Existentiell hälsa och det goda livets politik

Vad krävs för att varje människa ska kunna leva ett gott och meningsfullt liv? I följande text publicerad på Substack den 30 juni 2026 tar jag avstamp i fallet Fållökna för att diskutera existentiell hälsa, Aristoteles och en socialdemokratisk politik för gemenskap och bildning.

På herrgården Fållökna utanför Malmköping i Södermanland pågår, enligt Fållöknastiftelsens egna stadgar, verksamhet för att "främja existentiell hälsa". Retreater, kurser och träffar "i kristen anda" erbjuds dem som söker harmoni, tillit och sammanhang - de ord som stiftelsens hemsida använder för att sammanfatta vad existentiell hälsa handlar om. Det finns i sig kanske inget uppenbart problematiskt i det. Att söka efter mening i tillvaron, att vilja skapa rum för reflektion och stillhet, är ett djupt mänskligt behov. Ändå har Fållökna blivit en politisk skandal.

Birgitta Ed, präst och gift med statsminister Ulf Kristersson, sitter i stiftelsens styrelse. Aftonbladets granskning avslöjade hur volontärer lockats med löften om "bra nätverk" i utbyte mot att röja sly, måla och klippa gräs på herrgårdsegendomen. Högt uppsatta tjänstemän har arbetat gratis på Fållökna och sedermera fått prestigefyllda statliga tjänster. Styrelsen är befolkad med före detta och nuvarande lobbyister, som Göran Thorstenson. Domkapitlet i Strängnäs utreder om det som framkommit är förenligt med prästlöftena. Kritiker som Ann Heberlein i Flamman pekar på kommodifiering av andligheten - att existentiell hälsa, förmedlad med prästkrage och på retreat, har blivit ett instrument för nätverkande och uppbyggnad av privata förmögenheter under religiös flagg.

Men skandalen kring Fållöknastiftelsen ger också tillfälle att ställa en mer principiell fråga: vad är egentligen existentiell hälsa? Och vad bör en progressiv politik - specifikt en socialdemokrati som tar sin ideologiska tradition på allvar - göra med detta begrepp, om något alls?

Begreppet existentiell hälsa

Folkhälsomyndigheten har på Tidöregeringens uppdrag genomfört en grundlig kartläggning av hur existentiell hälsa definieras i svensk och internationell forskning. Resultatet är otvetydigt: det finns ingen klar och etablerad definition. Men det finns återkommande beskrivningar.

I den svenska forskningstraditionen rör det sig om ett begrepp som vuxit fram delvis som ett alternativ till engelskans spiritual health, ett ord som på svenska alltför snävt för tanken mot konfessionell religiositet. Cecilia Melder, vars doktorsavhandling är en central referens, definierar existentiell hälsa som de sammantagna processerna av grundläggande tankar, handlingar och känslor när människan förhåller sig till livets olika situationer.1 Valerie DeMarinis, som forskat om det postmoderna Sveriges sekularisering, beskriver existentiell hälsa som kopplad till ontologisk trygghet - den grundläggande känslan av meningsfullhet och sammanhang i tillvaron, som i en sekulariserad kontext inte längre självklart ges av organiserad religion.2

Teologen Ola Sigurdson erbjuder ett distinkt bidrag: existentiell hälsa är enligt honom inte ytterligare en dimension av hälsa utan en reflexiv upplevelse av hälsa - människans förhållande till sin egen existens, skärningspunkten mellan det objektiva och det subjektiva, erfarenheten av att detta liv är mitt liv.3 I en svensk kontext har begreppet också kopplats till naturupplevelsers roll som meningsskapande - forskning visar att sekulariserade svenskar i stor utsträckning söker sig till skogen eller havet för upplevelser som i en tidigare generation hade sökt sin plats i gudstjänsten.4

Folkhälsomyndighetens slutredovisning, som inbegriper en enkät med 1 753 svarande samt 37 djupintervjuer med personer från grupper med förhöjd risk för ohälsa, bekräftar denna bild. Medborgarna beskriver livslust och mening i termer som har att göra med naturen, relationer, gemenskap, rörelse, kreativt skapande och känslan av att vara behövd och sedd. Det är slående hur vardagsnära svaren är - och hur lite de liknar retreater och nätverksmiddagar på sörmländska herrgårdar.

Folkhälsomyndigheten sammanfattar: centrala existentiella perspektiv i dagens Sverige är att uppleva mening i livet, vara i relation till sig själv, andra och naturen, känna sammanhang och trygghet, och att uppfatta sig vara en del av något större.

Det har inte saknats kritik mot begreppet existentiell hälsa. Psykologen Daousan Stiwne menar att det riskerar att medikalisera generella livsproblem och sudda ut distinktionen mellan existentiell nöd och psykisk sjukdom.5 Pär Salander är kritisk till hela begreppsfältet spirituality som han uppfattar som empiriskt ohållbart.6 Dessa invändningar är värda att ta på allvar. Existentiell hälsa riskerar att bli ett av dessa begrepp som är så rymliga att de helt saknar analytisk kraft - och att, som Fållökna-fallet visar, de utnyttjas av aktörer vars intressen är långt ifrån allmännyttiga.

Aristoteles och det politiska livets syfte

För att ta oss an frågan om i vad mån begreppet existentiell hälsa kan vara relevant för en politisk diskussion - bortom det konkreta fallet med Fållöknastiftelsen, och dess betydelse som symptom på en politisk kultur med inslag av egennytta, korruption och bondfångeri - ska vi ta en omväg via filosofen Aristoteles.

Aristoteles, som levde i det antika Aten under 300-talet f.Kr., är den tänkare som mer än någon annan har formulerat tanken att politik inte handlar om neutral administration av resurser utan om ett substantiellt mål: det goda livet. Hans nyckelbegrepp är eudaimonia - ett ord som ofta översätts som lycka, men som bättre fångas som mänsklig blomstring, ett tillstånd präglat av förverkligandet av de möjligheter som finns inneboende i det att vara människa.

I Nikomachiska etiken och Politiken argumenterar Aristoteles för att människan är ett politiskt djur (zōon politikon) - en varelse som inte kan nå sin fulla potential utanför gemenskapen.7 Polis, stadsstaten, uppstod kanske - som Thomas Hobbes århundraden senare skulle hävda - som ett praktiskt arrangemang för att undvika att vi dödar varandra, men dess funktion är att vara det institutionella ramverk inom vilket det mänskliga livet kan blomstra. Det politiska livets yttersta syfte är därmed inte frihet från ingripanden, inte heller maximering av individuella preferenser, utan formandet av de gemensamma villkor under vilka varje människa kan leva ett värdigt liv.

Aristoteles är pluralist när det gäller vad eudaimonia konkret innebär: det rymmer vänskap, intellektuell aktivitet, estetisk upplevelse, dygdigt handlande, deltagande i det gemensamma livet. Men han är inte relativist. Inte alla sätt att leva är lika goda. Och avgörande för hans analys är att eudaimonia inte är ett privat tillstånd som kan uppnås i social isolering - det är väsentligen socialt och politiskt.

En sak som lätt förbises i nutida läsningar av Aristoteles är hans ekonomikritik. I Politiken gör han en central distinktion mellan oikonomia (hushållning, skötseln av det gemensamma) och chrematistike (penningmakeri, det att anhopa rikedom för sin egen skull). Det förra är nödvändigt och gott; det senare är en perversion av mänsklig verksamhet, eftersom det sätter medlet - pengarna - i målets ställe. Att jaga rikedom utan gräns är för Aristoteles ett tecken på ett liv som gått ur led, ett liv där instrumentella värden förväxlats med genuina, intrinsikala (inneboende) värden.

Det är inte svårt att se hur denna distinktion är relevant för Fållöknafallet. En herrgård som erbjuder andlighet och existentiell hälsa är, på ytan, orienterad mot vad Aristoteles ser som genuina mänskliga värden. Men om andligheten fungerar som lockbete för nätverksbygge, om prästkragen ger legitimitet åt vad som egentligen är ett affärsprojekt, om retreaten är ett instrument för att positionera sig i maktens korridorer - då har chrematistike iklätts oikonomias dräkt. Det är inte existentiell hälsa som erbjuds. Det är ett exklusivt kapital, förbehållet dem som har rätt kontakter.

Aristotelisk socialdemokrati

Aristoteles var förstås inte socialdemokrat. Han försvarade slaveri, uteslöt kvinnor från det politiska livet och reserverade eudaimonia i praktiken för en snäv grupp fria medborgare som var män. Men hans grundfråga - vad krävs för att varje människa ska kunna leva ett blomstrande liv? - är den fråga som Martha Nussbaum och Amartya Sen gjort till centrum för sitt capabilities approach, förmågeteorin.

I en rad böcker argumenterar Nussbaum för att det politiska projektets centrala uppgift är att säkerställa att varje människa har tillgång till ett antal centrala mänskliga förmågor: att leva ett normalt långt liv, ha god kroppshälsa, röra sig fritt, använda sina sinnen och sin fantasi, hysa känslor, utöva praktisk förnuft, leva i gemenskap med andra, ha en relation till andra djurarter och naturens värld, leka, och ha kontroll över sin politiska och materiella miljö.8 Förmågelistan är aristotelisk i sin pluralism och i sin insikt att vissa dimensioner av ett mänskligt liv inte kan reduceras till andra. Nussbaum har själv identifierat socialdemokratin som det politiska system som historiskt kommit närmast detta aristoteliska ideal.9 I kontrast till liberalism (som utgår från neutralitet inför olika livsstilar) och kommunitarism (som binder det goda livet till en specifik tradition), är socialdemokratin ett projekt med både en substantiell syn på mänsklig blomstring och de institutionella verktygen för att ge alla medborgare, oavsett klass, kön och ursprung, reella förutsättningar att förverkliga den.

I en svensk kontext är det Payam Moula som tydligast formulerat denna aristoteliska socialdemokrati. I antologin Socialdemokratin i ett nytt århundrade (2017), som han redigerade tillsammans med undertecknad, skriver Moula att politikens uppgift är att föra samtliga samhällsmedlemmar över en tröskel där villkoren för ett gott liv föreligger.10 I sin nyutkomna bok Det goda (2026), med undertiteln "Om livets mening, demokratins kris och politikens förnyelse", vidareutvecklar Moula detta projekt. Utgångspunkten är uttalat aristotelisk: politiken har hamnat snett när den inskränkt sig till procedurer för det rätta och lämnat frågan om det goda livet åt individen själv. Moulas tes är att detta tillbakadragande inte är neutralt - det gynnar dem som redan har resurser att söka mening på egen hand, och lämnar resten utan vägledning.11 Med sin grundtes att vi aldrig kan undfly frågan om meningen med livet som en politisk angelägenhet är det svårt att läsa boken och inte komma att tänka på Fållökna.

Varför begreppet existentiell hälsa hamnar snett

Med detta aristoteliska raster kan vi nu analysera existentiell hälsa som politiskt projekt. Och det finns mycket att anmärka på.

Det första problemet är individualiseringen. I Folkhälsomyndighetens rapporter beskrivs existentiell hälsa genomgående som ett individuellt tillstånd - mening för mig, relation till min omgivning, en känsla av att jag är en del av något större. Det aristoteliska perspektivet tvingar oss att fråga: under vilka samhälleliga betingelser kan denna känsla uppstå? Mening är inte en privat prestation. Det är ett socialt faktum. En människa som arbetar under exploaterande förhållanden, som bor trångt och otryggt, som saknar tid för vänskap och reflektion, kan inte behandla sin “existentiella ohälsa” genom retreater. Stiwnes kritik - att existentiell hälsa riskerar att medikalisera strukturella problem - träffar hårt just här.

Det andra problemet är frånvaron av klass. Folkhälsomyndighetens enkät visar att människor spontant talar om naturen, rörelsen, gemenskapen, skapandet och relationen till sina närmaste som källor till mening och livslust. Det är i grunden demokratiska erfarenheter. Men djupintervjuerna noterar också att ekonomisk osäkerhet är ett hinder för existentiellt välbefinnande. Den människa som inte vet om hyran kan betalas nästa månad lever under ett ontologiskt hot som ingen retreatpedagogik löser. Existentiell hälsa riskerar att bli ett medelklassbegrepp - det är de som har råd som reflekterar, de som har tid som hinner söka mening.

Det tredje problemet är kommodifieringen, som Fållöknafallet gestaltar med pedagogisk tydlighet. När existentiell hälsa marknadsförs som en tjänst - ett retreat man kan köpa, en gemenskap man kan nätverka sig in i - reproduceras de ojämlikheter den påstås motverka. Det som borde vara ett universellt erbjudande, en plats för varje människa att söka sammanhang och mening, förvandlas till ett privilegium. Det är inte kristendomens budskap, apropå stiftelsens profil. Det är inte aristotelismens budskap. Och det borde definitivt inte vara socialdemokratins.

Vad vi bör ta med oss om existentiell hälsa

Ändå vore det fel att avfärda allt det som begreppet existentiell hälsa försöker fånga. Den kärna Folkhälsomyndigheten identifierat - mening, relation, sammanhang, trygghet, att vara del av något större - är aristotelisk till sin natur. Det är en insikt om att ett mänskligt liv inte är reducerbart till lönenivå och konsumtionskapacitet. Det är en insikt om att folkhälsopolitiken kan ha underskattat dimensioner av den mänskliga tillvaron som inte så lätt går att mäta, men som påverkar allt det som mäts. Åtminstone fyra saker bör socialdemokratin ta med sig från detta:

Gemenskapens politiska status. Att ha sammanhang och tillhörighet är inte ett privat önskemål utan ett politiskt ansvarsområde. Folkhälsomyndighetens data visar entydigt att ofrivillig ensamhet är ett existentiellt hot mot stora grupper. Den postliberala socialdemokratins betoning av gemenskap som politiskt värde - inte bara som medel för välmående utan som ett mål i sig - är aristoteliskt välgrundat. Politiken bör aktivt skapa förutsättningar för dem: mötesplatser, föreningsliv, offentliga rum, arbetsplatser präglade av värdighet.

Naturens plats i politiken. Det är inte en tillfällighet att naturen är den dominerande källan till existentiellt välbefinnande i Folkhälsomyndighetens material. Naturen demokratiseras när den är tillgänglig för alla - vilket den inte alltid är. Kamp för vardagsnära natur, allemansrätt och mot en ytterligare privatisering av det offentliga rummet är en genuint existentiell politik, inte minst för dem som inte har råd att köpa sig en sommarstuga.

Tidens politiska dimension. Återkommande i Folkhälsomyndighetens intervjumaterial är att tid är en förutsättning för existentiell reflektion. Tid för vila, för vänner, för skapande, för eftertanke. Att kämpa för kortare arbetstid, för rätten till återhämtning, för en arbetsmarknad som inte konsumerar hela människan, är en central facklig angelägenhet - och det är en existentiell rättvisefråga.

Meningsskapandets infrastruktur. Bibliotek, folkhögskolor, studiecirklar, kulturinstitutioner, kyrkliga rum öppna för alla oavsett tro - dessa är de institutionella förutsättningarna för att existentiell reflektion ska vara något annat än ett privilegium. Folkbildning är existentiell hälsa för alla - inte retreater för de välpositionerade. Nils Karleby poängterade att det avgörande inte är vem som äger en institution utan vilken funktion den fyller och vem den tjänar. En stiftelse som fyller funktionen att reproducera nätverksmakt för en politisk elit är inte något som främjar existentiell hälsa, oavsett vad stadgarna säger. Ett folkbibliotek, som öppnar dörrarna för den som annars är utestängd från det rika inre livet, det främjar existentiell hälsa.

Avslutning: Politik som omsorg om det goda livet

Slutsatserna vi bör dra av fallet Fållöknastiftelsen är inte att existentiell hälsa är ett tomt begrepp eller en borgerlig fantasi. Vad fallet istället visar är att existentiell hälsa, likt alla idéer om det goda livet, kan utnyttjas av särintressen och förvandlas till legitimering av maktinnehav, privilegier och profit.

Det aristoteliska svaret på detta är inte att ge upp frågan om det goda livet utan att insistera på att det är en politisk fråga - det vill säga en fråga om gemensamma institutioner, om rättvisa villkor, om vem som inkluderas och vem som utesluts. Martha Nussbaums förmågeansats påminner oss om att ett värdigt mänskligt liv kräver mer än frihet och ekonomiska resurser - det kräver relationer, gemenskap, meningsfullhet, tillhörighet. Payam Moulas och den postliberala socialdemokratins ambition att sätta jämlikheten i centrum nöjer sig inte med att jämna ut inkomster; den tar fasta på att ojämlikhet i tillgång till en meningsfull tillvaro är en lika allvarlig orättvisa som ojämlikhet i tillgång till sjukvård.

Socialdemokratin har sedan folkrörelsernas dagar i praktiken bedrivit en politik för existentiell hälsa - men utan att kalla den så. Studiecirkeln som gav fabriksarbetaren tillgång till litteratur och idéer som annars förblev ett privilegium för de välutbildade. Folkbiblioteket som öppnade dörren till ett rikare inre liv för dem vars hem inte hade bokhyllor. Föreningslivet som skapade tillhörighet och syfte bortom lönearbetet. Det var en politik för folket, finansierad gemensamt, tillgänglig för alla. Det är den traditionen socialdemokratin bör återerövra. Inte retreater för medelklassen, för dem som råkar ha tillräckligt med tid att röja sly på en sörmländsk herrgård.

Aristoteles menade att politikens ändamål är att möjliggöra det goda livet - inte bara att upprätthålla liv under vilka omständigheter som helst. Det är en formulering som fortfarande bär på politisk sprängkraft. Frågan om vad det goda livet är, och vems ansvar det är att skapa förutsättningarna för det, är inte en fråga som kan lösas på marknaden. Det är en fråga som är politisk.