För en neomaterialistisk ekosofi

Av den 22 juli, 2009

För snart två år sedan gjorde jag en reflektion här på bloggen med utgång från skriften Perspektiv på grön ideologi (red. Angela Aylward). Det är dags för ett nytt nedslag - med fokus på själva verklighetsbeskrivningen.

Jag tar min utgångspunkt i fjärde kapitlet av Perspektiv på grön ideologi, "Grundpelare för en grön ideologi", skrivet av Henrik Hallgren. Författaren går igenom sex perspektiv som han anser vara grundläggande för grön ideologi:

  1. Den gröna förståelsen - allt hänger samman
  2. Den gröna etiken - kärleken till livet
  3. Den gröna maktanalysen - de sammanvävda förtrycken
  4. Grön demokrati - deltagande och decentralisering
  5. Grön ekonomi - kretsloppstänkande och självtillit
  6. Grön livsstil - livskvalitet och enkelhet

Jag vill här begränsa mig till de första två "grundpelarna": en ontologi som bygger på ett holistiskt perspektiv (ser helheter och delar i samspel) och en etik som är i grunden biofilisk (har kärleken till livet som sin kärna). De båda hänger förstås intimt ihop. Övriga punkter vill jag återkomma till - punkten som handlar om grön maktanalys tycker jag är särskilt intressant (och kan ställas i relation till det analytiska begreppet intersektionalitet, till pågående förändringar av diskrimineringslagstiftningen samt till 1990-talsdiskussionen bland frihetliga socialister om så kallad förtryckssamverkan).

Vad kännetecknar en grön ontologi?

Nationalencyklopedin, NE.se, definierar ontologi som,

läran om de begrepp eller kategorier som man behöver anta för att kunna ge en sammanhängande, motsägelsefri och uttömmande beskrivning och förklaring av (någon del av) verkligheten.

I första kapitlet av Perspektiv på grön ideologi argumenterar Tomas Q Nilsson för att en ideologi består av tre delar: 1) verklighetsbeskrivning (hur saker och ting är), 2) utopi (hur vi vill att de ska vara) och 3) medel (hur vi bör göra för att 1 ska bli 2). Jag vill hävda att en ideologi (och nu använder jag inte termen i marxistisk mening) med nödvändighet alltid har en ontologisk grund. Exempelvis är historiematerialism (snarare än idén om arbetarklassens organisering mot kapitalismen) grunden för en marxistisk socialism, medan individualistisk atomism (snarare än idén om den fria marknaden och kritiken av statsapparaten) är grunden för åtminstone vissa sorters libertarianism. Ontologi är den grund på vilken allt annat bygger.

Vilken är då den gröna ontologin? Jag citerar Henrik Hallgren.

Den gröna förståelsen av världen är istället [för liberalismens atomism och socialismens kollektivism] holistisk och relationell. Det är en ekologisk världsbild som betonar alltings samhörighet och samverkan. Världen ses som ett dynamiskt samverkande nätverk av relationer i viket det inte finns några absoluta gränser mellan det levande och det icke-levande, det mänskliga och det icke-mänskliga, mellan kropp och själ. Vi existerar inte som separata enheter som sedan går in i relationer. Från stunden vi föds är vi skapade av och samutvecklas i sådana relationer (...). Detta innebär att vi inte kan studera en organism avskild från sin omgivning. En organism måste förstås i relation till det ekologiska sammanhang där den ingår. Likaså måste ett ekologiskt perspektiv på människan innebära att vi försöker förstå människan som ingående i och formade utifrån större ekologiska och sociala helheter. Helheterna kan inte enbart reduceras till sina delar utan formar självorganiserande system på olika nivåer (...). James Lovelock har fört fram teorin att hela jorden - Gaia - kan sägas fungera som ett sådant självorganiserande system som bevarar livsförutsättningarna i biosfären (...).

Jag tycker det här är en bra sammanfattning, men vill passa på att fördjupa och vidareutveckla den. Till min hjälp tar jag främst Jane Bennett, professor i statsvetenskap vid Johns Hopkins University i Baltimore, Massachusetts, USA, och författare till bland annat en bok om den amerikanske filosofen Henry David Thoreau (han som skrev Skogsliv vid Walden och myntade begreppet "civil olydnad"). Med en artikel i tidskriften Political Theory, "The Force of Things: Steps toward an Ecology of Matter" (2004), och den kommande boken Vital Materiality: The Political Life of Things, skissar Bennett på något hon kallar "Thing-power materialism" - något som skiljer sig från den marxistiska historiematerialismen, såväl som från det Bennett kallar "body materialism" (Merleau-Ponty, Foucault, Irigaray och Butler). Den är inte antropocentrisk.

***

Mer på samma tema: Christopher Kullenberg, "Grön materialism, vitalism och politik", Karl Palmås, "Steg mot en mer spännande grön idédebatt: Del 1, 2 och 3)", "Politiken, passionen och post-miljörörelsen", Heiti Ernits, "Tingens kraft", "Frankensteinska natur-kulturella monstret", "Vi alla är cyborger", undertecknad, "Vad är hållbar utveckling?", "Onaturliga människor och sociala konstruktioner", "Natur, kultur och en textbesatt pomovänster".

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om ekosofi, Gaiahypotesen, grön ideologi, Henrik Hallgren, Henry David Thoreau, historiematerialism, holism, Jane Bennett, liberalism, maktanalys, neomaterialism, ontologi, självorganisering, Tomas Q Nilsson, vitalism

Kommentera!

6 reaktioner på ”För en neomaterialistisk ekosofi

  1. monki (1 comments)

    Bennett är mycket intressant. Har för mig att det var den gode palmås som introducerade henne för mig. Fick ett sug att själv blogga loss om tingkraften nu.

    Svara
  2. mangan (11 comments)

    Förbryllas lite av dethär påståendet om "socialismens kollektivism", i Hallgrens citat. det är möjligt att vissa nykantianska former av socialdemokrati och marxism-leninismen, skulle kunna beskrivas som kollektivism i motsats till en "icke-holistisk" och "icke-relationell" filosofi. eller ja, marxism-leninismen är ju på något sätt en holism som betraktar Sovjetunionen som hela världen, och därmed haltar i sin holism.

    Men den hegelianskt präglade historiematerialismen, är ju inte kollektivistisk utan just "relationell" och "holistisk" och betonar därmed dels växelverkan inom samhället mellan individ och kollektiv, dels växelverkan mellan människa och natur. i förordet till sin hegelöversättning från i fjol betonar S-O. Wallenstein t.ex. hegels "tragiska" syn på relationen mellan individ och kollektiv; det sorgliga i konflikten mellan den civilt olydiga individen och det demokratiska kollektivet, är inte att den ene eller den andre av parterna har rätt, utan det sorgliga är att individen har lika mycket rätt som kollektivet. - den yttersta rättvisan fordrar alltså interaktionen mellan individ och kollektiv.

    Min poäng med att referera till Wallensteins förord är att det är omöjligt att hävda att hegelianism eller marxistisk historiematerialism, skulle innebära "kollektivism".

    Antropocentrism är ju en annan sak, dock. där biter nog den gröna kritiken av historiematerialismen bättre.

    Svara
  3. Ingemar (8 comments)

    Ibland kan "helheter" uppfattas som nånting som går sönder om de delas, och som då är mindre flexibelt och dynamiskt än t.ex "sammanhang".

    Jag vill även lyfta fram informationsperspektivet. Livet är en mångfald av kommunikationssammanhang. Både i biosfären och noosfären.

    Svara
  4. heiti ernits (67 comments)

    Ah! Detta lovade inlägg om "Thing-Power" har jag gått och väntat på!

    Visste inte heller att Bennett kommer med en ny bok. Kul! Det blir nog att införskaffa boken. En annan intressant tänkare som kan kopplas till denna "thing-power" är Martin Buber. Han menade också att man kan ha ett "Jag-Du" relation (istället för "Jag-Det relation") till ett icke-levande ting, vilket han elegant illustrerar med sitt förhållande till en Dorisk pelare i Syrakusa (Buber - "Du och Jag", s. 121)

    Svara
  5. Per Herngren (11 comments)

    Önskemål: Det vore kul om du, Jimmy, utvecklade dina funderingar kring autopoiesis och exopoiesis!

    Här är min första fundering själv:

    Det var väl exopoietiskt (skapande/omdaning av omvärld) när jag gjorde om gallret i en cell där jag satt till antenn för att förstärka min radiomottagning.

    Fast det är klurigt att upptäcka när exopoiesis tas över av ett annat system och blir del av dess autopoiesis (självskapande). Att jag gör bordet lite snyggt och plockar fram en trevlig fika för mig själv i något av våra kollektiv här i Hammarkullen blir snart en del av kollektivets gemensamma fikastunder (autopoiesis) ...

    Svara

Kommentera