Jimmy Sand/ juni 5, 2007

Jag har läst nationalekonomen Amartya Sens bok Identitet och våld, ett klokt inlägg i debatten om religion, sekularism och det mångkulturella samhället. Den betonar vikten av att respektera komplexiteten i människors identitet.

Sedan Sovjetblockets upplösning har det gått inflation i hur konflikter av olika slag tolkas i skenet av religiösa motsättningar. Oavsett om det handlar om Irakkriget, EU:s konstitution eller det mångkulturella samhället så kommer religion på något sätt in i bilden. Få tycks längre tro att konflikter grundar sig i sociala orättvisor och ekonomiska intressen. Hur kan man orientera sig i detta nya politiska landskap?

Nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen har skrivit en debattbok, Identitet och våld, som kan erbjuda viss vägledning. Den kan ses som ett svar på Samuel Huntingtons tes om en kamp mellan civilisationer. Jag vill här inte föra diskussionen på en global nivå, som Huntington gör när han drar upp skiljelinjer mellan väst och den islamiska, den slavisk-ortodoxa, med flera civilisationer. Istället vill jag bidra till diskussionen om det mångkulturella samhället, på främst den territoriella statens (exempelvis Sverige) nivå. Framför allt vill jag slå ett slag för sekularismen.

Perspektiv på sekularisering

Amartya Sens bok Identitet och våld är ett läsvärt inlägg i debatten om sekularism och mångkulturalism.

Under större delen av modern tid har det funnits en stark uppfattning bland intellektuella och stora delar av allmänheten att modernisering, det vill säga effektivisering och rationalisering, av ekonomi och teknologi minskar religionens inflytande över samhällsinstitutioner, såväl som över individers medvetande. Uppfattningen bygger på idén om ett starkt samband mellan ett samhälles ekonomisk-materiella förhållanden och dess kulturella uttryck, inkluderat religionen. Denna syn på sekularisering har under de senaste åren blivit allt mer ifrågasatt.

Meera Nanda, som skrivit boken Prophets Facing Backward om postmodern vänster och hindunationalistisk höger i Indien, jämför i en artikel som publicerats i Axess den religiösa högern i Indien respektive USA. Det är intressant hur religionen kan ha en så stark ställning i två av de mest sekulära staterna i världen. Nanda citerar Donald E Smiths definition, som säger att en stat är sekulär om den

garanterar individuell och kollektiv religionsfrihet, behandlar individen som medborgare oavsett religion, inte är konstitutionellt förbunden med en särskild religion eller söker vare sig befrämja religion eller ingripa i religiösa angelägenheter (”India as a Secular State”, i Secularism and Its Critics, red. Rajeev Bhargava, 1998, s 178).

För att förstå det märkliga förhållandet i USA och Indien, kan det hjälpa om man tillämpar Antonio Gramscis uppdelning av ett samhälles överbyggnad i staten och det civila samhället. I Gramscis teori om hegemoni står staten för de repressiva medlen i maktutövningen, medan det civila samhället sköter den ideologiska fostran av befolkningen. Inom båda finns det maktrelationer.

En sekulär stat kan givetvis inte ensidigt gynna ett enskilt religiöst samfund. Den kan inte ha en lagstiftning om äktenskap eller abort som baseras på religiösa föreställningar. Nanda visar med exemplen Indien och USA att det inte är nog att staten är sekulär. Makten över det civila samhället har minst lika stor betydelse som makten över statsapparaten. Man bör inte stirra sig blind på staten.

Vikten av ett pluralistiskt civilsamhälle

Som Robert Putnam visar i sin studie av Italien, Den fungerade demokratin (1996), har ett rikt föreningsliv stor positiv betydelse för demokrati och utveckling. Ser man till stöd för och medlemskap i politiska partier, varaktighet hos lokala föreningar och deltagande i fria val så är det stora skillnader mellan norra och södra delen av landet. Det har sina historiska förklaringar. I syd har familjen satt gränser för den sociala räckviden och legat till grund för ett hierarkiskt beskyddarsystem. Så har det inte varit i norra delen av landet. Där har de sociala relationerna nått utanför familjens gränser, ut i en mer offentlig sfär. Det fattigare Syditalien har fortfarande svårt att komma ifatt det mer dynamiska Norditalien.

Grundtesen i Amartya Sens bok Identitet och våld, som även Thomas Helgeson och Mr Brown tagit upp, är att varje människa är innehavare av multipla identiteter. Eller, som jag själv uttryckt det på min egen blogg,

En viss människa kan vara kvinna, journalist, muslim, vegan, förälder, svensk, socialdemokrat, yogautövare, homosexuell, etc. – och det är inte objektivt givet vilken av dessa identiteter, eller sociala roller, som äger prioritet vid ett slumpvist utvalt tillfälle.

Problemet med en kommunitär samhällsuppfattning, syftande till att värna om relativt homogena kulturella gemenskaper, såväl som med välmenande försök från en Blair eller en Sahlin att – med syfte att stävja främlingsfientlighet och extremism – bilda allianser med moderata muslimska företrädare (det exempel som ligger närmast till hands), är att de bortser från denna komplexa verklighet.

Den indiske kejsaren Akbar lagstiftade om religiös tolerans (“ingen bör ofredas på grund av sin religion, och alla ska tillåtas att konvertera till den religion som passar honom”) medan kättare brändes på bål i Europa. En konferens i Amman 2005, där 170 muslimska präster och experter från fyrtio länder deltog, slog fast att ingen muslim – ens en terrorist – kan kallas för avfälling, så länge han eller hon tror på Allah, följer trons pelare och inte förnekar någon nödvändig del av islam.

Islam har utrymme för såväl Usama bin Laden som kejsaren Akbar. På samma sätt är aldrig en muslim uteslutande muslim. Att reducera människor från Iran, Somalia eller Algeriet till den singulära identiteten av att vara muslim är inte bara att bortse från ett rikt kulturellt arv av persisk, östafrikansk eller arabisk tradition. Det är framför allt en inskränkning av individers möjlighet att välja sin identitet och sitt sätt att leva. Det nedvärderar civila initiativ från troende muslimer i frågor som i grunden är icke-religiösa. Måste en svensk medborgare som är muslim förlita sig på religiösa ledare för att kunna framföra sina åsikter till politiska makthavare?

Min uppfattning är att sekularism, snarare än att den kväver den kulturella mångfalden är en förutsättning för denna. Amartya Sen konstaterar i sitt förord till UNDP-rapporten 2004 (Kulturell frihet i en mångkulturell värld) att kulturell frihet är en förutsättning för lyckad mänsklig utveckling. Den kulturella mångfalden kan öka om man tillåter och uppmuntrar människor att leva som de vill (istället för att begränsas av traditioner). Att födas i en viss kultur har inget med kulturell frihet att göra. Människor måste ha rätt att vara kritiska till sin egen religion och kunna välja att avsäga sig den till förmån för en annan religion eller för att leva utan religion.

En politik för kulturell mångfald bygger på främjandet av ett rikt och pluralistiskt civilsamhälle. Detta gäller också om vi vill motverka segregation i Sverige. En god identitetspolitik ser och erkänner människors möjlighet att odla multipla – och konkurrerande – identiteter. Med bättre förutsättningar för idrottsföreningar, dansföreningar, filmföreningar, musikföreningar, ekonomiska kooperativ, etc., så behöver inte etniskt eller religiöst färgade sammanslutningar spela en så stark roll (och människor behöver inte identifiera sig själva på ett så uteslutande sätt). Detta gäller naturligtvis inte enbart i förorterna. Föreningslivet har ett ansvar att stävja främlingsfientlighet och extremism. Putnam visar i sin forskning hur viktigt det är med ett levande och gränsöverskridande civilsamhälle.

Avslutningsvis

Det är viktigt att understryka att sekularism inte är “ateism som ideologi”. Om man kan kalla uppfattningen “att religion ska ha ett stort inflytande över samhället i stort genom lagstiftning eller tradition” för religionism, så står sekularismen som motpol till detta. Jag vill avsluta med ett citat ur Meera Nandas essä i Axess.

Att vara sekularist innebär inte att förkasta all känsla för en helighet som transcenderar denna världen, men väl att beröva det heliga rätten att utan vidare påstå att vissa aktivt verkande storheter existerar – själen, andlig ”energi”, återfödelse och underverk för att bara nämna några. Eller för att formulera det mer exakt: sekularism innebär rätten att kräva samma grad av belägg för religiösa utsagor om faktiska storheter eller processer i den faktiska världen som vi kräver för andra empiriska försanthållanden. Så länge en religions gud antas existera i den rumsliga och tidsliga värld som är tillgänglig med vanliga mänskliga sinnen, måste han/hon/ det utsättas för samma prövning som alla andra påståenden om empiriska fenomen (stolar, DNA, atomer).

 

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera!

Share this Post