Centerpartiet de gröna?

Av den 17 september, 2010

De har kallat sig "Miljöpartiet originalet" och haft grönt som sin färg sedan 1929. Trots ökat fokus på miljöfrågor går det dåligt för Centerpartiet. Vad hände med partiet där man på 1980-talet kunde referera till Arne Naess?

Inför valet 2006 sågs Centerpartiet som det spännande alternativet, ungefär som Miljöpartiet i dag. Man ville vara Alliansens gröna parti - samtidigt som man flirtade vilt med nyliberala strömningar. Partiet kommer nog inte åka ur riksdagen. Men under den snart gångna mandatperioden har en rad opinionsundersökningar uppvisat siffror nära fyraprocentspärren. Uppgången i riksdagsvalet 2006, efter hajpen av Stureplanscentern och Maud Olofssons tal om "nånannanism" och ivriga bävrar, kan nog ses som en framgång enbart i jämförelse med katastrofvalet 1998. Partiledaren Olof Johansson hade avgått bara några månader innan - varför valaffischerna främst gick ut på att presentera efterträdaren Lennart Daléus för väljarna.1 Om man bortser från återhämtningen från 1998 har Centerpartiet haft en stadig nedgång ända sedan Thorbjörn Fälldins 1970-tal. Då var partiet landets näst största, med siffror kring 20 procent (rekordet sattes i valet 1973, då resultatet blev 25,1 procent).

Alliansens gröna alibi

Den 1 februari 2007 publicerade MiljöBloggAktuellt resultatet av en e-postutfrågning av de sju riksdagspartierna. 2 Var och ett hade ombetts svara på frågan om huruvida det är ett grönt parti. Samtliga svarade Ja, med lite olika motivering. Moderaterna svarade att "det beror på vad man lägger i orden 'grönt parti'", men landade slutligen i ett Ja. Folkpartiet, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet svarade Ja utan större utvikningar, medan Miljöpartiet sade sig vara det enda gröna partiet i Sveriges riksdag och Centerpartiet ansåg sig ha varit grönt "långt innan man började använda grön politik som benämning för miljöpolitik" (Bondeförbundet beslutade 1929 ta färgen grön som sin) och att man arbetat med miljöpolitik sedan 1970-talet.3

Alliansens gröna röst? Andreas Carlgren är centerpartist och sedan 2006 Sveriges miljöminister.
Alliansens gröna röst? Andreas Carlgren är centerpartist och sedan 2006 Sveriges miljöminister.

Inte ens klimatfrågans genomslag sedan förra riksdagsvalet har gynnat Centerpartiet - att jämföra med hur debatten om algblomning, säldöd och miljögifter inför valet 1988 gynnade de partier som hade väljarnas förtroende om miljöpolitiken. Enligt en Sifoundersökning beställd av PR-byrån Westander och presenterad den 27 juni 2009 har bara 7 procent störst förtroende för Centerpartiet när det gäller klimatfrågan. Till och med Moderaterna har en högre siffra, 10 procent, och Miljöpartiet leder stort med 44 procent. Men det är kanske inte så konstigt. Den politik som förts i regeringsställning kan knappast beskrivas som annat än en stor besvikelse för miljövännerna. Miljöminister Andreas Carlgren (C) har fått rycka ut för att legitimera en vargjakt han var emot, Förbifart Stockholm som han byggde sin politiska karriär på att förhindra, en gasledning genom Östersjön som alla miljöargument talar emot, och en utbyggnad av kärnkraften hans parti byggde sina största opinionsframgångar på att försöka rulla tillbaka.

Under FN:s klimatmöte på Bali i december 2007 inledde världens ledare förhandlingarna för att ta fram ett klimatavtal som år 2012 ska ersätta Kyotoprotokollet från år 1997 (trädde i kraft 2005). Där berömde sig Andreas Carlgren å Sveriges vägnar om att kunna kombinera minskade utsläpp med ökad tillväxt. Beräkningar från Naturvårdsverket hade visat att de svenska utsläppen minskat med 8,7 procent sedan 1990 (1,7 procent under 2006), samtidigt som siffror från Statistiska centralbyrån, SCB, visade att den svenska tillväxten ökat med 44 procent sedan 1990. Snacka om att både äta kakan och ha den kvar! Dessvärre hade Naturvårdsverkets beräkningar inte tagit hänsyn till vare sig svenskars internationella flygresor eller de indirekta utsläppen till följd av import av exempelvis mat från andra länder.4 Enbart svenskarnas semesterresande med flyg orsakar ca 4 miljoner ton utsläpp per år.5 När Naturvårdsverket ett år efter Andreas Carlgrens uttalande räknat in importen i utsläppen steg det svenska genomsnittet från ca 6 till minst 10 ton koldioxid per person och år.6 Taket för en globalt långsiktigt hållbar nivå ligger i intervallet 0,7-1,5 ton. Så även om de svenska utsläppen kan ha minskat sedan 1990 - vilket inte alls är säkert, eftersom svenskarnas internationella flygresor förmodligen ökat - är det inte tillräckligt.

Vem minns ekohumanismen?

På 1980-talet lanserades den så kallade ekohumanismen som beteckning på centerrörelsens ideologi, självständig från såväl liberalismens som socialismens respektive tradition, bland annat genom idétidskriften Politisk tidskrift som 1941 utgivits av Centerpartiets ungdomsförbund, Cuf (fram till 1962 benämnt Svenska landsbygdens ungdomsförbund). I Centerpartiets nuvarande partiprogram, antaget 2001, står det att partiets ideologi kan sammanfattas i ekohumanismen - och den förklaras förena "humanismens respekt för människovärdet och tro på varje människas möjligheter med ekologins insikter om de villkor naturen ger för människa och samhälle".7

Erik Arthur Egervärn, då centerpartistisk kommunpolitiker, på 1990-talet riksdagsledamot och i dag kommunfullmäktiges ordförande i Åre kommun, skrev i Politisk tidskrift nr 3/1985 under rubriken "Centerns gröna alternativ: Ekohumanism".8 Det är ett resonemang som i princip hade kunnat föras av en miljöpartist - även om det förstås är präglat av tiden då det skrevs.

Liksom liberalismen blev den framväxande industrialismens ideologi och var en god kraft som reaktion mot "stelbent bördsaristokrati med merkantilismen som rättesnöre", och liksom socialismen uppstod som reaktion på industrialismens baksidor - "förslumningen av industristäderna, utsugningen och proletariseringen av arbetarklassen, barnarbete och en ökad ojämlikhet" - menar Egervärn att det behövs en samlande kraft mot baksidan av det samhälle som formats under 1900-talet: "centraliseringen, regional obalans, glesbygdsproblem, storstadsproblem, storskalighet, sårbarhet, resursslöseri, miljöhot, alienation, social utslagning, världens högsta självmordsfrekvens osv" - och för vilka vare sig socialismen eller liberalismen har några svar. Denna ideologi för framtiden identifierar han som Centerpartiets ekohumanism.

En grafisk framställning av utvecklingen sedan 1750, sett till koldioxid i atmosfären, befolkningsmängd, artutrotning, etc.
En grafisk framställning av utvecklingen sedan 1750, sett till koldioxid i atmosfären, befolkningsmängd, artutrotning, etc.

Avslutningsvis ställer Egervärn, med hänvisning till "den norske ekosofen och filosofen Arne Naess metod", upp en triangelformad modell där socialismens röda pol och liberalismens blå pol bildar de hörn triangeln står på, medan ekohumanismens gröna pol pekar uppåt. Inuti denna triangel ser han olika konfliktlinjer, där Centerpartiet kan "samarbeta" (citationstecknet är författarens) med olika partier beroende på sakfrågan: Med Folkpartiet och Moderaterna i frågor som berör den individuella friheten och integriteten, med Socialdemokraterna och VPK (detta var några år innan Vänsterpartiet strök K:et, för "Kommunisterna", i sitt partinamn) i frågor om jämlikhet och social välfärd, liksom med VPK i kärnkraftsfrågan. FP, M och S kan också "samarbeta" i vissa frågor - som regionalpolitik och energipolitik.9 Liksom 1800-talet blev liberalismens århundrade och 1900-talet socialismens århundrade, anser Egervärn att 2000-talet måste bli ekohumanismens århundrade - för mänsklighetens och jordens överlevnad. Det klingar bekant.

En tredje kraft i politiken

En liknande linje är Andreas Carlgren, då förbundsordförande för Cuf, inne på i en artikel i samma nummer av Politisk tidskrift.10 Snarare än att ingå i det borgerliga blocket, som Centerpartiet gjort sedan 1957 då man lämnade regeringssamarbetet med Socialdemokraterna på grund av meningsskiljaktigheter i pensionsfrågan, menar Carlgren där att Centerpartiet måste gå i spetsen för att bilda en tredje kraft i politiken - genom att samla miljöaktivister, kritiska socialdemokrater, partipolitiska tvivlare och "organisera alla dem som drabbas av storsamhällets framfart". Det intressanta är vilka konkreta förändringar Carlgren anser att denna tredje kraft bör genomföra:

  1. Sänkt skatt på arbete och höjda skatter "på användning av knappa naturresurser, på energi och farliga utsläpp i miljön", dvs. det som sedermera kommit att kallas grön skatteväxling.
  2. Flytta skötseln av en rad uppgifter som sköts av offentliga sektorn eller av stora företag så att det kommer närmare människor, dvs. socialt företagande i den lokala ekonomin.
  3. Generell arbetstidsförkortning för att människor ska kunna hinna med att utföra lokalt arbete vid sidan av både marknaden och de offentliga institutionerna.
  4. En kommundelningsreform för att kommunerna kan fungera som serviceorgan så att floran av kooperativ, föreningar och hushåll i samverkan får det stöd de behöver.
  5. En radikal förändring av makt- och ägandeförhållandena i ekonomin, där "fjärrstyrningen av näringslivet" (?) och den privata maktkoncentrationen måste brytas.
  6. En garanterad minimiinkomst, för att börja minska beroendet av inkomster från lönearbete och för en likabehandling av alla individer oavsett arbetsinkomst.
  7. Ett nytt skattesystem där den statliga inkomstskatten ska ersättas av en progressiv utgiftsskatt, samtidigt som hela avdragssystemet reformeras.
  8. En avvecklingsplan för kärnkraften, en massiv utbyggnad av de förnybara energikällorna och en satsning på effektivare energianvändning.
  9. Ett stopp för försurningen, en följd av ett samhälle som överutnyttjar naturen. Detta inom tio år, dvs. senast 1995. Utvecklingen är fortsatt alarmerande.
  10. Ett stopp för utvecklingen mot ett kemikaliesamhälle, med bland annat obligatorisk ansvarsförsäkring för kemiska produkter och ändrade spelregler för jordbruket.

För övrigt finns i samma nummer av Politisk tidskrift en intressant artikel om urbanekologen Jane Jacobs bok Cities and the Wealth of Nations (Random House, 1984) skriven av statsvetaren Staffan Tillander, sedan 2008 Sveriges klimatambassadör.11

Rekommenderad läsning

[recreading]

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • centerpartiet företag

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Andreas Carlgren, Åre, Arne Naess, bilism, Bondeförbundet, Centerpartiet, Cuf, ekohumanism, kärnkraft, klimatförändringarna, Lennart Daléus, Maud Olofsson, Miljöpartiet, miljöpolitik, vargjakt

Noter

  1. Även om Lennart Daléus var relativt okänd bland väljarna, så hade han en gedigen bakgrund inom miljörörelsen. Inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 ledde han Folkkampanjen mot kärnkraft som opinionsbildade för Linje 3, det av de tre alternativen som gick ut på snabb avveckling av kärnkraften (och hade stöd av riksdagspartierna Centerpartiet och Vänsterpartiet Kommunisterna – liksom av Kristen Demokratisk Samling, som ännu inte fanns representerat i riksdagen). Han var själv då inte medlem i Centerpartiet, men hade en bakgrund som ordförande för miljöorganisationen Jordens Vänner (1971–76), Sverigeavdelningen av Friends of the Earth. Efter folkomröstningen gick han med i partiet och blev ledamot av partistyrelsen 1986. []
  2. MiljöBloggAktuellt är en blogg startad av frilansjournalisten Sven Cahling för Naturvårdsverkets tidning MiljöAktuellt, hösten 2006, men fristående sedan 2007. []
  3. Man frestas att jämföra detta med hur det några år tidigare blev populärt bland riksdagspartier att göra anspråk på att föra en feministisk politik. År 1997 gick Vänsterpartiet som första parti ut med att det var ett feministiskt parti — och inte, som tidigare, enbart socialistiskt. År 2004 var det endast Fredrik Reinfeldt (M) och Göran Hägglund (KD) bland partiledarna som inte kallade sig feminister. Ändå fanns det dem som kände sig nödda och tvungna att bilda ett nytt feministiskt parti. Den 4 april 2005, efter något år av spekulationer, presenterades Feministiskt initiativ vid en presskonferens i Stockholm. Bland de mest namnkunniga företrädarna fanns Gudrun Schyman, Vänsterpartiets tidigare partiledare, queerfeministen Tiina Rosenberg samt Ebba Witt-Brattström. (Den sistnämnda var inför riksdagsvalet 1994 en av grundarna till Stödstrumporna — ett nätverk som med "hot" om att starta ett särskilt kvinnoparti lyckades få andra politiska partier att sätta upp fler kvinnor på sina kandidatlistor, samt satsa mer på kvinnofrågor.) Under första veckan anmälde ca 2.000 personer sitt intresse för medlemskap, men inför valet 2006 var jämställdhet och angränsande frågor lika lågprioriterade som miljön. Feministiskt initiativ fick bara 0,68 procent av rösterna till riksdagen. []
  4. Varor producerade i Kina räknas till Kinas utsläppskonto, för att ta ett exempel. []
  5. Detta enligt uppskattningar gjorda av Rese- och Turistdatabasen, TDB. Det kan tilläggas att svenskar flyger i snitt cirka 300 mil per år, sex gånger mer än det globala genomsnittet. []
  6. Naturvårdsverket, Konsumtionens klimatpåverkan, november 2008, pdf. Siffran stiger till 11,5 ton om man räknar in flygresor med mellanlandningar i utlandet och den regnskogsavverkan som importen av nötkött från Brasilien och palmolja från Malaysia orsakar. []
  7. Centerpartiet, Där människor får växa: Centerpartiets idéprogram, antaget i Västervik den 19 juni 2001, s 5, pdf. []
  8. Erik A Egervärn, "Centerns gröna alternativ: Ekohumanism", Politisk tidskrift nr 3/1985, s 19-22. []
  9. Observera att det 1985 endast fanns fem partier representerade i Sveriges riksdag. Alf Svensson kom in på valteknisk samverkan med Centerpartiet 1985, men som parti gjorde Kristdemokraterna sitt inträde först 1991, medan Miljöpartiet varit representerat sedan 1988, med avbrott för mandatperioden 1991-94. []
  10. Andreas Carlgren, "Samla de gröna krafterna!", Politisk tidskrift nr 3/1985, s 32-37. []
  11. Staffan Tillander, "Staden som utvecklingsmotor", Politisk tidskrift nr 3/1985, s 60-64. []

Kommentera!