Lönnroth och den tredje vänstern

Av den 7 maj, 2009

Under våren släpps Johan Lönnroths bok Den tredje vänstern i en andra, avsevärt omarbetad upplaga på etiketten Federa. (Första upplagan kom 1997). Här följer en liten teaser ur utgivarens förord.

När Johan Lönnroth 1997 gav ut första upplagan av sin bok Den tredje vänstern var det i egenskap av riksdagsledamot och vice ordförande för Vänsterpartiet. Det var ett parti som strukit ordet ”Kommunisterna” i sin beteckning och just börjat kalla sig feministiskt. 1997 var det inga andra partier i Sverige som gjorde det sistnämnda. Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna, och det politiska landskapet har omdanats en hel del.

I riksdagsvalet 1998 nådde Vänsterpartiet sitt bästa resultat någonsin, med 12 procent av valmanskårens stöd. Efter att under decennier ha varit ett passivt stödparti till Socialdemokraterna var partiet i den positionen att man kunde sluta samarbetsavtal om den ekonomiska politiken med den socialdemokratiska regeringen, och efter riksdagsvalet 2002 formulerade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans med Miljöpartiet ett samarbetsprogram på hela 121 punkter. Men efter riksdagsvalet 2006, då det borgerliga fyrpartisamarbetet Allians för Sverige bildade regering, låg Vänsterpartiet på 5,85 procent – ett valresultat på en för partiet under efterkrigstiden mer normal nivå. Hur kan detta förklaras?

Johan Lönnroths Den tredje vänstern belyser frågan, men boken tar också ett mycket bredare grepp på den politiska vänsterns utveckling sedan Karl Marx och Friedrich Engels skrev sitt kommunistiska manifest. Efter revolutionsåret 1848 har allmän rösträtt införts i en rad länder och arbetarrörelsens partier har kommit till makten genom demokratiska val. Kommunismens löften prövades i Sovjetunionen, Östeuropa och Kina, men visade sig vara en mardröm lika mörk som fascismen. Många inom vänstern förlorade tron, i den mån de hade den, på kommunismen redan under 1960-talet. Avståndstagandet från Sovjetsystemet var – vid sidan av den skarpa kritiken av kapitalismen och av den imperialism som fortfarande präglade förhållandet mellan Väst och den så kallade Tredje världen – ett framträdande drag hos 68-rörelsen. Minns protesterna mot Sovjetunionens intåg i Tjeckoslovakien. 1970-talets svenska ”bokstavsvänster” (MLK, KFML/SKP, KFML(r), etc.) är ett kapitel som lätt får oss att glömma det. Vad är då alternativet för den vänstersinnade, om inte en socialdemokrati av det urvattnade slag som försöker vara både staten och kapitalet till lags?

Det är först på 1960-talet som man kan tala om en miljörörelse i någon mer avgörande betydelse. 1962 kom Rachel Carsons Tyst vår, som kritiserade användandet av miljögifter inom jordbruket. Kvinnorörelsen är betydligt äldre, men fram till 1970-talet fick kampen för jämställdhet till stor del finna sig underordnad rösträttskampen och klasskampen. Idéer om krigsmotstånd och internationell solidaritet fanns inom arbetarrörelsen från början, men vid första världskrigets utbrott kom de till korta – för att åter på allvar vara i ropet först med 1960-talets antikoloniala och antiimperialistiska rörelse rörelse mot Vietnamkriget [Ändrat den 8 maj]. Det finns ett rikt arv för en vänster efter 1968 (och -89) som tror på demokrati, jämställdhet, världsmedborgarskap och ekologisk hållbarhet.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Alliansen, feminism, Johan Lönnroth, Karl Marx, kommunism, Rachel Carson, Sovjetunionen, tredje vänstern, Vänsterpartiet

Kommentera!

9 reaktioner på ”Lönnroth och den tredje vänstern

  1. krigstid (15 comments)

    Två saker:

    Först en fråga - är det på kommunismen klistrade uttrycket "en mardröm lika mörk som fascismen" ditt eller Lönnroths? För det är ju onekligen grovt missvisande. Om de professionella anti-antisemiterna var seriösa och konsekventa så skulle det vara direkt livsfarligt att förringa Förintelsen på det viset.

    Sedan en invändning - krigsmotstånd var väl knappast ett av det mest framträdande dragen hos den antikoloniala rörelsen, inte minst i kolonierna själva?

    ---
    Det var inte utgivarens (dvs. min) avsikt att förringa, eller ens relativisera, den industriella förintelsen av 9 miljoner judar, hundratusentals romer respektive funktionshindrade och tusentals homosexuella. Formuleringen "lika mörk som" är inte menad att betyda "identisk med". Men det är på sin plats att påpeka dels att den antisemitiska förföljelsen i Östeuropa knappast upphörde med Hitlers regim (även om "den slutliga lösningen" inte fanns inbyggd i det politiska systemet på samma sätt som under nazismen), dels att det knappast går att förringa de massarresteringar, deportationer och politiska mord som utfördes inom Sovjetsystemet (även om offren kanske "bara" var upp till hälften så många). Finns det gradskillnader i helvetet - ja, då är Sovjetssystemet förstås att föredra framför Tredje riket. Jag vet inte om man ska behöva välja.

    Vad gäller krigsmotståndet i den antikoloniala rörelsen så har du förstås rätt. Det var en slarvig formulering, som åtgärdats nu. /Jimmy

    Svara
  2. Charlotte (146 comments)

    Det ska bli spännande att se boken i tryck! 🙂

    ---
    Hoppas du inte blir besviken! (Omslaget är mycket snyggt.) /Jimmy

    Svara
  3. krigstid (15 comments)

    Även jag ser fram mot att läsa, inga tvivel om det.

    Välja mellan Stalin och Hitler slipper jag gärna, precis lika gärna som jag slipper att välja mellan Carola och Herreys. Vad min kommentar var menad till var att propagera för nyansering, inte försvar för ett as som Stalin (eller ännu mindre för hans efterföljare - Stalin är en komplicerad historia för oss anhängare av liberal demokrati, med tanke på att hans hårdföra linje troligtvis möjliggjorde Sovjetunionens seger över Nazityskland i Det stora fosterländska kriget).

    F.ö. vill jag tillägga att en av de första grupperna att drabbas av Hitlers förföljelse var medlemmar av den kommunistiska rörelsen och arbetarrörelsen i bredare bemärkelse. Det fanns förstås inhemska, tyska skäl för detta. Men dessa illustrerar i sin förlängning en tendens inom det kommunistiska arvet som ofta förträngs: då kommunistiska STATER i modern tid ofta har agerat som reaktionens främsta instanser så har den kommunistiska RÖRELSEN ofta varit frigörelsens förtrupp, den miljö och kraft som öppnat upp för nya frågor och nya frigörelser. Kommunismen äger inte begreppet frigörelse, det äger inte frågan. Men under en historisk epok var de tätt sammanknutna, och den kommunistiska rörelsen öppnade onekligen scenen för det som idag kallas sociala rörelser. Frågan om det kommunistiska arvet måste nog därför ställas i mer kritiska ordalag än "kommunismen prövades och misslyckades i de kommunistiska staterna under 1900-talet". Den MISSLYCKADES där. Men vad har den möjliggjort? Vad möjliggör den?

    Jag har aldrig beundrat Stalin. Jag beundrar Walter Benjamin.

    ---
    Jag håller delvis med dig. Man kan väl säga att kommunistiska rörelser varit bra på att sätta ihop makten för befrielsens skull, men dåliga på att ta isär den för frihetens skull - för att låna ett uttryck av Anders Ehnmark. Man kan också se det som att man, särskilt om man varit marxistisk influerad, varit alltför upptagen av ägandet av produktionsmedlen för att se betydelsen av konstitutionella frågor. Det har lämnat fritt spelrum för autokrater. /Jimmy

    Svara
  4. Thomas (7 comments)

    Kul att Federa dyker upp igen! 😉 Ska bli intressant att läsa Johans uppdatering av Den Tredje Vänstern. Är ytterligare utgivning på gång?

    ---
    Kul att du tycker det! 😉 Ytterligare en bok är ganska långt gången i planeringen, några till finns det planer på men inte så mycket mer. (Ett smidigt sätt att hålla utkik är på den här länken.) /Jimmy

    Svara
  5. Mikaela (1 comments)

    Tack Jimpan, så fint av dig att nämna mig här. 🙂
    Jag kommer kansek tillbaka en dag i ny form, åter pepp på politik. Tills dess gottar jag mest runt i mat/receptbloggeriet.

    Återkommer alltid hit dock!

    Svara

Kommentera