Recept för en grön vänster

Av den 4 juni, 2010

Efter en tids uppehåll med bloggandet lägger jag här upp förordet, skrivet av undertecknad, till den tredje boken från Federa: Levnadsgaranti: Recept för en grön vänster, skriven av Angela Aylward och Christina Aylward Alvelin.

Den gröna ideologin är en ung ideologi. I jämförelse med de ideologier som uppstod under industrialismen – liberalismen, konservatismen och socialismen – är den ännu relativt oprövad. Det första politiska parti som kallade sig grönt, tyska Die Grünen, bildades i januari 1980, och den gröna rörelsen brukar räkna sina rötter i 1960-talets freds-, miljö- och alternativrörelse. Per Gahrton, en av initiativtagarna till bildandet av svenska Miljöpartiet, september 1981, skriver angående detta i förordet till sin bok Vad vill de gröna? (1988).

Det är min djupa övertygelse (inspirerad av 1970 års nobelpristagare i fysik, Hannes Alfvén) att liksom liberalismen föddes under 1700-talet och präglade Europa och Nordamerika under 1800-talet, och liksom socialismen föddes under 1800-talet och har påverkat Öst- och Nordeuropa, Kina och delar av den tredje världen under 1900-talet, måste den gröna rörelsen, som håller på att födas under 1900-talet, växa ut till en världsrörelse under 2000-talet – om mänskligheten skall ha en chans att överleva.

Gahrtons övertygelse bildar en intressant överensstämmelse med den tes som Johan Lönnroth driver i sin bok Den tredje vänstern (2009), utgiven av Federa. I anslutning till nationalekonomen Jan Otto Andersson, aktiv i finska Vänsterförbundet, talar Lönnroth om en första, andra och tredje vänster. Han skriver i sitt förord följande.

Den första vänstern uppstod under 1700-talet och fick sin vänsterbeteckning efter hur de olika fraktionerna satt i nationalförsamlingen efter den franska revolutionen. Dess bärande idé var liberalismen, alla människors frihet och lika rätt att delta i samhällslivet oavsett börd. […]

Den andra vänstern hade den arbetarrörelse som växte fram i slutet av 1800-talet som huvudkraft. Den hävdade jämlikhet som en förutsättning för frihet. Målet var det klasslösa samhället, eller folkhemmet som det kom att heta i svensk socialdemokrati på 1930-talet. […]

Den tredje vänstern är ännu i sin inledande fas. Och eftersom historiens list nästan alltid överträffat människans, kan vi inte ännu veta så mycket om den. Den är ännu dröm och förhoppning mer än en realitet. Men tendenserna finns där i nutidens rörelser: Människor som verkar för demokrati och självförvaltning i sina företag och bostadsområden. Människor som vill leva i harmoni med naturen och som spränger gamla könsroller. Människor som ser sig som världsmedborgare och bygger den globala demokratin.

Det ligger nära till hands att tänka sig den gröna rörelsen som denna tredje vänster – eller åtminstone att den kan bli den tredje vänstern. Men det är en spekulation som inte kommer till medvetet uttryck hos den gröna rörelsens parlamentariska gren i Sverige, Miljöpartiet de gröna. Trots att partiet för närvarande bildat en valallians tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet – och under föregående mandatperioder agerade stödparti till socialdemokratiska regeringar – så har det svårt att förhålla sig till den höger/vänsterskala som är så dominerande inom svensk partipolitik. Delvis har det naturligtvis att göra med att de problemformuleringar och de lösningar partiet står för pekar bortom det industrisamhälle som såväl denna skala som de moderna ideologierna formerades utifrån. Men det handlar också om en problematik som funnits med partiet ända sedan dess bildande.

Recept för en grön vänster

Angela Aylward och Christina Aylward Alvelin, "Levnadsgaranti: Recept för en grön vänster", Federa 2010.

Miljöpartiet var en unik företeelse i det svenska politiska landskapet när partiet bildades på 1980-talet. Det var en samling idealister med rötter i 1960-talets alternativrörelse som förmådde skifta fokus från snävt nationella intressen till globala ödesfrågor. Med den ambitionen kunde man i högre grad än tidigare partier samla människor oberoende av klasstillhörighet, men det har fått till följd att spännvidden av värderingar längs höger/vänsterskalan underminerat de långsiktiga visionerna. Man har exempelvis inte lyckats enas om att driva individuell föräldraförsäkring och generell arbetstidsförkortning – två idéer som kunnat få radikala konsekvenser för jämställdhet och löntagarvillkor.

Boken Levnadsgaranti: Recept för en grön vänster kan ses som författarna Angela Aylwards och Christina Aylward Alvelins försök att adressera denna problematik. Till sin hjälp tar de en rad politiska tänkare – från Karl Marx och Pierre Bourdieu till John Rawls och Peter Barnes – och landar med sin analys i ett konkret förslag som de kallar ”Levnadsgaranti”. Även för den som inte ställer sig bakom alla dess enskildheter kan helheten ses som ett angeläget bidrag till debatten om den gröna rörelsen och den gröna ideologin.

Det är viktigt att se att den gröna ideologin inte är något helgjutet fenomen. Henrik Hallgren skriver i förordet till sin bok Det gröna skiftet (2009) bland annat följande.

Det finns ingen Karl Marx inom den gröna rörelsen som formulerat en näst intill färdig “lära” som tas som en given utgångspunkt. Ekologismen [Hallgrens namn på sin filosofiskt underbyggda variant av grön ideologi] har sina rötter i freds-, feminist-, solidaritets-, och miljörörelserna. De gröna idéerna är mångfaldiga. Istället för att tala om den gröna ideologin kanske det skulle vara mer korrekt att tala om olika gröna ideologier. Djupekologi, socialekologi, ekofeminism och bioregionalism är alla exempel på radikala gröna rörelser som gett näring till det gröna tänkandet. Dessa gröna rörelser har varit oeniga i många frågor.

Författarna kallar sin bok om levnadsgarantireformen för ett “recept för en grön vänster”. Den är vidare en “kompott av rawlsk vänsterliberalism, tillväxtkritik och klassanalys”. Bokens idégods skiljer sig sålunda från somliga av de gröna ideologier som Hallgren nämner i det citerade stycket – vi kan närmast karakterisera det som rödgrönt, med rötter såväl i arbetarrörelsen som i de gröna rörelserna (liksom bland vänsterliberala akademiker). Bokens huvudförfattare, Angela Aylward, skriver i sitt bidrag till antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras (2010) bland annat följande.

En korsbefruktning av arbetarrörelsen och den gröna rörelsen behövs för att befria människan från den västerländska konsumismen. Den rödgröna regeringsambitionen har hittills främst varit ett parlamentariskt projekt, vars kortsiktiga agenda snarast haft skygglappar för ideologisk utveckling. De gröna representanter som tydligast ivrar för ett maktpolitiskt samarbete mellan S, V och MP är paradoxalt nog många gånger de som är mest rädda för att utveckla en gemensam ideologi med arbetarrörelsen. Men det finns inget skäl till oro. De gröna behöver arbetarrörelsen och arbetarrörelsen behöver de gröna.

Behovet av en rödgrön idédebatt

Det samarbete som under innevarande mandatperiod inletts mellan Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet – under namnet Rödgrönt samarbete för framtiden, eller ”De rödgröna” – kan med det sannolikt vanligaste synsättet ses som politisk taktik för att trygga en parlamentarisk majoritet för ett regeringsskifte i och med riksdagsvalet den 19 september 2010. Med ett sådant synsätt blir det naturligt att se en motsättning mellan pragmatism eller förhandlingspolitik och en mer ideologiskt förankrad förändring av det politiska landskapet.

Vi kan också välja ett annat sätt att se på det rödgröna samarbetet. Det har inte så mycket att göra med de taktiska avvägningar som kan vara nödvändiga för att få igenom sin politik. Inte heller handlar det bara om, som Per Gahrton uttryckt det, att förhålla sig pragmatiskt till politikens metoder, men ideologiskt till målen. Snarare träffar han någonting viktigt när han ser det rödgröna samarbetet som ett experiment. Detta fångar något av själva kärnan i det vi kallar politik.

En handling kan ses som politisk om den öppnar upp möjligheten för nya perspektiv och avvikande ståndpunkter. Omvänt kan man säga att en handling som slätar ut olika perspektiv till generellt konsensus är ”antipolitisk”. Med den demokratiska processen som sådan följer alltid antipolitiska effekter. Det är det rödgröna samarbetet bara ett typexempel på. Medborgarnas eller, i detta enskilda fall, partimedlemmarnas vitt skilda uppfattningar måste konkretiseras till ett gemensamt handlingsprogram. Samtidigt rymmer själva de möten mellan människor och idéer som möjliggörs av den demokratiska processen i allmänhet, eller det rödgröna samarbetet i synnerhet, potential till politik i ordets verkliga mening: Att skapa förändring.

Om politik är det möjligas konst, handlingar som öppnar upp möjligheter som pekar mot framtiden, så kan politik inte existera utan att skilda perspektiv möts. Det är demokratins och politikens paradox. Vi kan bekymra oss över det rödgröna samarbetet för att det slätar ut skillnaderna mellan det röda och det gröna. Miljöpartiet säljer sin gröna själ för en plats vid maktens grytor, som interna kritiker hävdar. Liknande saker hörs även bland socialdemokrater och bland vänsterpartister. Men om det röda och det gröna håller sig på var sin kant, för att värna om sin ideologiska särprägel, så uppstår aldrig de nya möjligheter som är politikens ändamål och mening. Politiken stelnar och blir till ceremoni och fraser.

Det sant ideologiska är kanske inte det doktrinära värnandet av det egna. Vi vet ännu inte hur en rödgrön ideologi kan se ut. Även om det rödgröna samarbetet bara skulle hålla för en mandatperiod, eller rentav ännu kortare, så har någonting nytt uppstått som vi kan kalla rödgrönt. Det är en helhet som är större än summan av sina enskilda delar. Federa vill bidra till utforskandet av vad denna rödgröna helhet kan vara. Vi är därför väldigt glada att kunna ge ut Angela Aylwards och Christina Aylward Alvelins bok Levnadsgaranti: Recept för en grön vänster.

Post scriptum

Boken är utgiven med finansiellt stöd från De Gröna / Europeiska fria alliansen i Europaparlamentet. Det fantastiskt snygga omslaget är gjort av Anders Söderberg.

Ett boksläpp med författarna och Europaparlamentariker Carl Schlyter (MP) äger rum den 10 juni klockan 17.30 på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Antalet platser är begränsat, skicka ett mejl till info@federa.se om du vill komma. Boken kan då köpas till rabatterat pris.

Rekommenderad läsning

[recreading]

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Angela Aylward, Federa, grön ideologi, grundtrygghet, Henrik Hallgren, Johan Lönnroth, John Rawls, Karl Marx, Miljöpartiet, Per Gahrton, Peter Barnes, Pierre Bourdieu, rödgröna, valet 2010

Kommentera!

Kommentera