Därför är jag socialdemokrat

Av den 15 september, 2011

Med jämna mellanrum börjar jag ifrågasätta om den här bloggen har något existensberättigande. Det hjälper mig att få ordning på prioriteringarna. Ett litet försvarstal för varför jag blev socialdemokrat kan tjäna som utgångspunkt.

Jag har nog alltid varit en vänstermänniska, även om jag inte alltid använt den etiketten och även om jag ibland tvekat kring vikten av att utgå från en höger/vänsterskala. Men jag har fram tills relativt nyligen aldrig uppfattat mig som socialdemokrat. Skälen till det är flera. Delvis handlar det givetvis om socialdemokratins baksidor eller tillkortakommanden: demokrati kontra expertstyre, värdet av människors fria rörlighet, integritetsfrågor, den ekologiska dimensionen, etc. Det här är några av de utmaningar som jag anser att socialdemokratin måste ta sig an.

Jämlikhet och utveckling 2011Ett mer avgörande, principiellt, hinder har varit att jag inte kunnat se socialdemokrati som något eget - det har för mig snarare utgjort en flytande punkt på skalan mellan en salongsfähig socialliberalism och en mer radikal socialism. Det är ett ganska vanligt misstag, kanske framför allt bland människor till vänster.

Innan vi går in på vad som talar för att vara socialdemokrat, vill jag ta en kort omväg för att redogöra för min politiska resa. Det är just via omvägar som denna resa fört mig till socialdemokratin.

Från frihetlig socialism via vänsterliberalism...

Tidigt uppfattade jag mig som någon form av frihetlig socialist, med starka sympatier för anarkister som Proudhon och Kropotkin (och en tids medlemskap i fackföreningen SAC), och med en fot i traditionen av civil olydnad med rötter hos Thoreau och Gandhi. Makt ska i största möjliga mån byggas underifrån, genom kooperation och federerade rådsförsamlingar, och ingen makt är möjlig utan erkännande från den som makten utövas över. Via Arne Næss har det fört mig in på ekosofin och den gröna ideologin. Det har också yttrat sig i ett patos mot olika förtryckande eller begränsande normer och strukturer, vare sig det handlar om klass, kön, etnicitet, sexualitet eller funktionshinder. Tänkare som Fanon, Foucault och Butler har tilltalat mig.

Med tiden som jag blivit allt mer pragmatisk har jag snarare kommit att betrakta mig som någon form av vänsterliberal. Detta ska inte förväxlas med socialliberalism - fri ekonomi med socialt ansvar, som Bertil Ohlin sade. Det finns en stark skepsis mot framstegstanken, att utvecklingen går mot universell konvergens av moraliska värden. Vi bör sträva mot en fredlig samexistens mellan olika sätt att leva. Staten ska säkerställa jämlik tillgång till sociala nyttigheter och ekonomisk grundtrygghet, men den ska inte lägga sig i hur medborgarna väljer att leva sina liv. Perfekta marknader är en skrivbordskonstruktion, och storföretag kan lika väl som stater skapa antimarknad. Rörelsefrihet, såväl i rummet som i tanken, är mer intressant än äganderätt. Livaktiga offentligheter är bättre problemlösare än slutna sällskap av experter.

Frihet som reella möjligheter

Sett i backspegeln finns det en röd tråd i min politiska resa (en resa som med största sannolikhet inte är över). Den bärande värderingen har varit människans frihet - låt vara "ett frihetsbegrepp som är så likt jämlikhet att man knappt ser gränserna däremellan", för att låna en formulering av Isobel Hadley-Kamptz. För mig är frihet ett meningslöst begrepp om det inte handlar om reella möjligheter, och jag har aldrig varit särskilt tilltalad av en definition av frihet som blott frånvaron av yttre tvång eller av en egendomsliberalism i John Lockes efterföljd.

Amartya Sen fick 1998 Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

Det bästa frihetsbegrepp som jag hittills stött på har jag hittat hos ekonomen Amartya Sen, ett begrepp som han utarbetat tillsammans med filosofen Martha Nussbaum. De sätter fokus på förmågor eller möjligheter (”capabilities”). Statens roll är enligt det här synsättet inte att vare sig se till att människor har en viss mängd ekonomiska resurser, eller att se till att människor agerar på vissa sätt, utan att bry sig om vad människor kan göra. Först och främst måste människor ha förmåga att skaffa sig tak över huvudet, skaffa sig mat för dagen, etc. Utöver detta, att försäkra sig om att alla medborgare över huvud taget har förmåga att nå över tröskeln för vad som kan betraktas som ett värdigt mänskligt liv, ska politiken försöka se till att människor kan skaffa sig de förmågor som är nödvändiga för ett gott mänskligt liv. Det handlar om utbildning, ekonomisk försörjning, kulturell förkovran, etc.

En politik som med utgång från dessa principer tar vara på alla medborgares möjligheter, och gör det utan sortering på social bakgrund, är en politik som gör hela samhället bättre. Det är inget som säger att en läkares barn blir en bättre läkare, eller att en snickares barn blir en bättre snickare, bara för att det är statistiskt vanligare att barn följer i sina föräldrars fotspår än att de väljer yrkesbana utifrån egen personlig fallenhet. Oberoende forskare liksom studier av OECD vittnar om att den socialdemokratiska välfärdsmodellen har varit den mest framgångsrika när det gäller att sträva mot detta mål. Detta är en modell där transfereringar och välfärdstjänster riktas generellt mot individuella medborgare, och som inte bygger på särskilda insatser för de mest behövande. Det är en modell som bäst maximerar nivån av social tillit i ett samhälle, såväl som varje medborgares möjligheter i livet.

Den generella välfärdens företräden

Socialdemokrati är till sin kärna pragmatism. Inte som förmåga till kompromisser med motståndare, som det kommit att betyda, utan som inställningen att det är utifrån kunskap om vad som fungerar vi kan komma närmare våra mål. En reform har sitt värde endast i sina konkreta konsekvenser. Det var när den fulla vidden av detta slog mig som jag kom fram till att jag är socialdemokrat.

Men med det sagt har vi bara kommit en liten bit på vägen. För det räcker inte med enbart en kärna - vi behöver också hitta några principer för "vad som fungerar". Ett socialt trygghetssystem som är så utformat dels att höginkomsttagare får ut så mycket av det att de väljer att stanna kvar (a-kassan) eller finansiera det med skattemedel (sjukförsäkringen), dels att låginkomsttagare får en grundtrygghet och inte förpassas till stigmatiserande och inlåsande socialbidrag, det är bättre än privata lösningar för somliga och fattighjälp för andra. Ett utbildningssystem för barn från studievana familjer såväl som barn till föräldrar som med nöd och näppe gått ur grundskolan, det är bättre än ett där föräldrar som har tid och resurser väljer den bästa skolan för sina barn och där de barn vars föräldrar nätt och jämnt får ihop tillvaron får nöja sig med den skola där kompisarna går.

Välfärdssystem som istället baseras på marknadslösningar för den som har resurser, och understöd för den som inte har det, fungerar mycket sämre. När USA:s president Lyndon Johnson på sextiotalet försökte bekämpa fattigdomen, genom sitt War on Poverty, var det till stor del fruktlöst. Insatserna baserades - som det svenska försörjningsstödet (socialbidraget) - på individuell inkomstprövning, istället för att vara generellt utformade som de svenska välfärdssystemen. Det skulle göra insatserna mer effektiva, eftersom de riktade sig endast till de behövande, och därför också kosta mindre. Men Johnsons program fick aldrig den breda legitimitet som det behövde – till skillnad från den svenska välfärdspolitiken. Fattighjälpsmodellen är dessutom stigmatiserande och har inlåsningseffekter som gör att den som en gång fått hjälp får svårt att komma tillbaka.

Sedan 1981 har sociologen Stefan Svallfors vid sex tillfällen undersökt befolkningens inställning till välfärdspolitiken. Siffrorna för 2010 visar att stödet för en skattefinansierad välfärdsmodell, enligt socialdemokratiskt snitt, snarast har förstärkts sedan den förra undersökningen 2002. Detta gäller också för medelklassen. En av socialdemokratins viktigaste utmaningar är att återupprätta den generella välfärdsmodellen, och att rusta medborgarna för att möta utmaningarna i dagens arbetsmarknad. Sverige är ett bra land att leva i, men vi har fortfarande en bit kvar till målet att ta vara på alla medborgares möjligheter utan sortering på social bakgrund.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • varför socialdemokrat

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Amartya Sen, anarkism, Arne Naess, civil olydnad, Gandhi, Isobel Hadley-Kamptz, pragmatism, social rörlighet, socialdemokrati, Stefan Svallfors, välfärd, vänsterliberalism

Kommentera!

12 reaktioner på ”Därför är jag socialdemokrat

  1. Marcus Widengren (1 comments)

    Intressant som vanligt. Kul att du delar med dig av din politiska resa. Du rör dig mot mitten från ett håll och jag från det andra hållet. Än är jag dock inte socialdemokrat. 🙂

    Några lite mer kritiska kommentarer har jag också. Du skriver: "Det är en modell som bäst maximerar nivån av social tillit i ett samhälle, såväl som varje medborgares möjligheter i livet."

    Att denna modell maximerar medborgares möjligheter ifrågasätter jag inte (nu i alla fall), men att den också maximerar nivån av social tillit i ett samhälle undrar jag om det stämmer? Enligt Bergh går orsakssambandet i motsatt riktning: http://www.andreasbergh.se/blogg/2009/11/2/nytt-wp-om-tillit-universella-valfardsstater-och-orsakssamba.html

    Du skriver vidare: "Välfärdssystem som istället baseras på marknadslösningar för den som har resurser, och understöd för den som inte har det, fungerar mycket sämre." och länkar till SNS-rapporten om konkurrensens konsekvenser. Men det verkar som den rapporten inte ger stöd för den uppfattningen, utan drar en mer modest slutsats. 'Frånvaro av evidens' är inte detsamma som 'evidens för frånvaro', som (återigen samma) Bergh konstaterar: http://www.andreasbergh.se/blogg/2011/9/8/om-sns-rapporten-och-den-nu-paringgaringende-debatten-kring.html

    Även hans bok Den kapitalistiska välfärdsstaten är läsvärd i sammanhanget: http://www.norstedts.se/bocker/utgiven/2009/Senhost/bergh_andreas-den_kapitalistiska_valfardsstaten-haftad/

    Argumentet som hänvisar till USA:s president Lyndon Johnson försök att
    bekämpa fattigdomen kan givetvis fortfarande vara korrekt.

    Slutligen måste jag säga att jag i allra högsta grad tycker din blogg har ett existensberättigande.

    Svara
    1. Anonym (26 comments)

      Alltid kul när du gillar något jag skrivit! Andreas Berghs bok har jag börjat läsa. Hade däremot inte stött på artikeln om tillit du tipsar om. Jag kan tänka mig att det går i båda riktningar.

      Vad gäller SNS-boken får jag be om ursäkt för att jag länkade slarvigt. Jag menade det inte som ett belägg för mitt påstående (även om det inte heller motsäger det), bara att det är intressant i sammanhanget.

      Svara
  2. Pingback: De nya gråsossarna « strötankar och sentenser

  3. Pingback: Miljöpartiet i mitt hjärta « strötankar och sentenser

  4. Pingback: 2011 års räkenskaper summerade « strötankar och sentenser

  5. Pingback: Mellanvalshöst « strötankar och sentenser

  6. Pingback: Liberal debatt om socialdemokratin forts. « strötankar och sentenser

  7. Pingback: Den svenska vänsterns historia « strötankar och sentenser

  8. Pingback: Den postmateriella dimensionen - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

  9. Pingback: Essäer om socialdemokrati - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

  10. Pingback: Miljöpartiet i mitt hjärta - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

  11. Pingback: Socialdemokratins tre ansikten - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

Kommentera