Vems är händerna som bär fanorna?

Under flera år låg denna blogg på is. I våras började jag istället att prova på Substack, men nu när jag kommit igång igen med skrivandet vill jag starta upp min gamla blogg. Det följande är ett inlägg jag publicerade på Substack den 1 maj 2026.

Det finns en bild som återkommer i förstamajtågens historia: händerna. Händer som bär fanor, händer som viftar, händer som knutna lyfts mot himlen. Det är inte av en slump att händerna blivit ett av rörelsens ikoniska motiv. De berättar om arbete i dess mest konkreta form – om det som bärs, lyfts, byggs, repareras, vårdar. Om kroppen som insatsvara.

Första maj är inte bara en festdag. Det är en påminnelse om att representationen – vem som talar, vem som bestämmer, vem vars intressen formas till politik – aldrig är given. Den erövrades. Och erövringen måste, visar det sig, göras på nytt.

Snittar i stället för varmkorv

Det finns en händelse från valrörelsen 2022 som är värd att dröja sig kvar vid. Wilma Eklund berättar i en rapport för Tankesmedjan Tiden om en socialdemokratisk valkonferens i den välbärgade medelklasskommunen Österåker i Stockholms län, där någon har bytt ut varmkorven mot snittar.1 Tillfrågad om varför svarar den ansvarige: "Det är en ny partiledare, vi kör snittar nu." Det är bara en liten anekdot. Men den kan förstås som ett symptom på något större.

Det handlar inte om mat. Det handlar om vem man signalerar till, vem man tänker sig att partiets folk egentligen är. Och i den frågan har något förskjutits i svensk socialdemokrati under de senaste femton åren som det är värt att tänka till över.

I valet 2022 röstade lika många tjänstemän som arbetare på Socialdemokraterna, ett unikt resultat i decennier av vallokalsundersökningar. Partiet ökade med över fem procent i Österåker, och tappade drygt åtta procent i bruksorten Munkfors i Värmland. Storstäderna, som under Reinfeldt-åren var de kommuner där S tappade mest, har blivit de kommuner där S vunnit mest. Sambandet mellan klasstillhörighet och socialdemokratiskt röstande – stabilt från 1970 till 2006 – har sedan dess brutits. Bjuv i nordvästra Skåne är ett typexempel: en kommun med socialdemokratisk majoritet ända sedan 1940-talet, som efter en fabriksnedläggning och ett sverigedemokratiskt genombrott landade på tjugosju procent för S år 2022. Berättelsen om Bjuv är inte unik. Den är ett mönster.

Det är en svensk illustration av ett västerländskt mönster som är äldre och djupare än vad den löpande valanalysen brukar fånga. I mer än trehundra val i tjugoen demokratier sedan 1948 går det att följa samma långsamma vändning: socialdemokratiska och socialistiska partier, som i efterkrigstidens Europa bar lågutbildade och låginkomsttagares röster, har gradvis blivit partier för de välutbildade. En studie av nationalekonomerna Amory Gethin, Clara Martínez-Toledano och Thomas Piketty, publicerad 2022 i The Quarterly Journal of Economics, visar just detta.2 Höginkomsttagare röstar fortfarande till höger. Men utbildningskapitalet och det ekonomiska kapitalet har skiljt sig åt och dragit i olika riktningar – och det är vänstern som vunnit de förstnämnda. Artikelns titel – "brahminvänstern mot köpmannahögern" – fångar detta med en formulering enkel nog att bli minnesvärld: mot kapitalets höger står akademikernas vänster.

Vad som gör denna analys särskilt viktig är att förändringen inte uppstår ur ett enskilt dramatiskt brott. Den börjar redan på 1950-talet, decennier innan begrepp som "kulturkrig" eller "postmaterialism" existerade i den politiska vokabulären. Det är en kontinuerlig, strukturell rörelse driven av en ny konfliktdimension – den sociokulturella axeln, med frågor om miljö, migration, identitet, lag och ordning – som i stigande grad organiserar den politiska kampen parallellt med, och delvis korsande, den gamla ekonomiska fördelningsaxeln. Gröna partier och invandringskritiska partier har påskyndat förändringen, men förklarar tillsammans bara omkring femton procent av den totala rörelsen. Resten är något djupare: en omdefiniering av vad vänster och höger betyder som identitet och gemenskap.

Det oroande i den bilden är inte att välutbildade röstar till vänster – det är i sig inget problem – utan vad det säger om vad vänstern kommit att förkroppsliga, och vems intressen som ryms i dess program. Ett parti vars väljarkoalition alltmer består av dem det historiskt omfördelat från kommer att få allt svårare att driva just den politik – de konkreta standardhöjningarna, de direkta omfördelningarna – som en gång gjorde det relevant för dem det skulle företräda. Det blir knepigare att avskaffa rut-avdragen när en större andel av väljarbasen har städtjänst. Det blir smärtsammare att tala om fastighetsskatt och ränteavdrag när allt fler av de egna väljarna äger dyra bostäder.

Klasstaket

Men valresultat är bara ena sidan av representationsfrågan. Den andra – vem som ens kandiderar – kartläggs av statsvetaren Olle Folke och nationalekonomen Johanna Rickne i en studie publicerad 2025 i American Political Science Review, och bilden de tecknar är lika entydig som den är nedslående.3

Ungefär hälften av väljarkåren tillhör arbetarklassen. Bland kandidater till kommunfullmäktige är andelen trettio procent, bland valda ledamöter tjugoåtta, bland listettorna sjutton och bland riksdagsledamöterna tretton. För varje steg upp i hierarkin gallras den som arbetar med händerna eller hjärtat bort. Och mönstret har varit i det närmaste konstant under femtio år – en tid under vilken andra historiskt underrepresenterade grupper, som kvinnor, unga och utrikesfödda, kommit att utgöra alltmer jämlika andelar av riksdagen och väljarkåren. För arbetarklassen har rörelsen gått dramatiskt långsammare, och nivån av underrepresentation är alltjämt djup.

Det är frestande att söka förklaringen i väljarnas preferenser – att folk helt enkelt föredrar att se välutbildade företrädare – men det stämmer inte. Kontrollerat för listplacering personröstar väljare lika gärna på politiker med arbetarbakgrund som på andra. Det är inte heller en fråga om ambition: bland dem som väl tagit steget in i kommunpolitiken finns ingen mätbar skillnad i viljan att avancera. Och det är inte en fråga om kompetens i någon mätbar mening – varken betyg, kognitiva tester eller arbetsinsats förklarar mer än en liten del av gapet.

Vad som återstår är mer besvärande, och svårare att åtgärda. Arbetaryrken ger sämre förutsättningar att styra över den egna arbetstiden, färre möjligheter att jobba hemifrån, striktare regler vid tillfällig frånvaro – och politiskt engagemang kräver just den flexibilitet som saknas. Men bortom de praktiska hindren finns något annat, svårare att mäta: den sociala miljön i de politiska organisationerna. Partier är kulturer, med sina egna sätt att tala och att veta, och i de kulturerna befinner sig den som saknar akademisk bakgrund i en kontext som inte är gjord för henne. Den som är i minoritet i en organisation bygger svårare de nätverk och den synlighet som krävs för att avancera – inte av illvilja hos omgivningen, utan av de processer som uppstår när de flesta i rummet liknar varandra.

Folke och Rickne pekar ut partierna som de primärt ansvariga. Det är i partiernas nomineringsprocesser, deras möteskulturer och deras interna hierarkier som klasstaket reproduceras – och det är där förändringen måste börja.

Motståndet mot SD

Mot detta klasstak finns en dragkraft i omvänd riktning, och den är värd att ta på allvar: de välutbildade storstadsväljare som sedan 2010 sökt sig till socialdemokratin och det progressiva blocket har inte gjort det av ekonomiskt egenintresse. De har gjort det av värderingsmässigt motstånd mot den auktoritära högerpopulismens frammarsch. Det är en politisk rörelse driven av något genuint, inte av kalkyl. Popjournalisten Fredrik Strage formulerade det med glimten i ögat inför valet 2018 när han, som gammalt högerspöke, förklarade sig rösta socialdemokratiskt: när den viktigaste frågan är hur man ska stoppa nyfascismen känns S mer pålitligt än partierna man egentligen vill rösta på. Det skämtsamma i formuleringen döljer något på fullt allvar – att den sociokulturella axeln verkligen organiserar röster, och att motståndet mot SD blivit ett eget politiskt gravitationsfält.

Men den rörelsen har ett pris. Den politiska energi som går till att vara identitetsmässig motpol till Sverigedemokraterna är energi som inte går till att formulera och driva den omfördelande ekonomiska politik som skulle tala till dem som lämnat – eller aldrig har tillhört – partiet. Migrationsfrågans dominans under 2010-talet drev väljarflöden från S till SD som var större än partiets faktiska tapp i valet 2018: utan det flödet skulle S ha ökat, snarare än minskat.

Avindustrialiseringen, fackens tillbakagång och den minskade partilojaliteten har sedan länge redan försvagat det socialdemokratiska fästet i Bruksortssverige. Och de sakpolitiska kompromisser som gjorts för att behålla de nya storstadsväljarna – motvillig acceptans av värnskattens av­skaffande, uppgivenhet inför idéer om fastighetsskatt, tystnad om jobbskatteavdrag – är kanske precis de kompromisser som signalerar till Bruksortssverige att partiet inte längre är gjort för dem.

Halva befolkningen

Klassrepresentationens problem och väljarkoalitionernas omvandling är olika sidor av samma mynt. I båda fallen handlar det om att de politiska institutionerna – partierna, kandidaturerna, programmen, retoriken – gradvis avlägsnat sig från den erfarenhet de en gång var byggda för att kanalisera. Det Piketty och medförfattarna kallar ett flerelitpartisystem ("multi-elite party system") – ett system där de koalitioner som turas om vid makten speglar olika slags eliters intressen och världsbilder snarare än flertalets – är inte ett fenomen bara i länder som USA och Frankrike. Det är i färd med att etablera sig också i Sverige, där klassröstandet en gång varit som starkast.

Första maj är en dag för påminnelsen om att socialdemokratin är till för det stora folkflertalet – inte för en upplyst minoritet, hur välmenande den än må vara. Arbetarklassen utgör ungefär halva den svenska befolkningen. Hälften. Det är inte en marginaliserad grupp vid sidan om det politiska samtalet. Det är det politiska samtalets huvudperson, eller borde vara det.

Den spänningen – mellan vad partiet säger sig vara och vilka som faktiskt företräder det, driver dess politik och formar regeringskoalitioner – är inte ett problem att lösa i dag, den 1 maj 2026. Men arbetet med att lösa det handlar om att hålla siffran levande: halva befolkningen. Och frågan som följer av den – vem talar egentligen för dem?