Nyläsning av Antonio Gramsci

Av den 16 maj, 2008

Jag håller på att ta mig igenom När kapitalet tar till vapen: Om imperialism i vår tid (2004), av journalisten och syndikalisten Andreas Malm. Mina första reflektioner handlar om tolkningen av Antonio Gramscis teori om hegemoni.

Gramsci fyllde ett mängd anteckningsböcker under sin tid i fängelse - han fängslades som politisk fånge av Mussolinis fascistregim i november 1926 och brev aldrig en fri man innan han avled 1937. Då anteckningarna skrevs i fångenskap tvingades Gramsci uttrycka sig mer kryptiskt än annars för att kunna passera genom censuren.

Antonio Gramsci (1891-1937) var medlem i det italienska kommunistpartiet och fängslades av Mussolini. Men han har influerat allt från kulturvänster till högerpopulister.

Dessa böcker, som samlades och publicerades efter upphovsmannens död, är på grund av den nödvändiga krypteringen så öppna för motstridiga tolkningar att det aldrig bildats någon ortodox gramscianism - och Gramsci har kunnat åberopas av så vitt skilda grupper som litteraturteoretiker i USA, Subaltern Studies Group i Calcutta och det högerpopulistiska belgiska partiet Vlaams Blok. Den mest etablerade tolkningen representeras av personer som elakt brukar (av såväl Andreas Malm som högerdebattörer) beskrivas som tillhöriga "kulturvänstern". Däribland Anders Ehnmark som skrivit boken En stad i ljus: Antonio Gramscis slutsatser (2005).

Uppgörelse med kulturalismen

Anders Ehnmarks Gramscibok, som jag tyckte var rätt trevlig om än kanske inte så djuplodande, sågades ganska hårt i en recension av Aftonbladets Åsa Linderborg. Hon använde själv Gramsci i sin avhandling om det svenska socialdemokratiska partiets historieskrivning (som jag inte läst), och förklarar i recensionen sin tolkning av hegemonibegreppet.

Den borgerliga hegemonin syftar till att säkerställa kapitalismens överlevnad. De rådande samhällsförhållandena framställs och skall uppfattas som om de skapats av naturen själv. Den äger hegemoni som bestämmer vad som skall kallas för "sunt förnuft", som bestämmer med vilket innehåll ord som "demokrati" och "rättvisa" ska laddas, och som bestämmer vad politiken får handla om (fastighetsskatter men inte makt- och ägandefrågor).

Konspirationsteorier! svarar liberalerna. Ingalunda, mina herrar! replikerar Gramsci, tankekontroll är viktigare i demokratier än i repressiva samhällen och behöver egentligen inte ses som någonting annat än ett mycket rationellt sätt att bevara samhällsstrukturerna. En av den borgerliga hegemonins fundament är av förklarliga skäl att inte erkänna att det finns en borgerlig hegemoni. Eller snarare, borgerligheten känner den inte, de reagerar bara när hegemonin utmanas av andra påståenden om samhället och världen, påståenden som "strider mot det sunda förnuftet".

Problemet med många av Gramscis uttolkare, däribland Ehnmark, menar Linderborg vara att de "isolerar sina studier till enbart kulturens och ideologins betydelse för samhällets organisering och bortser från ekonomiska strukturer och ägandeförhållanden".

Andreas Malm har en liknande kritik mot "kulturvänsterns" Gramscitolkning. Han går tillbaka till hur begreppet hegemoni började användas inom vänstern, för Gramsci hade inte hittat på det själv även om han utvecklade det till en hel teoribildning.

Hegemonibegreppets idéhistoria

Pavel Axelrod och Georgij Plechanov, två ryska socialdemokratiska teoretiker och ledare för mensjevikerna (den minoritet av den ryska rörelsen som stod i motsättning till Lenins avantgardeförespråkande bolsjeviker), använde sig av ordet hegemoni när de förespråkade att städernas industriarbetare skulle ta ledningen för den kommande revolutionen. Arbetarna måste knyta kontakter med andra potentiellt oppositionella - från landsbygdens utfattiga bönder till städernas upplysta mellanskikt - och lyssna till deras intressen. Vissa kompromisser skulle vara nödvändiga, men endast industriarbetarna hade kapaciteten att ta ledningen.

Lenin reviderade denna användning av hegemonibegreppet när den borgerliga revolutionen väl var genomförd. Hans parti gjorde sig av med alla "småborgerliga element" för att etablera sin egen diktatur. Arbetarnas plikt var sedermera att, genom att upprätta sovjeter ("arbetarråd"), upphöja halvproletariatet och den fattiga bondeklassen till att ingå i det verkliga proletariatet. Gramsci följde intresserat debatten kring detta, där Lev Trotskij menade att arbetarklassen skulle ha en diktatorisk makt över bondeklassen, medan Nikolaj Bucharin förespråkade arbetarklassens hegemoni - en allians med den majoritet av världens befolkning som bestod av bönder, där arbetarnas ledarskap skulle främja hela alliansens intresse.

Gramscis tog med sig Bucharins idéer till sitt hemland, där han försökte skapa en allians mellan Norditaliens arbetare och Syditaliens bönder (norra delen av landet var, och är än i dag, mer industrialiserat och välmående än den södra delen). Under sin fängelsevistelse tvingades Gramsci undvika klarspråk, och började ge hegemonibegreppet en mer allmän form. Tvånget att maskera allt som kunde likna kommunistisk strategi ledde honom till upptäckten att hegemoni är en form av relation som existerar i hela samhället. Från att vara ett redskap för att ta makten blev begreppet ett redskap för att förstå makten.

Gramsci såg paralleller mellan den kommunistiska strategin i Ryssland och borgerlighetens makt i Västeuropa. Där såg han också olikheter mellan borgerlighetens makt i väst och det feodala tsarväldet i öst: i Ryssland hade den härskande klassen vilat på det råa våldets makt, i väst predikade den härskande klassen genom skolor, religiösa institutioner, rättssystem, press, litteratur och annan kulturutövning att alla satt i samma båt och att denna båt var den bästa som stod att finna. Andreas Malm hävdar, med stöd hos Gramsciuttolkaren Perry Anderson, att man bör skilja mellan intern och extern hegemoni. När arbetarrörelsen i Ryssland eftersträvade hegemoni över bönder och borgare gentemot tsarväldet var det för att dessa tre skikt hade ett gemensamt intresse av att avkasta sig tsarväldet och införa demokrati. Borgerlighetens ideologiska indoktrinering av arbetarklassen i väst är ingen ömsesidig förhandling för att upptäcka gemensamma intressen, utan ett sätt för en härskande klass att lura de underordnade att båda har gemensamma intressen.

Andreas Malm formulerar det som att "i en extern hegemoni kan de undertrycktas samtycke bara vara ett uttryck för falskt medvetande" (s 127). Här vill jag resa några invändningar.

"Falskt medvetande" är ett värdelöst begrepp

Uttrycket "falskt medvetande" kommer inte från Karl Marx arbeten, utan användes av hans parhäst Friedrich Engels i ett brev till den tyske politikern och historikern Franz Mehring i juli 1883.

Ideologi är en process som utförs av den så kallade tänkaren. Detta sker medvetet, det är sant, men med ett falskt medvetande. De verkliga krafter som driver honom förblir okända för honom; i annat fall skulle det helt enkelt inte vara fråga om en ideologisk process. Därför inbillar han sig falska eller skenbara motiverande krafter. (Översättning: Wikipedia.)

Tänk på att ordet ideologi för Marx och Engels inte hade samma betydelse som i dag, dvs ett system av idéer om hur ett samhälle bör organiseras, utan stod snarare för ett system av idéer som legitimerar den existerande sociala ordningen. Begreppet används på ett intressant sätt i Karl Mannheims kunskapssociologi, där det ställs mot begreppet utopi - som står för det visionära tänkandet om hur samhället bör organiseras. Men det är ett sidospår. (Andra intressanta sidospår skulle vara att jämföra det marxistiska begreppet "falskt medvetande" med ressentiment hos Friedrich Nietzsche eller med ond tro hos Jean-Paul Sartre eller Sigmund Freud.)

Det är onekligen lite komiskt hur ett uttryck som användes som i förbigående av Engels blivit så frekvent brukat som härskarteknik, eller bortförklaring, av marxister under 1900-talet. Timbroiten Mattias Svensson missförstod begreppet när han i en Metrokrönika, där han jämförde kommunismen med nazismen, lät det beteckna världsåskådningen hos kommunismens fiender.

För nationalsocialisterna är dessa fiendegrupper olika raser, för kommunister är de olika klasser. Fienden, judar eller borgare, är oönskade i det nazistiska respektive kommunistiska samhället. De har ”falskt medvetande” och kan därför inte talas tillrätta. Alltså återstår bara våld, och i förlängningen utrotning av de oönskade elementen. Teorin om fiendskapen föregår praktikens politiska våld.

Som en läsare påpekade används inte uttrycket falskt medvetande på det sättet, "utan om de självständigt tänkande individer inom arbetarklassen som inte insett klasskampens historiska nödvändighet". Eller, om man vill uttrycka sig mer välvilligt, för att förklara varför förtryckta sällan gör uppror. Idén om falskt medvetande passar som hand i handske ihop med begreppet hegemoni. Problemet är att det inte förklarar någonting. Jag är benägen att sälla mig till de kritiker som menar att "falskt medvetande" kan användas av vilken ideolog som helst som vill hävda att just han har rätt och alla andra har fel, om de inte - fast de enligt honom borde det - ställer sig bakom hans ideologi. Idén om falskt medvetande är inte mycket bättre än en icke falsifierbar konspirationsteori. Bloggaren bios politikos skriver inte om falskt medvetande, men har en bättre förklaring.

En stor del av dagens arbetarklass är ju mer petite bourgeoisie än traditionell arbetarklass. Tack vare arbetarrörelsens kamp har många jobbare numera en ekonomisk trygghet som möjliggör en avancerad lyxkonsumtion. Det påverkar naturligtvis deras klassmedvetande. Tack vare arbetarrörelsens kamp har befolkningens utbildningsnivå höjts. Arbetarnas söner och döttrar har blivit akademiker. Det påverkar naturligtvis deras klassmedvetande. De befinner sig i en annan mental verklighet. Insikten att arbetarklassens sköna, nya värld vilar på den välfärdsgrund som arbetarrörelsen byggt blir allt suddigare för varje ny generation.

Man kan inte, som i Gotfred Apels snyltarstatsteori, hävda att arbetarklassen blivit köpt genom en hög levnadsstandard för att delta i imperialismens rovdrift. Den uppfattningen är endast möjlig för den som anser att en höjd levnadsstandard för arbetarklassen i väst är helt och hållet kapitalismens bedrift. Inte minst Sverige är ett exempel på hur arbetarrörelsen själv varit pådrivande för att skapa en välfärdsstat där utbildning, sjukvård och ekonomisk grundtrygghet varit tillgängliga för breda samhällskikt. Men - och detta är viktigt, mot bakgrund av Gramscis hegemoniteori - det har gjorts möjligt genom den korporativa allians mellan statsmakt, fackföreningar och näringsliv som kallas "den svenska modellen". Den ekonomiska makten innehas fortfarande av en näringslivselit som reproducerar sig genom rekrytering i de egna leden (se t ex Maktens kön: Kvinnor och män i den svenska makteliten på 2000-talet, red. Anita Göransson, 2007, en totalundersökning av de 3000 individer som utgör den svenska makteliten). Vi kan därmed säga att den borgerliga klassen härskar över en viss nationalstat (exempelvis Sverige) genom hegemoni i den mån som klassmotsättningarna, de socioekonomiska klyftorna, är minimala. Ökar klyftorna växer det härskande skiktets behov av repression för att vidmakthålla sin ställning. Det är i varje fall min tes.

Postum Scriptum

Jag har använt mig av Gramsci i några tidigare blogginlägg. I augusti 2005 tog jag upp Robert Connells användning av hegemonibegreppet i sina kritiska studier om män, i januari och maj 2007 tog jag upp begreppet "subaltern" som myntats av Gramsci och i april samma år diskuterade jag Gramscis användning av begreppet civilsamhälle. Ett inlägg på frihetligt forum där jag anknöt till Gramsci blev senare en inledare i Fria Tidningar.

Antonio Gramsci skrev också en mängd brev, samlade i Lettere dal carcere (1947), som förlagen Tankekraft och Ruin år 2007 gav ut i ny svensk utgåva med titeln Brev från fängelset.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Ehnmark, Andreas Malm, Antonio Gramsci, arbetarrörelsen, Åsa Linderborg, epistemologi, kapitalism, kulturvänstern, Lenin, maktanalys, marxism, Mattias Svensson, Subaltern Studies Group, välfärdsekonomi, Vlaams Blok

Kommentera!

9 reaktioner på ”Nyläsning av Antonio Gramsci

  1. Johannes (34 comments)

    Mycket bra inlägg! Men möjligtvis missförstod du mig, min poäng var inte att dagens arbetarklass har ett "falskt" medvetande (vilket de kanske har, vad vet jag), utan snarare att de har ett "nytt" medvetande pga förändrade villkor.

    Ganska "middle of the road"-historiematerialism alltså...

    ---
    Tackar. Jag tror att jag var otydlig, snarare än att jag missförstod. Min poäng med att citera dig var snarare att ditt resonemang nog är mer korrekt än idén om falskt medvetande. Jag håller alltså med i det du säger i ditt inlägg. /Jimmy

    Svara
  2. Johannes (34 comments)

    @ jimpan: Okej, jag missade nog det eftersom mitt ursprungliga inlägg inte var en kritik av "falskt medvetande"-idén. Tack ska du ha!

    Problemet med teorier av FM-typen är som jag ser det inte att de inte är falsifierbara (i strikt empirisk bemärkelse). Då skulle mycket humanistisk/samhällsvetenskaplig forskning ha problem. Man kan ju tex fråga sig om Gramscis hegemoni-teori är falsifierbar.

    Jag skulle snarare säga att problemet uppstår när FM-idéer likställs med (och ges samma förklaringskraft som) falsifierbara teorier, vilket bla ortodoxa marxister har en tendens att göra.

    Anyway, suveränt inlägg. Ser fram emot del 2.

    ---
    God poäng! Ja, problemet i det här sammanhanget är kanske inte i första hand falsifierbarheten, utan att FM-teorin används för att förklara hur hegemonin verkar. Och då hamnar man i ett cirkelresonemang, typ: "Borgerlig hegemoni är möjlig för att folk lider av falskt medvetande; falskt medvetande skapas genom borgerlig hegemoni". Och då har man inte förklarat någonting. Om FM-teorin ska vara användbar för att förklara hur hegemoni är möjligt, så måste FM-teorin vara falsifierbar. Annars är den värdelös.

    Hoppas fortsättningen inte kommer göra dig besviken. Tack för uppskattningen! (Bara så att ingen tror att jag tar för mycket cred: Avsnittet om hegemonibegreppets idéhistoria är till största delen en sammanfattning av och reflektion kring Andreas Malms genomgång.) /Jimmy

    Svara
  3. Andreas Magnusson (2 comments)

    Något nära kopplat till idéer om "falskt medvetande" är ju idéer om "falska behov". Beträffande "falska behov" kan man konstatera att Marx heller aldrig använde en sådan terminologi, utan enbart talade om människans alienering från vissa grundläggande behov genom det kapitalistiska produktionssättet.

    Enligt Marx finns alltså "oinsedda behov", men inga falska behov. En trovärdig hållning hos vänstern måste vara att det är omöjligt att uppställa någon slags objektiv hierarki i fråga om vilka behov som är konstalde bieffekter av kapitalismen och inte.

    Vår grundhållning bör istället vara att det är viktigt att finna organisationsformer för samhället som kan tillgodose så många mänskliga behov som möjligt, som kan realisera en "människa rik på behov". Därför kan vänstern aldrig principiellt vara emot konsumismen som sådan, med undantag för dess miljömässiga konsekvenser.

    Vad människor behöver och inte skall inte dikteras av politiken, politiken skall realisera behoven. För att nå en sådan politik måste arbetaren upphöra att känna sig främmande inför sitt arbete. Arbete måste bli liktydigt med tillfredsställande av ett kreativt behov hos arbetaren. Den kreativa potentialen i arbetet måste förverkligas genom upplösandet av kapitalets och offentlighetens institutioner.

    Möjligheten av något sådant ökar i ett allt mer teknologiserat samhälle där stat, kapital eller politik inte längre behöver förmedla mellan produktion och behov, där människan är sin egen politiker.

    Svara
  4. Marcus (478 comments)

    Det är kanske lite oväntat att höra det från en ärkeliberal och empiriskt lagd person som mig, men jag har egentligen inget principiellt problem med icke-falsifierbara teorier som "falskt medvetande". Visst, det är problematiskt med cirkulariteten, vilket du också nämner, men om teorin i fråga är den bästa förklaringen på observerade fenomen så duger det för mig. Problemet är väl när man börjar extrapolera teorin till områden där den saknar täckning.

    Svara
  5. Marcus (478 comments)

    Även om jag är antiliberal och därmed per definition emot allt som kan bevisas empiriskt 😉 vill jag poängtera vikten av det materialistiska perspektivet i frågan, såväl då vi resonerar kring en eventuell hegemoni som ett eventuellt falskt medvetande. Där både (vissa) marxister och deras motståndare ($vensson t ex) går vilse är i förståelsen av begreppen på ett rent idéplan - att det skulle handla om medvetandet som en parallell verklighet, som kan indoktrineras och kontrolleras genom djävulska konspirationer.

    Medvetandet är inte fristående från de materiella förutsättningarna, utan utgår från dem, uppstår ur dem. Om man så vill uppstår medvetandet på samma sätt hos kapitalisten som hos arbetaren, den ene kontrollerar inte den andre. Vetandet är en produkt av makten, på båda "sidor" om den.

    Svara
  6. idealitet (2 comments)

    Jävligt intressant.

    Frågan är om hegemonibegreppet, befriat från tanken på en lurad/mutad arbetarklass, på något sätt är kompatibelt med Lukacz och Debords ideologibegrepp? Där är ju ideologin en aspekt av den materiella separationen mellan människa och livsaktivitet - den materiella världen.

    ---
    Tack. Jag är inte så inläst på György Lukács och Guy Debord, känner till dem någorlunda men inte vad gäller ideologibegreppet. Kan du inte berätta lite mer om det? /Jimmy

    Svara
  7. idealitet (2 comments)

    Jimpan:

    Ideologin hos Debord är, som jag förstår det, någonting som är en högst materiell aspekt av det upp och nedvända samhället (där det som tidigare kännetecknat "det mänskliga", att arbeta, blir något omänskligt medan det som vi har gemensamt med djuren blir det vi värdesätter som mänskligt). Den är ett organ hos varuekonomin.

    Det jag tycker är problematiskt med hegemonibegreppet är att den borgerliga hegemonin tycks vara falsk/osann för att den "ljuger". Det tar inte hänsyn till att det falska är så att säga en högst verklig (sann) aspekt av samhället. Det "falska medvetandet" är ju ingenting som arbetarklassen blir itutad, och som kan bytas ut mot någonting mer "sant" så länge som organiseringen av livet är falskt.

    Till exempel - mitt begär efter en Big Mac just nu må vara "falskt" i den meningen att det inte korresponderar med människans sanna natur. Men likväl är det ett verkligt/sant begär hos mig som korresponderar med det sanna faktum att mitt liv är separerat från mina arbetsprodukter.

    Det blev måhända rörigt, men någonting sådant är innebörden av den kapitalistiska ideologin enligt mig 🙂

    Svara

Kommentera