Team Fridolin, Romson och Wallner

Miljöpartiets stundande byte av språkrör är kanske inte lika dramatiskt som Socialdemokraternas partiledarstrid. Men det är inte utan betydelse för partiets framtida vägval – eller som uttryck för detta vägval.

Maria Wetterstrand och Peter Eriksson avgår i vår som Miljöpartiets språkrör, som följd av en punkt i partiets stadgar som ska främja interndemokratin. Till skillnad från Socialdemokraterna – vars process för att ta fram en ny ledare ger upphov till spekulationer av kremlologiska mått, och minsta antydan till ambitioner är rent diskvalificerande – har Miljöpartiet en föredömligt öppen process för att ta fram nya språkrör. Ändå tycks Gustav Fridolin självskriven att efterträda Peter, medan det nog står mellan ekonomiska talespersonen Mikaela Valtersson och miljöpolitikern Åsa Romson för att axla populära Marias mantel. Förutom språkrör ska en partisekreterare väljas, eftersom Agneta Börjesson blivit riksdagsledamot. Jag tror mest på Anders Wallner.

Fridolin, Romson och Wallner

Gustav Fridolin och Åsa Romson är kandidater till posterna som språkrör för Miljöpartiet, Anders Wallner vill bli partisekreterare. Jag tror att de kan bli ett mycket bra team. Foto: Fredrik Hjerling x2 / MP STHLM Stad.

Anders skriver om de olika kandidaterna till språkrörsposterna på sin blogg. Det gör även Birger Schlaug, vars favoriter är Joakim Pihlstrand-Trulp – den hittills enda utmanaren till Fridolin – samt antingen Annika Lillemets eller Akko Karlsson. (Och i vanlig ordning gör Schlaug sina egna åsikter till måttstock för vem som kan anses trogen grön ideologi.) Anders är ett lätt val för mig – inte för att inte de övriga kandidaterna skulle kunna göra ett bra jobb – men språkrörsposterna är något knivigare. Gustavs inlägg på DN Debatt för några dagar sedan gjorde mig ambivalent – något jag återkommer till snart – men jag tror ändå att han är ett av de två språkrör MP behöver för att efterträda succéduon Wetterstrand/Eriksson. Jag lutade ett tag åt att föredra Mikaela, en enligt mig mycket kompetent person med kvaliteter som ett språkrör för ett framgångsparti som MP behöver. Jag har visserligen uppfattat henne som ganska mycket mer marknadsliberal – eller ekonomiskt högerorienterad – än jag själv, men hennes inlägg på Newsmill före jul passade mig som hand i handske. Ändå tror jag på Åsa, jurist och med miljö- och klimatpolitik som sitt främsta område. Hon är nog också den kandidat jag skulle föredra – med ett starkt hållbarhetsperspektiv.

Att erövra den politiska mitten

Gustavs inlägg på DN Debatt har mött kritik av främst två slag. Det ena handlar om ambitionen att bli det breda mittenalternativet i svensk politik. Det andra handlar om frånvaron av tillväxtkritik. För det första skrev Nina Larsson och Johan Pehrson, Folkpartiets partisekreterare respektive gruppledare i riksdagen, en replik om att MP av de flesta väljare uppfattas som ett vänsterparti snarare än ett marknadsliberalt parti. Även om MP är mer liberalt i sociala frågor. (En formulering som inte står för Larsson och Pehrson.) Det har de rätt i. För det andra skrev Anders Schröder, som ville bli språkrör för Grön ungdom (ett uppdrag som Fridolin hade 1999-2003), en replik om att enda samarbetsmöjligheten för grön politik är med de röda partierna – inte de borgerliga.

Det är framför allt ambitionen att söka sig till mitten som gör mig ambivalent. Å ena sidan är det smart av Gustav att åberopa Karl Staaff. Å andra sidan får jag en olustig känsla av tredje vägen när jag läser hans resonemang – Anthony Giddens, Tony Blairs och Gerhard Schröders tanke om att höger och vänster inte har någon betydelse i det senmoderna samhället efter östblockets upplösning, men att socialdemokratins nya roll är att utgöra den nya mitten. En tredje väg, alltså, mellan en höger och en vänster som inte längre finns. Problemet är att mitten är ett relativt begrepp. Det är en plats som inte finns, utan definierar sig genom att inte vara höger och inte vänster. (Dessutom stämmer det förstås inte att högern och vänstern inte finns längre.) För att vara relevant måste MP definiera sig i kraft av sig själv.

(Sigmar Gabriel formulerade detta mycket bra i sitt installationstal som partiledare för tyska SPD efter deras katastrofval 2009. Marika Lindgren Åsbrink – en av de skarpaste socialdemokratiska intellektuella i vårt land – tog upp det i eftervalsdebatten på Dagens Arena.)

Uppdrag: Formulera en samlande samhällsvision

Wetterstrand/Eriksson har, efter katastrofvalet 2002, haft som ambition att göra sitt parti till alternativet för människor som kallar sig allt från frihetlig vänster till socialliberaler. Jag måste säga att det gått ganska bra. Nu gäller det att bygga vidare på det. Fredrik Frangeur har sagt det bra.

Jag tror att det är fullt möjligt att formera en majoritetsallians, mellan stressade medelklassmänniskor som är trötta på konsumtionssamhället, entreprenörer som vill förverkliga sina idéer utan att människor blir avundsjuka och tittar snett på dem, unga välutbildade idealister som ser att hela världen är på väg åt helvete, människor som har svårt att betala hyran då tidigare nämnda konsumtionssamhälle inte ser ett behov av deras kompetenser, och 9-5 jobbare som vill ha lite mer inflytande på sin arbetsplats och kanske inte minst över sin arbetstid. Vill vi samla alla dessa grupper så måste vi dock formulera en berättelse och en samhällsvision som täcker in alla dessa människors behov utan att skämmas för det.

Om MP lyckas med detta är det min övertygelse att det som följd kommer att definiera den politiska mitten. Det vill säga själva problemformuleringsprivilegiet i samhället.

Jag återkommer till kritiken av tillväxten.

Rekommenderad läsning

No Google Reader feed was found with the provided ID. Please validate the ID in plug-in configuration.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • åsa romson och fredrik karlsson

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,