En moralisk politik

Av den 19 november, 2012

Jag brukar ju betona produktivkrafternas roll i samhällsutvecklingen. Detta betyder nu inte att idépolitik är irrelevant. Utifrån människosyn och idéer om moral byggs de institutioner som formar människors agerande.

Som jag var inne på för ett par år sedan har jag inte mycket till övers för tesen att den politiska utvecklingen i Sverige sedan sextiotalets slut kan förklaras med ett PM skrivet 1971 av Sture Eskilsson på Svenska arbetsgivareföreningen, SAF (föregångare till Svenskt näringsliv). Jag har också svårt för tendensen att använda etiketten nyliberalism för allting som man ogillar. Då föredrar jag ett så kallat strukturanalytiskt synsätt. Det innebär inte att idéerna helt saknar betydelse. Vad det gäller är att se till att alltid befinna sig på toppen av tidens våg, för att tala med SPD-ledaren Willy Brandt. Den starkaste samhällsförändrande kraft som finns är den produktivkrafternas utveckling som Marx och Engels skrev om i Kommunistiska manifestet, det vill säga den av marknadskrafter drivna strukturomvandlingen. All politik som går utöver fluffiga visioner eller frasradikal idealism handlar om att se hur man kan få denna utvecklings olika tendenser att verka i önskvärd riktning. Det var socialdemokratin mästerlig på en gång i tiden, men andra politiska krafter har varit mer framgångsrika under senare decennier.

Nyliberalismen och Järnladyn

Margaret Thatcher och Ronald Reagan har i stor utsträckning format den politiska värld vi lever i ännu på 2010-talet.

Framför allt tre texter som jag läst under senaste året eller så har givit mig förnyade perspektiv på det som brukar kallas nyliberalism. I Sverige kommer själva benämningen från Henri Lepages bok I morgon kapitalism (1980), utgiven på svenska av Ratio (då ett bokförlag inom tankesmedjan Timbro). Denna nouveau libéralisme är där synonym med Chicagoskolan inom ekonomisk teori (Milton Friedman, Gary Becker med flera), och verkar genom fyra kanaler: 1) den monetaristiska inriktningen, 2) teorin om "det mänskliga kapitalet", 3) rörelsen för "äganderätt", samt 4) en skola som kallar sig Public Choice (citattecknen har Lepage satt). Jag använder etiketter som nyliberal, nyliberaler och nyliberalism rent deskriptivt (alltså inte pejorativt), med utgångspunkt i denna klassificering.1

De tre texter som jag vill ta upp är Katrine Kielos rapport för Arena Idé om Margaret Thatcher (samt en ledarkrönika i Aftonbladet några månader senare),2 Marika Lindgren Åsbrinks blogginlägg om jakten på medelklassen, samt David Eklind Kloos artikel i Tiden om nyliberal så kallad styrningskonst (governance). I sin rapport, eller essä, påminner Kielos om att Storbritannien knappast var någon ekonomisk framgångssaga under Thatchers åttiotal. Att sjuttiotalet var riktigt mörkt - liksom för många andra länder - är kanske en förmildrande omständighet, men de länder det gick bra för under åttiotalet var Japan och Västtyskland. Ändå lyfts varken västtyska fackföreningar eller japanska statliga investeringar fram som goda exempel från den här tiden. Istället minns man Thatchers tuffa inflationsbekämpning - trots att det var Labours premiärminister James Callaghan som tre år innan hennes tillträde utropat detta nya fokus för den ekonomiska politiken, och trots att inflationen i den brittiska ekonomin låg på 11 procent när Thatcher tvingades avgå efter elva år vid makten.

Från början var Thatchers ekonomiska politik synonym med monetarismen - Milton Friedmans idéer om att den fria marknaden bör sköta ekonomin och att staten ska bekämpa inflationen genom att sätta mål för hur mycket penningmängden ska få växa. Det gick inte så bra. Tusentals företag gick i konkurs, industrins produktion föll med nio procent och antalet arbetslösa ökade med ytterligare 1,5 miljoner. Med sin inkompetenta penningpolitik saboterade Thatcher efterfrågan i ekonomin, och lågkonjunkturen bet sig fast. Då övergavs monetarismen som ekonomisk doktrin, till förmån för ett åtagande att minska statsutgifterna. Långsiktiga investeringar undveks och näringslivets innovationsförmåga var låg. De företag som växte fram byggde på billig arbetskraft och svaga fackföreningar. När konjunkturen väl gick upp var det främst tack vare draghjälpen från övriga västekonomier. Privatiseringar och avregleringar gav bättre konkurrens och högre effektivitet på sina håll, men framför allt var det de otyglade finansmarknaderna som spädde på tillväxten på kort sikt. Men Thatchers ekonomiska politik orsakade inte "bara" fattigdom och ojämlikhet, utan också den finanskris som i dag har drabbat Storbritannien.

Kielos menar att Thatchers politiska projekt inte handlade om ekonomi, utan om moral. Hennes berättelse handlade om ett folk som kunde så mycket bättre men hade dragits ned i ett självpåtaget beroende. Bloomsburygruppen, en grupp intellektuella där bland andra ekonomen John Maynard Keynes ingick, symboliserade det lössläppta leverne som banade väg för moralens allmänna upplösning och för oansvarig ekonomisk politik. Hennes egen hemstad, Grantham, står för de motsatta dygderna: flit, stolthet, hårt arbete och självständighet, och dess förlängning i ekonomin: begränsad upplåning, självdisciplin och god hushållning med resurserna. Thatchers politik handlade för henne om att rycka upp landet. De ekonomiska modellerna var bara ett verktyg. I en intervju med Sunday Times 1981 förklarade hon själv: "Ekonomin är medlet - målet är människans själ."

Den asociala ingenjörskonsten

Nyliberalismen och dess projekt att forma människor för ett mer ojämlikt samhälle, där staten har dragit sig tillbaka, är också ämnet för en artikel av David Eklind Kloo i Tiden nr 1/2012. Tesen är att det vi sedan åttiotalet kallar nyliberalism inte utgår från att den perfekta marknaden och den ekonomiska människan (Chicagoekonomen Gary Beckers homo economicus eller economic man, för vilken varje val träffas genom en rationell lönsamhetskalkyl) ses som naturtillstånd utan som ideal vilka politiken syftar till att förverkliga. Nyliberalismen är inte att förväxla med den klassiska liberalismen med sin laissez-faire-politik. Nyliberalismen är i Eklind Kloos analys, vilken han lånat från forskaren Wendy Brown, den strategi som Thatcher fångade med mottot om ekonomin som medel och människans själ som mål. Genom en aktiv politik skapar den situationer där människor förmås att agera som om de befann sig på en marknad. Den skapar individer som sätter upp privata målsättningar, kalkylerar hur de ska nå dessa mål och med denna kalkyl som utgångspunkt träffar rationella val.

S-politikerna Alva och Gunnar Myrdal gav den sociala ingenjörskonsten ett ansikte.

På flera sätt är nyliberalismen enligt Eklind Kloo en spegelbild av social ingenjörskonst. I sin klassiska tappning avser termen samhällsövergripande förändringar av människors beteenden och värderingar genom planering och rationel­la åtgärder syftande till att forma individer för ett samhälle utan ekonomisk ojämlikhet och med omfattan­de välfärd. På trettiotalet kom den med Alva och Gunnar Myrdal att förknippas med det socialdemokratiska välfärdsbygget. Nyliberalismens asociala ingenjörskonst bygger på avreglering, privatisering och kommersialisering. Men den innebär inte minskad styrning. Därav termen styrningskonst, som Wendy Brown lånat från Michel Foucault. Den generella välfärdsstaten organiserades på ett sätt som främjade gemenskap, sammanhållning och solidaritet. Med skolpeng, vårdval och andra så kallade valfrihetssystem är det andra värden som främjas. Dessutom visar debatten om vinster i välfärden att det krävs ökad statlig kontroll av verksamheterna för att de ska leverera önskad kvalitet.

Marika Lindgren Åsbrink tar i sitt blogginlägg, om jakten på medelklassen, upp hur socialdemokratin byggde sina framgångar på en politik som förenar solidaritet med egennytta. Starka tendenser pekar nu i annan riktning. Utförsäljningen av allmännyttan - främst i storstäderna - gör att fler måste tänka på marknadsvärdet för sin bostad. Det minskar viljan att acceptera nybyggnation i området, för att inte tala om flyktingförläggningar och boenden för funktionshindrade. Det fria skolvalet leder till ökad segregation och är inte till gagn för elever från studieovana hem. De framgångsrika väljer de bästa skolorna åt sina barn, något annat vore dumt. Men det handlar inte om enskilda människors moral, vare sig vi talar om bostadsmarknaden eller skolväsendet. Det är politiken som är inriktad på att främja vissa beteenden, på samma sätt som att socialdemokratin var inriktad på att främja andra beteenden. Om vi ska hitta en politik som är bra på det stora flertalet - marginaliserade grupper, arbetare och medelklass - så kan inte den bygga på att enskilda människor måste vara sällsynt goda.

Jag tror det är dags för en moralfilosofisk vändning i den socialdemokratiska idéutvecklingen. Det ska inte misstas för moraliserande över motståndarens politik, en företeelse som knappast saknas i den politiska debatten. Den högervåg som vi sedan åttiotalet kallat nyliberalism utgår från en människosyn som ger vissa svar när det gäller att vrida samhällsutvecklingen i sin riktning. Men vilken människosyn står socialdemokratin för? Hur ser vi till att utforma en politik som ökar tilliten i samhället, istället för att låta den bygga på incitament och kontrollsystem?

Dessa frågor vill jag gå in på mer under den kommande tiden.

För övrigt...

...har jag läst Kjell-Olof Feldts En kritisk betraktelse (2012) och så gott som läst Christer Isakssons Den nya vänstern (2010).3 Den förstnämnda var mer intressant än jag trodde utifrån de recensioner jag läst, främst en signerad Isobel Hadley-Kamptz, och jag anser att bilden av Feldt är ganska orättvis. Som få politiker i vår samtid har han förmågan att intellektuellt resonera kring sina ställningstaganden. Isakssons bok var ungefär som jag väntat mig, även om den bjöd på några godbitar. Intressant, inte minst, är det att bilden av det sammansvetsade rödgröna samarbetet är så tydlig. I dag känns en regering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet mer avlägsen än någonsin.

...är jag försiktigt optimistisk om partiledningens förslag i frågan om vinster i välfärden. Detta även om det britterna kallar frimarknadsstalinism - att privatiseringarna kräver en omfattande byråkratisk kontrollapparat för att kunna leverera den kvalitet som utlovades - kan vara ett i praktiken värre problem än att medborgarnas pengar går till riskkapitalisters skattebefriade bankkonton. Det briljanta - som borde vara självklart redan - är kravet på öppen bokföring ner till minsta enhet. Det gör att man kan jämföra privat och offentligt driven välfärd, och faktiskt se om den ena når högre kvalitet än den andra utan att fuska genom att tumma t ex på personaltätheten. Vad SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser (2011) framför allt kunde konstatera var att det inte finns underlag för att säga att privatiseringarna gjort välfärden bättre (inte heller det motsatta, men syftet var att höja kvaliteten). Vidare ska förstås offentlighetsprincip och meddelarskydd gälla i all skattefinansierad verksamhet.

...blev jag inte en av de tretton som får representera Socialdemokraterna i Göteborg på den stora partikongressen i vår, som jag hade hoppats på. Av de 1.243 personer som lämnade giltiga röster var det 124 som satte ett kryss på mig (bland 78 nominerade). Realistiskt sett hade jag nog inte vågat tro på mer än så (ca 10 procent), så jag är ganska nöjd - även om det inte nådde ända fram.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om David Eklind Kloo, frimarknadsstalinism, homo economicus, institutionalism, John Maynard Keynes, Katrine Kielos, Kjell-Olof Feldt, Margaret Thatcher, Marika Lindgren Åsbrink, Milton Friedman, moralfilosofi, nyliberalism, social ingenjörskonst, Timbro, Wendy Brown

Noter

  1. Ganska ofta förväxlas libertarianer med nyliberaler. Det går utmärkt att vara både och, men det betyder inte för den skull att orden betecknar samma sak. Libertarianism är, som jag tagit upp tidigare, en frihetlig och statskritisk strömning som sträcker sig från dem som till höger betonar äganderätten och dem som till vänster - socialanarkister och syndikalister - betonar gemensamma resurser och kollektiv organisering. []
  2. Katrine Kielos, Myten om Järnladyn: Bilden av Margaret Thatchers ekonomiska politik, Ny tid rapport 10, Arena Idé, finns som pdf. []
  3. Jag vägrar att kalla boken för Den nya vän(s)tern, eftersom jag ogillar detta oskick att med ett försök till vitsighet markera att det handlar om Socialdemokraterna. Det ser helt enkelt fult ut. []

Kommentera!

8 reaktioner på ”En moralisk politik

  1. Pingback: Ännu ett år till handlingarna « strötankar och sentenser

  2. Pingback: Några lösa trådar att knyta ihop « strötankar och sentenser

  3. Pingback: Framtiden är gemensam « strötankar och sentenser

  4. Pingback: På toppen av tidens våg « strötankar och sentenser

  5. Pingback: Ökad lycka som politisk målsättning « strötankar och sentenser

  6. Pingback: Lägesrapport supervalåret 2014 « strötankar och sentenser

  7. Pingback: Ekonomisk politik för att bygga ett samhälle - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

  8. Pingback: Den sociala demokratins tillkomst - jimmysand.com

Kommentera