Vad kan vi lära av Liberati?

Av den 30 september, 2010

Sverigedemokraterna i riksdagen, politiskt spel kring regeringsbildningen, ett katastrofval för Socialdemokraterna. Det är inte konstigt att det knappt uppmärksammats att Alexander Bards nätverk Liberati nu läggs ned.

För snart två år sedan bildade ett gäng med Alexander Bard i spetsen ett nätverk de döpte till Liberati, närstående Folkpartiet men betydligt mer intressant. En del medlemmar i nätverket var även partimedlemmar, medan andra var partilösa. Men man kunde inte vara med i något annat parti om man ville ingå i nätverket annat än som stödmedlem. Som följd av en utvärdering efter riksdagsvalet 2010, men planerad redan när nätverket bildades, läggs Liberati nu ned. Samtidigt bildas Liberala nätverket, för liberaler i befintliga partier som vill påverka inifrån, samt Liberaldemokraterna. Det sistnämnda, där vi återfinner Alexander Bard, är ännu inget politiskt parti men kan en dag bli det.

Nätverket Liberati bildades 2008, av bland andra Alexander Bard, och läggs nu ned.
Nätverket Liberati bildades 2008, av bland andra Alexander Bard, och läggs nu ned.

Jag var från början fascinerad av Liberati som politiskt projekt. Dock har jag inte varit så tilltalad av det nära bandet till Folkpartiet, även om det rent historiskt och än i dag finns sådant i det partiet som tilltalar mig. Inte lika mycket i dag som tidigare - särskilt inte under Jan Björklund - men exempelvis Birgitta Ohlsson är en politiker som står högt i kurs hos mig. Jag har tilltalats av en del av Liberatis sakpolitiska ställningstaganden - för skadereduktionsprincipen inom socialpolitiken, eller i kritiken av den rättspolitik som justitieminister Beatrice Ask (M) och Folkpartiets talesperson Johan Pehrsson står för - men framför allt är det arbetssättet som är värt att dra lärdom av.

Jag skulle vilja se en rödgrön motsvarighet till Liberati. Det skulle inte vara knutet till något enskilt parti på det sättet som Liberati var knutet till Folkpartiet, utan vara öppet för miljöpartister, socialdemokrater och vänsterpartister, såväl som människor vilka uppfattar sig som rödgröna mer än som medlemmar av något enskilt parti. Liksom Liberati inte tvekat att föra fram kritik av borgerlig politik - hård kritik om så behövts - skulle en rödgrön motsvarighet inte ha som sin snäva ambition att verka för en rödgrön regeringsbildning, eller att stödja en sådan i alla väder när den väl finns på plats efter riksdagsvalet 2014 (möjligen tidigare än så om det nuvarande parlamentariska läget skulle resultera i nyval).

Inom ramen för Rödgrönt samarbete för framtiden gjordes en del bra överenskommelser mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men, som moderaten Ulrica Schenström - liksom andra före henne - påpekar i en läsvärd krönika i Fokus, har det hittills inte bidragit till någon mer djupgående idéutveckling. Jag har själv i olika sammanhang efterlyst en sådan partiöverskridande rödgrön idéutveckling - och vill gärna i hög grad bidra. Som sagt:

Vi kan också välja ett annat sätt att se på det rödgröna samarbetet för framtiden. Det har inte så mycket att göra med de taktiska avvägningar som kan vara nödvändiga för att få igenom sin politik. Inte heller handlar det bara om, som Miljöpartiets grundare Per Gahrton uttryckt det, att förhålla sig pragmatiskt till politikens metoder, men ideologiskt till målen. Snarare träffar Gahrton någonting viktigt när han ser det rödgröna samarbetet som ett experiment för Miljöpartiet.

Jag vill hävda att det sant ideologiska inte är det doktrinära värnandet av det egna. Vi vet ännu inte hur en rödgrön ideologi kan se ut. Nisha Besara, chefredaktör på Dagens Arena, skrev nyligen i en ledare inför Miljöpartiets kongress att Socialdemokraterna – ett parti som styrt Sverige den största delen av det senaste seklet – inte kan vara systemkritiskt, drivet av en vilja att förändra, på samma sätt som uppstickaren. Vi gröna vill förändra samhället för att vi tror att det går. Besara skriver också att Miljöpartiet behöver Socialdemokraterna för att få med klassanalysen i sin politik. Jag tror att även om det rödgröna samarbetet för framtiden bara skulle hålla för en mandatperiod, eller rentav ännu kortare, så har någonting nytt uppstått som vi kan kalla rödgrönt. Det är en helhet som är större än summan av sina enskilda delar. Men det återstår ännu för oss att utforska vad denna rödgröna helhet kan vara.

Vad väntar vi på?

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Alexander Bard, Beatrice Ask, Federa, Folkpartiet, Johan Pehrsson, Liberaldemokraterna, Liberati, Miljöpartiet, Nisha Besara, Per Gahrton, rödgröna, Socialdemokraterna, Ulrica Schenström, Vänsterpartiet

Kommentera!

6 reaktioner på ”Vad kan vi lära av Liberati?

  1. Micke (4 comments)

    JA! Jag har själv funderat mycket på det här, hur ska vi formulera en "rödgrön ideologi" och rödgröna idéer..

    Jag själv ser mig komma vänster ifrån, då min förkärlek för fackförbund, kollektivavtal och arbetsrätt står högt i kurs.. Jag tror att någon sorts nätverk bör skapas och det bör också ske någon form av gräsrotsarbete genom cafékvällar där man diskuterar frågeställningar utifrån olika perspektiv..

    Svara
  2. Stefan Molnar (15 comments)

    Håller med om att Liberati och efterföljande initiativ är intressanta, just på grund av sitt partiöverskridande arbete. Mer sådant i Sverige som kan utmana nuvarande partibildningar och stimulera det politiska landskapet

    Svara
  3. Marcus (478 comments)

    Tycker också det vore roligt med någon form av nytt rödgrönt nätverk/tankesmedja. Idédebatten behöver det. Arenagruppen känns nämligen måttligt intellektuellt spänstiga imho.

    Svara

Kommentera