratin rör sig både som rörelse och som stat, med rötter i en organiserad arbetarrörelse och med ambition att ta ansvar för samhällsstyrningen.

Det är en syntes som påminner om Karl Polanyis tänkande – idén om att marknaden alltid är socialt inbäddad, och att politikens uppgift är att säkra denna inbäddning mot marknadens tendens att lösa upp sociala band.9 Det är också en syntes som på sitt sätt svarar mot Michael Sandels kommunitarism: ett samhälle är mer än en samling individer som maximerar sina preferenser, och en politik som reducerar sig till preferenstillfredsställelse har förlorat sig själv.10

Det gröna folkhemmet

En av de tydligaste ambitionerna i antologin är att integrera den ekologiska frågan i socialdemokratins kärnprogram – inte som ett efterhängt tillägg, utan som en konstitutiv del. Klimatomställningen kräver strukturomvandling av historisk skala; det är en rörelse bort från fossilbaserade produktionssystem som inte kan överlämnas åt marknaden att lösa. Det krävs offentliga investeringar, industripolitik och en stat med kapacitet att styra resurserna dit där de behövs (inte skattesäkningar för de rika).

Den positionen är nära vad som sedan kommit att kallas Green New Deal-traditionen, men i texterna betonas tydligt den socialdemokratiska förankringen: inte en post-politisk grön ideologi, inte heller en grön variant av marknadsliberalism, utan en industriellt orienterad omställningspolitik där jämlikheten och arbetsvillkoren för dem som är beroende av de gamla industrierna tas på allvar. Miljöpartiets individualistiska, övertygelseetiska politik (apropå Weber) och de marknadsliberala lösningarnas bristfällighet kritiserades i ungefär lika mening.

Moralisk politik och nyliberalismens kulturprojekt

En dimension som löper under ytan i texterna, och som jag i efterhand tror var viktigare än vad jag förstod då, är nyliberalismens karaktär som moraliskt och kulturellt projekt. Margaret Thatcher förstod detta; hennes berömda uttalande om att ekonomin bara är ett medel och att det verkliga målet är att förändra "själen" är ett av den moderna politiska historiens tydligaste formuleringar av hur hegemoni egentligen byggs. En socialdemokrati som reducerar sig till ett teknokratiskt alternativ – "vi kan sköta hushållningen bättre" – har lämnat detta fält öppet.

Alternativet är en politik som tar på allvar att ekonomiska relationer formar subjekt. En marknad som belönar individuellt risktagande och straffar kollektivt beroende formar människor som tänker på sig själva som riskbärande individer, inte som delar av ömsesidiga gemenskaper. Här finns beröringspunkter med Wendy Browns analys av nyliberalismen som styrningsrationalitet och med det bredare kommunitära arvet – en socialdemokrati som hävdar gemenskapens och ömsesidighetens värde mot marknadens atomism.11

En idéhistorisk placering

Ser man till dessa teman sammantagna är det möjligt att placera det tänkande som texterna representerar ganska exakt i det socialdemokratiska idélandskapet. Det är en strukturorienterad, reformistisk och jämlikhetsdriven socialdemokrati med gröna inslag – nära den nordiska strukturreformismens tradition (Rehn, Meidner, Myrdal) och med tydliga internationella paralleller i Sheri Bermans läsning av 1930-talet och i den tyska traditionen av Wirtschaftsdemokratie.

Det är samtidigt en position som markerar avstånd i flera riktningar. Mot den keynesianska förenklingen, som riskerar att reducera socialdemokratin till konjunkturpolitik. Mot Giddens och den tredje vägens socialliberalism, vars analys av strukturomvandlingen jag till stor del delade men vars kapitulering inför marknadslogiken och dess privatisering av offentliga tjänster jag avvisade.12 Mot "Blue Labour" – den brittiska varianten av kommunitär socialdemokrati knuten till Maurice Glasman – som jag läste med intresse men vars konservativa kulturella tyngdpunkt jag kände mig främmande inför.13

Det finns en ambivalens i texterna inför vad som brukar kallas progressiva värderingar – om invandring, kulturell mångfald, identitetspolitik. Det är en ambivalens jag inte alltid var tillräckligt ärlig om, och som jag nu tänker noggrannare på.

Vad håller?

Tio år är en lång tid i politiken och samhällsutvecklingen, men några av grundpositionerna i antologin förefaller mig mer hållbara ju mer jag tänker på dem.

• Jämlikhet är funktionell, inte bara normativ. Det är fortfarande den tes jag är mest övertygad om. Sambanden som Wilkinson och Pickett dokumenterade har inte försvagats av nyare forskning; tvärtom har det tillkommit en bred litteratur om tillit, socialt kapital och demokratins hälsa som pekar i samma riktning. Ojämlikhet eroderar de institutionella förutsättningarna för demokratin själv.
• Strukturomvandling måste politiseras, inte motarbetas. Det är lätt att som fackföreningsrörelse eller parti reflexmässigt försvara existerande jobb och industristrukturer. Det är förståeligt; bakom siffrorna i statistiken finns verkliga människor med liv som ska gå ihop. Men en politik som reduceras till att bevara det rådande har ingen framtid – och förtjänar ingen. Den enda hållbara linjen är att bejaka omvandlingen men politisera den: styra var den landar, vem som bär kostnaderna och vem som tar del av vinsterna.
• Reformism är en metod, inte en ideologi. Det är Nils Karlebys insikt, och den är fortfarande riktig: socialdemokratin bör inte låsa fast sig vid en dogmatisk bild av vart den är på väg. Det som räknas är att konkreta reformer faktiskt förbättrar verkliga människors liv, och att de ackumuleras i riktning mot ett mer jämlikt och mer demokratiskt samhälle. Det utesluter inte visioner – det disciplinerar dem.
• Generell välfärd är överlägsen, politiskt och ekonomiskt. Tendensen att under tryck smalna av välfärdssystemen – att rikta dem mot de fattigaste, att avveckla det universella – är politiskt självdestruktiv. Det är en väl belagd insikt i välfärdsstatsforskningen, och den gäller fortfarande.
• Socialdemokrati kräver institutionella maktbaser. Idéerna räcker inte. En socialdemokrati utan stark fackföreningsrörelse, utan fungerande partiorganisation, utan intellektuell infrastruktur, utan närvaro i det civila samhällets institutioner – den socialdemokratin kan vinna enstaka val men kan inte bära samhällsbygget. Det är en insikt som torde ha förstärkts av de senaste decenniernas erfarenheter.

Vad har jag tänkt fel?

Det vore ohederligt att skriva denna essä utan att ta upp det som håller sämre.

• En för oreflekterad relation till liberalism och progressiva värderingar. Den mest besvärande insikten, när jag nu läser texterna, gäller inte vad jag argumenterade för – utan vad jag tog för givet. Som högutbildad stadsbo, om än med bakgrund i arbetarklass och bruksortsmiljö, hade jag internaliserat ett kulturellt paket av "progressiva" värderingar – om migration, mångfald, identitetsbaserade rättighetsanspråk – utan att riktigt granska det kritiskt. Det var i viss mening min klassideologi: fri rörlighet är ett värde för dem som kan utnyttja den, kosmopolitism är naturlig för dem vars positioner är trygga.
  Jag var kritisk mot identitetspolitikens fragmenterande tendenser, men kritiken var mer teknisk än djuplodande. Den egentliga frågan – om en socialdemokrati förankrad i klassanalys och strukturpolitik kan integreras med ett värderingspolitiskt paket som fungerar klassöverskridande – ställde jag mig aldrig tillräckligt skarpt. Det är en fråga jag nu anser är central, och svaret är mer komplicerat än jag medgav.
  Det är inte en rörelse mot konservatism, och det är inte heller en rörelse mot den populistiska missnöjespolitik som nu tar sig många uttryck i Europa. Det är snarare en nödvändig intellektuell renhållning: att se hur "progressiva" positioner ibland fungerar som klasspecifikt kitt för ett högutbildat urbant skikt, och hur de kan komma i konflikt med de materiella intressen och kulturella självförståelser hos just de väljargrupper som socialdemokratin historiskt representerat.
• Globaliseringen, staten och den sociala sammanhållningen. En liknande blind fläck gäller relationen till staten och det nationella som politisk ram. Texterna rör sig inom en horisont där den öppna ekonomin i stor utsträckning tas för given, och där den politiska uppgiften är att hantera dess konsekvenser. Den statsbyggande dimensionen av socialdemokratin – territoriella solidariteter, social sammanhållning som politisk förutsättning, migrationens effekter på lönebildning och tillit – behandlades styvmoderligt.
  Inte för att svaret är enkelt. Det är det inte. Men frågan om under vilka betingelser fördelningspolitik och generell välfärd är möjlig – och om huruvida dessa betingelser inkluderar en viss grad av kulturell och social sammanhållning – kan inte undvikas med en svepande vänsterliberal korrekthet.

Vad binder samman då och nu?

Mitt i alla omprövningar finns tre linjer som tycks mig stabila.

• Den första är strukturanalysens primat. Samhällsfenomen ska förklaras strukturellt, inte individualistiskt. Det gäller ekonomiska klyftor, det gäller politisk polarisering, det gäller kriminalitet och det gäller hälsoskillnader. Det är inte ett förnekande av individers ansvar eller handlingsutrymme – det är ett erkännande av att strukturer sätter ramarna.
• Den andra är den karlebyska prövningshållningen. Att pröva ståndpunkter mot verkligheten, att inte låsa fast sig vid dogmer, att hålla teorin öppen för korrigering när fakta talar emot den – det är inte bara en epistemologisk dygd, det är en politisk nödvändighet. Socialism som ideologisk stelhet har alltid förlorat; socialdemokrati som pragmatisk reformism med tydlig ambition har vunnit.
• Den tredje är jämlikheten som övergripande mål. Den har bara blivit viktigare. De senaste decenniernas forskning om demokratins erosion pekar konsekvent på ojämlikhetens roll som undergrävande faktor: det är lättare att köpa politiskt inflytande, lättare att underminera institutioner, lättare att exploatera frustration när klyftorna är stora. Jämlikheten är inte bara ett rättvisemål – ytterst rör det demokratins egen självbevarelse.

Vad vill jag betona mer?

Om omprövningarna handlar om vad jag tänkt fel, handlar fördjupningarna om vad jag tänkt rätt men inte tillräckligt. Tre teman sticker ut.

• Klassanalysens återkomst. Det har under de senaste åren skett en intellektuell rehabilitering av klassbegreppet som analytiskt verktyg. Det är välkommet och nödvändigt. En socialdemokrati som talar om "alla" eller om "medelklassen" som ett homogent block har tappat sin analytiska skärpa. Arbetarklassen – i en vid definition som inkluderar de delar av servicesektorn och industrin vars arbetsvillkor, ekonomiska trygghet och kulturella status skiljer sig från den professionella medelklassens – måste åter bli ett uttalat subjekt för politiken, inte bara en abstrakt referens i debatterna och högtidstalen.
• Det kommunitäras politiska vikt. Bland det tyngst vägande i den forskning och diskussion jag tagit del av de senaste åren är insikten om vad som händer när lokala gemenskaper eroderar. Det är inte bara en fråga om ekonomi, utan om den meningsbärande väv av relationer, institutioner och platser som ger mänskligt liv ett sammanhang. Avindustrialiseringens konsekvenser handlar inte bara om förlorade jobb – de handlar om förlorade världar. En socialdemokrati som nöjer sig med att kompensera ekonomiskt utan att ta dessa gemenskapers specifika värde på allvar kommer att fortsätta förlora bland just de grupper man säger sig representera.
• Moralekonomins möjligheter. Det räcker inte att ha rätt strukturanalys. Det krävs också en förmåga att tala till och om de moraliska intuitioner som strukturerar politisk handling – om rättvisa, förtjänst, ömsesidighet och ansvar. Det är möjligt att göra det utan att kapitulera för en individualistisk moralfilosofi; den kommunitära och dygdetiska traditionen erbjuder resurser för det.

Från prövning till riktning

Titeln på min antologi från 2015 – Socialdemokratins prövningar – rymmer en dubbeltydighet. Den syftar på de påfrestningar och utmaningar som socialdemokratin som rörelse och som regeringsprojekt stod inför under perioden 2011–2015. Men den syftar också, och kanske mer, på ett prövande tänkande – ett sätt att förhålla sig till idéer som mer söker sanningen än försvarar givna positioner.

Det prövande tänkandet är det jag vill ta med mig. Inte naiviteten i att tro att man alltid kan nå en neutral botten av "verkligheten" – det är omöjligt, och det vore intellektuellt ohederligt att låtsas. Men en hållning av ärlig nyfikenhet, av beredskap att ompröva, av vilja att följa argumentet dit det leder – det är vad som skiljer levande politiskt tänkande från ideologisk repetition.

Världen sedan dess har bjudit på prövningar av ett slag som var svåra att förutse: flyktingkrisen 2015 och dess politiska efterverkningar, Brexit och det nationalpopulistiska uppsvinget, pandemin och dess asymmetriska ekonomiska konsekvenser, det geopolitiska systemskiftet med kriget i Ukraina, och nu de teknologiska omvälvningarna kring AI och automatisering som med ökad tydlighet ställer frågan om vems intressen den teknologiska omvandlingen tjänar. Var och en av dessa kriser har på sitt sätt belyst frågor som texterna i denna antologi cirkulerade kring – om globalisering och territoriell solidaritet, om strukturomvandling och politisk styrning, om jämlikhet och sammanhållning.

Svaren är inte samma idag som de var 2011, när jag för min del blev socialdemokrat formellt genom att lösa partimedlemskap. Men frågorna – vilken sorts samhälle vill vi ha, vem bär kostnaderna och vem tar vinsterna av den förändring som ändå sker, och hur bygger vi de institutioner som kan bära svaret – de frågorna är exakt samma. Det är, har jag kommit att tro, socialdemokratins bestående bidrag till den politiska diskussionen: inte ett färdigt svar, utan en bestämd vilja att ställa rätt frågor.