Liberalism till vänster

Av den 8 juni, 2015

Efter valet till Europaparlamentet förra året talades det om vänstervindar. Det är sant att det finns ett nytt fokus på jämlikhet inte minst i ekonomisk debatt, men i andra frågor handlar det snarare om en framväxande värdeliberal opinion.

Jag minns den debatt som fördes för några år sedan, då Miljöpartiet omhuldades av borgerliga liberaler som Johan Norberg och Mattias Svensson. Som statsvetaren Svend Dahl skrev i magasinet Neo stod MP för en betydligt mer liberal politik än de borgerliga partierna bland annat i synen på integritet (exempelvis FRA- och Ipred-lagarna) och asylfrågor. Han lyfte också fram det försvar för marknadsekonomin som bottnar i en tro på att entreprenörskap kan vara självförverkligande – snarare än näringslivshögerns mantra om vinstintresse. Jag ville - som jag skrev i ett inlägg något år senare - se MP mogna till ett verkligt vänsterliberalt parti.

Värdeliberalism på den kulturella kartan

Här på min egen blogg, men kanske framför allt hos Johan Karlsson Schaffer och Karl Palmås (vars blogg tyvärr inte finns kvar längre), fördes vid samma tid en diskussion om de två idealtyperna panglossliberaler och iorliberaler. Den sistnämnda beteckningen myntades av ovan nämnde Mattias Svensson, när han polemiserade mot den hållning vi "oberoende göteborgsliberaler" (som Johan kallade oss) intog. Jag hade under en längre tid debatterat med Mattias bland annat kring synen på frihet och äganderätt. Och så skrev Isobel Hadley-Kamptz, då ledarskribent på Expressen, sitt manifest för Den Nya Liberala Teorin. Som följdes av den mycket läsvärda boken Frihet och fruktan: Tankar om en ny liberalism (2011). Därmed var diskussionen nog i princip över. För den gången.

I undersökningarna World Values Survey, som presenterade en ny mätning i år, sticker Sverige ut som mycket vänsterliberalt.

Sedan 1981 har det globala forskarnätverket World Values Survey, som från 2012 har sitt sekretariat på Institutet för framtidsstudier i Sverige, samlat in och analyserat statistik kring bland annat demokratiutvecklingen i världen, människors uppfattning om mänskliga rättigheter och förtroendet för samhällets institutioner. I kulturkartan går de flesta länder mot mer av sekulära värderingar och ökad betoning av självförverkligande kontra överlevnad. Sverige sticker ut som extremt i båda avseenden och har under mätperioden förändrats mycket vad gäller särskilt självförverkligande. Det är förstås glädjande, och jag vill se det som ett tecken på fortsatt framväxande värdeliberal opinion. Naturligtvis finns det ingenting som garanterar att det fortsätter så - det har med förändringar i ekonomiska, sociala och institutionella förhållanden att göra - men just vad gäller värderingar finns det inget som tyder på att Sveriges befolkning blir allt mer inskränkt. Snarare är det faktiskt tvärtom.

Vad har då det här att göra med vår gamla diskussion om (vad jag vill betrakta som) en vänsterliberalism? Ganska mycket, skulle jag vilja säga. Efter valet till Europaparlamentet förra året började det talas om en framväxande postmateriell dimension i politiken.1 Den klassiska höger/vänsterskalan kompletteras med skalan GAL/TAN, som står för ”Grön, Alternativ, Liberal”, respektive ”Tradition, Auktoritet, Nationalism” - där exempelvis MP och Fi (Feministiskt initiativ) kan placeras på den förra änden av skalan och SD (Sverigedemokraterna) på den senare.2

Det här betyder nu inte att MP och Fi är rent vänsterliberala partier, men jag tror att det är ganska säkert att hävda att den opinionsströmning som burit fram dem kan betecknas som vänsterliberal så som jag resonerar kring denna term. Detta är inte en vänstervind vilken som helst - exempelvis har inte Vänsterpartiet (till skillnad från 1998) gynnats av den, vilket jag tror handlar om mer än det enkla faktum att de konkurrerade med Fi om väljarna.3 Jag vågar mig i nuläget inte på någon teori kring detta, men en tes är att tonvikten vid en mer klassisk vänsterretorik inte fungerar särskilt väl för att tilltala den värdeliberala opinionen. Det kan förstås diskuteras.

Vad är 'vänster' i vänsterliberalismen?

Marie Demker, professor i statsvetenskap, har på sin blogg beskrivit vänsterliberalism som en tro på jämlikhet samtidigt som man bejakar individuell frigörelse. Jag tycker att det fångar det ganska bra. Men jag skulle vilja utveckla resonemanget något.

Vänster och höger
Essän Vänster och höger (1994), av Norberto Bobbio, är en modern klassiker.

Norberto Bobbio, fram till sin död år 2004 professor emeritus i politisk filosofi och rättsteori vid universitetet i Turin, har skrivit en mycket läsvärd essä om den politiska distinktionen mellan höger och vänster.4 I debatten förekommer, kanske främst i Sverige, ofta uppfattningen att det främst rör sig om synen på hur mycket staten ska lägga sig i marknadskrafterna.5 Bobbio menar istället att skalan över höger och vänster framför allt handlar om graden av egalitarism (hur högt jämlikhet värderas). Bobbio ser också en spännvidd i hur man förhåller sig till det demokratiska systemet, där extremister förenas i avvisandet av demokratins ideal och metoder – medan den moderata högern respektive vänstern förenas i sin uppslutning för demokratin. Med andra ord har vi här en tredje skala, som handlar om synen på politikens metoder. Den lämnar vi därhän för tillfället.

År 2010 publicerade Internationella valutafonden, IMF, en forskningsrapport där ekonomerna Michael Kumhof och Romain Rancière jämförde perioderna 1920-1929 och 1983-2008.6 Rapporten har varit trendsättande i den internationella debatten om ekonomisk politik. Författarna – Michael Kumhof är chef för den enhet på IMF som utvecklar ekonomiska modeller – visade att såväl trettiotalets depression som den senaste finanskrisen föregicks av en kraftig ökning i de rikastes inkomster, följt av en växande skuldsättning hos övriga inkomstgrupper. År 2013 kom boken av ekonomen Thomas Piketty, på svenska kallad Kapitalet i det tjugoförsta århundradet.7 Genom studier av taxeringsdata, över lång tid och från flera kontinenter, visar Piketty att den höga tillväxt och små klyftor som präglade decennierna efter Andra världskriget var ett historiskt undantag. Som regel ökar avkastningen av kapital – sådant som företagsvinster, aktieutdelning, räntor och hyror – mer än vad ekonomin som helhet växer. Det gör att inkomstojämlikheten ökar, genom att en allt större andel av inkomsterna omfördelas från löntagare till kapitalägare. Och redan 2009 kom Jämlikhetsanden, en bok av folkhälsoforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett som pekade på att jämlikhet spelar en viktig roll för medborgarnas livskvalitet, för såväl medelklassen som de mindre bemedlade.8 (Men läs hellre Marmots bok Statussyndromet.)

Det finns onekligen ett förnyat fokus på jämlikhet. Och i den bemärkelsen kan vi tala om en vänstersväng i den politiska offentligheten, även om denna inte återspeglas i väljarsympatier. I viss mån misslyckas de politiska partierna med att passa in detta i sina uttolkningar av egalitarism.

En reflexiv syn på framsteg

Ett spår som jag inte nämnt så mycket, men som i allra högsta grad var närvarande i den diskussion jag började med, var en skepsis till att samhällsutvecklingen - som genom gudomlig försyn - går mot universell konvergens av moraliska värden. En sådan framstegstro finns hos socialdemokratin (åtminstone historiskt) såväl som den borgerliga liberalismen (såväl bland ledarskribenter som partiledare). Det är det sistnämnda som i polemik har betecknats som panglossliberalism. Jag skulle kanske inte säga att MP och Fi, eller dess sympatisörer, präglas av en skeptisk hållning i frågan om huruvida den mänskliga civilisationen obönhörligen gör moraliska framsteg. Det vet jag egentligen inte. Men en vänsterliberalism av det slag som jag argumenterar för skulle acceptera, med formuleringen lånad från Johan Karlsson Schaffer,

som ett ofrånkomligt faktum att det alltid kommer att finnas motsättningar och konflikter, mellan värden, identiteter, intressen och passioner, konflikter vi därför måste lära oss att leva med.

En filosofisk aspekt av detta är att demokrati och mänskliga rättigheter inte uppfattas som grundade i några universella sanningar om människan, utan är tvärtom att betrakta som högst kontingenta (historiskt villkorade) utfall av en mängd komplexa skeenden under särskilt de senaste århundradena. Demokrati och mänskliga rättigheter är värda att kämpa för, helt enkelt för att de är gynnsamma som livsvillkor - historiska omständigheter som möjliggjort ett gott liv. En annan, mer politisk, aspekt av denna skepsis är exempelvis en nyanserad syn på ekonomisk tillväxt: Ökad BNP per capita har inte något egenvärde, utan det är avgörande hur den används och vad det som skapar tillväxt ger för konsekvenser i övrigt. Tillväxt i sig är inget att vara för eller emot.

Den tredje aspekten, och det jag vill avsluta med, är av mer praktisk - eller pragmatisk - karaktär. En pragmatiker är, som Björn Elmbrant uttryckt det,

en tvivlare i en värld av tvärsäkra människor med ohyggligt bestämda åsikter. Tvivlet rymmer ett sökande, medan de som redan vet hur allt måste göras har slutat söka.

Pragmatism handlar om politik som fungerar, som får avsedd effekt, snarare än politik som kortsiktigt ser ut att vara i linje med en tänkt underliggande ideologi. En reform som leder till någon förbättring och faktiskt fungerar är bättre än den teoretiskt optimala, men ogenomförbara. Men det finns en paradox, åtminstone skenbart, då bara den som har tydliga ideologiska ledstjärnor kan kompromissa utan att förlora sin själ. I vårt fall tron på jämlikhet och individuell frigörelse.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Feministiskt initiativ, Isobel Hadley-Kamptz, Johan Karlsson Schaffer, Karl Palmås, Marie Demker, Mattias Svensson, Michael Kumhof, Miljöpartiet, Norberto Bobbio, postmaterialism, pragmatism, Thomas Piketty, tillväxt, vänsterliberalism, World Values Survey

Noter

  1. Begreppet postmaterialism myntades av forskaren Ronald Inglehart, en av dem som ligger bakom World Values Survey, och det handlar om att sådant som att vara allmänbildad, vara duktig på sitt arbete, vara en bra förälder eller ha gott om tid värderas högre än att äga en bil, ett hus, ett lantställe eller ett fräscht kök. Politiskt tar det sig uttryck i miljömedvetenhet, feminism, internationell solidaritet, etc., snarare än frågor om ens egen materiella standard. []
  2. GAL/TAN-skalan lanserades av Hooghe, Liesbet, Gary Marks & Carole J. Wilson, "Does Left/Right Structure Party Positions on European Integration?", Comparative Political Studies 35.8, 2002 (november), s 965–989. []
  3. Jag är också skeptisk till spekulationen att vi i Sverige skulle stå inför en "grekisk" utveckling, det vill säga att det stora socialdemokratiska partiet kollapsar och att ett mer vänsterpopulistiskt parti växer fram ur dess skugga. Vilket förstås inte innebär att det är fullständigt uteslutet att Socialdemokraterna kan tappa i stöd. []
  4. Norberto Bobbio, Vänster och höger: Essä om en politisk distinktion (Destra e sinistra, 1994), översatt av Ervin Rosenberg, Atlas 1998. []
  5. En sådan uppfattning försvårar förståelsen av strömningar som anarkism, eller vänsterlibertarianism, och fascism, ett slags etatistisk högerextremism. []
  6. Kumhof, Michael & Romain Ranciére, Inequality, Leverage and Crises, IMF Working Paper, WP/10/268, november 2010. []
  7. Piketty, Thomas, Capital in the twenty-first century (Le capital au XXI siècle, 2013), översatt till engelska av Arthur Goldhammer, Belknap Press of Harvard University Press, 2014. []
  8. Wilkinson, Richard & Kate Pickett, Jämlikhetsanden: Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen (The spirit level: Why more equal societies almost always do better, 2009), översatt av Lars Ohlsson, Karneval 2010. Mot denna bok har det riktats en del relevant kritik, men jag vill ändå nämna den som exempel. []

Kommentera!