Jag håller på att ta mig igenom När kapitalet tar till vapen: Om imperialism i vår tid (2004), av journalisten och syndikalisten Andreas Malm. Mina första reflektioner handlar om tolkningen av Antonio Gramscis teori om hegemoni.
Gramsci fyllde ett mängd anteckningsböcker under sin tid i fängelse – han fängslades som politisk fånge av Mussolinis fascistregim i november 1926 och brev aldrig en fri man innan han avled 1937. Då anteckningarna skrevs i fångenskap tvingades Gramsci uttrycka sig mer kryptiskt än annars för att kunna passera genom censuren. Dessa böcker, som samlades och publicerades efter upphovsmannens död, är på grund av den nödvändiga krypteringen så öppna för motstridiga tolkningar att det aldrig bildats någon ortodox gramscianism – och Gramsci har kunnat åberopas av så vitt skilda grupper som litteraturteoretiker i USA, Subaltern Studies Group i Calcutta och det högerpopulistiska belgiska partiet Vlaams Blok. Den mest etablerade tolkningen representeras av personer som elakt brukar (av såväl Andreas Malm som högerdebattörer) beskrivas som tillhöriga ”kulturvänstern”. Däribland Anders Ehnmark som skrivit boken En stad i ljus: Antonio Gramscis slutsatser (2005).
Uppgörelse med kulturalismen
Anders Ehnmarks Gramscibok, som jag tyckte var rätt trevlig om än kanske inte så djuplodande, sågades ganska hårt i en recension av Aftonbladets Åsa Linderborg. Hon använde själv Gramsci i sin avhandling om det svenska socialdemokratiska partiets historieskrivning (som jag inte läst), och förklarar i recensionen sin tolkning av hegemonibegreppet.
Den borgerliga hegemonin syftar till att säkerställa kapitalismens överlevnad. De rådande samhällsförhållandena framställs och skall uppfattas som om de skapats av naturen själv. Den äger hegemoni som bestämmer vad som skall kallas för ”sunt förnuft”, som bestämmer med vilket innehåll ord som ”demokrati” och ”rättvisa” ska laddas, och som bestämmer vad politiken får handla om (fastighetsskatter men inte makt- och ägandefrågor).
Konspirationsteorier! svarar liberalerna. Ingalunda, mina herrar! replikerar Gramsci, tankekontroll är viktigare i demokratier än i repressiva samhällen och behöver egentligen inte ses som någonting annat än ett mycket rationellt sätt att bevara samhällsstrukturerna. En av den borgerliga hegemonins fundament är av förklarliga skäl att inte erkänna att det finns en borgerlig hegemoni. Eller snarare, borgerligheten känner den inte, de reagerar bara när hegemonin utmanas av andra påståenden om samhället och världen, påståenden som ”strider mot det sunda förnuftet”.
Problemet med många av Gramscis uttolkare, däribland Ehnmark, menar Linderborg vara att de ”isolerar sina studier till enbart kulturens och ideologins betydelse för samhällets organisering och bortser från ekonomiska strukturer och ägandeförhållanden”. Andreas Malm har en liknande kritik mot ”kulturvänsterns” Gramscitolkning. Han går tillbaka till hur begreppet hegemoni började användas inom vänstern, för Gramsci hade inte hittat på det själv även om han utvecklade det till en hel teoribildning.
Hegemonibegreppets idéhistoria
Pavel Axelrod och Georgij Plechanov, två ryska socialdemokratiska teoretiker och ledare för mensjevikerna (den minoritet av den ryska rörelsen som stod i motsättning till Lenins avantgardeförespråkande bolsjeviker), använde sig av ordet hegemoni när de förespråkade att städernas industriarbetare skulle ta ledningen för den kommande revolutionen. Arbetarna måste knyta kontakter med andra potentiellt oppositionella – från landsbygdens utfattiga bönder till städernas upplysta mellanskikt – och lyssna till deras intressen. Vissa kompromisser skulle vara nödvändiga, men endast industriarbetarna hade kapaciteten att ta ledningen. Lenin reviderade denna användning av hegemonibegreppet när den borgerliga revolutionen väl var genomförd. Hans parti gjorde sig av med alla ”småborgerliga element” för att etablera sin egen diktatur. Arbetarnas plikt var sedermera att, genom att upprätta sovjeter (”arbetarråd”), upphöja halvproletariatet och den fattiga bondeklassen till att ingå i det verkliga proletariatet. Gramsci följde intresserat debatten kring detta, där Lev Trotskij menade att arbetarklassen skulle ha en diktatorisk makt över bondeklassen, medan Nikolaj Bucharin förespråkade arbetarklassens hegemoni – en allians med den majoritet av världens befolkning som bestod av bönder, där arbetarnas ledarskap skulle främja hela alliansens intresse.
Gramscis tog med sig Bucharins idéer till sitt hemland, där han försökte skapa en allians mellan Norditaliens arbetare och Syditaliens bönder (norra delen av landet var, och är än i dag, mer industrialiserat och välmående än den södra delen). Under sin fängelsevistelse tvingades Gramsci undvika klarspråk, och började ge hegemonibegreppet en mer allmän form. Tvånget att maskera allt som kunde likna kommunistisk strategi ledde honom till upptäckten att hegemoni är en form av relation som existerar i hela samhället. Från att vara ett redskap för att ta makten blev begreppet ett redskap för att förstå makten. Gramsci såg paralleller mellan den kommunistiska strategin i Ryssland och borgerlighetens makt i Västeuropa. Där såg han också olikheter mellan borgerlighetens makt i väst och det feodala tsarväldet i öst: i Ryssland hade den härskande klassen vilat på det råa våldets makt, i väst predikade den härskande klassen genom skolor, religiösa institutioner, rättssystem, press, litteratur och annan kulturutövning att alla satt i samma båt och att denna båt var den bästa som stod att finna. Andreas Malm hävdar, med stöd hos Gramsciuttolkaren Perry Anderson, att man bör skilja mellan intern och extern hegemoni. När arbetarrörelsen i Ryssland eftersträvade hegemoni över bönder och borgare gentemot tsarväldet var det för att dessa tre skikt hade ett gemensamt intresse av att avkasta sig tsarväldet och införa demokrati. Borgerlighetens ideologiska indoktrinering av arbetarklassen i väst är ingen ömsesidig förhandling för att upptäcka gemensamma intressen, utan ett sätt för en härskande klass att lura de underordnade att båda har gemensamma intressen. Andreas Malm formulerar det som att ”i en extern hegemoni kan de undertrycktas samtycke bara vara ett uttryck för falskt medvetande” (s 127). Här vill jag resa några invändningar.
”Falskt medvetande” är ett värdelöst begrepp
Uttrycket ”falskt medvetande” kommer inte från Karl Marx arbeten, utan användes av hans parhäst Friedrich Engels i ett brev till den tyske politikern och historikern Franz Mehring i juli 1883.
Ideologi är en process som utförs av den så kallade tänkaren. Detta sker medvetet, det är sant, men med ett falskt medvetande. De verkliga krafter som driver honom förblir okända för honom; i annat fall skulle det helt enkelt inte vara fråga om en ideologisk process. Därför inbillar han sig falska eller skenbara motiverande krafter. (Översättning: Wikipedia.)
Tänk på att ordet ideologi för Marx och Engels inte hade samma betydelse som i dag, dvs ett system av idéer om hur ett samhälle bör organiseras, utan stod snarare för ett system av idéer som legitimerar den existerande sociala ordningen. Begreppet används på ett intressant sätt i Karl Mannheims kunskapssociologi, där det ställs mot begreppet utopi – som står för det visionära tänkandet om hur samhället bör organiseras. Men det är ett sidospår. (Andra intressanta sidospår skulle vara att jämföra det marxistiska begreppet ”falskt medvetande” med ressentiment hos Friedrich Nietzsche eller med ond tro hos Jean-Paul Sartre eller Sigmund Freud.)
Det är onekligen lite komiskt hur ett uttryck som användes som i förbigående av Engels blivit så frekvent brukat som härskarteknik, eller bortförklaring, av marxister under 1900-talet. Timbroiten Mattias Svensson missförstod begreppet när han i en Metrokrönika, där han jämförde kommunismen med nazismen, lät det beteckna världsåskådningen hos kommunismens fiender.
För nationalsocialisterna är dessa fiendegrupper olika raser, för kommunister är de olika klasser. Fienden, judar eller borgare, är oönskade i det nazistiska respektive kommunistiska samhället. De har ”falskt medvetande” och kan därför inte talas tillrätta. Alltså återstår bara våld, och i förlängningen utrotning av de oönskade elementen. Teorin om fiendskapen föregår praktikens politiska våld.
Som en läsare påpekade används inte uttrycket falskt medvetande på det sättet, ”utan om de självständigt tänkande individer inom arbetarklassen som inte insett klasskampens historiska nödvändighet”. Eller, om man vill uttrycka sig mer välvilligt, för att förklara varför förtryckta sällan gör uppror. Idén om falskt medvetande passar som hand i handske ihop med begreppet hegemoni. Problemet är att det inte förklarar någonting. Jag är benägen att sälla mig till de kritiker som menar att ”falskt medvetande” kan användas av vilken ideolog som helst som vill hävda att just han har rätt och alla andra har fel, om de inte – fast de enligt honom borde det – ställer sig bakom hans ideologi. Idén om falskt medvetande är inte mycket bättre än en icke falsifierbar konspirationsteori. Bloggaren bios politikos skriver inte om falskt medvetande, men har en bättre förklaring.
En stor del av dagens arbetarklass är ju mer petite bourgeoisie än traditionell arbetarklass. Tack vare arbetarrörelsens kamp har många jobbare numera en ekonomisk trygghet som möjliggör en avancerad lyxkonsumtion. Det påverkar naturligtvis deras klassmedvetande. Tack vare arbetarrörelsens kamp har befolkningens utbildningsnivå höjts. Arbetarnas söner och döttrar har blivit akademiker. Det påverkar naturligtvis deras klassmedvetande. De befinner sig i en annan mental verklighet. Insikten att arbetarklassens sköna, nya värld vilar på den välfärdsgrund som arbetarrörelsen byggt blir allt suddigare för varje ny generation.
Man kan inte, som i Gotfred Apels snyltarstatsteori, hävda att arbetarklassen blivit köpt genom en hög levnadsstandard för att delta i imperialismens rovdrift. Den uppfattningen är endast möjlig för den som anser att en höjd levnadsstandard för arbetarklassen i väst är helt och hållet kapitalismens bedrift. Inte minst Sverige är ett exempel på hur arbetarrörelsen själv varit pådrivande för att skapa en välfärdsstat där utbildning, sjukvård och ekonomisk grundtrygghet varit tillgängliga för breda samhällskikt. Men – och detta är viktigt, mot bakgrund av Gramscis hegemoniteori – det har gjorts möjligt genom den korporativa allians mellan statsmakt, fackföreningar och näringsliv som kallas ”den svenska modellen”. Den ekonomiska makten innehas fortfarande av en näringslivselit som reproducerar sig genom rekrytering i de egna leden (se t ex Maktens kön: Kvinnor och män i den svenska makteliten på 2000-talet, red. Anita Göransson, 2007, en totalundersökning av de 3000 individer som utgör den svenska makteliten). Vi kan därmed säga att den borgerliga klassen härskar över en viss nationalstat (exempelvis Sverige) genom hegemoni i den mån som klassmotsättningarna, de socioekonomiska klyftorna, är minimala. Ökar klyftorna växer det härskande skiktets behov av repression för att vidmakthålla sin ställning. Det är i varje fall min tes.
Postum Scriptum
Jag har använt mig av Gramsci i några tidigare blogginlägg. I augusti 2005 tog jag upp Robert Connells användning av hegemonibegreppet i sina kritiska studier om män, i januari och maj 2007 tog jag upp begreppet ”subaltern” som myntats av Gramsci och i april samma år diskuterade jag Gramscis användning av begreppet civilsamhälle. Ett inlägg på frihetligt forum där jag anknöt till Gramsci blev senare en inledare i Fria Tidningar.
Antonio Gramsci skrev också en mängd brev, samlade i Lettere dal carcere (1947), som förlagen Tankekraft och Ruin år 2007 gav ut i ny svensk utgåva med titeln Brev från fängelset.
Inkommande söktermer
- antonio gramsci kontra hegemoni
- borgerlig hegemoni genom ord
- falskt medvetande sartre
- gramsci bok hegemoni
- gramscis teori
- hegemonibegreppet
Inga relaterade inlägg.
2012