De gröna liberalerna

Just nu är det uppenbart att inställningen till Miljöpartiet är mycket varmare i det blå laget än det röda laget. Det är ett problem när det är just vänstern som tillsammans med de gröna utmanar Alliansen om regeringsmakten nästa år.

MP måste helt enkelt lyfta fram sitt vänsterliberala arv. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman, professor emeritus vid Göteborgs universitet, sade i en intervju med Magnus Haglund (publicerad i Göteborgs-Posten) för några år sedan:

I dag domineras de liberala strömningarna av det jag skulle vilja kalla egendomsliberalism. Men går man tillbaka till John Stuart Mill är själva frihetsproblemet inte alls på samma sätt förknippat med idén om egendom, det grundläggande hos Mill är snarare människans rörelsefrihet. I dag pågår ett slags spel om det fysiska rummet där starka ekonomiska intressen försöker tjäna så mycket pengar som möjligt på stadsrummet, samtidigt som människor förflyttar sig på ett mer okontrollerbart vis mellan olika miljöer. Här skulle en återupprättad Göteborgsliberalism kunna spela en viss roll. Vad man än säger om de där gubbarna, så månade de om det offentliga rummet.

Beskrivningen gällde den så kallade Göteborgsliberalismen, med företrädare som S A Hedlund, Viktor Rydberg och – senare – Torgny Segerstedt (redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som vållade uppståndelse ända upp i regeringen för sin skarpa kritik av Hitlertyskland). Men beskrivningen skulle lika gärna kunna användas på Miljöpartiet. Statsvetaren Svend Dahl skrev i magasinet Neo om ”frågor där partiet i dag står för en betydligt mer liberal politik än de borgerliga partierna”: synen på integritet (som FRA och Ipred) och i asylpolitiken (där Socialdemokraterna och Moderaterna utgör betongblocket i svensk politik, utan några verkligt avgörande skillnader gentemot Sverigedemokraterna). Han lyfter också fram det försvar för marknadsekonomin som bottnar i en tro på att entreprenörskap kan vara självförverkligande – snarare än näringslivshögerns mantra om vinstintresse.

Liberala debattören Johan Norberg ser både fördelar och nackdelar med Miljöpartiet

Liberala debattören Johan Norberg ser både fördelar och nackdelar med Miljöpartiet

Johan Norberg kompletterade på Newsmill med att MP är en stark röst mot diskriminering av sexuella minoriteter, överhuvudtaget för ett starkare skydd för fri- och rättigheter, för en starkare grundlag och för arbetskraftsinvandring. Och gröna, särskilt de yngre, upprepar inte de utvecklings- och stadsfientliga argumenten i Per Gahrtons Vad vill de gröna? (1988), utan vill måna om levnadsbetingelserna i storstäderna. Nyligen meddelade kommunalrådet Kia Andreasson att MP Göteborg nu driver nätverket YimbyGBG:s förslag för den rivningshotade stadsdelen Gårda – ett fall som såväl Norberg som Dahl tog upp – som sin egen och inte allls ställer upp på Socialdemokraternas planer. Fallet Gårda är ett typexempel på den så kallade Göteborgsandan – välvilligt definierad som ”en sorts nätverksbyggande över institutions- och myndighetsgränserna med stadens bästa för ögonen”. Snarare är det ett slags falskt konsensus som lägger en våt filt över all offentlig debatt, hämmande för pluralism och kreativitet. Vilka det är som vet vad som är ”Göteborgs bästa” – i det här fallet att riva kulturhistoriska byggnader som i dag hyser billiga lägenheter och lokaler, för att bygga ännu ett parkeringshus – begränsar sig nämligen till en exklusiv grupp människor, företrädesvis gubbar. Det är alltså motsatsen till vad redan John Dewey hävdade – och forskning om svärmintelligens bekräftar – om demokrati: En brokig skara människor är bättre problemlösare än en liten klick likasinnade.

MP var en unik företeelse i det svenska politiska landskapet när partiet bildades på 1980-talet. Det var en samling idealister med rötter i 1960-talets alternativrörelse som förmådde skifta fokus från snävt nationella intressen till globala ödesfrågor. Med den ambitionen kunde man i högre grad än tidigare partier samla människor oberoende av klasstillhörighet, men det har fått till följd att spännvidden av värderingar längs höger/vänsterskalan underminerat de långsiktiga visionerna. Man har t ex inte lyckats enas om att driva individuell föräldraförsäkring och generell arbetstidsförkortning – två idéer som kunnat få radikala konsekvenser för jämställdhet och löntagarvillkor.

För fyra år sedan lockades en del från den frihetliga  vänstern av MP

För fyra år sedan lockades en del från den frihetliga vänstern av MP

Språkröret Maria Wetterstrands debattinlägg är ett slående uttryck för denna ambivalens. Som Norberg påpekar i sin replik skriver hon – apropå att konsumtion och resande inte bär sina egna kostnader i form av nedsmutsning och miljöförstöring – att vi ska dricka mer latte och köpa mindre prylar därför att en sådan livsstil skulle vara att föredra. En bättre lösning hade förstås varit – som Norberg också skriver – ”ett system med miljöavgifter som gör att de externa kostnaderna bakas in i priset och att vi lägger om vårt skattesystem så att det beskattar arbete mindre och miljöförstöring mer”. Det är en kritik även från vänster. När det gäller klimathotet – och miljöfrågor generellt – har ett alltför stort fokus i den offentliga debatten varit på individuella lösningar istället för politiska och strukturella. Det är synd att Wetterstrand väljer denna väg, med tanke på att MP annars är förespråkare av sådant som grön skatteväxling, koldioxidskatt på flyget och satsningar på järnväg framför bilvägar.

Nu flirtar MP istället med livsstils- och latteliberaler i storstäderna.

Nu flirtar MP istället med livsstils- och latteliberaler i storstäderna.

Fast så konstigt är det kanske inte att Wetterstrand hyllar det hon kallar livsstilspolitik. Ytligt sett är det den gemensamma nämnaren för Arenavänstern och Neohögern – två onekligen inflytelserika, om än något flytande, grupper i det offentliga samtalet. Någon har myntat uttrycket Facebookradikaler, och i USA har man en längre tid talat om latteliberaler. Men det finns ett slags livsstilsliberalism som är politiskt mer angelägen – en som inte väljer ut en viss livsstil och höjer den till skyarna, utan strävar efter en fredlig samexistens mellan olika sätt att leva. I Two Faces of Liberalism (2000) ställer John Gray denna modus vivendi-liberalism med anor från David Hume mot en tradition från John Locke och framåt som han lite elakt kallar panglossliberalism – efter den karaktär i romanen Candide (1759) som Voltaire låter personifiera uppfattningen att vi lever i den bästa av världar. Panglossliberalismen – för vilken det hägrar en framtida konvergens av värderingar, en global uppslutning kring universella sanningar – visade senast sitt ansikte på Folkpartiets landsmöte där Jan Björklund hävdade att ”liberalers grundattityd är att vara framtidsoptimister. Utvecklingen kan ibland stå still och ta ett mindre steg åt fel håll. Men huvudriktningen på utvecklingen är åt rätt håll.”

Den andra liberalismen delar inte denna övertro på framsteget. Den sluter upp för demokrati och mänskliga rättigheter, men inte för att de grundas i några universella sanningar om människan – tvärtom är de att betrakta som högst kontingenta utfall av en mängd komplexa skeenden under det senaste århundradet – utan för att de har varit gynnsamma förhållanden att leva under, och för att de inte med nödvändighet kommer vara med oss om ytterligare hundra år. Statsvetaren Judith Shklar, som hävdat att grymhet är det värsta en liberal kan göra sig skyldig till, talar om en ”skräckens liberalism” (The Liberalism of Fear).

För denna liberalism är inte det politiska livets grundläggande enheter diskursiva och reflekterande personer, eller vänner och fiender, eller patriotiska soldater/medborgare, eller energiskt tvistande parter, utan de svaga och de mäktiga. Och friheten man vill säkra är frihet från missbruk av makt och hotelser av försvarslösa som denna skillnad inbjuder. Skräckens liberalism betraktar missbruk av offentlig makt i alla regimer med samma oro. Den oroar sig för överträdelser av officiella företrädare på alla nivåer inom staten, och den utgår från att dessa är benägna att drabba de fattiga och de svaga hårdast.

Med en sådan skeptisk syn på staten skulle man kanske inte få för sig att vilja inrätta något så självmotsägande som en normkritisk myndighet. Men man skulle nog dela Valter Mutts kritik av storföretagens ”blå planekonomi” – eller antimarknader, som Fernand Braudel kallade det. Som Dahl skriver anknyter kritiken till en liberal tradition.

Adam Smith skrev om hur marknadsekonomins aktörer själva kommer att försöka sätta konkurrensen ur spel om de bara ges tillfälle. John Stuart Mill oroade sig för vad industrins organisationsmodeller innebar för arbetarnas utveckling och påverkansmöjligheter. Och Joseph Schumpeter beskrev hur storföretagen utvecklades till planekonomier i syfte att undvika marknadsekonomins kreativa förstörelse.

De gröna står för en queer syn på ekonomi. Lika lite som traditionella normer för kvinnor och män är kapitalismen något evigt och naturgivet. Den är ett system vi kan hacka – plugga in oss på, undersöka, mixtra och bända åt en mer önskvärd riktning, som Otto von Busch och Karl Palmås uttrycker det i Abstract Hacktivism (2006). Det visar inte minst Dem Collective, The Pirate Bay och Grameen Bank. Vi vill värna om basarerna, den självorganiserade och decentraliserade delen av ekonomin, framför storföretagens katedralliknande antimarknader.

Även om vi inte ska märka ord så är det lite synd att Wetterstrand talar om MP som en hemvist för socialliberaler, när hon hellre borde lyfta fram det vänsterliberala arvet. För detta är – som jag hoppas det framgått – något annat än såväl socialliberalism (som värderar individens frihet men ser staten som garant för t ex rätten till sjukvård och till utbildning) som frihetlig socialism (som värderar jämlikhet och rättvisa men avvisar staten som medel att uppnå det). Det är en liberalism som med John Rawls menar att rättvisa inte behöver innebära en total utjämning mellan alla individer och grupper i samhället, utan att det viktigaste är att systemen är utformade så att de är till gagn för de sämst ställda i samhället. Bland annat får det till följd att medelklassen inte kan vara den självklara utgångspunkten för ekonomisk politik, heterosexuella kärnfamiljer inte självklar för familjepolitiken.

Detta är en liberalism som i Richard Rortys efterföljd inte ställer frågan ”Håller du för sant det jag tror på?” utan istället frågar ”Lider du?”. Det är en liberalism som kan motiveras av solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, av solidaritet med kommande generationer, och av solidaritet med världens alla människor.

Artikeln är även publicerad på debattsajten Newsmill, den 27 november 2009.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • magnus haglund miljöpartiet

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , ,


  • Marcus

    Rent partipolitiskt ställer jag mig frågan vad mp tänker sig uppnå med den intensifierade flörten med liberalerna? Särskilt gäller frågan Wetterstrands utspel: Precis som du säger är det en sak att tala om vänsterliberalism och en helt annan att tala om socialliberalism.

    Jag hyser tre oron som alla i slutänden innebär att den gröna politiken (som nog förändrats mycket mindre än retoriken och attityderna gentemot partiet) får mindre möjlighet att realiseras i praktiken:

    1. Den av flera anförda Ohly-faktorn är högst reell. Det är en sak att locka liberala sympatier ett år före valet och en helt annan att göra det på valdagen, när det också handlar om att ta ställning till en regeringsfråga. AV en valrörelse i medvind kan bli intet på själva Dagen.

    2. Att skamlöst flörta högerut kan innebära svåra problem i samarbetet med v och s. Just nu är det uppenbart så att inställningen till mp är klart mer positiv i det blåa lägret än i det röda – som man ändå tänker sig att regera ihop med. Det är till och med så att stora och viktiga grupper av s- och v-väljare rentut avskyr mp och den gröna politiken. Mp kan mycket väl bli för en rödgrön koalition vad c varit för de borgerliga så många gånger, den splittrande faktorn. Den nödvändiga men omöjliga samarbetspartnern.

    3. Att det hela är ett medvetet positionerande för att även kunna samregera med de blåa. Man skulle vara det självklara och tillgängliga alternativet för Alliansen när sd når riksdagen – och det är sannerligen ett bättre alternativ, men jag tror att grön politik får mindre faktiskt spelrum i en (svagt grön-)blå regering än en (starkt grön-)röd dito.

  • http://www.aylwardplanet.com/ Angela Aylward

    hej
    tyvärr är det nog så att Maria Wetterstrands vidhållande av socialliberalism är ett medvetet val och högerfalangen i mp låter sig knappast övertalas. det finns och har alltid funnits en spänning mellan höger-vänster i mp och nu är den dominerande falangen höger eftersom det är en spegling av att den dominerande samhällsideologin dragit högerut. att vända högerutvecklingen i mp skulle sannolikt kräva en vänstervind i den allmänna opinionen. btw skrev jag en del liknande tankegångar som du tar upp i ett inlägg på Cogitos debatt för ett år sedan http://www.cogito.nu/2008/11/24/debatt-den-gron


    Ditt inlägg på Cogito debatt är mycket läsvärt, och jag länkade till det (om än på din egen webbplats). Håller med om mycket i analysen där, inte minst om hur MP när det bildades kunde samla människor med olika klassbakgrund och hur detta skapat en viss ambivalens i partiet.

    Sedan tror jag att vidhållandet av socialliberalismen är delvis medvetet, delvis sker i brist på alternativ. Det vi kallar vänsterliberalism är i vårt land inte lika känt – men börjar bli. /Jimmy

  • http://libertasetveritas.blogspot.com/ Marcus

    Intressant text, speciellt hur du lyckas väva ihop så många skilda debatter och frågor och ändå hålla en röd tråd.Vi har ju på andra fora och bloggar redan diskuterat de här frågorna så mycket, så jag känner inte att jag har något att tillägga. :)

  • http://www.aylwardplanet.com/ Angela Aylward

    du kan ha rätt i att det dels är pga okunskap som vänterliberalismen inte fått starkare fäste. å andra sidan är vänterliberalismen – i Rawls tappning – ganska radikal när det kommer till att utjämna klassklyftorna och jag tror att Rawls är ”för” vänster för många miljöpartister. men ett steg på vägen mot en mer vänster – grön rörelse i mp (eller andra partier med för den delen) är ju att fler diskuterar om det går att ”bara” vara grön eller om gröna idéer och beslut alltid i någon mening även innebär ställningstaganden på höger- vänsterskalan. jag tror på det senare.

  • http://libertasetveritas.blogspot.com/ Marcus

    Problemet med Rawls är väl snarare att hans resonemang är så pass abstrakta att man kan dra väldigt skilda slutsatser om vilken politik som bör föras utifrån hans principer..

  • http://www.aylwardplanet.com/ Angela Aylward

    jag håller med dig om att kontraktsmodellen är abstrakt, men principerna tycker jag inte är för abstrakta. rawls omsatt i praktiken innebär, menar jag, att det är den sämst ställda gruppen som har tolkningsföreträdet att dra slutsatserna om vilkan politik som gagnar dem :-)

  • http://libertasetveritas.blogspot.com/ Marcus

    Jo det är en lockande tanke, som är lätt att sympatisera med. Men det är inte säkert att deras subjektiva uppfattning i frågan är någon garanti för att de faktiskt kommer bli en lösning som gagnar dem bäst. Ta exempelvis (relativt) fattiga republikaner i USA som är starka motståndare till Obamas health care reform, som förmodligen skulle gynna dem mer än någon annan grupp.

  • http://www.aylwardplanet.com/ Angela Aylward

    helt sant, Rawls modell förutsätter att parterna i kontraktsmodellen är upplysta/rationella. i verkligheten är det ju inte så enkelt, men det gör inte Rawls mindre vänster för det.

  • http://libertasetveritas.blogspot.com/ Marcus

    Angela,

    ursäkta mina oregelbundna svar, befinner mig utomlands och hinner inte hänga med i bloggdiskussionerna som när jag är hemma. Jag gör nog själv samma tolkning som dig, men det beror både på vad man menar är ”vänster” och hur man tolkar Rawls. För alla tolkar inte Rawls likadant. Ekonomipristagaren Edmund Phelps exempelvis, tolkar Rawls lite annorlunda.

  • Henrik V

    Risken att miljöpartist-liberalerna (vilken väg de nu tar) kommer att bli mycket besvikna är mycket stora, om den rödgröna gruppen skulle vinna valet nästa år. Socialdemokraterna må möjligtvis visa en viss respekt för det liberala. Men Vänsterpartiet kommer att vara skonlös i sin kritik då de anser att det liberala är värre än paria. Vänsterpartiet har vidare goda kontakter in i delar av Socialdemokraterna. Dessa kontakter kommer säkerligen att nyttjas för att minimera liberala inslag. Detta i kombination med Mona Sahlins minst sagt dåliga ledarskap. Resultatet kommer inte att bli särskilt liberalt. Den realpolitiska fråga är som sagt superaktuell med tanke på valet.

  • Pingback: Göteborgsliberalismen och rörelsefriheten i staden | Mothugg()

  • Pingback: Bildelning är som fildelning | Mothugg()

  • Olov

    Skrev just en uppsats om de frisinnades berättelse, identitet och ideologi. Och det du beskriver här ligger väldigt nära det jag kom fram till var frisinne. Vilket väl är en anledning till att t ex Stefan Werme helst kallar sig vänsterliberal.


    Intressant! Jag har uppfattat det som att de frisinnade ligger ganska nära, men inte är riktigt samma sak. Skulle vara kul att läsa din uppsats! /Jimmy

  • Pingback: En kämpande liberal « strötankar och sentenser()

  • Pingback: De gröna liberalerna II « strötankar och sentenser()

  • Pingback: På spaning efter den liberalism som flytt | Jakop Dalunde()

  • Pingback: Till kritiken av arbetslinjen « strötankar och sentenser()

  • Pingback: Vilka är målen för en grön politik? « strötankar och sentenser()

  • Pingback: Varför inte Socialdemokraterna? « strötankar och sentenser()

  • Pingback: Därför är jag socialdemokrat « strötankar och sentenser()