En kämpande liberal

Av den 16 februari, 2010

Jag har alltid sett "liberal" som ett hedersord. Detta trots, för ett sådant tycks det ibland vara, att jag haft min politiska hemvist i den vänstra delen av spektrat. Tyvärr är inte alltid den officiella liberalismen lika tilltalande.

I en debattartikel på SVT Opinion i början av 2008 lanserade Petter Nilsson, vänsterlibertarian och marxist knuten till Tankesmedjan Konflikt, begreppet "realliberalism". Avsikten var förstås att i analogi med det mer vedertagna "realsocialism" - benämningen, med uppkomst i den sovjetiska propagandan på 1970-talet, på det samhällssystem som rådde i det forna östblocket samt fortfarande i främst Nordkorea - göra en analytisk distinktion mellan å ena sidan reformer och andra politiska handlingar som utförs i liberalismens namn, å andra sidan de höga ideal som självbetitlade liberaler säger sig stå för. Som analytiskt distinktion är det inget dumt påfund, även om begreppet inte sällan använts som ett slags halmgubbeargument.

Författaren och bloggaren Isobel Hadley-Kamptz är knuten till Expressens ledarsid

Ett alternativ till att analytiskt skilja mellan realliberalism och liberala ideal är att se att det kan finnas olika former av liberalism även på idéernas plan - då talar vi inte enbart om nyliberalism respektive socialliberalism. (Vi har varit inne på detta förut.) Liberalen Isobel Hadley-Kamptz skrev i Expressen ett manifest för - som hon själv kallar det - "Den Nya Liberala Teorin". (Smickrande nog finns undertecknad omnämnd på bloggen bland personer "som i viss utsträckning tjänat som inspiratörer och intellektuella spänningsfält och motsägare under mitt tankearbete hittills".) Det är en mycket läsvärd text, trots skribentens egna ord om att det är "rätt abstrakt" och "våldsamt nedbantat". Efter en kommentar till debatten kring tidskriften Arena, följt av ett konstaterande att den borgerliga regeringen - med exemplen skolpolitik, integrationspolitik och "hela området övervakning kontra integritet" - knappast är någon kämpe för frihetliga ideal, följer en kritik av en liberalism som allt för mycket vill värna om ett särskilt sätt att leva, har ett för snävt fokus på äganderätt, och allt för lite diskuterar "makten, ojämlikheten i makttilldelning och maktens inneboende korruption". Isobel Hadley-Kamptz efterlyser en liberalism som i pluralism och komplexitet ser ett egenvärde och som vill "ge alla människor mesta tänkbara möjlighet att hävda sin autonomi och göra tusentals, emellanåt tvärt kontrasterande val, på livets alla områden". Den personliga autonomin, "ett frihetsbegrepp som är så likt jämlikhet att man knappt ser gränserna däremellan", skulle kräva en förändring av allt från socialförsäkringar till nya övervakningslagar.1

Personligen skulle jag kalla denna nya liberala teori för en vänsterliberalism - medveten om att prefixet "vänster" är ett rött skynke för somliga som, liksom undertecknad, sympatiserar med det Isobel Hadley-Kamptz skriver. (Men det är av underordnad betydelse vad vi kallar oss.) Wikipedia pekar ut Karl Palmås som den som introducerat begreppet i en svensk kontext - bland annat via tidskriften Arena, föreningen Vägval Vänster och på sin egen blogg. (Man kan vara skeptisk till Wikipedia: Det finns förstås dem som pratat om vänsterliberalism oberoende av de insatser Kalle gjort.) På 99, our 68 tog Kalle upp några utmaningar för vänsterliberalismen: Hur formulera en kulturradikal hållning ur insikten att antropocentrismen och Natur/Kultur-separationen är falsk? Hur vara en kämpe för den personliga autonomin ur insikten "'att allt är flöden av materia-energi, att allt är smittor, att allt är evolution' - och 'att allt är ekologier'"? Om individen inte finns och sannolikt aldrig har funnits?2 Dessa frågor kommer vi garanterat åter till. Här vill jag ta upp vikten av ett ur vänsterliberalt perspektiv konstruktivt förhållningssätt till välfärdsstaten.

En pragmatisk syn på statsapparaten

Eftersom det var arbetarrörelsens stora parti, Socialdemokraterna, som blev statsbärande är vi i Sverige låsta till en stark koppling mellan vänster och stat. För vänstern i såväl USA som Tyskland har staten istället setts som hotfull - McCarthyeran och Vietnamkriget respektive den ofullgångna uppgörelsen med Hitlerepoken gjorde det svårt att uppfatta den som en bundsförvant.3

Likaså gör man det lite väl enkelt för sig när man sätter upp en principiell motsättning mellan personlig autonomi och en utbyggd välfärdsstat. Jag tog tidigare upp filosofen Baruch Spinozas uppfattning att statens legitimitet ytterst vilar på dess funktion som garant för medborgarnas frihet - Sverige är ett exempel på att staten kan vara ett verktyg för autonomi i socialt och ekonomiskt hänseende (även om skyddet för medborgarnas negativa frihet från staten varit svagt, för att inte säga obefintligt). Välfärdsstatens kritiker - för inte så länge sedan räknades Fredrik Reinfeldt, då ordförande för Moderata ungdomsförbundet, Muf, och författare till Det sovande folket (1993), till dem - har hävdat att välfärden pacificerar och försoffar människorna. Vänstern i sin tur har en tendens att förledas av sin egen retorik om kollektivism och solidaritet. Individualism blir någonting problematiskt - strävan efter individuell frigörelse ses som ett hot mot solidariteten. Båda sidor missar det faktum att välfärden byggts på den individens dröm om frihet och emancipation som också var folkrörelsernas framgångsrecept. Den svenska välfärdsstaten bygger på en lång historisk tradition av att vilja bli lämnad i fred, och att lämna andra i fred. Undersökningar som World Values Survey visar att svenskarna knappast är konformistiska kollektivister - ingen annanstans är kombinationen av svag traditionalism och en hög värdering av självförverkligande lika utpräglad.

Sverige (högst upp till höger) sticker ut i den globala undersökning, World Values Survey, som genomförs med avseende på tradition-sekularism och överlevnad-självförverkligande.

I boken Är svensken människa? spårar historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh "den svenska ideologin", som de kallar statsindividualism, från Erik Gustaf Geijer (1783-1847) och Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) till Eva Moberg och Grupp 222 - med sin kulmen strax innan Oljekrisen 1973 begränsade möjligheterna att finansiera vidare utbyggnad av välfärdsstaten.4 Geijer, som i början av sin bana var konservativ, knöt inte sin individualism till någon abstrakt naturrättstradition utan det han själv kallade personlighetsprincipen: att varje människa, oavsett klass eller kön, ägde en egen, unik personlighet. Inbyggt i denna princip låg också att varje jag krävde andra jag för att kunna utvecklas, för att få självmedvetande och självbestämmande. Geijers tanke, på vilken han byggde sitt på sin tid radikala ställningstagande i rösträttsfrågan, påminner om den hegelianska principen om ömsesidigt erkännande. Rätten till självständighet och personlig utveckling kräver att staten skyddar medborgarnas oberoende och suveränitet. Geijers vän Almqvist utvecklade, särskilt i dramat Det går an (1838), det Berggren och Trägårdh kallar "en svensk teori om kärlek": äkta kärlek kräver fullständigt ekonomiskt oberoende, inte egenintresse och utnyttjande, människor emellan. Relationen mellan Sara Videbeck och Albert (utan efternamn) från nämnda drama är här idealet. Och statens uppgift är att undanröja hinder för individens självständighet - inte att försörja eller administrera människors liv.

Den allians mellan stat och individ som redan Geijer förespråkade - och som har sina historiska rötter i kungamaktens allians med en självägande bondeklass, en skarp kontrast mot det feodala system som präglade stora delar av Europa - jämför Berggren och Trägårdh med förhållanden i Tyskland och USA. I Tyskland kanaliseras den statliga välfärden genom familjen och andra institutioner i civilsamhället - vilket gör att individen är beroende av dessa för sin välfärd, och när hon vänder sig till staten sker det ofta med tiggarbössan i handen. I USA är det sociala skyddsnätet främst till för att hjälpa medborgare som varken klarar sig på marknaden eller har nödvändigt stöd hos familjen eller i civilsamhället, medan staten betraktas med skepsis. I Sverige riktas resurser mot medborgaren som individ, utan att ta vägen genom familjen eller privata organisationer. Synen på individen liknar den i USA, men staten förväntas tillhandahålla resurser på ett sätt som gör individen oberoende av familj, grannskap, arbetsgivare och andra kollektiva nätverk. Sverige har legat i framkant inom äktenskapslagstiftning (inte minst sin neutrala position mellan de facto-familjer och traditionella familjer), barns rättigheter (inklusive synen på "oäkta barn"), föräldraledighet för både fäder och mödrar (även om föräldraförsäkringen utgår från en konservativ familjesyn snarare än den liberala synen på individen som samhällets minsta enhet), förbud mot aga, särbeskattning, homosexualitet, abort, etc. Denna statsindividualism är nog det som främst utmärker "den  svenska modellen" - mer än förhållandet mellan arbete och kapital.

Den svenska välfärdsstaten har haft sina baksidor.5 De tvångssteriliseringar som utfördes på fattiga och utsatta kvinnor mellan 1934 och -75 är kanske det tydligaste exemplet.6 Hanteringen av Hiv/Aids på 1980-talet - läkare gavs mandat att lära ut acceptabla sexualbeteenden och de om inte följde anvisningarna kunde omhändertas och sättas i karantän - är ett annat exempel, liksom den på nolltolerans baserade narkotikapolitiken. Berggren och Trägårdh pekar på två förhållanden som försvagat den enskilda individen i förhållande till staten: Det finns för det första, till skillnad från i exempelvis USA, ingen motpol till staten vare sig inom det politiska systemet eller i civilsamhället. Den starka, konstitutionellt baserade maktdelningsprincipen med en högsta domstol som kan pröva lagar som strider mot mänskliga rättigheter saknas. (Lagrådets roll är här alltför begränsad.) De professioner som kunnat utgöra en moralisk motståndsröst - präster, läkare och andra inom sjukvård och socialtjänst - har varit statens förlängda arm. Det saknas för det andra en juridiskt bindande rättighetslagstiftning som möjliggör för medborgaren att effektivt driva sin sak mot staten. (I dag finns en sådan möjlighet i Europadomstolen.)7

En vänsterliberal samhällsvision

Charlotte på Kamferdroppar skrev för ett år sedan om sin vision av ett vänsterliberalt samhälle. Jag kan bara instämma. Hon skriver bland annat följande.

Det vänsterliberala samhället bygger på en stark men desintresserad stat. Stark för att den måste kunna tillhandahålla sina medborgare all sådan service, vård och utbildning som inte kan läggas över på privata händer. Det är viktigt att det finns starka samhällsägda institutioner som tillhandahåller samhällsnyttiga verksamheter med anknytning till infrastruktur, public service-media, skola och högre utbildning etc.

Den svenska välfärdsstaten har, trots sina baksidor, varit ett ganska bra exempel på en "stark men desintresserad stat". Statlig välfärd, rätt utformad, är en offentlig resurs som kan utnyttjas utan skam av alla medborgare under problemfyllda faser av livet. Medborgarna känner att det finns en grundtrygghet och blir därmed mer flexibla och förändringsvilliga. Att de flesta välfärdssystem är riktade mot individen - föräldraförsäkringen är ett beklagligt undantag - ökar den ekonomiska och sociala autonomin. Beroendet av familj, arbetsgivare och vänner är mindre i Sverige än i många andra länder. Frivilligheten, snarare än beroendet, kan främja autenticiteten i dessa förhållanden.

Charlotte skriver vidare.

Stark men desintresserad, alltså, och med det menar jag att det i det vänsterliberala samhället inte ska finnas plats för sådan moraliserande lagstiftning som utan rimliga skäl inskränker individens faktiska och/eller mentala frihet.

Sedan tar hon upp exempel som sexköpslagstiftningen, narkotikalagstiftningen, filmcensur och den senaste arsenalen av övervakningslagar (FRA, Ipred, etc.). Även om jag personligen stödjer sexköpslagen så håller jag med i princip. Jag vill avsluta det här - alltför långa - inlägget med några konkreta politiska förslag i linje med mitt resonemang.

  • En föräldraförsäkring knuten till individen snarare än till familjen.
  • Sex timmars arbetsdag med möjlighet till friår. (Vårdnadsbidraget kan skrotas.) Uppdatering: Den här punkten följer inte - som Dennis påpekat  en kommentar nedan - självklart på ovanstående resonemang. Den kräver ytterligare argumentation.
  • Ett enhetligt system för ekonomisk grundtrygghet som är en sammanslagning av sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och socialbidragen.
  • En icke-behovsprövad basinkomst ("medborgarlön") strax över existensminimum.
  • En konstitutionsdomstol som dels innebär ett stärkande av Lagrådets uppdrag att pröva lagförslag mot grundlagen (där Europakonventionen om mänskliga rättigheter är inskriven), dels ger medborgare möjlighet att försvara sina rättigheter mot staten. Bör vara fristående från såväl regering (den verkställande makten) som riksdag (den lagstiftande makten).

För övrigt lär vi få anledning att återkomma till den republikanska traditionen i politisk filosofi.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • geijer personlighetsprincipen är svensken människa

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om autonomi, Carl Jonas Love Almqvist, demokratiteori, Den Nya Liberala Teorin, Erik Gustaf Geijer, familjepolitik, Isobel Hadley-Kamptz, konstitutionalism, realliberalism, socialdemokrati, socialpolitik, statsapparaten, statsindividualism, Tankesmedjan Konflikt, vänsterliberalism

Noter

  1. Bland dem som i skrivande stund kommenterat manifestet för Den Nya Liberala Teorin finner vi Carl Erland Andersson, som på GP Kultur skriver uppskattande - men hyser någon märklig idé om att demokrati baseras på kollektivism. (Jag skulle snarare, i anslutning till deweysk demokratiteori, hävda det motsatta: En samling människor fattar bättre beslut än experter om den präglas av en brokighet och mångfald där avvikande och även felaktiga åsikter släpps fram.) Louise på bloggen Frihetsspropaganda har, likt Dennis på Sänd mina rötter regn, vissa invändningar och menar att statens våldsmonopol ger den kraftfullare verktyg till repression än "sociala etikettsregler" och ekonomisk status. (Detta kan relateras till vad jag tidigare skrivit om liberalers benägenhet att stirra sig blinda på staten.) Johan på Mothugg anknyter till det här med att regeringen knappast företräder frihetliga ideal - trots den tidigare retoriken i opposition - och konstaterar, med Hans Morgenthau, att "det nationella intresset definierat i termer av makt tvingar sig på var och en som försöker utöva statsmannaskapets svåra konst". (Anders Ehnmark brukar tala om att sätta ihop makt för befrielsens skull och att ta isär den för frihetens skull - och vi kan konstatera att det sistnämnda är svårare.) Rasmus på Copyriot lyfter inslaget av skepsis mot den Panglossliberalism "som odlar sin optimistiska tro på att historiens maskineri kan göra världen 'bättre och bättre dag för dag'". Också Niclas på Nonicoclolasos sällar sig till pessimismen - och poängterar dessutom att det föreligger en spänning mellan autonomi och marknad som liberaler sällan vill kännas vid. Även Hannes på hannes2peer gillar Den Nya Liberala Teorin, med reservationen att det egentligen är en ny socialism han vill se. []
  2. Arena nr 1/2010 tar upp det spännande temat posthumanism. Karl Palmås har med en text, "Försvarsministerns nya filosofi", som kan ses som ett smakprov på hans En liten bok om slem (Federa). Isobel Hadley-Kamptz skriver spännande om individens död, och genusforskaren Cecilia Åsberg tar sig an utmaningarna för humaniora. []
  3. Ett intressant exempel är prostitution - där vänstern i Tyskland i första hand fokuserat på de prostituerades arbetsrättsliga förhållanden, medan vänstern i Sverige drivit igenom en lag som kriminaliserar sexköparna. Se idéhistorikern Susanne Dodillets avhandling från Göteborgs universitet Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet, Vertigo 2009. []
  4. Henrik Berggren & Lars Trägårdh, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts 2006. Historikern Jonas  Qvarsebo skriver intressant om debatten kring 1970-talets familjepolitiska reformer i "En ny människa för en ny familj", Tvärsnitt nr 3/2002. Eva Mobergs klassiska artikel "Kvinnans villkorliga frigivning" från 1961 finns att läsa som pdf. []
  5. Till dessa hör dock inte - som kritiker hävdat - vare sig familjens upplösning eller civilsamhällets utarmning. Sverige ligger, liksom USA, i topp vad gäller socialt kapital och civilsamhällets vitalitet - även om fackföreningar och idrottsklubbar dominerar i Sverige, medan det i USA är de religiösa samfunden och den sociala välgörenheten som framträder tydligast. Det som kallas familjens kris - främst minskande äktenskapsfrekvens och nativitet - är ett internationellt fenomen, där Sverige tycks ha klarat sig bättre än många andra västländer. Omkring 80 procent av svenska hushåll med barn innehåller två vuxna. Antalet förstfödande ensamstående kvinnor är relativt lågt, medan andelen kvinnor som föder barn någon gång under livscykeln är större än de flesta andra länder. Den svenska nativiteten är högre än många "familjevänliga" länder runt Medelhavet. Berggren & Trägårdh, 2006, s 39 & 386f. []
  6. Historikern Norbert Götz skriver intressant om bland annat detta i "Att lägga historien till rätta: Försöket att göra folkhemmet folkhemskt", Tvärsnitt nr 1/2002. []
  7. Berggren & Trägårdh, 2006, s 371ff. []

Kommentera!

21 reaktioner på ”En kämpande liberal

  1. Micke (4 comments)

    YES alltså, detta är en av de anledningarna till att jag valde Miljöpartiet som mitt parti. Jag har alltid sett mig själv driven åt vänsterhållet vad gäller inkomst/tillgångar men har samtidigt alltid varit lite frestad av den liberala grundtanken om individens autonomi gentemot staten. Jag anser att MP är det enda partiet i Sverige som egentligen kan kalla sig för socialliberalt och jag tror det är något eftersträvansvärt i ett samhälle som går mot dels ökade klyftor rent ekonomiskt och dels mot en hårdare övervakning av sina medborgare.

    ---
    Tack, kul att du gillar inlägget! (Jag får dock passa på att påpeka att jag visserligen är miljöpartist själv, men saker jag skriver här på bloggen kan mycket väl gå emot MP:s partiprogram.) /Jimmy

    Svara
  2. Louise (10 comments)

    Strikt tala är detta inget nytt alls, jag förstår inte över huvudtaget varför man tror att man kommit på något nyt. Jag vet inte om det beror på de klena svenska liberala förhållningssättet över lag och den magra historiken som belastas av en höger-vänsterskala som ine haft sina likheter med den rika mångfalden av liberal debatt som pågått de senaste 150 åren i Tyskland och USA. Men väl bekomme att något händer då.

    ---
    Jag delar din analys - det eventuellt nya i det här har nog mer att göra med tillståndet för den svenska liberalismen än någonting annat. /Jimmy

    Svara
  3. Dennis (2 comments)

    Apropå fotnot 1, mer specifikt det jag och Louise har skrivit om våldsmonopolet, så får du gärna förklara på vilket vis det går att relatera till att stirra sig blind på staten (ja, jag har läst inlägget). Jag förnekar inte, och det gör nog knappast Louise heller, att "[f]öretag, familjer och andra sammanslutningar av människor har möjlighet till övermakt" men menar samtidigt att det inte gärna är i närheten av vad de kan ställa till med om de får statens stöd. Jag inbillade mig att det var hyfsat okontroversiellt.
     
    För övrigt kan jag ju inte undgå att påminnas lite om Folkpartiet (eller om det nu var en enskild folkpartist) när de uttryckte tanken att skriftliga omdömen från årskurs 1 var en liberal reform. Själv har jag svårt att se på vilket vis liberalismen har med saken att göra, så konkreta förslag handlar ytterst sällan om några principer. Samma sak när det gäller ditt förslag om 6-timmars arbetsdag, jag ser inte på vilket vis en sådan specifik sak följer av det du skriver. Okej att du kan argumentera för arbetstidslagar, jag är knappast övertygad själv, men att landa vid en viss gräns? Varför inte 5,  7 eller 9 timmar? Om jag stirrat mig blind så är jag uppenbarligen inte ensam om det.

    ---
    1) Absolut, det du skrev var rätt okontroversiellt. Jag uttryckte mig slarvigt - har inga större invändningar och menade inte att vare sig du eller Louise stirrar er blinda på staten - bara att era invändningar är intressanta att läsa just i relation till mitt tidigare inlägg.

    2) Vet inte om jag skulle hävda att arbetstidsförkortning - vi behöver inte prata om ett visst timantal - nödvändigtvis är en liberal reform. Du har helt rätt i att det krävs några steg till i argumentationen innan man landar där. Jag får återkomma med ett nytt inlägg. /Jimmy

    Svara
  4. charlotte (146 comments)

    Intressant & läsvärt som vanligt när det kommer rån dig Jimmy.
    Du är säkert egentligen alldeles för snäll mot mitt inlägg. Men kul att du gillade det!  (Mer än så orkar jag inte kommentera f t, trött & stressad..)

    ---
    Tack, det är nog snarare du som är alldeles för snäll! Ta hand om dig! /Jimmy

    Svara
  5. David (1 comments)

    Intressant. Jag vill dock ägna lite tid åt en käpphäst som jag har: konstitutionsdomstolen är inte den universallösning många tycks tro att den är. Jag håller med om att kampen för att stärka medborgarnas rättigheter gentemot staten är extremt viktig, men den kräver nog ett brett spektrum av förändringar. Inte minst kanske den kräver en kulturrevolution bland jurist- och domarkåren, både bland de som utformar lagar, kommenterar dem, och uttolkar dem i sin dömande verksamhet, och en sådan går kanske inte att få fram lagstiftningsvägen. Vi kan komma ihåg att lagprövningen i Sverige fungerar exakt som i USA: det är de vanliga domstolarna som genomför den, inte någon särskild författningsdomstol. Det är den juridiska kulturen (plus uppenbarhetsrekvisitet, som ju dock är på väg att försvinna) som är annorlunda.

    Som kampen mot FRA-lagen visar så är juridiken under överskådlig tid ett i stort sett meningslöst verktyg för att värna individers rättigheter, i alla fall när vi har att göra med omfattande lagstiftning där det är tydligt att olika värden står mot varandra. (Det finns givetvis enskilda fall av statlig inkompetens eller rättsokunnighet där individer fått rätt mot myndigheterna.) Detta oroar de liberaler som med USA och Tyskland som förebilder tenderar att se rättsväsendet som den naturliga skådeplatsen för kampen för medborgerliga rättigheter. En tröst är att den allmänna rättighetsuppfattningen, det faktum att folk anser att staten måste respektera vissa grundläggande rättigheter för att den ska vara legitim, driver folk att agera. På så sätt får vi lära oss att leva med två "samhällskontrakt": dels det tunna, juridiska, som t.ex. möjliggör för staten att tämligen enkellt åsidosätta brevhemligheten, och dels ett tjockare enligt vilket brevhemligheten både på Internet och fysiskt har en betydligt starkare ställning (för att ta ett av många exempel).

    ---
    Tack för din kommentar! Det är väldigt intressant det du skriver. Jag tror visserligen inte egentligen på en konstitutionsdomstol som någon "universallösning" - men hur får man till en sådan kultur som du efterlyser (förutom att avskaffa uppenbarhetsrekvisitet)? /Jimmy

    Svara
  6. Stefan Molnar (15 comments)

    "Även om jag personligen stödjer sexköpslagen så håller jag med i princip".
    Skulle va kul att höra hur du tänker här.. Tänker du dig alltså att en vänsterliberal av princip inte borde stödja sexköpslagen, utan borde vara för en liberalisering/avreglering av både köp och försäljning av sex....Men att du som privatperson är av annan ståndpunkt? Sexköpslagen är ju intressant i detta sammanhang: i Tyskland har ju den stora frihetliga västerfalangen länge varit för liberalisering eller avreglering, medan sexköpslagen i Sverige har fått stort stöd inom alla möjliga politiska falanger.

    ---
    Jag menar att jag håller med Charlotte i principerna för hennes resonemang, men i det konkreta fallet med sexköpslagen har jag en avvikande uppfattning. Vad jag anser att en vänsterliberal av princip bör tycka om sexköpslagen har jag inte kommit fram till ännu. /Jimmy

    Svara
  7. Stefan Molnar (15 comments)

    Jag tycker personligen, liksom Charlotte, att en vänsterliberal ståndpunkt till prostitution borde förhålla sig negativt inställd till en normativ lagstiftning som sexköpslagen, och mer borde  satsa på upplysning, stöd till prostituerade, att arbeta mot människohandel och människohandelsliknande brott m.m...
    Jag kan påpeka att jag själv dock är positivt inställd till sexköpslagen.

    ---
    Håller med, men är inte all lagstiftning i någon mening normativ? Jag menar nog att en vänsterliberal visst kan stödja sexköpslagen, beroende på motiven bakom den. Och statsapparaten fungerar ju lite olika i Sverige respektive Tyskland, som du säger, vilket gör att man kan ha lite olika hållning beroende på nationell kontext. /Jimmy

    Svara
  8. Stefan Molnar (15 comments)

    Sexköpslagen är ju ett exempel på uttalat normativ lagstiftning eftersom den försöker förändra normer kring sexköp. Man kan ju tänka sig att det finns en skillnad mellan detta och tex en rättighetslagstiftning som äganderätten, där det uttalade fokuset snarare ligger på att stärka individens rätt till egendom. Men absolut, i någon mening finns det en normativ dimension i all lagstiftning. Men sexköpslagen är medvetet och uttalat normativ, eller "moraliserande" som Charlotte skriver; och inte någonting som en vänsterliberal politik bör ägna sig åt säger hon...
    Jag tycker dock personligen att det känns som en omöjlig uppgift att avgöra vilken lagstiftning som i praktiken är moraliserande eller inte... eller som du säger; så är all lagstiftning normativ i någon mening..

    Svara
  9. Mats40 (3 comments)

    Vänsterliberalism är väl ännu ett tämligen vagt begrepp, och inte heller använt i så stor utsträckning. Jag har sett socialdemokrater använda sig av begreppet, och då betyder det att de inte tillhör högerfalangen av sossarna. Jag har också sett vänsterpartister som använt sig av begreppet, och då betyder det att de är kritiska till de mer planekonomiska delarna av partier, att de vill ha lite mer marknad än övriga inom vänstern osv.  Finns ju också folk som Charlotte, som tänker sig att vänsterliberalism innebär kritik av moraliserande lagstiftning, samt gröna/vänsterliberaler, som håller med Charlotte i det mesta utom just detta med sex och droger. Såhär skriver jag på wikipedia om ämnet: "Vänsterliberalism är en beteckning på en politisk inriktning. Den är besläktad med socialliberalismen samt med marknadsorienterade inriktningar bland socialister och gröna. Den skiljer sig från nyliberalismen bland annat genom att den ser ett behov av en omfördelande stat och genom ett positivt frihetsbegrepp." Sen nämer jag Karl Palmås och Valter Mutt. Det nämner jag inget om sex- eller drogpolitik. Rent allmänt så tror jag att det finns en sammanblandning av vänsterlibertarianism och vänsterliberalism. Vänsterlibertarianism handlar om att utgå från libertarianksa idén om självägande, men genom att naturen ägs gemensamt, ingen har skapat den, så kommer den till delvis helt andra slutsatser än vanlig libertarianism/nyliberalism. Utöver detta så borde det emellertid också finnas en social dimension av vänsterlibertarianismen, som det finns av (höger)libertarianismen, och där skulle (potentiellt) sådan sex- och drogpolitik som Charlotte förespråkar, och som jag också är anhängare av, kunna komma in. Dock finns ingen vad jag vet som har utvecklat detta. Finns inga böcker i ämnet alltså, inga utvecklade tankar. En helt annan sak: Gå med i min facebook-grupp Nätverket mot bankernas skapande av pengar ur luft. Eller kolla in Ellen Brown på youtube. Mvh m.

    Svara
  10. Mats40 (3 comments)

    Notera också att vänsterliberalism inte finns på något annat språk än svenska på wikipedia, och att den svenska artikeln inte heller är särskilt utvecklad. Finns ju inte mycket att gå på, inga vetenskapliga avhandlingar etc. Socialliberalism finns på 25 språk. Liberalism finns på 78 språk. Vänsterlibertarianism finns på 8 språk. Libertarianism finns på 34 språk. Med andra ord så är liberalism ett spritt begrepp, libertarianism och socialliberalism är ganska spritt, vänsterlibertarianism har en rätt liten spridning, och vänsterliberalism finns knappast alls som begrepp ute i stora världen. Notera också att på engelska så blir det nog lite som att säga tårt-tårta, att säga vänsterliberalism. Eftersom vänster = liberalism där. Men om man säger vänsterlibertarianism, så betyder det nåt.  

    Svara
  11. Pingback: Till kritiken av arbetslinjen « strötankar och sentenser

  12. Pingback: Den generella välfärdens princip « strötankar och sentenser

  13. Pingback: ”It’s the economy, stupid!” « strötankar och sentenser

  14. Pingback: Bortom fundis och realos « strötankar och sentenser

  15. Pingback: Vilka är målen för en grön politik? « strötankar och sentenser

  16. Pingback: Postmaterialismens tidevarv « strötankar och sentenser

  17. Pingback: Varför inte Socialdemokraterna? « strötankar och sentenser

  18. Pingback: Därför är jag socialdemokrat « strötankar och sentenser

  19. Pingback: Liberal debatt om socialdemokratin forts. « strötankar och sentenser

  20. Pingback: Ett något motsägelsefullt Europaval « strötankar och sentenser

Kommentera