Konsten att stirra sig blind på staten

Intressant text! Känns som om man får läsa och läsa om den för att ta till sig det hela. Skulle nog inte skada att gå igenom hänvisningarna och den gamla diskussionen på de olika bloggarna heller, jag minns att jag följde den när den pågick, way back when… Kul att det dyker upp igen!

—
Kul att du hittat hit till bloggen även på dess nya domän! Återkom gärna med fler kommentarer när du läst igen. /Jimmy

Intressant det här med Spinozas syn på frihet. En fråga. Den ”ofrånkomliga socialitet” som vi lever i. Var det enligt spinoza  meningen att det av insikten om att vi lever i en ofrånkomliga socialiteten följer att ” statens ändamål är medborgarnas frihet”? För jag tycker i så fall inte att denna koppling känns helt självklar…

—
Inte riktigt. Det är lite invecklat och jag hoppades kunna göra en lång historia kort. Men jag tycker att stycket som Thomas citerar nedan förklarar det ganska bra. Räcker det? /Jimmy

Spinoza skriver i ”Teologisk-politisk avhandling” (citerat efter Fredrika Spindler, Spinoza, sid. 31):

Statens syfte är i sanning frihet. Dessutom har vi sett att detta enda är nödvändigt för att upprätta en stat, nämligen att all beslutande makt ligger antingen hos alla, hos några, eller hos en enda. Ty emedan människornas fria omdöme är tämligen skiftande och var och en tror att han ensam vet allt, och eftersom det inte är möjligt för alla att tycka samma sak och tala med en mun, kommer de inte att kunna leva fredligt om inte varje människa avsagt sig rätten att handla efter eget huvud. Men det är bara rätten att handla men avsagt sig, inte rätten att tänka och anse.

—
Tack. Jag skulle kanske ha tagit med det utdraget, men jag tyckte det blev långt nog som det var. Det tillför dock en del. /Jimmy

Intressant inlägg! Kul dessutom att koppla ihop Spinozas filosofi med detta: bort från den solitära subjektet! Jag tror att detta inlägg går att eventuellt koppla ihop med Naess (”self-realization”) och Spinozas (”Conatus”). Får bygga lite….Diggar dessutom att du nämner Kropotkin – finns mycket även hämta där!

Läser – just nu – om ekonomiska teorier kring ”Stakeholders” kontra den klassiska ”Shareholders” (delägare) och dess kopplingar till ”property rights” vilket känns väldigt nära det som diskuteras. En liten snabb feedback (och paus från läsningen). Inom ekonomin har man sedan länge försökt nyansera bilden på ett ” företag” som (in)/formell struktur/institution: det vill säga vad är ett företag och hur konstitueras den. Stakeholder-teorin (eller intressemodellen) försöker belysa företagets roll i den sociala/materiella/affektiva samhällsväven. Den klassiska bilden – eller den förhärskande –  av företaget (den som har en sådär över (två)hundra år på nacken) består något förenklad  av komponenter:  råvara+arbetskraft–>[BlackBox]-> konsumtionsvara <- >Konsument. Därtill kommer också teorier kring ägande som starkt är kopplad till prestationer och företagets ”överlevand” bland konkurrerande företag. Denna perspektiv är atomistisk – precis som din kritik av det (neo)liberala(?) subjektet – och ser enbart Företaget och inte så mycket den kontext som företaget verkar i.
] känns igen: (1) man lyfter ur ekonomin ur sin resursbas (termodynamikens andra lag+ekosystemsstjänster+ändliga/förnyelsebara råvaror och våra sociala system [samhällen], (2) man lyfter ur Företaget ur sitt samhällskontext, (3) samt lyfter ur idividen ur den samhällsstruktur som den är delaktig i. Och sen argumenterar man för detta ur ett ideologiskt perspektiv.
Men åter till ”Stakeholderperspektivet”. Det roliga är att Freeman (1984) definerar ”Stakeholder” som ”[is] any group or individual who can affect or is affected by the achievement of an organization’s purpose”. Enter Spinoza
Ett företag konstitueras enligt detta synsätt via ”process” eller en ”funktion” av många olika intressen (aktörer/stakeholders) – företaget är delaktig i samhällsväven och en plausibel aktör, precis som en medborgare, och har till uppgift (bland annat) att balansera de olika intresserna (konsumenter, kommun, stat, investerare, andra företag, aktieägare, medborgare, grannen, ekosystem och kommande generationer). Detta tar även delvis ”udden” av företagsledningen som ett ”starkt subjekt” som är helt autonom (påminner lite kring Geni-diskussionen kontra den svärmiska intelligensen hos Kalle och dig).
Dessutom argumenterar Donaldson & Preston (1995) ”The Stakeholder Theory of The Corporation: concepts, evidence and implications” för att man bör se över lagstiftningen och filosofin bakom äganderätten när företaget ses ur detta perspektiv. ”Indeed, the fact that property rights are the criti- cal base for conventional shareowner-dominance views makes it all the more significant that the current trend of thinking with respect to the philosophy of property runs in the opposite direction. ”.
Coase  skrev redan på 1960-talet: ”We may speak of a person owning land . . . but what the land-owner in fact possesses is the right to carry out a circum- scribed list of actions. The rights of a land-owner are not un- limited . . . [This] would be true under any system of law. A system in which the rights of individuals were unlimited would be one in which there were no rights to acquire.” (”The problem of social cost”, 1960)
Ja, en spontan utvikning till
 
 

Jag vet inte om du har läst något av Ayn Rand, Jon, men hennes poäng är ju rätt ofta den att näringsliv i symbios med staten är en styggelse och något som man bör undvika, men att det är svårt att uppnå. Det är ju de industrialister som allierar sig med statsmakten som är de som bidrar till samhällets förstörelse i Atlas Shrugged, exempelvis. Det är en klart utopisk roman, men där utopin kanske snarare ligger i förekomsten av de moraliskt oantastliga entreprenörer och genier som tar avstånd från statens lockrop och insmickrande, snarare än i ett samhälle som är ordnat till det bästa. För det samhälle som Rand målar upp är ju mardrömsvisionens, snarare än utopins. Det som främst är utopiskt är ju hjältarna och deras agerande (sen att de i Atlas skapar en utopivärld i miniatyr är en annan sak, men det är inte den samhällsbild som generellt målas upp i böckerna). Som jag ser det menar Rand inte att man kan ordna samhället så att det blir perfekt, utan att det är individernas ansvar att vara klarsynta och inte falla för frestelser som verkar lockande men egentligen är skadliga.
Annars måste jag hålla med om att det finns en brist på exempel på den fullständiga separation du talar om. Men de exempel du har är ju på motsatsen, eller tolkar jag dig fel? Det brukar oftast vara Hong Kong(hur rätt det var kan diskuteras), det tidiga USA och ett par andra länder som tas upp som bra exempel, inte militärdiktaturerna i Syd- och Latinamerika. Dessa hade ju stor brist på medborgerliga friheter även om de var ekonomiskt liberala.
Som liberal tycker jag dock att man verkligen inte får försöka slua upp med att separera stat och näringsliv åt, bara för att det verkar svårt, för resultaten när de går samman brukar inte vara särskilt bra i längden. Det blir lätt maktmissbruk över alla bräddar, oavsett om avsikterna är goda på ett utilitaristiskt plan.

Gustav,
Du har rätt, jag kanske tar upp några alltför avskräckande exempel när jag nämner Guatemala och Chile. Men även andra exempel som Hong Kong, (eller varför inte koloniala exempel som britternas äventyr i indien) har varit beroende av statliga och mellanstatliga beslut, och varit möjliga är stater har ansett att det ligger i deras intresse.  Innan nations-systemet fanns det andra typer av härskare som kontrollerade marknaderna. Jag har svårt att tro (även om jag måste läsa på) att det rådde full marknadsliberalism under Medici eller andra  stadsstader innan Westfalen-systemet började slå igenom. Det närmaste vi kommer en full separation av stat och näringsliv i dag är väl inom det internationella droghandels-systemet.  Men även det kräver mutade tjänstemän och poliser för att kunna fungera.

Gustav igen angående Rand
Nej jag har inte läst mer än sammanfattningar, recensioner och annat om Rands verk. Men det har å andra sidan gett mig en ganska klar bild av format och innehåll.  Som du också antyder har jag förstått att t.ex. Atlas Shrugged är en moralisk historia om hur goda industrialister bör bete sig.   Jag tycker att den moraliska dimensionen är verkligt intressant, men den har föga att göra med de kompromisser och maktspel som försiggår i praktiken. Däremot kan man väl säga att Rand inspirerat dessa praktiker, precis som Thomas More fyrahundra år tidigare. Läs Utopia. Det är intressant att se hur många inslag i hans utopi sedan länge förverkligats medan andra förefaller lika ouppnåeliga som 1541.

Jag tycker att man måste skilja på näringslivets företrädare och sådana som förespråkar ett verkligt liberalt samhälle, för de är inte nödvändigtvis samma personer och det är två helt olika mål man har för ögonen. Det finns en slags begreppsförvirring, som ofta dyker upp i sådana här diskussioner, där man sammanblandar företags välgång med liberalismens framgång . De två behöver inte alls vara direkt sammankopplade, även om de naturligvis kan växelverka. Se till exempel på hur verkligt övertygade marknadsliberaler var prompt emot bankstöd och bankräddningar av olika slag under den senaste krisen, medan storföretagen mer eller mindre stod med mössan i hand inför Federal Reserve och väntade på allmosor. Där körde de två förmodade parhästarna helt olika race.
 
Det är ju självklart inte bra ur en liberal synvinkel att tredje part råkar illa ut i konflikter, att människor rövas bort eller avrättas, och så vidare. Rätten till liv, frihet och möjlighet att söka självförverkligande är ju central och skall inte vara större för ett miljardföretag än för en enskild individ, det är liksom grundprincipen. Det tror jag inte att du får en sann liberal att vika ifrån så lätt, medan däremot en person som endast ser liberalism som en ekonomisk  vinstmaximeringsmekanism gärna vill låta vågskålen slå över åt det håll där det utlovas mest vinning. Jag anser att en central del i att bygga en liberal demokrati är att separera företagsintressen ifrån det offentliga, så att man minimerar intressekonflikterna och lojalitetsproblemen. Kanske genom konstitutioner eller grundlag. För det är just när man börjar ge förmåner åt industri bara för att den är ekonomiskt viktig, eller när de har fått inflytande genom lobbyister, vänskapskorruption och hållhakar, som man får de här problemen med mindre nogräknade bolag som tar sig rättigheter de inte bör ha. United Fruit hade inte kunnat begå övergrepp utan att vara lierade med Guatemalas statsmakt. Det nutida legosoldatbolaget Blackwater hade inte kunnat undgå repressalier för de brott deras anställda begått utan att vara insyltade med den amerikanska statsmakten, och så vidare. Vad gäller droger och beskattningen av dem så tror jag på att legalisera alla droger och sedan eventuellt beskatta och reglera deras försäljning. Det viktiga är att plocka bort den svarta marknaden eftersom det är den som skapar drogkartellerna och konflikterna de är part i.
 
När ”man” letar bra exempel, då skall ”man” nog i mitt exempel ses som personer som diskuterar,  filosoferar över och oftast också önskar liberalismens expansion och ökade influenser i världen. Inte enskilda bolag, sammanslutningar och stater. Givetvis blir det då också en subjektiv bild, som inte alltid är riktigt med verkligheten överensstämmande. Jag har läst lite om hur Hong Kong var beskaffat på den tiden och det var inte exakt som Milton Friedman såg det i sina väldigt positiva beskrivningar. Det fanns faktiskt rätt stor statlig inblandning samhällslivet, och så vidare. Sedan tror jag faktiskt att det är farligt och felaktigt att se staten som en direkt förlängning av folkets vilja, eftersom alla som har lite koll på organisationer och byråkrati känner till att dessa gärna blir självexpanderande och flyter ifrån sina ursprungsuppgifter. Organisationens överlevnad blir till slut viktigare än dess faktiska uppgifter. Jag menar alltså att statsmakten är i mångt och mycket helt väsensskild från folket.
 
Puh, man får vränga sin hjärna lite här. Nyttigt, tror jag. Skall nog även ta en titt på Utopia..!

@Gustav:
”Jag anser att en central del i att bygga en liberal demokrati är att separera företagsintressen  ifrån det offentliga, så att man minimerar intressekonflikterna och lojalitetsproblemen.”
Men det mesta av modern ekonomisk teori motsäger just detta; snarare rör sig pendeln mot att företagen ses som en samhällsaktör – precis som en medborgare – som även agerar (eller skall/bör agera) enligt normativa principer för en långsiktigt funktionell samhälle. Den tongivande kontemporöra Ekonomen Thomas Donaldsson (2008) [1] jämför till och med den Copernikanska revolutionen inom fysiken med den s.k. ”Normative Revolutionen” i ekonomisk teori, där företaget (och ekonomin) är inbäddad både i ”samhället” men också inom ”ekologin”. Kritiken har just varit stor mot delar av ekonomisk teori – speciellt den neoklassiska –  där man försökt separera dessa sfärer; den neoklassiska ekonomin – som starkt genomsyrat nationalekonomin men också företagsekonomin – blev en abstrakt konstruktion som föga hade med realiteten att göra. Det finns en klassisk debatt mellan Milton Friedman (som förespråkar funktionsseparering) och R. Edward Freeman (förespråkar ”Stakeholderperspektivet” och ett ”integrativt perspektiv”), men som idag anses utagerad, även inom den neoklassiska skolan (Även om metoderna delvis går isär mellan de ekonomiska ”skolorna”).
 
 
[1] http://en.wikipedia.org/wiki/Thomas_Donaldson_(professor)

Ja, det är viktigt att definiera vad man menar med: ”separera företagsintressen ifrån det offentliga”. Om du menar – som du också ger exempel på – ex. subventioner och investeringsbidrag och dylikt – och militärindustriella komplex, ja då behöver det inte föreligga några ideologiska skiljelinjer mellan höger-grön-vänster (ifall man nu föredrar att att göra en sådan ideologisk distinktion). För subventioner går att analysera utifrån ett pragmatiskt perspektiv: varför finns subventionen, fanns det något syfte från början, skapar subventionen ”perversa” samhällsfenomen och så vidare: det kan ju hända att subventionen hade ett tydligt och pragmatiskt syfte från början. Exempelvis en viss samhällsnytta under en given tidpunkt och given situation. Men samtidigt skall man ju också vara beredd på att avskaffa subventionen när det pragmatiska (samhälls) ”målet” uppnåtts; och det finns synnerligen subventionen som skapar oerhört mycket skada för våra socioekologiska system (sociala system+ekosystem): exempel på detta kan ju subventioner till fisket nämnas. Nationalekonomerna skyr (oftast) subventioner och förordar skatter för att styra olika fenomen i samhällen – exempelvis ”polluter-pay-principle” eller att internalisera externaliteter (dvs: att företagen betalar den fulla kostnaden för de skador som verksamheter genererar alternativt för de ”resurser” som företaget nyttjar ”gratis” — vilket inte sker idag!).
Sen skriver du ”inte behöver giftas ihop”; men samtidigt är det just det ett giftemål (kontrakt/intresse) det handlar om – samhället, medborgarna, ekonomin, ekosystem, djur, företag, staten, kommunen etc. är tätt sammanlänkat och ömsesidigt beroende och påverkbart. Man pratar just om att ekonomin (och mycket av den (ny)liberala friedmanska paradigmet) kanskar just om ”unembeddment”: dvs. en frikoppling från ekosystem, människor och sociala system. Skall nog skriva ett inlägg om detta för att förtydliga detta mer….

”kan man väl inte kräva av medborgare i samhället att de agerar efter några normativa principer”
Men de normativa principerna är ju ”inbakade” i samhällsinsitutionerna, ex:  lagstiftning, domstolsmyndigheter och polisväsendet. Det handlar ju någonstans om att definiera ”spelreglerna” för institutionen ”stat” (som kan ses som ett dynamiskt ”kärl” där samhället kan existera inom – och som egentligen har syftet att balansera de olika intresserna (”stakeholders”) som ryms i ”kärlet”).  De normativa komponentera ryms även inom ”informella” strukturer: sedvanor, traditioner, ”socialt tryck” etc. vilket påverkar våra beteenden (även om det inte är formellt tvingande). Man pratar just om att förändra lagstiftningen men också redovisningspraktiken – för företagen – för att kunna möta teoribildningen kring ”stakeholders” (intressemodellen) – idag är detta ”frivilligt” (och speciellt utbrett i England).

@Heiti
 
Det är givet att allt går att analysera utifrån ett pragmatiskt perspektiv. Det intressanta är väl i sammanhanget att titta på vilka effekter handlingarna fick, vilka kostnaderna blev och vem som fick betala dem. Jag känner till den här aversionen mot subventioner för att hantera olika ekonomiska fenomen, som nationalekonomer tenderar att ha, och håller med i stort sett fullständigt. Skattemodellen är ju klart att föredra, eftersom den har många fördelar och få nackdelar (åtminstone ur min synvinkel).
 
Jag håller också helt med om att normativa regler finns inbakade i samhällsinstitutionerna och i sedvänjor, traditioner med mera. På gott och ont, givetvis. Men det finns många normativa regler som man inte lagstiftat om, eftersom det antingen antas att dessa efterföljs, eller att det inte ses som lika viktigt som det som faktiskt är reglerat i lag. Personer som bryter dessa normer löper ju risken att ses som särlingar i vissa fall, men de gör sig ju inte skyldiga till några brott. Jag menar att det är en konstig praktik att kräva av företag att de skall förhålla sig mer strikt till normerna än man kräver av individer, vilket det låter som om man är pigga på inom de här ekonomiska riktningarna du beskrivit. Det torde ju räcka att normbrytande medför dåligt renommé, precis som det kan göra idag – de informella strukturerna på marknaden är ju ständigt närvarande och nog så viktiga. Det kanske är en feluppfattning av mig att det är så man resonerar, eftersom jag inte är särskilt beläst inom det fältet.
 
Sedan är jag ju rätt skeptisk mot den rosenskimrande bilden av en stat som på ett vettigt sätt klarar av att balansera intressena hos olika stakeholders. Den gör sällan det, utan skyddar alltsom oftast främst sina egna intressen, som inte behöver vara medborgarnas – statssstrukturen blir den dominerande stakeholdern. Men som dröm är det vackert att ha, för att lätt parafrasera Fröding.

@Gustav
Jag kan hålla med dig om att en höggradigt repressiv stat är sämre än en minimal, och man kan klaga på skattetrycket, men jag riskerar i alla fall inte att bli torterad och dödad för mina åsikter skull. Min måttstock för den goda staten handlar inte om dess storlek utan om graden av våld den genererar.
Därmed inte sagt att inte t.ex. nozicks filosoferande om rättsfrågor inte är intressant på ett teoretiskt plan. I anarki, stat och utopi (som jag bara delvis läst) resonerar han t.ex. (om jag minns rätt) att idealet är att en minimal stat bara kan skapas om man verkligen kan och vill  bestraffa alla oförrätter (internalisera alla externaliter) samtidigt som han inser att det är oerhört svårt att genomföra hans ideala rättspraxis i praktiken. som sagt detta får bli min tolkning eftersom jag sitter på ett tåg och inte har boken framför mig.

Här är en manuell trackback till min senaste postning, som på många sätt berör det du tar upp i artikeln http://bit.ly/a69yFf