Istället för en eftervalsanalys

Av den 10 juni, 2015

Efter valet för fyra år sedan uttryckte jag skepsis mot tesen att medelklassen skrämts bort av Socialdemokraterna. Sedan dess har debatten om krisen för socialdemokratin kommit och gått. Utmaningarna är av långsiktig karaktär.

I september 2010 gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta riksdagsval sedan första världskrigets utbrott. Under de 85 åren från den allmänna rösträttens införande, år 1921, till regeringen Perssons valförlust, år 2006, styrde partiet Sverige i sammanlagt 68 år. Fram till 1990-talet var det med stöd av över 40 procent av väljarna. Nu hade det rasat till ett valresultat närmare 30 procent.

Socialdemokratins långsiktiga utmaningar är mer komplexa än frågan om vem som ska vara partiledare.

Fyra år senare har nedgången i väljarstöd stannat av, åtminstone tillfälligt. Socialdemokraternas valresultat ligger i princip stilla jämfört med katastrofvalet 2010. Samtidigt har Miljöpartiet, numera koalitionspartner i regeringsställning, inte fått det ökade väljarstöd som opinionsmätningar pekat på. De två partierna kunde bilda regering tillsammans enbart tack vare att den samlade borgerligheten gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna och lika rösträtten infördes. För första gången sedan år 1921 har Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna tillsammans ett väljarstöd på mindre än 40 procent. Istället växer Sverigedemokraterna.

Efter att riksdagens numera tredje största parti röstat för Alliansens budget istället för regeringens, och hotat att fälla varje regering som inte för en mer restriktiv migrationspolitik (och i frågan om vad som kan anses som restriktivt kommer i slutändan endast stängda gränser att duga), slöt de två regeringspartierna tillsammans med de borgerliga den så kallade Decemberöverenskommelsen. Det har i högsta grad präglat tiden därefter. Tillfället att tänka långsiktigt är således kanske inte det bästa, men likväl finns på längre sikt finns en rad andra frågor som måste bli föremål för analys.

Fem dilemman

Anthony Giddens, sociologiprofessorn som gav intellektuell substans åt Tony Blairs New Labour, resonerade i sin bok Tredje vägen (1998) kring fem strukturella utmaningar som han menade att socialdemokratin måste hantera.1 Giddens formulerade det som fem frågor:

  1. Globaliseringen – vad är det exakt och vilka är konsekvenserna?
  2. Individualismen – i vilken mening, om någon, blir moderna samhällen mer individualistiska?
  3. Vänster och höger – hur ska vi ställa oss till påståendet att begreppet numera saknar betydelse?
  4. Politikens arena – håller politiken på att flytta ut ur den ortodoxa demokratins former?
  5. Ekologiska frågor – hur bör de integreras i socialdemokratisk politik?

För att förstå den samtida socialdemokratins strukturella utmaningar fungerar de fem punkterna fortfarande ganska bra, men jag skulle vilja formulera frågorna lite annorlunda jämfört med Giddens för drygt femton år sedan. Ungefär så här:

  1. Produktivkrafternas utveckling – hur ska vi förstå finanskrisen, framväxten av en så kallad kunskapsekonomi och den ökade tudelningen på arbetsmarknaden?2
  2. Postmateriella strömningar – vad beror det på att såväl Feministiskt initiativ som Sverigedemokraterna växer, och hur kan den polariseringen i väljarkåren hanteras politiskt?
  3. Nytt fokus på jämlikhet – såväl IMF som Thomas Piketty har fått upp inkomstklyftorna på agendan, men vad kan detta innebära för den genomförbara politiken?
  4. Efter folkrörelsepartierna – det talas mycket om politikens professionalisering, och att unga med politiskt engagemang inte lockas av partierna, men vad kan göras?
  5. Klimatkrisen – klimatförändringarna brukar kallas vår tids ödesfråga, men vad skulle krävas för att denna insikt skulle innebära någon genomgripande förändring av politiken?

Jag tror att dessa frågor är avgörande att ta sig an, oavsett om vi pratar om socialdemokratins framtid eller om någon annan framtida progressiv rörelse. Om Socialdemokraterna skulle kollapsa under sin egen historiska vikt - det utesluter jag inte, nostalgin kan ha en sådan verkan - så behöver något annat växa fram i dess ställe. Själv skulle jag sätta en slant på vänsterliberalism, som jag skrivit om förut, snarare än en nationellt sinnad vänsterpopulism.

Dela upp er i smågrupper och diskutera.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anthony Giddens, arbetsmarknad, demokrati, ekologisk hållbarhet, Feministiskt initiativ, finanskrisen, globalisering, jämlikhet, klimatförändringarna, kunskapsekonomi, postmaterialism, socialdemokrati, Sverigedemokraterna, valet 2014, vänsterliberalism

Noter

  1. Anthony Giddens, Tredje vägen: Om socialdemokratins förnyelse (1998), på svenska från Bokförlaget Atlas, 1999. Jag har tidigare reflekterat kring vad Giddens skriver om globaliseringen och individualismen. []
  2. Det sista syftar på en insider/outsider-problematik: I grund och botten handlar det om att de som är inne på arbetsmarknaden (”insiders”) genom sina kunskaper har en relativt stark förhandlingsposition, och därigenom goda arbetsvillkor och höga löner, medan de som befinner sig längre från arbetsmarknaden (”outsiders”) har svårt att komma in. Arbetets kunskapsinnehåll begränsar också arbetsgivarnas möjligheter att pressa lönekostnaderna genom att byta ut sin arbetskraft. Ökade motsättningar mellan insiders och outsiders undergräver löntagarnas positioner och gör det svårare att bedriva en politik för ökad jämlikhet. Insider/outsider-hypotesen lades fram av nationalekonomerna Assar Lindbeck och Dennis Snower i Involuntary Unemployment as an Insider-Outsider Dilemma, Seminar Paper No. 282, Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet, 1984. []

Kommentera!